I tidigare kapitel har två huvudsakliga slutsatser kunnat dras. För det första att folkminnena, en förfluten kulturrest, ansågs hotade av nutid och framtid – och att dessa levde kvar som en parallell tidslighet till nutiden – vilket gjorde insamlingsarbetet till en moralförpliktigande räddningsaktion. För det andra att det förflutna konstrueras genom binära karaktäriseringar vilka, även om de till synes verkade olika, alla var varianter av samma binära motsatspar, nämligen ”vi och dem”, ”nu och dåtid”. I detta kapitel kommer det sista temat för uppsatsen att studeras: Vad eller vem var folket?
Folket har, om än inte tematiserat, legat i undersökningens förgrund. Det kan tyckas självklart eftersom förledet till folkminnesforskning, folkminnen och folkminnesforskare med flera, är just ”folk”. Därtill inleder bland annat folkminnesforskare Carl Wilhelm von Sydow, med flera, SOU:n Betänkande med förslag till ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen I. Huvudbetänkande och förslag med följande meningar:
Kännedomen om allmogekulturen är kännedomen om grundbeskaffenheten hos vårt eget folk, dennas yttringar i åskådning, lynne och liv samt de inre och yttre förutsättningar, som betingat detta folks egenart. Kännedomen om allmogekulturen innebär därför ett vidgat perspektiv på de sociala företeelserna, men då dessa äga sina förutsättningar i tidigare samhälleliga institutioner, i tidigare näringsförhållanden, i äldre släktens åskådning och vanor, innebär denna kännedom även en vidgad och fördjupad historisk uppfattning.199
Folket är föremålet som ska undersökas (vars minnen ska insamlas), en del av det förflutna men också en del av vad som måste räddas från undergång. Men vilka, eller vad, var folket och vilka är ”vi”? Hur karaktäriseras folket och utifrån vilka premisser kategoriseras folket? Vems folkminnen skulle samlas in? Värt att nämna är att ”folket” inte alltid är deras ordval utan även min tematisering.
Ett sätt att komma åt folket har varit att metodologiskt söka efter gränsdragningar mellan bland annat ”vi och dem”. I det första och i det andra avsnittet kommer detta att undersökas genom att se till de gränsdragningspraktiker som utgjorde vilka som föll utanför kategorin folket, särskilt i ett makroperspektiv. Här är det främst, men inte uteslutande, Åke Campbells resonemang som står i centrum eftersom att han är mer explicit än de andra folkminnesforskarna på detta tema. Det innebär dock inte att de andra forskarna inte ägnade sig åt gränsdragningar eller att de inte agerade inom samma ramverk som Campbell
uttryckligen presenterar. 200 I det tredje avsnittet kommer analysen återigen att förflytta sig till en mikronivå och då är det också fler folkminnesforskare som deltar. Här kommer folket explicit att analyseras i relation till ”massan”. Det blir här fråga om ett annat ”vi och dem” än ur det makroperspektiv som diskuteras i avsnitt ett och två.
En fråga om geografi och klimat
Två tydliga gränsdragningar mellan ”vi och dem” kommer att diskuteras i detta avsnitt i följande ordning: Geografi och funktionsfullkomlighet samt klimat och anpassning. Dessa kommer delvis att överlappa varandra men viktigt att notera är att när jag diskuterar geografi handlar det om områden och när jag diskuterar klimat handlar det snarare om miljön inom områdena. I dessa kommer olika uppsättningar av ”vi och dem” att synliggöras som ett metodologiskt angreppssätt för att närma begreppet ”folket”.
