5 Särskilt om problemen med underhåll och väx- väx-elvis boende
5.4 Föräldrars underhållsskyldighet
5.4.1 Ekonomisk förmåga hos föräldrar
Oavsett hur en vårdnadshavares ekonomiska förutsättningar ser ut, har ett barn alltid en rätt till samma levnadsstandard oberoende av vilken av föräldrarna bar-net befinner sig hos vid en specifik tidpunkt.82 Detta får till följd att den föräldern med sämre ekonomisk förmåga tvingas till, i förhållande till sin inkomst, procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen- procen-
80 Schiratzki, Rättvist underhållsbidrag till barn, s. 57. 81 Singer, Analys: underhållsbidrag vid växelvist boende. 82 Singer, Analys: underhållsbidrag vid växelvist boende.
tuellt högre utgifter än den andra föräldern vilket i sin tur leder till mer kännbara ekonomiska konsekvenser för denne. Grundprincipen är att föräldrarna, i förhål-lande till den ekonomiska förmåga de har, ska stå för de omkostnader som barnet har. Att uppnå en procentuellt rättvis fördelning är emellertid svårt. Framför allt om barnet bor en större del av tiden hos den ekonomiskt svagare föräldern. Tan-ken är att den förälder, som vid en bedömning av de ekonomiska skillnaderna som råder mellan dem, exempelvis har 70 % av de ekonomiska tillgångarna också ska stå för 70 % av barnets kostnader. Bor barnet 50 % hos den ekono-miskt starkare föräldern får det därmed anses motiverat utifrån lagen att denne föräldern också ska kunna utkrävas att betala underhållsbidrag för den period då barnet bor hos den ekonomiskt svagare parten.83
En förälder har, enligt 7 kap. 3 § FB, rätt att för sina egna kostnader ta i an-språk ett belopp som motsvarar 120 % av prisbasbeloppet84 per år. Lägg där till kostnader som rör boende. Det i 7 kap. 3 § FB stadgade förbehållsbeloppet inne-bär också att man som förälder kan få ta hänsyn till övriga hemmavarande barn, och även make, vid beräkning av sin betalningsförmåga. Det som kan anses vara ett överskott när dessa beräkningar är gjorda är det belopp som man i egenskap av förälder kan fodras att betala i underhåll. HD har i NJA 2013 s. 955 inte fast-slagit hur stora skillnader mellan föräldrarnas ekonomiska förmåga som krävs för att underhållsbidrag vid växelvis boende ska bli aktuellt utan endast anfört att underhållsbidrag kan komma att bli aktuellt då föräldrarnas ekonomiska situation skiljer sig åt. Det torde emellertid krävas en någorlunda tydlig och relevant skill-nad – inte minst för att processen ska kunna ses som ändamålsenlig och nödvän-dig. Som exempel kan vi uppställa att ett barn på 10 år bor 40 % respektive 60 % av tiden hos vardera av sina föräldrar. Föräldrarnas inkomster är någorlunda jäm-förbara. Skulle man utkräva underhåll från den förälder där barnet bor en mindre del av tiden skulle det i grunden innebära 10 % av det ovan nämnda schablonbe-loppet. Den summa som den bidragsskyldige skulle krävas på skulle härmed inte stå i proportion till de kostnader och andra olägenheter som processen medför.
