Ett omväxlande och utvecklande yrke med trygghet

Utifrån analysen av intervjuerna, är begreppen omväxlande och varierande ofta förekommande beskrivningar av yrket. Från intervjumaterialet framträder det tydligt att samtliga intervjuade respondenter flertalet gånger under intervjuerna nämnde att det bästa med yrket är att det är ett

väldigt omväxlande yrke där den ena dagen inte är den andra lik. Den tolkning som kan göras utifrån intervjuerna är att dessa begrepp genomsyrar och återkommer ständigt genom intervjuernas gång. Kopplar man samman detta med Landers (2013, s 48) studie går det att hitta ett starkt samband, då det i hennes studie framgår att den mest förekommande motivationsfaktorn hos polisstudenter är just detta, att det är ett väldigt varierande yrke. Att arbetsuppgifterna ser väldigt olika ut och att man får vara med om många olika händelser, tydliggör Nordin när vi frågade vad det bästa med yrket är:

Det bästa med yrket är att komma till jobbet och aldrig veta vad som ska hända under dagen. Det är så jävla brett, man vet aldrig vad man kommer få göra. Man kan få åka på biljakt, skjuta ett rådjur i ett dike eller ta ett samtal med en person som har problem och hjälpa den.

Att de intervjuade respondenterna uppfattar polisyrket som omväxlande och varierande är även något som kan kopplas till Herzbergs motivationsfaktor arbetet i sig själv (Herzberg et al. 2017). Under intervjuerna kunde man, utifrån deras svar, tydligt förstå att respondenternas upplevelse av att yrket är omväxlande och varierande bidrar till en stark tillfredsställelse. Förutom att en tolkning av att respondenterna har arbetet i sig själv som en stark motivationsfaktor, går det även att tolka respondenternas svar som att de motiveras av Herzbergs motivationsfaktorer befordran och växt. Denna tolkning grundar sig i att majoriteten av respondenterna uttrycker att de i samband med deras polisutbildning har goda möjligheter att avancera inom yrket och få en högre arbetsroll om de utför ett bra arbete. Några exempel på respondenternas framtidsvisioner och ambitioner är att de vill bli hundförare, gruppchef, yttre befäl och bombtekniker. Respondenterna betonar dessutom att de själva får vara med att påverka deras arbetsuppgifter vilket då gör att de får möjlighet att prova på många olika typer av arbetsuppgifter. Med anledning av detta ökar således möjligheterna till att lära sig nya saker och att kompetensutvecklas. En av respondenterna, Falk, uttrycker detta på följande sätt:

Arbetsuppgifterna vi har upplever jag som ganska så fria. Det är klart att det finns vissa som bestämmer lite vad man ska göra men annars så får man bestämma ganska fritt så länge man är tillgänglig när det behövs. Jag vill lära mig nya saker hela tiden och liksom bygga på verktygslådan lite. I framtiden vill jag bli hundförare och mitt mål är att bli så pass bra och lära mig så mycket som möjligt för att hamna där.

Av citatet kan även en jämförelse göras med en av de olika attityderna som Wrzesniewski et al. (1997) redogör för, vilket är karriär. Då majoriteten av respondenterna har en önskan om att avancera inom i yrket i framtiden går det att uttyda att de lägger ett större värde i sina prestationer, precis som tidigare nämnt, och ser också prestationerna som framsteg inom sin yrkesroll. De respondenter som menade på att de gärna ville avancera inom yrket, vilket var de allra flesta, förklarade att de hade en tydlig framtidsvision och ständigt vill utvecklas. Detta tankesätt hör starkt ihop med Maslows (1943) självförverkligandebehov då respondenterna som vill avancera inom yrket gav indikationer på att de ständigt strävar efter att förverkliga sig själva och de mål de har. Andersson förklarar att hen har ett tydligt mål:

Jag har absolut ett intresse av att avancera inom yrket. Det känns som de allra flesta har ett ganska så tydligt mål, som till exempel hundförare. Just nu känner jag att jag vill jobba i yttre tjänst ett tag till, men i framtiden skulle jag vilja jobba som yttre befäl. Jag vill i alla fall avancera inom yrket.

