Föräldrarnas erfarenheter

Barnen blir alla beskrivna som personer som inte vill eller vågar ta för sig och som inte syns enligt mammorna. ”Hon är tyst, blyg och tillbakadragen, en tjej som helst inte vill synas”. En annan mamma beskriver sin son, ”han är blyg och försiktig, han syns inte men han finns”. Hon säger även att han gärna pratar, inte inför en grupp men gärna sidan av i enrum.

En av mammorna beskriver en uppgivenhet över att inte kunnat hjälp sitt barn fullt ut. Hon berättar att sonen alltid haft en känsla av att vara sämre än alla andra, och då hon försökt uppmuntra honom har den känslan alltid varit kvar. En liten lättnad blev det dock sedan han fick sin diagnos. Mamman berättar att hon läst massor av böcker för honom och alltid försökt uppmuntra det han gör, ritar och skriver. Hon tycker sig uppleva att hennes son har slappnat av mer sedan han fått en diagnos. Hon uttrycker det som att för honom har det blivit en bekräftelse på att han inte är dum, att han inte kan hjälpa att det är så svårt för honom. Hon berättar hur hennes son efter att han fått sin diagnos sagt till henne: ”mamma nu vet jag att jag inte är dum”. ”Han känner sig sämre än andra men numera har han accepterat det, och även om det påverkat hans självkänsla så är han nöjd med den hjälp han får nu”.

Att eleverna slappnat av sedan de fått en diagnos är något alla föräldrarna tycker sig uppleva. De beskriver att deras barn blivit mer studieinriktade när de förstått att det inte är fel på deras intellekt. ”Man kan se att axlarna sjunkit ner en bit, hon är mer avslappnad”, säger bland annat en av mammorna. Anledningen till att eleverna tycks slappna av då de fått en diagnos kan bero på att de lättare kan förstå problematiken, innan

33

de fick diagnosen beskrev mammorna att barnen hade en känsla av att vara ”dumma”. Antons bror Philip har även han dyslexi, deras mamma berättar att hon känner att både Anton och Philip är begränsade, ”de är medvetna om att de inte kan göra samma saker som andra barn kan”. Hon upplever att de har en vilja att kunna göra samma saker som andra barn, men med vetskapen om att de inte kan, gör att de låser sig, ”de blir begränsade”. Detta menar hon är tydligast för Philip som hon upplever vara mycket hämmad eftersom han har stora svårigheter och är extremt rädd för att misslyckas och av den anledningen inte vågar göra saker fullt ut.

Att dottern är en så tyst och blyg person som inte vill synas eller höras tror hon framförallt beror på att hennes dotter inte vill att någon ska märka att hon har dyslexi. Mamman upplever att det viktigaste för dottern är att andra inte ser henne som annorlunda, ”hon är rädd att folk ska mobba henne om det vet att hon har dyslexi”. Mamman menar även att hennes dotter på grund av detta har svårt att använda hjälpmedlen som hon har till handa då dessa är en bekräftelse av de problem hon har. Alla mammorna upplever att deras barn har en önskan att vara som sina jämnåriga kamrater, de vill passa in i gemenskapen, och inte definieras som avvikande (Jfr Söder, 1992). Mammorna menar att det blir problematiskt för barnen, då deras önskan att vara som andra och känslan av att vara avvikande är i konflikt med varandra. Det är stressande för dem, och en av mammorna menar att hennes son slappnar nog av mer när han kommer hem, då behöver han inte anstränga sig för att inte göra fel. ”När han slappnar av kommer känslorna och då får han sina små utbrott”.

En av mammorna berättar att hennes dotter inte vill ta hjälpen eftersom hon är rädd att det ska få henne att verka dum i klasskamraternas ögon. Mamman berättar vidare att de pratat med specialpedagogen för att försök hitta ett positivt sätt att förhålla sig till stödmaterialet. Hon säger att pedagogen försökte förklara hjälpmedlen som glasögon. Pedagogen förklarade det som, om man har dålig syn går det inte att läsa utan glasögon. Det är det samma med dyslexi, det går inte att läsa utan diktafon. Genom att jämföra med ett synfel där hjälpen består i ett par glasögon har bilden av dyslexi blivit mer ”normaliserad”, och i en förlängning kan det vara möjligt att problematiken inte är större än ett synfel och därmed är avståndet mellan avvikelse och normalitet nästintill obefintlig.