83 Singer, Analys: underhållsbidrag vid växelvist boende. 84 2014 är prisbasbeloppet 44 400 kronor.
Möjligheten att utkräva underhållsbidrag vid växelvis boende kan anses mot-verka att föräldrar väljer bort denna boendeform med motiveringen att man an-nars skulle gå miste om underhåll från den andre föräldern. Emellertid får inte de nya möjligheterna skapa en ovilja hos föräldrar att själv arbeta mer än nödvän-digt. Det är viktigt att vid bedömningen av föräldrarnas ekonomiska förmågor se till de faktiska inkomster en förälder har eller skulle kunna ha. Underlåtenhet att arbeta för att härigenom skapa de ekonomiska skillnader som krävs för att bar-nets levnadsstandard ska skilja sig åt mellan hemmen får inte vara den faktor som utlöser underhållsskyldigheten hos den andre föräldern. Finns det heller inga godtagbara skäl för den underhållsskyldige att exempelvis inte arbeta heltid i syfte att minska sin underhållsskyldighet, kan underhållsbidraget bestämmas till en högre summa än vad som skulle ha beslutats vid beaktande av den underhålls-skyldiges faktiska inkomst.85
5.4.2 Uppdelning av barnets kostnader
Grundförutsättningarna för ett fungerande familjeliv, växelvis boende och en fortsatt godtagbar levnadsstandard för ett barn även efter att föräldrarnas separat-ion är att föräldrarna kommer överens. I en separatseparat-ions fotspår följer ofta konflik-ter av olika grader och karaktär. Dessa konflikkonflik-ter kan ta sig uttryck på många olika sätt men risken att barnet drabbas på ett eller annat sätt är överhängande. Inte minst finns risk för att föräldrarna hamnar i stridigheter som rör just barnet, såsom boende och de ekonomiska utgifter som automatiskt åtföljer. Dessa kon-flikter tenderar att i en större mån drabba föräldrar där de ekonomiska klyftorna är tydliga. En stor risk är att barnets psykiska hälsa försämras och att känslan av att man som barn har en sämre levnadsstandard ökar om föräldrarna bråkar om detta inför barnet. Barn tenderar till att börja med att se de ekonomiska konflik-terna som ett tecken på att föräldrarnas finansiella förmågor är begränsade och vidare också att barnet själv är en stor orsak till varför det ekonomiska läget ser
ut som det gör.86
Att som föräldrar komma överens om växelvis boende enbart i syfte att mot-verka konflikter behöver inte heller vara en hållbar lösning för barnet. Risken kan istället bli att barnet går miste om ekonomiska bidrag eller tillägg som tydlig-gjorts om barnet bott större delen av tiden hos enbart den ena föräldern. De dör-rar som öppnats upp av HD, som möjliggör för barn att ansöka om underhållsbi-drag även vid växelvis boende, bör kunna motverka att växelvis boende ses som ett sätt att motverka konflikter mellan föräldrarna och istället blir en lösning man väljer för att skydda barnet och tillvarata dess behov.
Att föräldrar ser växelvis boende som en form av rättvis uppdelning av bar-nets tid och utgifter mellan sig torde vara relativt vanligt. Det finns emellertid risker med detta. Om en förälder beslutar att låta barnet delta i en fritidsaktivitet eller köper materiella ting till barnet med argumentet att det är någon som barnet har ett behov av, och sedan kräver att den andra föräldern går in med pengar för att hjälpa till att finansiera dessa utgifter finns risken att konflikterna mellan för-äldrarna ökar. Inte sällan har förför-äldrarna gått in med grundtanken att barnets kostnader ska fördelas lika mellan dem, för att sedan inse att oenigheterna om vad barnet faktiskt har behov av är stora.
Att som föräldrar dela upp barnets kostnader sinsemellan skulle också kunna medföra positiva verkningar. Uppdelning av vem av föräldrarna som står får vilka utgifter skulle kunna minska konflikterna om vem som har köpt vad och till vilket pris. Istället bestämmer man att den ena föräldern exempelvis står för klä-der medan den andre står för kostnaklä-der som härrör från fritidsaktiviteter. På så sätt minskar man också risken för att onödiga kostnader uppstår.87 Denna modell förutsätter emellertid att föräldrarna ser till barnets bästa och besitter en förhål-landevis fungerande samarbetsförmåga. Samarbetssamtal är ett förslag på hur man skulle kunna få till stånd en lösning på problemet med fördelning av utgifter som härrör från barnet och samtidigt motverka att konflikter mellan föräldrarna uppstår.
