Inkludering/exkludering

Elever med en inlärningssvårighet som läs- och skrivproblematiken skiljs från den ordinarie lektionstiden och sin klass på grund av sina svårigheter, de får gå i specialgrupper, hjälpklasser eller enskild få hjälp (Andersson & Thorsson 2007). En specialpedagog berättar att i de yngre åren får barnen mer individuell lästräning men ju äldre de blir desto mer går de över till att arbeta med de alternativa verktygen.

I fallet med David, ville lärarna att han skulle befinna sig i klassen. David förklarade att han vill sitta där det är lugnt, han kan inte koncentrera sig om det är ljud omkring honom. Pedagogernas agerande i detta fall kan tolkas som att David har en vad Bergström och Holm (2005) kallar ”fysisk placering” i klassen. Dock innebär det inte automatisk en inkludering i gruppen. Bara för att pedagogerna anser och säger till David att han måste sitta i klassrummet, innebär inte det att han känner sig som en naturlig del av gruppen. För honom hade det mest naturliga varit att få läsa och skriva i lugn och ro, och hade därför känt sig mer inkluderad om han blivit bemött utifrån sina förutsättningar. Vad som kan tänkas är att pedagogerna i det här fallet vill att David ska vara ”inkluderad” i klassen, att han inte ska särskiljas från gruppen. För att en elev ska vara inkluderad oberoende av sina skolsvårigheter räcker det inte med en ”fysisk placering” i klassrummet. För att eleverna ska känna sig som en del i det totala sammanhanget måste miljön, formas så att den tar till vara på olikheterna och gör dem till en del av helheten.

4.6 Sammanfattning

För att knyta ihop säcken och föra samman empirin med frågeställningarna presenteras här en sammanfattning, den kommer att redovisas utifrån analysmaterialet ovan.

Undersökningen har visat att eleverna upplever sig på ett eller annat sätt som sämre än jämnåriga utifrån sin problematik. I olika grader upplever de att det även påverkar dem i deras vardag också. För vissa av eleverna gör det sig mest påmind i skolsammanhang för andra blir det påtagligt även i vardagssituationer så som daglig kommunikation med vänner.

41

Alla elever har en känsla av att vara annorlunda och det tycks finnas en känsla av skam över att behöva ha hjälpmedel i studierna, vilket yttrar sig genom att vissa av eleverna har svårt att använda sig av hjälpmedlen. Även det faktum att de uttrycker en känsla av att vara sämre än andra och rädslan att bli mobbad, skrattad åt om andra vet om deras problematik uppfattas som någon form av skamkänsla. Eleverna känner att de blivit mer studieinriktade och mer avslappnade sedan de fått en diagnos, bland annat yttrar en av eleverna att efter han fått en diagnos vet han att han inte är ”dum i huvudet” och därför jobbar han mer i skolan.

Föräldrarna tycker sig uppleva att deras barn har en känsla av att vara sämre än sina kamrater. Men föräldrar upplever att deras barn fått en mer avslappnad och ett bättre förhållningssätt till svårigheterna efter att de fått en diagnos.

Pedagogerna uppfattar att eleverna påverkas av läs- och skrivproblematiken, som att eleverna har en känsla av att vara ”dumma”. Resultatet besvarar även frågan om hur pedagogerna tänker kring arbetet med dessa elever, enligt att de uppfattar stödinsatserna som centralt för att stärka eleverna både studiemässigt och personlighetsmässigt. Alla pedagoger menar att stödmaterial eller alternativa verktyg som de kallar det är grundläggande för att stärka eleverna i studierna. Pedagogerna menar att eleverna tycks ha en känsla av att vara dumma när de känner att de inte klarar av studierna lika lätt som sina klasskamrater. De menar dock att de upplever att eleverna slappnar av och oftast får ett sundare förhållningssätt till sig själva i samband med en diagnos förändras denna bild.

42

5

Diskussion

Inriktningen på arbetet har varit att belysa elevernas situation utifrån de inlärningssvårigheter som dyslexin innebär, utifrån tankar, känslor och upplevelser. Det har dock inte varit helt obehindrat att få förfogande till intervjutillfällen och därmed empiriskt underlag. Det var till en början svårt att få tillgång till underlag för att genomföra intervjuer. Det visade sig att det var svårt att få föräldrarnas godkännande till intervjuer med deras barn. Jag har i efterhand insett att jag hade en föreställning kring att föräldrar såg positivt på att deras barns röster blev hörda. För att förtydliga vikten av deras medverkan och syftet med undersökningen skulle jag möjligtvis varit än mer tydlig i min beskrivning av ändamålet i det utskickade föräldrabrevet. För att hitta min undersökningsgrupp sökte jag mig till olika skolor. Vid sökandet efter personer till urvalsgruppen stötte jag även här på vissa problem, i form av en negativ inställning bland rektorer.

Jag använde mig av semistrukturerade intervjuer med elever, föräldrar och pedagoger. Genom att ha samtalat med alla inblandade har jag fått en bild av problematiken från olika perspektiv vilket har gett en bredare förståelse. För att få en än mer omfattad bild av

43

problematiken hade det varit intressant att komplettera med observationer av undervisningen, därmed hade bilden av pedagogernas arbete blivit än tydligare.