En av de särskiljande premisserna mellan ”vi och dem” handlade alltså ofta om geografi. Det vill säga, att olika folkslag skulle vara bundna till olika geografiska platser och därmed också deras folkminnen. Denna typ av geografiska uppdelning, och indelning, mellan ”folk” och kulturer gör att folkminnesforskarna sällade sig till en rådande vetenskaplig norm inom liknande fält. Detta var nämligen en vanlig vetenskaplig metod, inte minst i Tyskland och i Centraleuropa.201 Detta skulle naturligtvis också innebära att ”vår” kultur skulle befinna sig inom en specifik geografisk plats och klimat – det svenska. 202
200 Genom att placera diskursen i sitt specifika historiska sammanhang har jag kunnat koppla att folkminnesforskarna – vissa mer, vissa mindre – deltar i en mer övergripande rasbiologisk diskurs (som i följande avsnitt kommer att diskuteras). Historikern Lena Berggren skriver exempelvis att ”[r]astänkande var över lag inget avvikande eller anmärkningsvärt decennierna kring sekelskiftet 1900, vare sig i Sverige eller internationellt”. Hon menar att det snarast sågs som en självklarhet att raser fanns och att mänskligheten var indelad efter dessa. En rasbiologisk diskurs behöver inte vara låst till en smal diskurs om biologi, menar Berggren, snarare var denna diskurs, under denna tid, ingrodd med ”mentala, moraliska, kulturella och sociala inslag, vilket innebar att intelligens, moral och kultur kopplades till den biologiska rastillhörigheten och därmed essentialiserades”. Jag förbehåller mig därför rätten att peka ut denna specifika diskurs som just ”rasbiologisk” även hos de folkminnesforskare som inte explicit skriver ordet ”ras”. Lena Berggren, Blodets renhet: En
historisk studie av svensk antisemitism (Malmö, 2014), s. 29; Eftersom att detta kapitel rör sig inom ett ”minerat
fält” som ofta tyngs av åsikter, och som är tydligt politiskt laddat, vill jag inte att läsaren ska hysa några tvivel om min ställning i frågan. Personligen sympatiserar jag inte på något vis med rasbiologiska yttranden, rasbiologi eller dylikt, och jag erkänner inte heller rasbiologi som en vetenskaplig disciplin. Rasbiologi är på alla sätt ett problem och därtill ett aktuellt sådant, delvis utifrån ett historiskt perspektiv men också utifrån ett nutida läge. För mina syften och frågor är ”rasdiskursen” intressant eftersom den är en av de diskurser som jag menar ligger som förutsättning för folkminnesforskningens varande under 1920-talet i Sverige. Utifrån detta, menar jag, har sedan konstruktionen av det förflutna kunnat belysas och synliggöras. Det är också endast utifrån dessa intressen som jag har studerat den.
201Ljungström, s. 155, 157.
202 Se exempelvis Carl Wilhelm von Sydow om folkminnen och geografi: ” Då folksägnen i regeln är lokalt bunden, är den naturligtvis ofta till sin geografiska utbredning begränsad inom nationella områden. Ofta kan den emellertid ha både vidsträckt utbredningsområde och hög ålder. I många fall träffar man sägner så gamla, att de
En idé, som bland annat folkminnesforskare David Arill uttalade, var att det från början skulle ha funnits ett slags urfolk som sedan ”splittrats i en mängd folkslag” och som således skulle ha spritt sig över jorden till sina samtida geografiska områden. 203 Med andra ord att svensken hade ingått i samma kultur och folk som alla andra innan det splittrades som grenar på ett träd varav en gren tillslut hamnat i Sverige. De geografiska områden och förflyttningar, som Arill menar att dessa olika ”folkslag” hade gjort, var inte nödvändigtvis bundna till specifika landsgränser, snarare får vi förstå det som att det inom vissa geografiska områden fanns specifika klimat inom vilka olika folkslag passade in. Det var exempelvis inte alltid Sverige som uppkom som geografiskt område utan även ”norden”.204
Klimatet är någonting som främst folkminnesforskare Åke Campbell har haft en grundlig diskussion om i sin handbok Våra bondgårdar: En översikt av den svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för uppteckningsarbetet från år 1921, vilken också har varit en genomgående text i uppsatsens tidigare analys. Han skriver:
Vad nu människoraserna beträffa, förmå visserligen en del att vistas och även arbeta och fortplanta sig inom olika klimatområden, men de olika människoraserna höra dock tydligen hemma inom bestämda klimatområden, för vilka de kroppsligen äro anpassade, och för vilka de utbildat en viss hållningstyp. 205
Campbell menar att olika raser har sin plats inom olika klimat. Han menar vidare att olika raser, inom sina specifika klimat, skulle ha en anpassad ”hållningstyp” för vilka de ”kroppsligen äro anpassade” vilket också framgår i citatet. Diskursivt binder alltså Campbell människor till specifika platser, vilket rent fysiskt låser en kropp till ett geografiskt område.206 På ett direkt sätt drar Campbell en distinkt gräns mellan vilka ”raser” som är menade att vara på vilka platser i världen och vad mer: Vilka raser som hör till vissa klimatområden. En kropp skulle på detta sätt vara nödvändigt bunden till en viss plats med ett måste anses stamma från tider, från vilka man ingen skriven litteratur har i behåll.”, von Sydow, Våra
folkminnen: En populär framställning, s. 92–93.
