6.1 Norge
Norsk rätt på området som rör boende och underhåll till barn regleras i barnelo-ven.110 Att som barn bo växelvis hos sina föräldrar är något vanligare i Sverige än i Norge. Omkring 25 % av barnen i Norge med särlevande föräldrar antas bo växelvis.111 För att växelvis boende ska anses vara en lämplig boendeform för ett barn krävs att föräldrarna till en viss grad kan samarbeta med varandra. Studier som gjorts både i Norge och i Sverige visar emellertid att föräldrarnas samarbets-förmåga förbättras om barnet bor växelvis hos dem och att antalet konflikter mel-lan föräldrarna i frågor som rör barnets ekonomiska angelägenheter minskar.112 Barn som i stor eller mycket stor utsträckning bor hos endast den ena föräldern tenderar att ha föräldrar som är mycket dåliga på att samarbeta i frågor som rör barnet.113 Emellertid tyder mycket på att föräldrar som har valt att ha barnet bo-ende växelvis hos sig har större slitningar mellan sig för de fall de ekonomiska klyftorna mellan föräldrarna är stora.
I Norge finns, till skillnad från i Sverige, endast mycket begränsade möjlig-heter för domstol att besluta om växelvis boende om någon av föräldrarna mots-ätter sig detta. Det krävs särskilda skäl för att rätten ska kunna besluta om växel-vis boende om föräldrarna är oense i frågan, vilket stadgas i 36 § barneloven. Motivet till detta torde vara att växelvis boende kräver att föräldrarna kan samar-beta vilket kan anses tveksamt redan då den ena föräldern motsätter sig att barnet bor växelvis. Samtidigt är det viktigt att en förälders subjektiva åsikt kring bar-nets boende inte enbart ligger till grund för beslutet. Relativt överkomliga samar-betssvårigheter mellan föräldrarna behöver inte automatiskt innebära att växelvis boende inte är det bäst lämpade boendeformen för ett barn. Således anser jag att
110 Lov om barn og foreldre 1981-04-08 nr 07.
111 Lyngstad, Kitterød & Nymoen, Bosted og samvær 2002, 2004 og 2012 Endringer i ansvar og omsorg for barna når mor og far bor hver for seg.
112 Ekeland og Myklebust, Foreldremekling, brukarperspektivet.
113 Ekeland og Myklebust, Foreldremekling, brukarperspektivet och Försäkringskassans Socialförsäkringsrapport, Särlevande föräldrar och deras barns boende och underhåll, s. 63.
domstolens möjlighet att utdöma växelvis boende mot den ena förälderns vilja kan vara motiverat utifrån principen om barnets bästa.
I norsk rätt eftersträvas, precis som i svensk rätt, att den förälder som har den bästa ekonomin också till en större del ska bidra till det gemensamma barnets försörjning. I Norge tas ingen hänsyn till de individuella behov som ett barn kan antas ha. Istället sker bedömningen beroende på barnets ålder.114 Utgångspunkten i norsk rätt är att för de fall ett barn bor växelvis hos föräldrarna och föräldrarnas inkomster är likvärdiga utgår inget underhållsbidrag till barnet. I annat fall är tanken att den föräldern med störst ekonomisk förmåga ska stå för en större del av kostnaderna än den andre föräldern. Beräkning av underhållsbidraget i Norge sker i grunden på samma sätt som i Sverige. Sociala förmåner så som barnbidrag anses minska summan som den bidragsskyldige har att utge.115 För de fall ett barn bor växelvis dras sedan 50 % av summan på det uträknade underhållsbidra-get bort då den bidragsskyldige föräldern antas stå för dessa kostnader då barnets vistas hos denne.116 Ett problem med denna beräkningsmodell är att för de fall föräldrarnas inkomster till stor del överensstämmer men den ena föräldern står för majoriteten av utgifterna finns inga möjligheter att kunna utkräva underhåll. Anledningen till detta är att hänsyn vid beräkningen enbart tas till parternas in-komster. Enligt min mening är ett individ- och behovsbaserat underhållsbidrag att förorda. Inte minst för de fall ett barn bor växelvis. Som redogjorts för i tidi-gare avsnitt så har ett barn som bor växelvis inte sällan större behov än barn som bor full tid hos båda sina föräldrar alternativt endast hos den ena föräldern.
