Som tidigare nämnts uppfyller Sverige diskrimineringslagstiftningens minimikrav inom en del aspekter men inom andra har vi ett utökat skydd. Detta sett till att det internationellt finns fler diskrimineringsgrunder som nämns delvis i EKMR och delvis i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna som inte appliceras i den svenska lagen samtidigt som vi har grunderna ålder och könsöverskridande identitet som inte nämns i de internationella
konventionerna. Det finns dock inget som hindrar Sverige från att lägga till fler grunder inom diskrimineringslagstiftningen, något som redan diskuterats i regeringens proposition
2007/09:95. Några remissinstanser diskuterade om frågan om regleringen i den nya lagen bör begränsas till de diskrimineringsgrunderna som Diskrimineringskommittén arbetat med tidigare. Det som lyfts är exempelvis EU: stadgan där det finns fler diskrimineringsgrunder såsom socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, politisk eller annan åskådning, tillhörighet
33 till nationell minoritet, förmögenhet och börd som inte då föreslogs omfattas av den svenska diskrimineringslagstiftningen. Det som även framgår i propositionen är att det på lång sikt borde finnas skäl att arbeta vidare med diskrimineringsfrågorna med en öppen lista som mål. Det som framgått från materialet och regeringens egen proposition är snarare att det där och då som stoppade ett beslut att applicera fler grunder till lagstiftningen, var avsaknaden av underlag för att bedöma lämpligheten av att införa fler grunder eller en öppen lista i lagstiftningen. Det som dock tydligt uttrycks är att det på sikt kan vara av intresse att undersöka om det är lämpligt och möjligt att utforma ett generellt och heltäckande diskrimineringsförbud med utgångspunkt i principen om alla människors lika värde och rättigheter. Därav drar jag slutsatsen att Sverige har möjlighet att i framtiden utreda och eventuellt lägga till fler grunder till diskrimineringslagstiftningen.
Min tolkning utifrån regeringens proposition 2007/09:95 är att vi i Sverige för närvarande inte anser att vi behöver utöka vårt skydd och att vi till stor del är nöjda med det skyddet vi redan har i diskrimineringslagstiftningen. Jag baserar detta på utredningen av diskrimineringslag- stiftningen där det anses att Sverige motsvarar alla krav som ställs utifrån internationella åtaganden och att vi samtidigt har ålder och könsöverskidande identitet som tillagad grund. Därmed är min tanke att det finns en grund i att lagstiftningen som i nuläget skyddar de grupper som traditionellt sett ansetts varit svagare i vårt samhälle enligt rådande normer. På grund av ovanstående går det att konstatera att Sverige kan bibehålla sin rådande lagstiftning och samtidigt motsvara kraven från EU samt Europarådet men även utöka
diskrimineringslagsskyddet om behovet skulle uppstå.
Vad som är centralt att nämna är att det som fastställs i Europakonventionen (EKMR) och som i sin tur innehåller en öppen lista av diskrimineringsgrunder är att betrakta som svensk rätt i och med accepterandet av konventionen. Min tolkning är att Sverige idag har sju
diskrimineringsgrunder som är definierat i lagtext men att dörren inte är stängd för att det kan tillkomma fler diskrimineringsgrunder i framtiden. Diskrimineringsgrunderna återspeglas i likabehandlingsprincipen som skyddar arbetstagare från att missgynnas i jämförbara situationer. Att klassificera fetma som ett funktionshinder är inte helt problemfritt vilket framgår från EU-domstolens förhandsavgörande. Domstolen lägger stor vikt vid att fetman måste vara långvarig och av så allvarlig grad att det påverkar arbetstagarens förmåga att utföra sitt arbete. Samtidigt påpekar domstolen att fetma i sig inte räknas in under definitionen av funktionshinder. Slutsatsen är att gränsdragningen för när eller om fetma ska räknas som
34 ett funktionshinder är svår. Hur denna gränsdragning kan utvecklas i framtiden låter jag vara osagt då det delvis inte finns tillräckligt med avgöranden vare sig nationellt eller
internationellt. Det kommer vara upp till framtida avgöranden att utarbeta framtidens praxis inom frågan.
Att Sverige dock inte valt att ratificera tilläggsprotokoll 12 till artikel 14 i EKMR påverkar att Sverige endast har ett förbud som gäller de rättigheter som konventionen explicit skyddar i artikel 14. Sveriges regering motiverade valet att inte godkänna protokollet med att
bestämmelserna var alltför vaga och generella samt att staten enligt protokollet ska kunna ställas till svars för handlingar begångna av enskilda så som hyresvärdar, restaurangägare och arbetsgivare. Vad jag tror kommer ske i framtiden gällande EKMR och vidareutvecklingen av denna är att EKMR kommer att fortsätta utvecklas i takt med utvecklingen av vår syn på människan och de mänskliga rättigheterna.
I analysen av möjligheterna för Sverige att själv lägga till diskrimineringsgrunder har svaret varit motstridigt och pekat åt två håll. Delvis pekar mycket på mot att skyddet som den nuvarande diskrimineringslagstiftningen och dess grunder uppfyller kraven som är satta på Sverige och att den svenska regeringen i sin tur anser att skyddet för tillfället är tillräckligt. Sverige är även anslutet till direktiv som appliceras i den nationella rätten och ligger därmed i fas med vad EU och Europarådet själv anses krävs. Samtidigt kan man konstatera att det finns fler grunder i konventionerna och stadgorna så som språk, politisk eller annan åsikt, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet och börd eller ställning i övrigt som Sverige hade kunnat välja att applicera i diskrimineringslagen.
Om man ser på kopplingen till fetma som tidigare beskrivit i uppsatsen borde det eventuellt utvecklas ett starkare skydd för den grupp som just nu faller utanför rådande lagstiftning. I de rättsfall jag valt att studera har rätten undersökt ifall fetma går att applicera inom
diskrimineringsgrunden funktionshinder. Vad som gått att konstatera i båda fallen är att fetma i sig inte utgör grunden för uppsägning. Det som dock är intressant enligt mig är att i båda fallen har vikten ändå varit ett återkommande samtalsämne på arbetsplatsen vilket i sin tur skapar en förståelse för att båda personerna som diskuterats i rättsfallen upplevt sig som diskriminerade.
35 Istället bör man enligt min åsikt utreda ifall sjukdom, vilket fetma faller inom, borde klassas som en egen diskrimineringsgrund. Med syftet att kunna skydda människor som lider av diverse sjukdomar som påverkar arbetsförmågan och bidrar till att individer hamnar utanför arbetsmarknaden. Att fetma i sin tur kan påverka hur man utför sitt arbete är som jag tolkar det anledningen till att man ser det som ett potentiellt funktionshinder. Det som går att konstatera är att det inte finns ett enkelt svar.
I frågan om fetma ska räknas som en diskrimineringsgrund eller inte har Sverige inte uttalat sig om. Därför utgår man från att Sverige kommer att använda sig av EU-domstolens förhandsavgörande i frågan. I och med att EU-domstolen själv menar på att det finns
omständigheter som kan peka på att allvarlig fetma bör kunna falla under funktionshinder och således även omfattas av diskrimineringsgrunderna är inte samma sak som att det finns en tanke på att utöka skyddet till att ha fetma som en ensam diskrimineringsgrund. Det är redan konstaterat av EU-domstolen att det inte återfinns i något förbud mot diskriminering att klassa fetma som en grund. I dagsläget finns det endast ett förhandsavgörande från EU-domstolen i frågan dock återstår det att se hur förhandsavgörandet kan komma att påverka i framtiden.