”ökad användning av ekonomiska styrmedel och omställning till mer klimatvänlig produktion och konsumtion, där utgångspunkten är att den som förorenar också ska
betala.” (Finansdepartementet Prop. 2009/10:100, 59)
Nästa steg i säkerhetiseringsprocessen är att hotet är av sådan dignitet att extraordinära åtgärder legitimeras som kan frångå rådande lagar och regler. Här återgår vi till uttrycket "point of no return", där frågan anses vara tidskritisk och en fråga om existentiellt hot där åtgärder inte kan vänta (Buzan et al 1998, 25–26).
Mandatperiod 1 (2009–2010)
I propositionerna från den första mandatperioden så uttrycker man att den svenska regeringen ser sig tvungna att agera på det existentiella hot som klimatförändringarna kan komma att innebära för de olika referensobjekten. Man uttrycker att det begränsade kunskapsläget kring hotets verkliga omfattning ”är ytterligare skäl för att agera”, detta då klimatfrågan kan få större konsekvenser än vad man i dagsläget vet (Miljödepartementet Prop. 2008/09:162, 43). Denna oro leder till att man tidigt i materialet presenterar omfattande globala åtgärder som sträcker sig över tid och över flera politikområden och sektorer (Miljödepartementet Prop. 2008/09:162, 43; Finansdepartementet 2009/10:100, 76).
Åtgärderna som lyfts fram beskrivs bland annat som ”långsiktiga spelregler och stabila
villkor” (Finansdepartementet 2009/10:100, 76) vilket inte ger intrycket av att detta rör sig om åtgärder som sker akut eller kommer att införas utanför den normala policyprocessen.
Andra åtgärder som också lyfts fram är "stora satsningar på havsmiljön, miljösatsningar på trafikområdet och åtgärder för att uppnå miljömålet för levande skogar” (Finansdepartementet Prop. 2009/10:100, 76)
Tidigare i analysen har det konstaterats att den svenska regeringen ser klimatförändringarna som en högst prioriterad, allvarlig och akut fråga och anser att detta legitimerar att med tvångsmedel få andra stater att vidta åtgärder för att motverka och avvärja hotet
(Finansdepartementet Prop. 2009/10:100, 59). Det är denna åtgärd som till viss mån visar tendenser av åtgärder som avviker från normalfallet.
Mandatperiod 2 (2010–2014)
Under den andra mandatperioden så ser vi mer konkreta förslag i propositionerna. Inom en tioårsperiod så vill man se ”att klimatutsläppen har minskat med 40 procent, att minst 50 procent av energiproduktionen utgörs av förnybar energi, att energianvändningen är minst 20 procent effektivare och att minst 10 procent av energiförbrukningen i transportsektorn utgörs av förnybar energi” (Miljödepartementet Prop. 2011/12:125, 27). Detta visar på allvaret och vikten som regeringen tillskriver klimatfrågan. Även om målen ligger några år fram i tiden så gör tidsperspektivet att målen upplevs som ambitiösa och för att uppnå dessa så kommer regeringen behöva driva igenom åtgärder skyndsamt. Inget i uttrycket signalerar att åtgärderna kommer att ske utanför den normala processen utan man beskriver exempelvis åtgärder som, ”förändrade skatter och skärpta ekonomiska styrmedel” och man lyfter fram insatser och strategier (Miljödepartementet Prop. 2011/12:125, 27; Miljödepartementet Prop. 2013/14:39, 70) och ”nedsättning eller befrielse från energiskatt och koldioxidskatt” för biodrivmedel (Näringsdepartementet Prop. 2013/14:246, 7).
Även de åtgärder som ska vidtas ”så fort som möjligt”, så som utsläppsminskningar har föregåtts av EU beslut och kommer komma i form av ”gröna investeringar i utvecklingsländer eller insatser i andra EU-länder” (Miljödepartementet Prop. 2011/12:125, 28;
Näringsdepartementet 2010/11:118, 7). Vilket inte pekar på att det handlar om extraordinära åtgärder.
Mandatperiod 3 (2014–2019)
Under denna mandatperiod så vill regeringen påskynda de redan satta målen för att minska utsläppen. Man ger uttryck för ett behov av en mer skyndsam hantering och uppmanar parterna under Parisavtalet som består av allt från civilsamhället, kommuner och enskilda länder att agera ”på allvar” i enlighet med avtalet. Man lyfter att nästa steg blir att ”den svenska nettonollvisionen preciseras och tidigareläggs” (Miljö- och energidepartementet
åtgärder men man kan notera en viss upptrappning och bedömningen tycks vara att klimatfrågan är mer tidskritisk.
