1 Rättskällor
3.5 EU-rättens förhållande till nationell rätt rätt
3.5.1 Allmänt
Unionsrätten utgör en särskild rättsordning som har utvecklats till ett i förhållande till den nationella rätten överordnat rätts-system. Genom att underteckna fördraget har medlemsstaterna avstått från en del av den nationella suveräniteten till förmån för EU:s. I dessa delar har EU-rätten därigenom företräde framför all nationell rätt, vilket även innefattar nationella konstitutionella regler (6/64 Costa mot ENEL och 11/70 Inter-nationale Handelsgesellschaft). Europatanken skulle förfelas och integrationsprocessen i hög grad försvåras om med-lemsstaterna t.ex. genom senare lagstiftningsåtgärder ensidigt skulle kunna sätta unionsrätten ur spel (106/77, Simmenthal).
Genom att medlemsstaterna har valt att begränsa sina suveräna rättigheter till förmån för unionen utgör fördragen och för-ordningarna en del av den nationella rättsordningen och har därmed direkt tillämplighet i medlemsstaterna utan någon nationell implementering. Det bör här uppmärksammas att unionsrätten ex officio ska beaktas av samtliga nationella offentligrättsliga organ, som t.ex. Skatteförvaltningen.
Officialprincipen gäller utan uttryckligt yrkande från den skatt-skyldiges sida. Högsta förvaltningsdomstolen har undanröjt ett av Skatterättsnämnden meddelat förhandsbesked eftersom nämnden, i motiveringen till svaret på en fråga om tillämplig-heten av 10 kap. 11 § andra stycket andra meningen IL, EU-rättens
företräde
Officialprincipen
förklarade att den inte tagit ställning till om bestämmelsen strider mot EU-rättens fördragsbestämmelser om fri rörlighet för personer och kapital. Högsta förvaltningsdomstolen har i sin dom särskilt uttalat att myndigheter och domstolar har en skyldighet att beakta unionsrätten och att den kommande taxeringen av de i ärendet aktuella inkomsterna måste ske med denna utgångspunkt (RÅ 2004 not. 135).
EU-domstolen har givit vissa bestämmelser i direktiv s.k.
direkt effekt. Detta innebär att bestämmelserna inte enbart är adresserade till medlemsstaterna som sådana utan också ger upphov till individuella rättigheter, vilka kan göras gällande av enskilda fysiska och juridiska personer inför nationell domstol (26/62, van Gend & Loos). När enskilda på detta sätt kan rikta krav mot medlemsstaterna effektiviseras kontrollen av att dessa fullgör sina skyldigheter, t.ex. att implementera direktiv i tid. Det är för övrigt ett fördragsbrott att inte implementera ett direktiv i rätt tid och en sådan underlåtelse kan föranleda skadeståndsansvar för den försumliga medlemsstaten.
För att en bestämmelse i ett direktiv ska ha direkt effekt krävs att den är ovillkorlig, d.v.s. att den kan tillämpas utan att några kompletterande regler behöver utfärdas. Vidare krävs att den aktuella regelns innebörd är klar och entydig. Regelns tillämp-ning får alltså inte vara beroende av en lämplighetsbedömtillämp-ning.
Regeln kan inte heller åberopas till nackdel för en enskild.
Alla unionsrättsliga bestämmelser som innehåller bindande regler, d.v.s. i första hand primärrätten och förordningar, kan ha direkt effekt även om det är till nackdel för den enskilde.
EUF-fördragets centrala regler om icke-diskriminering och reglerna om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital är exempel på bestämmelser som har sådan direkt effekt.
EU-domstolen har vidare slagit fast att nationella domstolar och myndigheter, i enlighet med solidaritetsprincipen, är skyldiga att tolka nationell lagstiftning EU-konformt oberoende av om bestämmelser i unionsrätten har direkt effekt eller inte, s.k. indirekt effekt. Detta innebär inte att nationell lagstiftning ska tolkas i strid mot dess klara ordalydelse utan är endast en skyldighet att vid flera tänkbara tolkningsalternativ, så långt det är möjligt, tolka bestämmelser i nationell rätt i ljuset av t.ex. ett direktivs ordalydelse och syfte för att uppnå dess resultat (14/83 von Colson, C-106/89 Marleasing och C-397/01 Pfeiffer).
Direkt effekt
Indirekt effekt – EU-konform tolkning
Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat sig angående EU-rättskonform lagtolkning. Rättsfallet berör andelsbytes-lagen (49 kap. IL) som är en implementering av fusions-direktivet. Det i målet aktuella andelsbytet berörde bolag från Sverige och Schweiz. Direktivet var inte tillämpligt eftersom det fanns nationell lagstiftning. Högsta förvaltningsdomstolen anförde att detta inte innebar att fusionsdirektivet saknar betydelse i målet. När en nationell lagstiftning reglerar såväl fall som omfattas av ett direktiv som liknande fall som inte omfattas, t.ex. på grund av att de inte berör företag från flera medlemsländer, måste en tolkning av lagstiftningen även i det senare fallet utgå från vad som följer av direktivet. Så långt som möjligt ska alltså lagen tolkas i överensstämmelse med direktivet (RÅ 2000 ref. 23, direktiv 2009/133/EG).
Högsta förvaltningsdomstolens dom är i linje med EU-dom-stolens uttalanden om fusionsdirektivets betydelse vid nationella företagsombildningar. Av målet Leur-Bloem fram-går även att t.ex. svenska domstolar har möjlighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen i mål angående en omstrukturering mellan svenska företag, trots att sådan omstrukturering egentligen inte omfattas av direktivet (C-28/95, Leur-Bloem).