86 SOU 2011:51 s. 220 ff.
5.4.3 Försummelse av underhållsskyldigheten
Grunden för att en förälder, som växelvis bor med sitt barn, ska kunna åläggas att betala underhåll är att den föräldern på något sätt försummar sin underhållsskyl-dighet som åligger varje förälder. Den tillämpbara paragrafen här blir 7 kap. 6 § FB, trots att det inte framgår av ordalydelsen i paragrafen att den är tillämpbar på fall där ett barn bor växelvis. HD menar i NJA 2013 s. 955 att försummelse inte nödvändigtvis ska tolkas som något klandervärt. I begreppet försummelse torde även gå att inräkna exempelvis underlåtenhet att, av någon anledning, bistå med ekonomisk hjälp. Tidigare krävdes att försummelsen var uppenbar för att under-hållsbidraget skulle kunna utkrävas.88 Så är inte längre fallet. Någon närmare re-dogörelse för vad begreppet försummelse innebär finns inte i förarbetena. Enligt min mening skulle försummelse kunna intolkas redan i faktumet att det föreligger skillnader i barnets levnadsstandard. En förälder skulle i så fall kunna anses för-sumlig i sitt agerande oberoende av om det rör sig om underlåtenhet att betala underhåll som hänför sig till barnets grundbehov eller om det är fråga om en standardhöjande betalning.
Det skiljaktiga justitierådet i målet ansåg att det inte nödvändigtvis bör kunna krävas att en försummelse har skett för att man ska ha möjlighet att utkräva un-derhåll. Det bör istället räcka att en bedömning görs att det föreligger underhåll-skyldighet. I vilka fall skulle emellertid en förälder egentligen anses kunna ha försummat sin underhållsskyldighet? Vad kan tolkas in i underlåtenhet att bistå med ekonomisk hjälp? Dessa frågor diskuteras närmare i det följande.
5.4.4 Likvärdig standard
5.4.4.1 Inledning
Att ett barns levnadsstandard inte varierar alltför mycket enbart beroende på vem av föräldrarna barnet befinner sig hos bör kunna anses vara en förutsättning för att barnets bästa ska anses uppfyllt vid växelvis boende. Som ovan nämnts är
barns behov av ekonomisk trygghet av stor vikt i ett barns samlade välbefin-nande. Likvärdig standard för ett barn hos två separerade föräldrar kan vara svårt att uppnå om föräldrarnas ekonomiska förmåga i grunden är stora, familjesam-mansättningarna varierar betydligt etc. I familjer där det inte är fråga om växelvis boende för barnen har frågan om underhållsbidragets storlek tidigare relativt lätt kunnat besvaras. Detta har även betonats i NJA 2013 s. 955 där HD menade att ”barnet därför ska ha rätt att leva på en nivå som inte alltför mycket avviker från den standard som den bäst ekonomiskt ställde föräldern har” och att underhålls-anspråkets storlek, ganska naturligt, får anses skilja sig åt beroende på de eko-nomiska förutsättningarna som föräldrarna har. HD menade i det aktuella fallet emellertid också att ett barn har rätt att leva på den standard som den ekonomiskt starkare föräldern har även under den period då barnet inte vistas hos denne. Kort sammanfattat innebär detta att ett barns levnadsstandard alltid ska stå i förhål-lande och beräknas utifrån den förälder som har de bästa ekonomiska förutsätt-ningarna.
Ett problem som ofta kan antas uppstå då den ekonomiskt starkare förälder krävs på underhållsbidrag är att den föräldern anser sig ha rätt till kontroll över vad pengarna används till. I synnerhet eftersom betalning av underhållsbidrag vid växelvis boende har till syfte att höja standarden för barnet vilket i vissa fall in-nebär en höjning som överstiger de grundläggande behoven som barnet har. Detta kontrollbehov riskerar att öka antalet konflikter och i sin tur antalet dom-stolsprocesser vilket tenderar att undergräva de positiva aspekter som växelvis boende medför. Samtidigt kan man som förälder, då gemensam vårdnad och väx-elvis boende föreligger, inte fullt ut kontrollera hur användningen och fördel-ningen av pengarna i den dagliga omsorgen sker.