Att utföra undersökningen och intervjuerna som utomstående och okänd för undersökningsdeltagarna har varit bra. Eftersom jag inte känt till personerna sedan tidigare har jag inte haft en förförståelse kring dem viket jag anser gjort arbetet mer trovärdigt. Jag har upplevt att det varit lättare att förbli objektiv i arbetet och undvika personliga tolkningar. Samtidigt har jag gått in i arbetet med egna erfarenheter om hur det är att ha läs- och skrivsvårigheter vilket har gett mig en förförståelse då jag kan relatera till mina egna känslor. Dock har jag i så stor utsträckning som möjligt försökt hålla mig ifrån denna förförståelse då jag i undersökningen velat få fram vad dessa elever upplever och känner. Vidare har mina egna erfarenheter gjort att jag förstått vad eleverna menar utan att känna dem närmare, men det hade kanske varit än lättare att förstå vad de menade om jag haft en djupare relation till dem, detta eftersom de emellertid inte alltid var så pratsamma och hade svårt att beskriva sina känslor med ord.

Det visade sig även var bäst att utföra elevintervjuerna före intervjuerna med föräldrarna. På det sättet fick eleverna berätta om sig själv utan att jag som intervjuare hade en förförståelse och en bild av vem de var och hur de upplevde sig, och det blev inte färgat av föräldrarnas syn av barnens situation. Att lägga elevintervjuerna först gjorde att deras bild fick stå fritt från tolkningar från andra, och föräldrarnas perspektiv blev som en ytterligare vinkling av elevernas problematik. Jag utförde en intervju på motsatt sätt, då började jag intervjua mamman, vilket jag märkte gjorde att jag förväntade mig vissa svar av eleven och var därför inte lika öppen i dialogen som jag var när jag gjorde tvärtom. Frågeställningarna för undersökningen har varit uppdelad för att belysa problematiken från elevernas, föräldrarnas och pedagogernas synvinkel. Detta för att på ett så effektivt och klart sätt som möjligt kunna besvara ämnet. Jag anser att arbetet fungerat bra och jag har förhållit mig till problematiken med öppenhet för vad personerna i undersökningen har att delge. Jag anser att jag förhållit mig objektiv inför de olika parterna, dock med vetskapen om att det är omöjligt att helt ta bort egna erfarenheter som till viss del färgar tolkningarna. Jag upplever arbetet och undersökningen som viktigt och det har varit mycket utvecklande och givande. Att få föra fram elevernas röst bär jag med ära. Med hjälp av den nyvunna kunskapen har mina vyer öppnats för ett mer positivt och givande förhållande till arbetet med elever i skolsvårigheter.

44

Inför intervjuerna med eleverna var jag förberedd på att det kunde vara svårt att genomföra dem på ett helt oklanderligt sätt, då det är ett känsligt och för dem mycket aktuellt ämne. De var ganska lågmälda, försiktiga och blyga det var därför emellertid svårt att förhålla sig neutral och inte lägga ord i mun på dem. Dock gav intervjuerna med eleverna mig en mycket färgstark bild av hur de upplever sig och situationen de befinner sig i. Ursprungligen var tanken att lägga störst tyngd på elevintervjuerna, med arbetets gång blev det klart att denna bild blev tydligast tillsammans med föräldrarnas perspektiv. Tillsammans kompletterade de varandra och kunde på så vis ge en mer nyanserad förklaring och bild av elevernas upplevelser och uppfattning.

Jag tror även att frågorna var av intresse för målgruppen i undersökningen och för föräldrarna. Min uppfattning är att eleverna fick en möjlighet att uppleva sig som viktiga och speciella i den bemärkelsen att de hade något viktigt och intressant att berätta. Jag tror även att det hos föräldrarna väcktes nya tankar. Vid intervjun med en av mammorna förklarade hon att det här med dyslexi var helt nytt för henne och att det är många saker som hon inte kan, vet eller förstår, att det av den anledningen är intressant med ett perspektiv utifrån på situationen. De olika intervjuerna med eleverna, föräldrarna och pedagogerna har kompletterat och förtydligat varandra. Både Anton och Cecilias mammor berättar att deras barn kände sig speciella, på ett positivt sätt, hedrade att de hade blivit utvalda att få prata om hur de känner sig och hur de upplever att det är att ha dyslexi. De berättar båda att deras barn hade rätat på ryggen när de tänkte på att de var speciella och hade något som var av intresse för någon utomstående. Anton hade även uttryckt det som han hade en skyldighet att berätta om sin situation om det kunde leda till att de hjälpte andra barn i samma situation. Så även om deras svårigheter och situation upplevs jobbig i förhållande till andra barn och till undervisningen och skolgången så fanns det samtidigt en stolthet i att vara utvald och besitta erfarenhet och kunskap som andra inte har.

Som nämns i det tidigare avsnittet sökte jag mig ut på olika skolor för att få underlag till undersökningen. En av skolorna besvarade min förfrågan med ett brev.