3.5.2 Förhandsavgörande
EU-domstolen är den yttersta uttolkaren av EU-rätten och dess innebörd. Nationella domstolar kan i pågående processer vända sig till EU-domstolen och begära förhandsavgörande, enligt artikel 267 FEUF. EU-domstolen får härigenom möjlig-het att på nationellt plan verka för enmöjlig-hetlig tolkning och tillämpning av EU-rätten.
Samtliga nationella organ som kan sägas utöva statens judici-ella, beslutande makt är, oavsett om de har beteckningen domstol eller ej, behöriga att ställa frågor. Organet ska dock vara tillkommet genom lag, oavhängigt, permanent och utgöra en obligatorisk prövningsinstans. Det är organens faktiska funktioner och befogenheter som är avgörande. Privata skilje-organ har inte ansetts ha rätt att begära förhandsavgörande medan skiljenämnder som är offentligt reglerade kan ha sådan rätt.
Sista instans är skyldig att begära förhandsavgörande, medan lägre instanser har rätt att använda sig av institutet. Skyldighet att begära avgörande föreligger inte när det gäller interimis-tiska beslut, materiellt ideninterimis-tiska frågor som redan besvarats Vem kan begära
eller om frågan är klar, något som får betecknas som relativt ovanligt. Underlåtenhet att begära förhandsavgörande när detta är obligatoriskt utgör ett fördragsbrott.
EU-domstolen besvarar inte frågor som avser nationell lagstift-ning och avgör inte den nationella tvisten men ger vägledlagstift-ning i hur EU-rätten i mer generella termer ska tolkas. Av EU-dom-stolens praxis framgår att de nationella domstolarna endast har befogenhet att framställa en begäran till domstolen, om en tvist är anhängig vid dem och om de ska fälla avgörande inom ramen för ett förfarande som är avsett att leda till ett avgörande av rättsskipningskaraktär. Rättstvisten måste också vara genuin och inte konstruerad eller hypotetisk.
EU-domstolen har funnit att Skatterättsnämnden inte är behörig att ansöka. EU-domstolen ansåg att även om det finns omständigheter som talar för att Skatterättsnämnden utövar dömande verksamhet (oberoende ställning enligt lag och behörighet att meddela avgöranden av bindande karaktär), leder andra omständigheter till slutsatsen att nämnden i huvud-sak fullgör förvaltningsuppgifter. Skatterättsnämnden verkar som en myndighet som avger ett bindande förhandsbesked, som den skattskyldige har intresse av i den mån denne därmed kan planera sin verksamhet bättre, men den har inte till uppgift att avgöra en tvist. Det är endast för det fall den skattskyldige, Skatteverket eller Allmänna ombudet hos Skatteverket överklagar ett förhandsbesked som den domstol vid vilken målet då anhängiggörs skulle kunna anses utöva dömande verksamhet i den mening som avses i fördraget. Den dömande verksamheten ska i det fallet kontrollera lagenligheten av ett beslut som reglerar den taxering som en skattskyldig person har varit föremål för (C-134/97, Viktoria Film A/S).
EU-domstolen har funnit att Högsta förvaltningsdomstolen är behörig att begära förhandsavgöranden. Enligt EU-domstolen ska Högsta förvaltningsdomstolens prövning kontrollera lagenligheten av ett beslut om förhandsbesked som, när det vunnit laga kraft, är bindande för Skatteverket. Förhands-beskedet ska följas vid taxeringen, om och i den mån den en-skilde som begärt detta besked genomför den åtgärd som ansökan gäller och yrkar det. Högsta förvaltningsdomstolen ska under dessa omständigheter anses utöva rättsskipande verksamhet (C-200/98, X AB och Y AB).
När det gäller förhållandet att ett förhandsbeskedsärende inne-håller enbart ett hypotetiskt problem och inte en verklig tvist
ansåg EU-domstolen att även om den planerade transaktionen ännu inte hade genomförts vid hänskjutandet av målet till EU-domstolen, så är denna omständighet inte av sådant slag att tolkningsfrågan inte kan upptas till prövning. Målet vid den nationella domstolen gällde nämligen en verklig tvist. EU-domstolen hade således inte anmodats att ta ställning till ett hypotetiskt problem utan ansåg sig ha tillräcklig information om tvisten för att kunna tolka de unionsrättsliga bestämmel-serna och på ett ändamålsenligt sätt besvara den ställda frågan.
3.5.3 Fördragsbrottstalan
Talan om fördragsbrott gör det möjligt för EU-domstolen att kontrollera om medlemsstaterna har uppfyllt de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten. Innan talan väcks vid EU-domstolen ska kommissionen inleda ett förfarande, vari medlemsstaten ges tillfälle att bemöta de anmärkningar som riktas mot den. Om förfarandet inte medför att medlemsstaten upphör med fördragsbrottet eller att kommissionen avslutar ärendet, kan talan att unionsrätten har åsidosatts väckas vid EU-domstolen. Talan om fördragsbrott kan väckas antingen av kommissionen, vilket är vanligast i praktiken, eller av en med-lemsstat. Om EU-domstolen fastställer att fördragsbrott föreligger är staten skyldig att omedelbart upphöra med detta.
Om EU-domstolen, efter att kommissionen på nytt har väckt talan, finner att den berörda medlemsstaten har underlåtit att följa dess dom, kan den förelägga staten att betala ett engångsbelopp och/eller ett löpande vite.
Sverige har varit föremål för fördragsbrottstalan i fråga om de tidigare bestämmelserna om uppskov med kapitalvinst vid avyttring av privatbostad och om den svenska kupongskatte-lagstiftningens förenlighet med EU-rätten. Den svenska lagstiftningen har med anledning av dessa ändrats.