5. Analys
5.2 Exkludering separata sammanhang för döva och hörselskadade
Behovet av separata sammanhang för döva och hörselskadade ungdomar har betonats som en viktig social aspekt för gruppen. Även för detta finns det såväl möjligheter som hinder, vilka presenteras i tabell 2.
MÖJLIGHETER HINDER
Kommunikativa möjligheter
”Språklösa” kan bygga upp ett språk i en trygg miljö
Enklare kommunikation med ett delat språk Trygghet i att teckenspråket och
kommunikationssättet kommer bevaras, utan att talet “tar över”
Kommunikativa hinder
Viss brist på teckenspråkskunskaper även bland döva och hörselskadade
Sociala möjligheter
Delade erfarenheter av att leva med hörselnedsättning
En viktig gemenskap för nyinflyttade som saknar familj och kontaktnät i Örebro En viktig aspekt för en trygg
identitetsutveckling
Hörselskadade kan hitta en identitet som inte är ett “mellanting mellan döva och hörande”
Sociala hinder
Andra inkluderingsmekansimer kan behöva väljas bort
Organisatoriska möjligheter
Samarbete mellan intresseorganisationer för döva och intresseorganisationer för
hörselskadade
Organiserade aktiviteter i anslutning till skolan når grupper som annars har sämre möjligheter
Elevkollektivens organiserade aktiviteter minskar isoleringen
Organisatoriska hinder
Gruppen minskar vilket leder till att
organiserade aktiviteter för gruppen behöver ställas in
Brist på naturliga mötesplatser för ungdomar efter gymnasiet
31
5.2.1 Kommunikativa möjligheter
En viktig kommunikativ möjlighet är just att många hörselfunktionsnedsatta delar
teckenspråket, vilket leder till en trygghet i relationen och det sociala sammanhanget. Även om det i vissa sammanhang går att få tillgång till tolk, uttrycker ändå en informant om att direkt kommunikation alltid är bättre och blir mer personlig. Framför allt för de personer med utländsk bakgrund och som vuxit upp utan teckenspråk beskrivs separata sammanhang med andra döva som en viktig del i att kunna bygga upp ett språk i en trygg miljö, tillsammans med andra i liknande situation. Tidigare resonemang om ungdomar med utländsk bakgrund tyder dock på att det för vissa av dessa ungdomar snarare verkar vara viktigare att bli inkluderade i andra sammanhang än sådana där hörselnedsättningen är den centrala inkluderingsmekanismen. En förklaring till skillnaden kan vara att de senare ungdomarna beskrivs som hörselskadade med en ganska bra förmåga att kommunicera på talad svenska, medan den tidigare gruppen främst består av döva som dessutom beskrivs som språklösa.
En ledare inom dövföreningen uttrycker att det finns en viss skepticism mot att tillåta hörande i föreningen, även om de använder teckenspråk. Det finns en rädsla för att hörande ska “ta över” arenan med sitt talade språk, och att den teckenspråkiga miljön således ska försvinna. Denna rädsla kan förstås utifrån teckenspråkets historiska kontext, då
teckenspråkiga i perioder blivit nekade rätten till sitt språk (Lundström, 2005). Rädslan finns trots att det i föreningen är uttalat att miljön ska vara teckenspråkig, och att de hörande som söker sig dit ska försöka sitt allra bästa att använda teckenspråk. Att hörande som sällan använder teckenspråket kan ha svårt att behålla teckenspråkskunskaper är troligtvis också en del av förklaringen. Enkätresultaten tyder dock på att kunna, eller att försöka lära sig
teckenspråk är viktigare än identitetens om döv eller hörselskadad15. Dessa resultat behöver inte nödvändigtvis vara motstridiga, utan kan tyda på att teckenspråket är det centrala för att få kommunikationen att fungera, men att tryggheten i att teckenspråket kommer fortsätta användas stärks när inneslutningsmekanismen baseras på hörselnedsättning.
5.2.2 Kommunikativa hinder
Även om nyanlända med hörselnedsättning verkar kunna gynnas av sammanhang där hörselnedsättningen är inneslutningsmekanismen, finns också kommunikativa hinder för dessa ungdomar att ingå i dessa sammanhang med personer som pratar flytande, svenskt teckenspråk. Detta kan vara ett hinder för dem att bli en del av “döv-communityt” i Sverige.
15 Se bilaga 13
32
Tidigare forskning visar att elever med hörselskada inte alltid har möjlighet att läsa teckenspråk i skolan (Brunnberg, Yström och Norberg, 2008), vilket också kan utgöra ett kommunikativt hinder för dem att ingå i sociala sammanhang där teckenspråket är en inkluderingsmekansim. Nästan hälften av respondenterna på enkäten uppger att de minst en gång låtit bli att umgås med någon för att de upplever att de själva inte behärskar
teckenspråket väl16. Av dessa är nästan hälften hörselskadade. Detta indikerar visserligen att det finns ett problem med att elever med hörselskada inte behärskar teckenspråk tillräckligt väl för att kunna ingå i vissa sociala sammanhang, men detsamma verkar även gälla för vissa döva elever. Vad detta beror på har jag inte kunnat hitta något svar på i mitt material, men det tyder på att “tillräckliga” teckenspråkskunskaper inte är en självklarhet bland döva heller.