34

Både föräldrar och elever menar alla att tiden de går ifrån klassen inte är så avsevärd, men i klassen åsidosätts de och exkluderas från undervisningen såtillvida att de inte har samma uppgifter och får vänta på att läraren kan göra uppgifterna enskilt med eleven. Antons mamma berättar att när de i skolan har i uppgift att skriva berättelser får han skriva och använda sin fantasi fritt, så som han jobbar bäst. Efter de har skrivit färdigt sätter sig lärare sig tillsammans med Anton och går igenom berättelsen sätter in punkt och stor bokstav där det ska vara för att få ett bra flyt i texten. Vad som blir problematiskt och tydligt tecken på exkludering är att detta kan ske under rasten. Det innebär att Anton förlorar sin tid då han kan umgås och leka med sina kompisar och vara ”normal” till att sitta inne och gå igenom sin text vilket definierar honom som avvikande.

Även om Anton är en blyg kille som inte syns speciellt i en grupp menar hans mamma att han kompenserar detta genom att han är vältalad. Hon beskriver honom som en tänkare som har lätt för att uttrycka sina känslor genom talet, vilket hon tror han har till sin fördel eftersom han har så svårt med att skriva och läsa. Anton fick hjälp och stöd i undervisningen redan när han gick i första klass. Detta då även hans storebror har dyslexi och vid den tidpunkten gick på samma skola. Pedagogerna såg samma tendenser till dyslexi hos Anton och därför satte de in stödåtgärder i ett tidigt stadium, även om han inte fick en diagnos förrän i fjärde klass. Antons mamma anser att det har varit fördelaktigt för honom då hon kan se stora skillnader i förhållande till hans bror Philip som hon beskriver som en ”mussla”. Philip hade problem redan på förskolan och pedagogerna där sa att hon skulle be lärarna på skolan att följa upp och utreda honom då han började i förskoleklass. Detta gjordes aldrig, utan stöd sattes in först när Philips mamma själv gick till en logoped och bad om en utredning, som blev klar först i femteklass. Hon menar att det har påverkat Philips självförtroende mycket. Han är mycket sluten och har nästan inga vänner för han vågar inte prata, berättar hon vid intervjutillfället. Han är så rädd för att misslyckas i alla lägen vare sig det handlar om att prata, skriva eller interagera på något annat sätt, därför syns han inte. Philips mamma tror att om någon på skolan hade uppmärksammat honom tidigare så hade de kunnat stötta honom så att han hade kunnat bygga upp sitt självförtroende, och förlika sig med sina svårigheter. Eleverna ska ha en oinskränkt rätt till stöd i studierna, det är skolans skyldighet att möta och hjälpa alla elever i undervisningen och anpassa den så att den passar varje elevs förutsättningar och behov (Lgr, 2011).

35

Om man sätter in stödåtgärder i ett tidigt stadium i elevernas skoltid menar Isaksson att de kan identifiera sig utifrån stödinsatserna som avvikande och annorlunda (Isaksson 2009). Antons och Philips mamma menar att både Anton och Philip känner sig annorlunda. De identifierar inte sig som sina jämnåriga, de kan inte göra samma saker som dem, detta gäller både i skolan och på fritiden. Hon menar att skolans åtgärder inte har någon betydelse för den känslan. Oavsett åtgärderna kommer de alltid ha problem med att läsa och skriva vilket de alltid kommer känna gör dem annorlunda. Att identifiera sig som avvikande på grund av stödåtgärderna innebär inte att alternativet är bättre. Att sätta in stödåtgärder i ett tidigt stadium kan samtidigt också innebära att det minskar risken för att eleven utvecklar mindervärdeskomplex och ångest (Myrberg, 2007). Vilket syns tydligt i fallet med bröderna, då Anton enligt mamman utvecklat ett betydligt positivare förhållningssätt till sig själv och sina svårigheter. Detta kan framstå som motsägelsefullt att å ena sidan riskerar eleverna att stagnera och skapa starka mindervärdeskomplex om skolan väntar med att sätta in stödinsatserna, och å andra sidan riskerar eleverna att identifiera sig som avvikande och annorlunda om insatserna sker tidigt i skolåren. Även om de olika argumenten tycks tala mot varandra är de båda tydliga hos eleverna och verkar vara befintliga delar av elevernas upplevelsevärld och identifiering.

Föräldrar både deltar i och är nära åskådare till sitt barns identitetssökande, och för föräldrar till barn med läs- och skrivsvårigheter möter de även de svårigheter som tillkommer med problematiken. Till exempel när barnen söker förlika sig med sin problematik, finns föräldrarna där som ett stöd. Anton berättar att han ofta får utbrott när han kommer hem, han menar att hemma känner han sig trygg och kan därför ta ut sin frustration. Utifrån intervjuerna med föräldrarna är det tydligt att de i sitt nära förhållande till sina barn verkar ta på sig mycket av de känslorna som barnen känner. Föräldrarna beskriver sina barns känslor på ett tydligt och personligt sätt, och de engagerar sig för att stötta och hjälpa sina barn till att känna sig så normala som möjligt.