1 Rättskällor
3.2 Institutionerna inom Europeiska unionen (EU) unionen (EU)
EU:s sju institutioner är Europaparlamentet, Europeiska rådet, ministerrådet, EU-kommissionen, EU-domstolen, Europeiska centralbanken och revisionsrätten. Europaparlamentet, ministerrådet och kommissionen är de som främst deltar när EU beslutar om nya lagar och regler. Utöver institutionerna finns andra rådgivande och reglerande organ.
Ledamöterna i Europaparlamentet utses genom val i EU:s medlemsländer vart femte år. Europaparlamentet fattar beslut om lagförslag från EU-kommissionen, godkänner nya med-lemsländer samt kontrollerar kommissionen och EU:s budget.
Europeiska rådet består av en ordförande, EU-ländernas stats- och regeringschefer samt kommissionens ordförande. Euro-peiska rådet fastställer riktlinjer för det framtida EU-sam-arbetet men deltar inte i den löpande beslutsprocessen. Euro-peiska rådet ska ha möten, så kallade EU-toppmöten, minst fyra gånger om året. Ordföranden leder arbetet i Europeiska rådet.
Europeiska unionens råd, även kallat ministerrådet eller rådet, består av företrädare från medlemsländernas regeringar.
Ministerrådet stiftar nya lagar inom EU och ingår interna-tionella avtal för EU:s räkning. För frågor som rör EU:s EES
Europa-parlamentet
Europeiska rådet
Ministerrådet
utrikespolitik leds arbetet av EU:s utrikesminister. Inom många områden delar ministerrådet sin beslutsmakt med Europaparlamentet. Ordförandeskapet i ministerrådet roterar var sjätte månad. Grekland är ordförande första halvåret 2014 och Italien det andra.
EU-kommissionen är unionens mest centrala organ och kan karaktäriseras som unionens motor. Den består av en kommissionär från varje EU-land. Dess viktigaste uppgifter är att ta initiativ till, genomföra och övervaka den gemensamma lagstiftningen samt förvalta EU:s budget.
EU:s domstol är belägen i Luxemburg. Den heter Europeiska unionens domstol och kallas EU-domstolen. EU-domstolen har två huvudsakliga uppgifter: att döma i tvister mellan medlemsländer och EU:s institutioner, samt att tolka EU-rätten. Domstolen består av en domare per medlemsland och biträds av åtta generaladvokater.
För att EU-rätten ska tillämpas på samma sätt i alla med-lemsländer har EU-domstolen sista ordet när det gäller att tolka EU-rätten och tala om hur den ska tillämpas. Om en nationell domstol, till exempel en svensk tingsrätt eller kammarrätt, är tveksam till hur EU-rätten ska tolkas kan den fråga EU-domstolen om råd. Det kallas för att begära ett förhands-avgörande från EU-domstolen. Nationella domstolar som utgör sista instans och vars domar alltså inte kan överklagas, är skyldiga att begära förhandsavgörande om det råder tvek-samhet om hur EU-rätten ska tolkas.
När EU-domstolen lämnar förhandsavgörande har den inte dömt i målet vid den nationella domstolen, utan endast talat om hur den aktuella rättsakten eller fördragsartikeln ska tolkas.
Den nationella domstolen är skyldig att följa EU-domstolens tolkning.
Under EU-domstolen finns också tribunalen med uppgift att döma i mål som rör enskilda personer och företag samt en personaldomstol som dömer i mål som gäller anställda i EU.
Europeiska centralbanken (ECB) är centralbank för de medlemsländer i EU som har infört euron som valuta. Den har sitt säte i Frankfurt am Main i Tyskland. ECB leds av cheferna för de nationella centralbankerna och sex ledamöter som utses av Europeiska rådet. Bankens uppgift är att sköta
sättning att hålla en låg inflation. Det är bara ECB som får tillåta utgivning av euron.
Revisionsrätten granskar räkenskaperna för EU:s samtliga inkomster och utgifter och består av en ledamot från varje medlemsland. Ledamöterna utses på förslag av medlems-ländernas regeringar för en period av sex år. Ledamöterna måste vara helt oberoende och får inte inneha andra ämbeten.
Revisionsrätten ligger i Luxemburg.
3.3 Rättskällor
Av fördragsbestämmelsernas och de europarättsliga rättsakter-nas status framgår att medlemsstaterna i betydande utsträck-ning har överfört kompetens till unionsnivå.
EU-rätten brukar delas in i primär- och sekundärrätt. De grundläggande fördragen med till dessa knutna protokoll och förklaringar samt anslutningsfördragen tillhör primärrätten.