203 Arill, Riktlinjer för folkminnesinsamlingen, s. 5.
204 Se exempelvis hur Campbell talar om den ”nordiska rasen” och inte den ”svenska rasen”. Campbell, Våra
bondgårdar: En översikt av den svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för uppteckningsarbetet, s. 69.
205 Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för
uppteckningsarbetet, s. 66.
206 Detta styrks ytterligare av att Campbell presenterar en teori om att en ras, bunden till ett område, inte kunde uppnå sin fulla potential i ett annat område, antaget tillhörande en annan ras.Han skriver bland annat att: ”Vita kunna icke utföra något tyngre arbete i de svartas världsdel.” 206 Det ”dem” som han tillskriver Afrika medför också ett närmande ”folket” eftersom det i förlängningen innebär att den grupp människor som tillhör ”folket” måste ha en specifik geografisk plats och klimat att förhålla sig till – som inte är Afrika. Med detta drar Campbell gränser, över vilka olika raser inte kunde gå utan att samtidigt behöva offra sin funktionsfullkomlighet. För att uttrycka det schematiskt menar Campbell följande: Kropp A, som är specifikt anpassad till klimat A, kan inte leva och arbeta med sin fulla potential i klimat B. I klimat B kan endast kropp B, anpassad till klimat B, nå funktionsfullkomlighet – och funktionsfullkomlighet är en önskvärd strävan. Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för
visst klimat. 207 Det här är nödvändigt att ta upp eftersom att det innebär att folket som kategori i folkminnesforskningen måste befinna sig inom ett visst geografiskt område, vara anpassad till ett visst klimat och vara del av en specifik ras. Men vilket område, vilket klimat och vilken ras?
Det klimat inom vilket folket och ”vi:et” kunde uppnå funktionsfullkomlighet var i det här fallet ett kallt klimat. Detta framkommer i Campbells resonemang angående den klimatanpassning som en kropp gått igenom för ett specifikt klimat och vilka konsekvenser detta medfört. Han talar då om skillnaden mellan en kropp som anpassats till (och i) ett varmt klimat och en kropp som anpassats till (och i) ett kallt klimat. 208
Campbell menar att den kropp som hade anpassats till ett varmt klimat hade gått igenom en djurisk utveckling, som en reaktion på klimatförhållandena och den geografiska situationen. Här talar han om hur kroppen, i evolution från djur till människa, hade tappat päls eftersom att den skulle vara för varm att ha i ett varmt klimat. Pälsens bortfall från kroppen blev alltså beviset för den djuriska reaktionen. Hos den kropp som däremot hade anpassats till ett kallt klimat, menar Campbell, skulle det istället ha varit fråga om en ”typiskt mänsklig” utveckling och reaktion. I det kalla klimatet, menar han vidare, har människan behövt använda sin uppfinningsrikedom för att kunna skapa ett skydd mot det kalla klimatet i form av kläder, hus och dylika preventiva konstruktioner. 209
I Campbells framställning blottläggs en stor kontrast mellan ”djurisk” och ”mänsklig” utveckling. Han framhåller att det är den senare, den ”typiskt mänskliga” utvecklingen i det kalla klimatet som är att föredra – och därmed också den människa som anpassats till och utifrån detta. Utifrån sammanhanget, och också utifrån tidigare analys av Campbell, får vi förstå att den människa som utvecklats till (och i) det kalla klimatet också är människan som Campbell själv identifierar sig med, det är hans ”vi”. Det är alltså i den kategorin, den mänskliga utvecklingen i det kalla klimatet, som folket bör finnas.