Att polisyrket är omväxlande och varierande är således motivationsfaktorer som samtliga av respondenterna har gemensamt. Dessutom talar respondenterna om trygghet i form av fysisk trygghet. Som polis kan man exponeras för många olika sorters farliga situationer och miljöer. När vi undersökte om respondenterna stundtals kan känna sig rädda eller oroliga när de är i tjänst svarade en stor del att, förutom sina kollegor, deras utrustning är en stor bidragande faktor till att de känner sig trygga i farliga situationer. En del av respondenterna menade även på att det är betryggande att polisen har våldsmonopol, som innebär rätten att använda sig av våld när inga andra medel räcker till. Maslow (1943) lyfter trygghetsbehovet som en del av behovspyramiden för att individen ska uppnå motivation. Då trygghetsbehovet innefattar behovet att känna trygghet och frihet från rädsla ser vi, utifrån vår analys av respondenternas svar, att trygghetsbehovet blir uppfyllt med anledning av utrustningen och deras rätt att utöva våld när det krävs. Trots att polisyrket kan uppfattas som ett farligt yrke, menar respondenterna att de istället känner en extra stor trygghet med tanke på den starka sammanhållningen bland kollegor, att de har våldsmonopol och att de har en välutformad skyddsutrustning. Detta innebär således ännu en möjlig motivationsfaktor hos respondenterna, och Lundström förklarar att trygghetsbehovet uppfylls på följande sätt:

När jag tänker på trygghet tänker jag först och främst på mina kollegor och att vi alltid har varandras rygg… men också att vi har den utrustningen vi behöver för att kunna lösa de arbetsuppgifter som ställs inför oss. Våldsmonopolet är väl inget vi strävar efter att behöva använda men det är ju självklart en trygghet i våldsamma situationer till exempel där man behöver skydda sig själv, sin kollega eller allmänheten.

Respondenterna talar även om deras trygghet i själva anställningen. Som polis är man anställd av staten och arbetar således inom en statlig organisation. Detta menar respondenterna medför både fördelar och en stor trygghet. När vi under intervjuerna frågade respondenterna om vad de tycker om att arbeta inom en statlig organisation, svarade samtliga att det är något som de bara ser positivt på. De menade att då det råder en polisbrist i Sverige kommer de alltid, så länge de sköter sitt arbete, ha en tjänst samt att flertalet nämnde att det finns möjligheter till att göra karriär. Dessutom nämnde många av respondenterna att de har bra semester- och pensionsförmåner. Följande citat är av Johansson:

Att arbeta inom en statlig organisation tycker jag är en stor trygghet, speciellt nu med tanke på coronakrisen. Det är en säker anställning och det är en samhällsnytta att jobba som polis och därför är det mindre risk att bli avskedad också. Lönen är väl såklart sämre än om man hade arbetat privat men utöver det ser jag bara fördelar.

Herzberg et al. (2017) menar att trygghet i arbetet inte är något som skapar motivation, utan istället är en hygienfaktor som bidrar till icke vantrivsel. Ser man detta utifrån Herzbergs perspektiv torde respondenterna således inte känna motivation av denna anställningstrygghet, utan istället känna att det är en bidragande faktor till att de inte vantrivs i sitt arbete. Utifrån de svar vi fått, går det dock att urskilja att en stor anledning till att de känner trygghet i sin anställning är för att de vet att de har möjlighet till att utvecklas och göra karriär. Detta innebär att Herzbergs et al. (2017) motivationsfaktorer befordran och växt återigen går att tillämpa. Att respondenterna känner trygghet i sin anställning och att de har utvecklingsmöjligheter är därav två starkt sammankopplade faktorer till att de känner motivation till sitt arbete.