Fördragen är i första hand EU-fördraget (Maastrichfördraget) och EUF-fördraget (tidigare EG-fördraget) i dess nuvarande former. EU-fördraget reglerar EU:s övergripande och konsti-tutionella funktion. EUF-fördraget kompletterar EU-fördraget med mer detaljerade och funktionella bestämmelser och bildar en ram för samarbetet samt anger de huvudlinjer efter vilka det materiella innehållet successivt ska växa fram. Det är ur denna primära rätt den sekundära rätten härleds.
Sekundärrätten består av vissa bindande rättsakter, som förord-ningar, direktiv och beslut. Därjämte förekommer rekommen-dationer och yttranden som inte är bindande i formell mening men som kan ge ledning vid tolkningen av andra unions-rättsliga åtgärder.
Förordningar har allmän giltighet och är till alla delar bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat. Detta betyder att en förordning inte får inkorporeras eller transformeras till nationell rätt. Förordningar av grundläggande betydelse finns på många områden, t.ex. förordningarna om europeiska ekono-miska intressegrupperingar och om europabolag.
Direktiv riktar sig till medlemsstaterna och uppmanar dessa att förverkliga direktivet inom ramen för sin nationella rätts-ordning. Direktiven behöver således överföras, eller implementeras, till nationell rätt men medlemsstaterna får själva inom viss tid bestämma form och tillvägagångssätt.
Direktiv används företrädesvis för att skapa harmonisering på Revisionsrätten
Primärrätt
Sekundärrätt
Förordningar
Direktiv
olika områden, t.ex. för att underlätta gränsöverskridande näringsverksamhet såsom moder-dotterbolagsdirektivet, fusionsdirektivet och ränte- och royaltydirektivet, eller för att möjliggöra beskattning av ränteinkomster såsom i sparande-direktivet.
Moder-dotterbolagsdirektivet (90/435/EEG) har tillkommit för att motverka kedjebeskattning vid vinstutdelning från utländ-ska dotterbolag. Direktivet innehåller bestämmelser både om undanröjande av kedjebeskattning i den stat dit utdelningen utbetalas och om förbud för uttag av källskatt i utbetalarstaten.
Det avgörande för källskattefrihet är inte hur det utdelande företaget beskattats utan om ett företag uppfyller villkoren i artikel 2 i direktivet.
Fusionsdirektivet (2009/133/EG) om ett gemensamt beskatt-ningssystem för fusion, fission, partiell fission, överföringar av tillgångar och utbyte av aktier eller andelar som berör bolag i olika medlemsstater samt om flyttning av ett europabolags eller en europeisk kooperativ förenings säte från en medlems-stat till en annan, har till syfte att möjliggöra affärsmässigt motiverade omstruktureringar inom EU utan omedelbara skattekonsekvenser. Beskattningen kan härigenom skjutas framåt i tiden till dess tillgångar lämnar den företagsgrupp som omfattas av skatteuppskovet. Detta förutsätter att skattemässig kontinuitet kan upprätthållas i den medlemsstat som har att bevilja uppskov. Den svenska regleringen omfattar såväl inhemska som internationella omstruktureringar.
Ränte- och royaltydirektivet (2003/49/EG) om ett gemensamt system för beskattning av räntor och royalties som betalas mellan moder-, dotter- och systerbolag i olika medlemsstater har som syfte att säkerställa att beskattning inte sker i flera led och detta uppnås genom att förbjuda uttag av källskatter i vissa situationer.
Sparandedirektivet (2003/48/EG) innebär ett automatiskt utbyte av information mellan medlemsstaterna om räntebetal-ningar som möjliggör beskattning av dessa räntebetalräntebetal-ningar i den medlemsstat där den faktiska betalningsmottagaren har sitt skatterättsliga hemvist i enlighet med de nationella lagarna i den staten. Belgien, Luxemburg och Österrike har inte behövt lämna dessa uppgifter under en övergångsperiod. De har i stället tagit ut källskatt på räntebetalningarna och levererat delar av källskatten till den stat där betalningsmottagarens har hemvist. Övergångperioden är inte fastslagen i tid, utan gäller Moder-
till dess att vissa stater med sträng sekretess garanterar informationsutbyte om räntebetalningar.
Beslut är bindande för dem som de är riktade till och kan avse både namngivna fysiska eller juridiska personer eller en med-lemsstat. De är då individuellt utformade men kan även ha generell karaktär.
Till unionsrätten räknas även internationella konventioner, rättspraxis och grundläggande rättsprinciper som utvecklats av EU-domstolen.
3.4 Tolkningsprinciper
Inom unionsrätten förekommer olika allmänna rättsgrundsatser – eller tolkningsprinciper – som EU-domstolen har hämtat från fördragen, från medlemsstaternas rättssystem och ur Europa-konventionen om de mänskliga rättigheterna. EU-samarbetets omfattande och djupgående karaktär fordrar fasta rättsliga principer och verksamheten genomsyras därför av den s.k.
legalitetsprincipen. Andra allmänna rättsgrundsatser som tillämpats av EU-domstolen är bl.a. rättssäkerhetsprincipen, likabehandlingsprincipen och proportionalitetsprincipen. Den sistnämnda principen har tillämpats vid prövning av grunder för rättfärdigande (C-446/03, Marks & Spencer).