Den kropp som istället anpassats till det varma klimatet och som beskrivs som ”djurisk” hör till ”dem”. Detta styrks av att denna kropp beskrivs som att befinna sig långt
207 Se bland annat följande citat: ”Finnarna i Sverige leva alltså inom norra barrskogsområdet i en natur, som erbjuder samma levnadsförhållanden som Finnlands natur.” Precis som i tidigare analys lägger Campbell fram en viss ”ras” som tillhörande ett visst klimat, Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den svenska
allmogeetnografien samt riktlinjer för uppteckningsarbetet, s. 70–71; Jfr. också tidigare forskning Olof
Ljungström, s. 299.
208 Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för
uppteckningsarbetet, s. 10–11.
209 Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för
borta från Campbell rent geografiskt – i, bland annat, Afrika. Det blir med andra ord inte bara ett ”dem” i diskursiv mening utan också i direkt mening.210
I den geografiska och klimatbaserade gränsdragningen mellan människor som Campbell gör, ingår alltså ett mänskligt respektive ett djuriskt perspektiv. Det blir en direkt gränsdragning mellan de båda och olika egenskaper tillskrivs respektive ”människotyp” utifrån ett binärt förhållande. Den som Campbell menar hör till ”dem”, den som utvecklats i det varma klimatet, har inte själv påverkat sin utveckling utan beskrivs istället ha fallit offer för en rent kroppslig reaktion. ”Kroppen har själv anpassats […]” och detta utan någon medvetenhet hos människan, menar Campbell. Samtidigt som han alltså beskriver det kalla klimatets ”människotyp”, tillhörande ”vi”, som att hon utvecklats medvetet. 211 Som tidigare diskussion anfört, om medvetenhet och omedvetenhet, är det ett genomgående tema hos folkminnesforskarna att den medvetna människan också uppfattas som den överlägsna människan.212 Med andra ord, när Campbell drar en gräns mellan olika raser genom att tala om olika geografiska områden samt klimatområden – och kroppens anpassning till desamma – gör han också en binär karaktärisering där de inte bara är två delar av en helhet utan där den ena står över den andra. 213
Konsekvensen blir att i en övergripande karaktärisering mellan ”vi och dem” ingår tidigare binära karaktäriseringar, såsom exempelvis hög- och lågkultur, i ”vi:et”. Det som tidigare varit ”dem”, det vill säga lågkulturen, ingår plötsligt i samma ”vi” som högkulturen.
210 Det går här också att tala om en viss bestialitet som tillskrivs ”den andre”. Jfr. Ania Loomba,
Colonialism/Postcolonialism (1998), 3rd ed. (New York, 2015), s. 71 där Loomba skriver att bestialitet funnits
med i västvärlden sedan renässansen: ”Hence, black Africans were considered bestial both because if the medieval and religious associations of blackness with filth and dirt, and also because this provided a justification for colonising and enslaving them. This dialectic shaped attitudes to outsiders as well as to ’European’ culture itself, for example, the centrality of whiteness to beauty was not an age-old idea that now cast black people. based on conquest and exploitation […].”; Se också hur Campbell explicit diskuterar sambandet mellan ursprungliga former och ”de färgade folken” där han också påpekar att de kan kallas både för naturfolk och vilda folk: ”Just för att kunna studera de ursprungliga formerna vände sig etnograferna framför allt till de färgade folken, de s. k. vilda folken eller naturfolken”, Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den
svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för uppteckningsarbetet, s. 22; Se också: ”Hos flera högre stående
naturfolk framför allt i Afrika […]”, Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den svenska
allmogeetnografien samt riktlinjer för uppteckningsarbetet, s. 103.
211 Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för
uppteckningsarbetet, s. 10–11.
212 Se specifikt ”Kapitel 3: Vi och dem” avsnittet ”Den moderna och den primitiva människan”. Eftersom att fler folkminnesforskare, än Campbell, uttrycker sig i termer av en ”bättre” och en ”sämre” människotyp sällar de sig till samma rasbiologiska diskurs trots att de alltså inte lika explicit som Campbell talar om ämnet. Detta ger mig möjlighet att kunna analysera materialet med en vidare blick än att det skulle vara bundet till endast en folkminnesforskare.
213 Samtidigt identifierar Campbell också fler ”raser” vilket innebär att det finns mer i hans resonemang än endast ”varmt eller kallt”. Bland annat talar han om “medelhavsrasen”, den “alpine rasen”, “lapparna”, “valloner” och den “nordiska rasen”: Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den svenska
Med andra ord, i ett makroperspektiv blir också karaktäriseringarna av ”vi och dem” mer omfattande.