6.2 Danmark
Liksom i stora övriga delar av världen anses i Danmark föräldrarna ha det över-gripande ansvaret för sitt barns försörjning.117 I dansk doktrin har emellertid be-tonats att den stora mängd bidrag och förmåner som tillkommer föräldrar kan
114 Enligt § 3 i Forskrift 2003-01-15 nr 123 med senaste ändring FOR 2008-12-15 -1367. 115 Se Ot. prp. nr. 43 (2000-2001) s. 8.
116 Ot. prp. nr. 43 (2000-2001), s. 53-54 och Forskrift 2003-01-15 nr 123. 117 Agell och Singer, Nordisk børneret I, s. 245.
anses medföra en ”medforsørgelse” från samhällets sida.118 Denna åsikt, att för-sörjningsansvaret kan anses ligga på både föräldrar och samhället, finns att skönja också i norsk rätt.119
Till skillnad från svensk rätt har inte bidrag och förmåner som syftar till att höja den totala standarden någon påverkan på en förälders underhållsskyldighet i Danmark. Underhållsbidragets storlek bestäms enbart utifrån den inkomst som en bidragsskyldig förälder har.120
Dansk barnrätt och dess regler gällande underhållsbidrag vid växelvis boende är på många sätt lik sin motsvarighet i Sverige. Försörjningsskyldigheten vid växelvis boende uppfylls vanligtvis genom den faktiska omsorgen av barnet. Det finns emellertid en möjlighet att kunna utkräva underhållsbidrag från den ena föräldern om skillnaderna i utgifter är stora.121 Denna skyldighet grundar dock en bevisbörda för den förälder som hävdar att utgifterna är ojämnt fördelade. En sådan bevisbörda riskerar att påverka en förälders ork och vilja att försöka få till stånd en bidragsplikt från den andre föräldern. Att administrativa element ska gå ut över barnets rätt till underhåll får anses gå emot principen om barnets bästa vilket får betraktas som mycket omotiverat.
Till skillnad från norsk rätt sker i Danmark en individuell bedömning av ett barns kostnader då man bedömer hur mycket en förälder ska kunna åläggas att betala i underhåll.122 En individuell prövning är möjlig även enligt svensk rätt. Denna behovsprövning används emellertid restriktivt i Sverige.
6.3 Sammanfattning
Vad kan vi ta med oss från rådande regleringar i Norge och Danmark? Jag anser att det, inte minst då klyftorna i samhället mellan rika och fattiga kan anses öka, finns behov av en ökning av individuellt anpassade underhållsbidrag. Likaså bör
118 Nielsen och Rasmussen, Familieretten, s. 491. 119 Smith och Lødrup, Barn og foreldre, s. 160. 120 Agell och Singer, Nordisk børneret I, s. 247.
121 Enligt lov om barns forsørgelse, lovbekentgørelse nr 352 af 15. Maj 2003, § 18 och Agell och Singer, Nordisk børneret I, s. 344-345.
enligt min mening övriga bidrag också till en större grad anpassas utifrån de be-hov som varje enskilt barn och varje familj kan anses ha. Samtidigt får inte denna behovsprövning bli alltför komplicerad och inte heller påverka föräldrars vilja att arbeta, samarbeta och eftersträva det som kan anses vara det bästa för det en-skilda barnet. Samhället ska enbart träda in och hjälpa föräldrarna med bidrag och förmåner i den mån det kan anses motiverat utifrån barnets behov.
Enligt min mening bör det vid bedömningen av underhållsbidragets storlek också framöver tas hänsyn till de bidrag och förmåner som tillkommer barn och föräldrar. Jag anser att dessa bidrag har en påverkan på de totala ekonomiska förmågorna som föreligger hos föräldrarna. Därför ser jag det som omotiverat att vid bedömningen av underhållsbidragets storlek bortse från dessa faktorer och enbart ta hänsyn till föräldrarnas inkomster.
Avslutningsvis anser jag att domstolen även fortsättningsvis bör ta hänsyn till föräldrarnas samarbetsförmåga vid beslut som gäller gemensam vårdnad och växelvis boende. Det är emellertid av yttersta vikt att föräldrars eventuella strä-van efter att skapa samarbetssvårigheter, i syfte att motverka gemensam vårdnad och växelvis boende, inte går ut över barnets behov och således barnets bästa.