En annan aspekt på evolutionen är att ju större hjärna desto längre barndom. Australophitecus afarensis hade en något längre barndom än schimpanser och

homo erectus hade en något kortare barndom än homo sapiens (Stone, 2007;

Flinn & Ward, 2005). Längre barndom betyder att barn under längre tid behöver

försörjas av vuxna individer. Större krav ställs därför på de vuxna att stå för mat,

skydd, omsorg och socialt (kulturellt) lärande. Samarbete och arbetsfördelning

är ett sätt att lösa detta (Sterelny, 2003; Key & Aiello, 2003; Flinn & Ward,

2005; Kaplan, Gurven & Lancaster, 2007; Gazzaniga, 2008).

2.2.3.3 Frontala cortex – den symboliska hjärnan?

Det har länge varit en utbredd föreställning att pannloberna hos människan är

extra stora jämfört med andra arter (se t.ex. Deacon, 1997; Rose, 2005; jfr.

Wex-ler, 2006). Därmed skulle människans unika egenskaper framför allt ha

utveck-lats i pannloberna. Semendeferi et al. (1997) gjorde en noggrann granskning av

pannlobernas förhållande till den övriga hjärnan hos människan och några

apar-ter. Hos makaker utgör pannloberna 28.1 procent av hela hjärnan. Gibbon och

gorilla har 31.1 procent respektive 32.4 procent. Orangutangens pannlober utgör

35.3 procent, schimpansens 35.9 procent och människans 36.7 procent. Om vi

jämför människans och makakens pannlober är det en tydlig skillnad men

skill-naden mellan schimpansen och människan är inte tillräckligt stor för att vi skall

kunna påstå att människan är unik (se även Stone, 2007; Changeux, 2005;

Mac-Leod, 2007; Gazzaniga, 2008).

Semendeferi och kollegor gick vidare med att jämföra olika områden i

pann-loberna. De tre områden de tittade på var dorsala frontala cortex (övre delen),

mesiala frontala cortex (undre bakre delen) och orbitala frontala cortex (undre

främre delen). Hos människan utgör dorsala frontala cortex 59 procent av

pann-loberna, mesiala frontala cortex 26 procent av pannloberna och orbitala frontala

cortex 15 procent av pannloberna. Orangutangen utmärker sig med en

förhållan-devis liten orbital frontal cortex (11 procent). Gibbon och gorilla utmärker sig

med en förhållandevis liten dorsal frontal cortex (54 procent). Människa,

schim-pans och makak har närmast identiska proportioner mellan de tre regionerna.

Ut-ifrån detta kan man då anta att människans pannlober bara har ökat i volym

jäm-fört med schimpansens pannlober. Man skulle då kunna tänka sig att människan

helt enkelt har mer kapacitet jämfört med schimpansen (jfr. Dunbar, 2007a). Det

finns dock tecken på att människohjärnan inte bara har ökat i volym utan att den

även har omstrukturerats jämfört med schimpansens hjärna (Gazzaniga, 2008;

Geary, 2005; Panksepp, 2005; Deacon, 1997). En viktig förändring som har

fö-reslagits är att den ökade volymen i prefrontala cortex består av en märkbar

till-växt av vit substans, d.v.s. myelinisering (Miller, 2007; Spitzer, 1999).

Det område som, enligt Semendeferi et al. (1997), står för ökningen av

fron-talloben jämfört med schimpanser och makaker kallas frontala polen. Även om

det rör sig om ett litet område kan det ha avgörande betydelse för mänsklig

kog-nition. T.ex. kan den frontala polen vara inblandad i analogiskt tänkande (Green

et al., 2006), prospektivt minne (att tänka på framtiden) (Addis, Wong &

Schac-ter, 2007; den Ouden et al., 2005), och inhibering av imitation/respons (Brass,

Zysset & von Cramon, 2001).