5.4.4.2 Skälighetsbedömning
Försummelse av underhållsskyldigheten i kombination med en bedömning av vad som kan anses vara en skälig levnadsstandard för ett barn vid växelvis bo-ende är en komplex fråga. I 7 kap. 1 § FB stadgas att utgångspunkten för
föräld-rars underhållsskyldighet är barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. Vid granskningen av dessa faktorer ska en skälighetsbedömning ske. För de fall den ena föräldern har det mycket gott ställt medan den andre föräldern istället lever på mycket små ekonomiska medel blir det förhållandevis tydligt att det finns ett behov av hjälp från den mer välbärgade föräldern för att barnets grundläggande behov ska täckas då barnet vistas hos den andre föräldern. Inte fullt lika tydlig blir situationen om barnet alternerar boende mellan en förälder med mycket god ekonomi och en förälder som totalt saknar ekonomiska be-gränsningar. Det är naturligt att ett barns levnadsstandard varierar beroende på de förutsättningar som finns i hemmet. Men vilket levnadsstandard kan ett barn verkligen kräva? Jag anser att det bör ske en större och tydligare skälighetsbe-dömning då man undersöker huruvida det skulle vara fråga om en försummelse från den mer ekonomiskt förmånlige föräldern. HD uttryckte i NJA 2013 s. 955 att försummelse även skulle kunna innebära att man som förälder underlåter att bistå den andre föräldern med ekonomisk hjälp. För det fall det rör sig om två föräldrar med mycket goda ekonomiska förmågor torde det överhuvudtaget sak-nas behov av ekonomisk hjälp. Det skulle istället vara fråga om höjande av bar-nets levnadsstandard till en nivå som inte nödvändigtvis behövs. Det riskerar istället att bli fråga om ett så stort ekonomiskt bidrag från den ekonomiskt mer välbärgade föräldern vilket skulle innebära att den andre föräldern inte står för några, eller få, av barnets utgifter. För de fall ett barn redan har en mycket god levnadsstandard torde det vara svårt att tolka in en försummelse och en underlå-tenhet i en förälders agerande som innebär att något ytterligare ekonomiskt bi-drag inte betalas till barnet då det vistas hos den andre föräldern. Standardtilläg-get anser jag motiverat endast om det överhuvudtaStandardtilläg-get finns någon form av behov av det; således inte enbart för att rättvist utjämna de procentuella utgifterna för föräldrarna.
För barn med föräldrar med god ekonomi går det naturligtvis att motivera att mindre angelägna behov ska tillgodoses och att man som barn därför ska kunna utkräva ett underhållsbidrag i form av ett standardtillägg den vecka då man vistas hos den andre föräldern. Någonstans måste emellertid detta behov kunna anses
tillgodosett. Har kan återigen hänvisas till motiveringen att barnet ska kunna till-godogöra sig bidraget för att det ska anses skäligt.
I begreppet levnadsstandard anser jag att inte enbart de ekonomiska aspekter-na bör inräkaspekter-nas varför ett ökat fiaspekter-nansiellt bidrag till barnet från den rikare av för-äldrarna automatiskt skulle vara att se som barnets bästa. Jag menar att det bör vara svårt att se en förälder som försumlig i sitt handlande när denne låter sitt barn pendla mellan en mycket hög levnadsstandard och en inte fullt lika hög lev-nadsstandard men fortfarande en god ekonomisk nivå. I det försumliga agerande bör således infogas en bedömning av huruvida barnet har något som helst behov av tillägget.
5.4.4.3 Avslutning
Den likvärdiga standard som vid vistelsen hos den förälder med sämre ekono-misk förmåga något så när ska motsvara den standard som barnet har hos den andre föräldern, gäller bara för barnet. Således har den underhållsskyldige föräl-dern ingen skyldighet att se till att övriga medlemmar av barnets familj tillgodo-ses samma levnadsstandard. Är det bidrag som tillkommer barnet av en relativt liten storlek och enbart täcker exempelvis vissa fritidsaktiviteter och andra för-hållandevis basala behov såsom kläder och skor kan denna standardhöjning anses motiverad utifrån barnets behov. Men hur ska man hantera en standardhöjning som innebär att barnet och övriga familjemedlemmars standard inte till något del stämmer överens? Ska barnet äta oxfilé då föräldern äter falukorv? Ska barnet sitta i sitt rum och titta på sin egen tv medan föräldern tvingas sitta i köket och lyssna på radio? Dessa exempel må vara extrema, men när blir barnets levnads-standard en fråga om att enbart personligen få ta del av alla förmåner som upp-kommer i och med underhållsbidraget? Bör inte underhållet, då det överskrider en viss nivå, täcka den totala levnadsstandard som råder i hemmet? HovR har bland annat anfört att standardtillägget ska kunna brukas för att höja ett barns boendestandard.89 Det framgår emellertid inte av domstolens resonemang vilka
faktorer som vägs in vid bedömningen av boendestandarden för ett barn. För de fall man exempelvis skulle kunna ta med bostadens läge eller storlek vid bedöm-ningen av den totala standarden skulle det i praktiken innebära att övriga famil-jemedlemmar skulle komma att få ta del av tillägget, såtillvida att tillägget möj-liggör för familjen att flytta till ett annat boende av högre standard.