45

Jag har förhört mig om lärarnas åsikt också. Och vi tycker att din frågeställning är intressant men att risken är allt för stor att eleverna känner sig utpekade och annorlunda. På vår skola bemödar sig lärarna så att eleverna inte skall känna det så. Kanske du kan angripa problemet på ett annat sätt.

Vi får svara nej tack till din förfrågan.

Vad jag slås av vid detta bemötande är funderingar kring om det finns en förnekelse på denna skola. Vad händer om man som vuxen försöker förneka eller utesluta ett problem för att undvika att påverka en individs egna känslor? Genom att inte godkänna samtal med eleverna på deras skola för att eleverna då kan komma på att de har svårigheter i sin läsning och skrivning, besparas eleverna då från en känsla av att vara avvikande? Påverkar intervjuer eleverna att inse att de har svårigheter som andra barn inte har och får de då en känsla att vara annorlunda?

Dock sett ur en annan synvinkel kan skolan syfta till att motverka en stigmatisering, som eventuellt kan uppstå om eleverna skiljs ut på grund av sina svårigheter. Men för att skolan ska kunna vara ett stöd för elever, bör då inte personerna i fråga alltså eleverna, få en chans att få sin röst hörd, blir inte arbetet lättare att utföra om skolan vet vad eleverna tänker och känner? Att tala för någon innebär inte att det korrekta bilden kommer fram, det innebär enbart enligt min mening ett försvar mot eventuell kritik.

46

6 Referenser

Ahlberg, Ann, (2001). Lärande och delaktighet. Lund: Studentlitteratur.

Andersson, Birgitta & Thorsson, Lena (2007). Därför inkludering. Stockholm: Specialpedagogiska institutet.

Asp-Onsjö, Lisa, (2008). Åtgärdsprogram i praktiken, att arbeta med elevdokumentation

i skolan. Lund: Studentlitteratur.

Bergström, Margareta & Holm, Inger (2005). Den svårfångade delaktigheten i skolan, ett

ungdomsperspektiv på hinder och möjligheter. Linköping: Linköpings universitet.

Brodin, Jane & Lindstrand, Peg, (2010). Perspektiv på en skola för alla. Lund: Studentlitteratur.

Bryman, Alan, (2001). Samhällsvetenskapliga metoder. Stockholm: Liber AB.

Börjesson, Mats (1997). Om skolans olikheter. Diskurs kring ”särskilda behov” i skolan

47

Doverborg, Elisabet & Samuelsson Pramling, Ingrid (2000). Att förstå barns tankar,

metodik för barnintervjuer. Stockholm: Liber AB.

Freidson, Eliot. (1988). Profession of medicine. A study of the sociology of applied

knowledge. Chicago: The University of Chicago Press.

Haug, Peder (1998). Pedagogiskt dilemma: Specialundervisning. Stockholm: Liber. Hjörne, Eva. & Säljö, Roger (2008). Att platsa i en skola för alla: Elevhälsa och

förhandling. Om normalitet i den svenska skolan. Stockholm: Norstedts.

Hulme, Charles, Goetz, Kristina, Gooch, Debbie, Adams, John & Snowling, Margaret J. (2006:96). Paired-associate Learning, Phonemic Awareness and Learning to Read. Journal of experimental child psychology. York: University of York.

Isaksson, Joakim (2009). Spänningen mellan normalitet och avvikelse – om skolans

insatser för elever i behov av särskilt stöd. Umeå: ISSN 0283-300X nr64.

Karlsson, Yvonne, (2009). Att inte vilja vara problem – social organisering och

utvärdering av elever i en särskild undervisningsgrupp. Linköping: Linköpings

universitet

Mahmoudi, Sais, (2006). Folkrättsliga texter. Solna: Norstedts Juridik AB.

Myrberg, Mats, (2007) dyslexi – en kunskapsöversikt. Stockholm: Vetenskapsrådets rapportserie.

Parsons, Talcott. (1964). The social system. London: Routledge & Kegan Paul.

Skolverket, (2010). Lgr 11: läroplan för grundskolan, förskoleklass och fritidshemmet:

kap 1 och 2. Stockholm: Statens skolverk.

Skolverket, (2003). Kartläggning av åtgärdsprogram och särskilt stöd i grundskolan. Stockholm: Statens skolverk.

Skolverket, (2001). Regeringsuppdrag 8 – Utan fullständiga betyg. Stockholm: Statens skoverk, Dnr 2000:1838

48

Severinsson, Susanne, (2010). Unga i normalitetens gränsland. Linköping: Linköpings

universitet.

Söder, Mårten, (1992). Kluvenheten präglar synen på handikapp. Volym 2, Tidskriften, Auris.

Thornberg, Robert, (2009). Ett resursteams samverkan med skola, elever och föräldrar –

förtjänster, hinder och utmaningar. Linköping: Linköpings universitet.

Vetenskapsrådet, (2011). Forskningsetiska principer inom humanistisk- samhällsvetenskaplig forskning. ISBN:91-7307-008-4

Wolff, Ulrika, & Lundberg, Ingvar (2002). The Prevalence of Dyslexia Among Art

Students. volym 8. Tidskriften, Dyslexia.