5.2.3 Sociala möjligheter
Sammanhang där hörselnedsättning fungerar som inkluderingsmekanism verkar vara viktiga av flera anledningar. Som tidigare nämnt har upplevelser av kränkningar varit
förekommande bland döva och hörselskadade inom idrotten, vilket har stärkt behovet av en dövförening. Detta kan tolkas som att en aspekt av hörselnedsättning som
inkluderingsmekanism är just de erfarenheter som medföljer att leva med en
hörselnedsättning, en erfarenhet som inte nås enbart genom att ha kunskap i teckenspråk eller om hörselnedsättningar. Vidare har informanter som är aktiva inom idrotten uttryckt att döva och hörselskadade i stor utsträckning främst använder idrottsarenor för att umgås och ha roligt, snarare än att satsa på sporten.
Flera respondenter har uttryckt att den teckenspråkiga fritidsgård som finns i Örebro, och är till för elever på Riksgymnasiet, är en viktig mötesplats för många döva och
hörselskadade elever. En majoritet av eleverna som besvarat enkäten besöker fritidsgården minst “någon gång då och då”, och en fjärdedel gör det så ofta som varje vecka. Då jag inte har fått tag på någon i personalen på fritidsgården att intervjua har jag inte kunnat höra deras perspektiv på verksamheten, men flera andra aktörer jag intervjuat har det uttryck med eftertryck att denna mötesplats har en stor betydelse, framför allt för de elever som har flyttat till Örebro utan sin familj för att läsa på Riksgymnasiet. Detta ligger i linje med tidigare forskning (Norberg och Brunnberg, 2008) som menar att minskad föräldrakontakt leder till att jämnåriga vänner får en ökad betydelse. Däremot tyder enkätresultaten på att det inte verkar finnas någon skillnad i hur ofta eleverna besöker fritidsgården beroende på om de flyttat hit
16 Se bilaga 14
33
för att gå på Riksgymnasiet, eller om de bodde här innan gymnasietiden. Även om enkätresultaten, på grund av dess ringa omfattning bör tolkas med försiktighet, kan en förklaring till skillnader i resultat vara att hur ofta elever besökt fritidsgården inte är ett tillräckligt bra mått på hur stor betydelse den har för olika elever.
Av de övriga fritidsgårdar som respondenterna i enkäten uppgav att de besökt fanns främst en annan teckenspråkig fritidsgård för yngre ungdomar, samt ungdomsorganisationer för döva. Detta indikerar att sammanhang där hörselnedsättningen eller teckenspråket är en inkluderingsmekansim verkar ha en betydande roll för dessa ungdomars sociala liv.
Även elevkollektiven tros ha stor betydelse för döva och hörselskadade gymnasieelever, eftersom de där får möjligheten att träffa andra som har liknande
funktionsnedsättningar. Det beskrivs ha en viktig roll för att eleverna ska kunna “hitta sin identitet” i en trygg miljö de känner sig hemma i. Det verkar framför allt vara viktigt för gruppen hörselskadade, som oftast inte har lika stor erfarenhet av att bo på internat och denna typ av gemenskap, jämfört med döva. Detta ligger i linje med tidigare forskning, som visar att hörselnedsättning som inkluderingsmekansim är positivt framför allt för hörselskadade, som annars riskerar att hamna i ett mellanläge mellan att vara hörande och döv (Brunnberg, 2003).
5.2.4 Sociala hinder
För de ungdomar som vill satsa på sin idrott finns det sällan någon möjlighet att vara kvar i dövföreningen. Informanter har uttryckt att idrottslag inom dövföreningen ofta fokuserar på gemenskap och att ha roligt, snarare än att satsa på själva sporten. De som vill göra en mer seriös idrottssatsning får alltså söka sig till hörande lag, vilket innebär att gemenskapen med andra döva och hörselskadade måste väljas bort. Det kan utifrån Luhmann (Schirmer och Michailakis, 2015) förstås som att individen måste välja om hen vill ingå i ett sammanhang där sporten är den centrala inkluderingsmekanismen, eller där hörselnedsättningen/
teckenspråket är det, men det finns inte något sammanhang där både hörselfunktion och seriös idrottssatsning är en inkluderingsmekanism.
5.2.5 Organisatoriska möjligheter
I enkäten framkom att ett ställe flera döva elever besöker är en ungdomsklubb för döva i Örebro. På klubbens Instagramkonto kommuniceras vissa av deras aktiviteter både i text och på teckenspråk. Av kontot framgår bland annat att styrelsen har haft ett möte med en liknande ungdomsverksamhet för hörselskadade, vilket indikerar ett samarbete mellan
34
organisationerna. Ett sådant samarbete indikerar ett försök att bygga upp ett socialt
sammanhang där hörselnedsättning är en inkluderingsmekanism, oavsett om detta innebär dövhet eller hörselskada. Detta samarbete kan tolkas som en organisatorisk möjlighet att bilda dessa sammanhang.