Detta avsnitt var alltså ett analytiskt resonemang som gällde stora perspektiv och enorma områden – så, vad har detta med ”folket” att göra? Genom att göra denna uppdelning mellan ”vi” och ”alla andra” får vi förstå att folket, som ju borde vara en del av ”vi”, finns i ett kallt specifikt klimatområde: Sverige. Låt oss titta närmare på detta och se om det verkligen är alla människor inom Sverige som kan sägas ha räknats in i ”vi” – och vilka som faktiskt gjorde det.
När inte geografi skiljer oss åt, gör kulturen det
Eftersom folkminnena var menade att samlas in, delvis som ett sätt att lära känna ”sitt eget folks egenart” ligger fokus på just det egna folket, vilket blir relevant när Campbell specifikt talar om olika människoraser. 214 En av dessa raser borde han rimligen anse sig tillhöra och de folkminnen som han och de andra folkminnesforskarna var intresserade av att samla in och som då borde tillhöra ”folket”. Det är denna ”ras” som också ställs i direkt kontrast till alla andra som antingen finns utanför Sveriges gränser – då med hjälp av geografi- och klimatargument – eller inom Sveriges gränser – med vilka medel vi ska diskutera nu.
Att det var specifikt folkminnesforskarnas ”ras” folkminnen som skulle samlas in tycks ligga som en implicit, outtalad och självklar förutsättning hos alla folkminnesforskare. Naturligtvis var det deras folkminnen som skulle samlas in – inte någon annans. Detta styrks bland annat av tidigare nämnda SOU och av David Arill när han presenterar målet med folkminnesforskningen:
Folkminnesinsamlingens mål är tvåfaldigt. Först och främst gäller det att undan en snar förgängelse rädda de folkliga traditionerna åt den internationella forskningen. Jämsides härmed måste vi bemöda oss om att kommande släkten bevara något av den gammalsvenska andan.215
Eller av Carl Wilhelm von Sydow när han skriver att: ”Varje folks tradition måste därför studeras som helhet och icke blott i dess överensstämmelser med andra folks.” 216 Betoningen
214 Vilket bland annat alltså står explicit i: SOU 1924:26, s. 1.
215 Arill, Våra gamla, s. 14.
216 von Sydow, ”Associationens betydelse i folklig tro och sed: Föredrag hålet vid 4:de nordiska folklivs- och folkminnesforskarmötet i Oslo 20 aug. 1928.”, s. 75.
ligger hela tiden på det egna folket, både som en identifikationsmarkör för folkminnesforskarna och som gränsdragningspraktik gentemot andra.217
Som identifikationsmarkör är det egna folket en slags försäkran om att de och deras likar hör hemma i Sverige och att det är just de som råder i området. Exempelvis skriver Campbell att:
I såväl den subarktiska som den mellanboreala zonen, nordvästra Europa, dominerar den nordiska rasen. [---] Var den nordiska rasen med sina kroppsliga egenskaper – betydande kroppslängd, långa skallar och långa ansikten, blå ögon, ljust hår, ljus hy, smal näsa – först framträtt har ännu ej fastställts. Men säkert är att den nordiska rasen företer en lika fullkomlig anpassning till förhållandena i det tempererade Europas skogsområde som medelhavsrasen till naturen i Medelhavsområdet.218
Genom att Campbell också listar vissa specifika kännetecken som tillskrivs den ”nordiska rasen” är detta ett exempel på ett slags identitetsskapande där vissa specifika ansikts- och kroppsdrag ska avgöra vem som tillhör vilken ras, alltså vilken identitet denne har. Att den ”nordiska rasen” skulle vara specifikt anpassad till Sveriges klimat och geografiska område blir tydligt när Campbell jämför den med att vara lika väl anpassad som ”medelhavsrasen” till sitt tilldelade område. 219 Viktigt att påminna om är att allt det här handlar om vilka folkminnen som är värda att samlas in och därför vad som innefattas i det egna folket.
Som gränsdragningspraktik sätts den ”nordiska rasen” i kontrast till andra raser. Ett