Det finns anledning att tro att människans pannlob står för mycket av de

spe-cifika egenskaper som människan är unik om att ha. Samtidigt finns det skäl att

förhålla sig skeptisk till att mekanismer, förmågor o.s.v. är lokaliserade till ett

särskilt område i hjärnan (se Malmgren, 2007, för en kritisk diskussion). Med

viss reservation följer ändå en sammanställning av rapporterade nedsättningar

hos människor som har skador i pannloben:

• Beslutsfattande (Damasio, 2000; Geary, 2005),

• Problemlösning (Geary, 2005),

• Uppmärksamhet (Byrnes, 2001; Geary, 2005; Petrides, 2005; Nelson, de

Haan & Thomas, 2006; Beer & Lombardo, 2007),

• Självkontroll och inhibering av tankar, känslor och motorik (Byrnes, 2001;

LeDoux, 2003; Deacon, 1997; Geary, 2005; Barkley, 1999; Nelson et al.,

2006; Beer & Lombardo, 2007),

• Inhibering av imitation (Kinsbourne, 2002; 2005; Lytle, 2005; Gallese &

Goldman, 1998; Brass et al., 2001),

• Arbetsminne (Goldman-Rakic, 1999; Byrnes, 2001; Geary, 2005; Beer &

Lombardo, 2007; Petrides, 2005),

• Manipulera mentala visuella representationer (Petrides, 2005)

• Att komma åt episodiskt minne (Geary, 2005),

• Att utföra och minnas saker i rätt ordning (Dunbar, 2007a; Nelson et al.,

2006; Rizzolatti & Buccino, 2005),

• Att tala och läsa (Byrnes, 2001; Deacon, 1997),

• Planering (Deacon, 1997),

• Hypotesformulering (Dunbar, 2007a),

• Att förhålla sig till förändringar i miljön (Beer & Lombardo, 2007),

• Ta andras perspektiv/theory of mind/mindreading (Deacon, 1997; Nelson et

al., 2006; Goldman, 2006a),

• Lära med hjälp av positiv och negativ feedback (Deacon, 1997; Damasio,

2000).

Många av de här förmågorna (t.ex. beslutsfattande, problemlösning,

uppmärk-samhet, arbetsminne, episodiskt minne, enkel planering, lära genom feedback)

har även schimpanser. En skada i prefrontala cortex hos en schimpans leder till

liknande symptom och nedsättning av arbetsminnet som en skada i motsvarande

region hos människan (Goldman-Rakic, 1999; se även Petrides, 2005).

Tomasello (2003) med flera har argumenterat för att endast människor kan

imitera troget. Schimpanser, menar han, emulerar bara: de försöker nå samma

mål som en annan individ genom trial-and-error i stället för att härma samma

medel. Senare studier indikerar att schimpanser imiterar även om de inte gör det

lika ofta och träffsäkert som barn (Whiten, Horner & Marshall-Pescini, 2005;

Matsuzawa, 2002; se även Whiten, 2000). Imitationsförmågan är mer utvecklad

hos människan och dessutom närmast automatisk från födseln (Jensen, 2007).

Det senare innebär att barn troligtvis behöver lära sig (det kan röra sig om

mog-nad också) att låta bli att imitera (Hurley, 2008). Denna reglering sköts med stor

sannolikhet främst i prefrontala cortex (Gazzaniga, 2008). Om regleringen av

imitation förstörs uppstår en tvingande imitation även om individen i någon mån

kan välja vem eller vad som imiteras (Kinsbourne, 2002; 2005; Hurley, 2008).

Imitation i lek kan i vissa fall bygga på direkt imitation som i turtagande (se

Jen-sen, 2007) men för att den skall utvecklas och övergå till rolltagande måste en

inhibering av imitationen fungera (Gazzaniga, 2008). Inhibering av imitation har

med stor säkerhet även betydelse för fördröjd imitation som den mesta leken

bygger på i någon form.

Tomasello (2003) med flera (t.ex. Povinelli & Preuss, 1995) har även

föresla-git att endast människan har en kapacitet för theory of mind/mindreading.

Sena-re studier har närmast bekräftat detta (Dunbar, 2007a; Lorincz et al. 2005;

Povi-nelli & Bering, 2005; PoviPovi-nelli & Vonk, 2007; Tomasello & Call, 2007). Två

forskarlag studerar nu gränsen för den enkla förmågan till theory of