Arenor för döva och hörselskadade gymnasieelever har till viss del organiserats via ideellt engagemang av personal på Riksgymnasiet. En informant berättar att hen tidigare ideellt styrt ihop träningskvällar med döva och hörselskadade elever direkt efter skoltid, och i anslutning till skolans lokaler. Detta ledde senare till att bli en kombination av samtalsgrupp och aktivitetsgrupp för tjejer, varav många var nyanlända och tillhörde gruppen som beskrivs som “språklösa”. Att organisera en aktivitet på detta sätt verkade framför allt vara gynnsamt för de elever vars föräldrar hade stark oro kring att låta dem vara ute på kvällarna. Eftersom aktiviteten var i anslutning till skolan kunde föräldrarna bli tryggare, och ungdomarna fick således en möjlighet till en fritidsaktivitet med andra döva och hörselskadade. Detta tyder på att Riksgymnasiet som skola kan ha en organisatoriskt viktig roll även för ideella krafter. Även elever från andra delar av Riksgymnasiet som inte tillhörde den skolan ville delta i dessa aktiviteter. På grund av platsbrist i lokalen var det inte möjligt, men det visar ändå på hur detta skulle kunna vara en organisatorisk möjlighet för hela gruppen döva och
hörselskadade ungdomar på Riksgymnasiet.
Genom den teckenspråkiga fritidsgårdens Instagram får jag reda på att de organiserar separata tjej och kill-aktiviteter, vilket tyder på att kön i kombination med hörselnedsättning i vissa sammanhang är en betydande inkluderingsmekanism. Dessa sammanhang möjliggörs av det redan organiserade teckenspråkiga sammanhang som finns i och med fritidsgården.
Framför allt verkar detta vara viktigt för tjejer. I tretton inlägg på Instagram under 2019 har det kommunicerats om tjej-aktiviteter, jämfört med endast tre kill-aktiviteter.
De olika elevkollektiven flera elever på Riksgymnasiet går på organiserar även aktiviteter tillsammans, vilket ger eleverna en möjlighet att utöka sitt umgänge.
Elevkollektiven och samhörigheten med andra hörselfunktionsnedsatta beskrivs ha en viktig roll i att bryta en potentiell isolering som kan komma av att flytta till en ny stad utan sin familj. Detta ställs i kontrast till att bo hos en hörande veckohemsfamilj, som visserligen tycks kunna skapa en viss trygghet hos vissa individer, men som ändå tros bidra till isolering. Detta kan stärka Luhmanns teori om att inkludering i vissa sammanhang i förlängningen kan leda till en förstärkt känsla av utanförskap i samhället i stort (Schirmer och Michailakis, 2015).
35
5.2.6 Organisatoriska hinder
En personal på boendet berättar i en intervju att antalet besökare på fritidsgården har minskat de senaste åren. Hens uppfattning är att detta beror på att antalet elever på Riksgymnasiet har minskat, men att andelen elever som besöker fritidsgården fortfarande är detsamma. På fritidsgårdens instagramkonto finner jag att flera arrangerade aktiviteter under året behövt ställas in, på grund av att för få har anmält sig. Detta kan utgöra ett hinder för att döva och hörselskadade ungdomar ska kunna bli en del av ett socialt sammanhang där
hörselfunktionsnedsättningen är inkluderingsmekanismen. Om det stämmer att andelen elever som besöker fritidsgården fortfarande är detsamma som förut, indikerar det att viljan till ett sådant sammanhang inte har minskat proportionerligt, men det finns en risk att möjligheterna till det minskat.
Vidare verkar det finnas brist på möjligheter för eftergymnasiala ungdomar att delta i organiserade sammanhang för döva och hörselskadade, då det saknas en naturlig mötesplats. Projektet med en teckenspråkig personal på den allmänna fritidsgården sägs därför ha varit en god möjlighet att få fler döva och hörselskadade ungdomar som gått ut gymnasiet att hitta en arena att möta varandra, även om idén med projektet främst syfta till att öka inkluderingen mellan döva, hörselskadade och hörande. Projektet fick dock avslag på grund av att det inte ansågs vara en tillräckligt unik satsning, varför denna möjlighet hindrades. Informanten menar att detta leder till att döva och hörselskadade betraktas som ungdomar längre, eftersom de har mindre frihet än hörande att utforska olika aktiviteter och bilda sig ett sammanhang, och utveckla en individuell identitet. Idén om att döva och hörselskadade betraktas som ungdomar längre stärks av att den fältgrupp som arbetar mot döva och hörselskadade inom socialtjänsten arbetar med dessa ungdomar tills de är 20 år eller slutar gymnasiet, medan de i fältgruppen som arbetar med hörande arbetar med åldrarna 13-17.