Jag är av den åsikten att ett barns välbefinnande och således dess samman-lagda levnadsstandard i de flesta fall inte enbart påverkas av den ekonomiska och materiella standard som barnet personligen har. Grundtanken med underhållsbi-draget får väl ändå anses vara att skapa så förmånliga uppväxtförhållanden som möjligt för barnet vilket inte nödvändigtvis enbart behöver betyda att man som barn äter den dyraste maten eller har de finaste kläderna. Hur dessa problem ska lösas är emellertid svårt att svara på. Många föräldrar skulle troligtvis motsätta sig att behöva betala för att höja den totala standard som råder i barnets andra boende. En sådan motsättning skulle emellertid kunna visa på att man som föräl-der inte sätter barnets bästa i centrum.
Doktrin skriven innan HD:s avgörande, om underhållsbidrag vid växelvis bo-ende går att utkräva av en förälder, framhåller att föräldrar vid utövandet av denna boendeform sällan kan anses försumma sin underhållsskyldighet.90 Moti-veringen till detta torde vara, som betonats tidigare, att underhållsskyldigheten automatiskt uppfylls då barnet vistas hos respektive förälder. Eventuellt kan svå-righeten i tolkningen av kravet på underhåll ligga i ordvalet. Försumlighet anty-der vid en direkt läsning av 7 kap. 6 § FB att man som förälanty-der inte ser till bar-nets bästa. I hovrättens domskäl i NJA 2013 s. 955 betonades att inte enbart de materiella skillnaderna som råder hos två föräldrar skulle kunna medföra en för-sumlighet hos en av föräldrarna. Istället skulle bedömningen ske utifrån huruvida barnets behov kunde anses tillgodosedda eller inte, även under den tid då barnet vistas hos den ekonomiskt mindre förmånlige föräldern. Detta anser jag återigen peka på att man som barn har rätt till ett grundläggande underhållsbidrag för de fall föräldrarnas ekonomiska förhållanden starkt skiljer sig åt. För de fall den ena föräldern har en mycket god ekonomi bör man som barn ha rätt till en tillägg som
höjer den totala levnadsstandarden oberoende vem av föräldrarna man som barn vistas hos. Har föräldrarna mycket goda ekonomiska förmågor men klyftorna trots detta är stora bör det enligt min mening ske någon form av bedömning av huruvida utbetalningen av ekonomiskt bidrag till barnet sker för att tillgodose någon form av behov för barnet eller enbart i syfte att skapa rättvisa mellan för-äldrarna. För de fall fördelningen av barnets kostnader, utifrån föräldrarnas eko-nomiska förmågor, sker på ett tillfredsställande sätt utan att skapa konflikter får de nya möjligheterna att utkräva underhållsbidrag anses medföra positiva verk-ningar. Viktigt för att motverka konflikter är bland annat tydliga regleringar på området som rör underhåll då barnet bor växelvis. I och med detta får det anses finnas ett behov av en förändring av nu gällande rätt.91 Ett annat förslag på lös-ning för att undvika konflikter kan vara en ökad användlös-ning av standardtillägg för att jämna ut föräldrarnas procentuella fördelning av barnets utgifter.
5.4.5 Standardtillägg
5.4.5.1 Allmänt
Hur åstadkommer man en likvärdig standard för ett barn som bor växelvis hos sina föräldrar? Standardtillägg kan anses vara en lösning på den frågan. Stan-dardtillägget är den del av underhållsbidraget som går utöver det standardiserade schablonbeloppet och som inte syftar till att tillgodose de mest basala behoven