Ett till exempel på att Regeringen under denna mandatperiod trappar upp retoriken kring åtgärder och klimatfrågan är att i samband med att man lyfter fram ny teknik som tagits fram för att minska utsläppen. Detta är innovation som redan finns tillgänglig och som Regeringen vill ska användas för att påskynda åtgärderna för att nå klimatmålen. Deras retorik gör att frågan upplevs som mer akut men när åtgärdsförslagen är återigen långsiktiga och kommer att hanteras inom ramen för de normala politiska processerna. Det uttrycker att ”det kräver betydande styrmedelsskärpningar och successiva beslut om investeringar i teknikutveckling och infrastruktur under de kommande åren”. Begreppen ”betydande styrmedelsskärpningar” är ett uttryck för frågans allvar medan ”successiva beslut och investeringar” är ett uttryck för åtgärder under ordnade former (Miljö- och energidepartementet Prop. 2016/17:146, 28).
Mandatperiod 4 (2019)
I det senare materialet så är de åtgärdsförslag som lyfts fram fortsatt breda och tvärsektoriella åtgärder. Dessa åtgärder ska implementeras över tid och inom en del områden blir dessa förslag mer konkreta som när det kommer till energiområdet så är det övergången till fossilfria bränslen och elektrifieringen av samhället som lyfts fram som viktiga och högt prioriterade åtgärder (Miljödepartementet Prop. 2019/20:65, 43). Regeringen uttrycker också en ambition om att fortsatt inta en pådrivande roll för att ställa krav på andra aktörer och stater att vidta åtgärder. Regeringen vill också fortsätta att driva fram åtgärder för att skydda de fattigaste länderna från konsekvenserna av klimatförändringarna (Miljödepartementet Prop. 2019/20:65, 179).
Under denna mandatperiod så kan ett mer alarmerande uttryck noteras då regeringen uttrycker att det som är av störst vikt i klimatarbetet är att man måste ”vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och deras konsekvenser” (Miljödepartementet Prop.
2019/20:65, 23). Men man fortsätter att lyfta fram Sveriges tidigare satta mål om minskade utsläpp men skriver ”minska sina utsläpp drastiskt” vilket är en något mer alarmerande ton än i deras tidigare retorik som rört samma åtgärder och mål (Miljödepartementet Prop.
Sammanfattning
I säkerhetiseringsprocessen av en fråga så finns det inget krav på att åtgärder vidtas men de ska vara tillräckligt etablerat så att en plattform för att vidta extrema åtgärder finns på plats (Buzan et al 1998, 26). Vi ser indikationer för ett försök att etablera denna plattform i materialet där regeringen ger uttryck för att se sig tvungna att agera på det existentiella hot som klimatförändringarna innebär för de olika referensobjekten. I de flesta propositioner beskrivs åtgärder som måste vidtas men det handlar fortfarande i stor utsträckning om planer, mål och ambitioner att minska utsläppen, minimera mänsklig påverkan, förhindra vidare utsläpp eller exempelvis tekniska lösningar för att lagra växthusgaser (Finansdepartementet Prop. 2009/10:100, 59). Åtgärdsförslagen formuleras som ”långsiktiga” och ”trygga” (Miljödepartementet Prop. 2008/09:162, 19; Finansdepartementet Prop. 2009/10:100, 76; Miljö- och energidepartementet Prop. 2016/17:146, 24–25) vilket är policyutvecklingar som kan göras inom ramen för befintliga lagar och regler. Man uttrycker att agerandet ska genom att bland annat ta fram en klimatpolitisk plan som verkar på långt sikt som har till syfte att minimera människans påverkan på klimatet och skadliga inverkan på klimatförändringarna. Den tas fram med hänsyn till ekonomiska och sociala aspekter vilket gör att vi saknar den akuta aspekten där vissa värden behöver offras till förmån för att möta hotet
(Finansdepartementet Prop. 2009/10:100, 30). Det starkaste uttrycket för en mer alarmistisk inställning till åtgärder är när regeringen uttrycker hur de har verkat och fortsättningsvis kommer att ställa krav på andra enheter i form av stora utsläppsländer för att de ska göra ”konkreta åtaganden” (Finansdepartementet Prop. 2009/10:100, 59).
5.2 Säkerhetsdiskurser
Den andra frågeställningen i den här studien är: Hur kan vi förstå svensk policy kring klimatförändringarna genom säkerhetsdiskurserna miljökonflikt och miljösäkerhet? För att undersöka detta så har flera genomläsningar av materialet gjorts där fokus varit att identifiera vilken eller vilka referensobjekt som är dominerande i materialet samt vilket narrativ som återfinns när man talar om relationen mellan klimatfrågan och säkerhet (Detraz, 2011, 111– 112).