Även om dessa principer tillämpas vid tolkning av EU-rätten, kan de inte leda till en tolkning av fördragen i strid med deras ordalydelse.
3.4.1 Allmänna principer
En princip som fått generell räckvidd genom EU-fördraget är subsidiaritets- eller närhetsprincipen, vilken innebär att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. På de områden där unionen inte är ensam behörig ska unionen enligt artikel 5.3 i EU-fördraget inte vidta sådana åtgärder som medlemsstaterna kan utföra själva, om inte målen för åtgärderna bättre kan uppnås på unionsnivå.
Unionen ska enligt proportionalitetsprincipen i artikel 5.4 EU-fördraget inte vidta en åtgärd som är mer ingripande eller betungande än vad som erfordras för att uppnå målen i fördraget. Principen är en allmän rättssäkerhetsgrundsats och innebär att det alltid ska råda balans mellan mål och medel.
Medlemskapet i EU förutsätter att staterna aktivt verkar för att främja unionens intressen och dessutom avhåller sig från att Beslut
Subsidiaritets-principen
Proportionalitets-principen
Solidaritets-principen
handla i strid mot dessa intressen. Detta kommer till uttryck i solidaritets- eller lojalitetsprincipen som återfinns i artikel 4.3 i EU-fördraget. EU-domstolen har kommit att ge denna princip ett mycket långtgående innehåll för att öka genomslagskraften för unionsrätten.
Skattskyldiga beskattas i källstaten för inkomster och medges avdrag för förluster hänförliga till den staten. Det är vanligt att en stat tillämpar en sådan territorialitetsprincip (jfr källstats-principen) för skattskyldiga med hemvist utomlands på inkomster som härrör från t.ex. näringsverksamhet som bedrivs i den staten. I två domar har framkommit att det ska finnas ett ekonomiskt samband och att rätten till avdrag för förluster förutsätter att motsvarande inkomster är skattepliktiga i samma stat . Dock fann domstolen i ett annat mål, som gällde frågan huruvida regler om förlustutjämning i koncernbolag kunde rättfärdigas, att det faktum att moderbolagsstaten inte beskattade vinster som uppkommit i dess utländska dotterbolag inte i sig medförde att avdrag skulle vägras för de utländska dotterbolagens förluster. I doktrinen är en förklaring till denna slutsats att de förstnämnda handlade om källstatens skyldigheter medan det senare handlade om hemstatens skyldigheter (C-250/95 Futura, Lidl C-414/06 och C-446/03 Marks & Spencer. Litteratur, se EU Skatterätt av Ståhl, Österman, Hilling, Öberg, 3e uppl.).
3.4.2 Missbrukssituationer
De allmänna EU-rättsliga principerna är som regel till för att värna om den enskildes rättigheter, men kan även åberopas mot den enskilde när det handlar om missbruk av unionsrätten.
EU-domstolen har utvecklat en princip om ”förfarandemiss-bruk” som äger tillämpning på harmoniserade områden så som mervärdesskattens (C-255/02 Halifax och C-110/99 Emsland-Stärke). Inom detta finns inga nationella skatteflyktsmot-verkande regler och den EU-rättsliga principen om förfarande-missbruk har därför tillämpats direkt.
På den direkta skattens område, vilket ännu inte harmoniserats, har hävdats att principen om förfarandemissbruk inte är tillämplig. Inom den direkta skattens område finns skatte-flyktsmotverkande regler och ofta är det tillämpningen av dessa som ifrågasätts i förhållande till EU-rätten. Att imple-mentering av regler om missbruk kan ske genom att nationella domstolar tillämpar allmänna nationella rättsprinciper framgår av EU-domstolens praxis. Det krävs dock att de enskilda som
berörs klart och tydligt kan få kännedom om omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter (C-321/05, Kofoed).
Av EU-domstolens rättspraxis framgår också att en medlems-stat har rätt att vidta åtgärder som syftar till att förhindra att vissa av dess medborgare på ett otillbörligt sätt försöker undandra sig den nationella lagstiftningen genom att använda de möjligheter som ges i fördraget och att medborgarna inte har rätt att åberopa bestämmelser i unionsrätten när det är fråga om missbruk eller bedrägeri (C-212/97, Centros). För att undvika sammanblandning med begreppet förfarandemissbruk som används inom mervärdesskattens område, kan sådana situationer benämnas ”fördragsmissbruk”. Vid bedömningen av ett sådant agerande måste de syften som eftersträvas genom unionsbestämmelsen i fråga beaktas.