Föräldraskapet och behandlingen – beroende av genus

Som tidigare nämnts var det framförallt tre intervjupersoner, Arvid, Axel och Agneta, som talade om att genus påverkas och påverkar behandlingssituationen. Anna och Anders betonade överlag individuella olikheter, men där vissa uttalanden ändå kan hänföras till denna diskurs. Alla respondenterna uppgav att de till övervägande del träffade mammor, både sammanboende och ensamstående, men där de ensamstående mammorna stod för en stor del.

Anna uppgav att hon just nu till största delen arbetade med ensamstående mammor, men hon hade också några ärenden där hon arbetade med båda föräldrarna. Anna säger att den stora delen ensamstående mammor i behandlingen har sin grund i samhället och att familjebilden har ändrats. Agneta påtalade att hon till stor del träffar ensamstående mammor som lever med hela ansvaret för barnen och att hon upplever att det överlag är så att mamman tar ett större ansvar för barnen och hemmet. Arvid får exemplifiera detta och han säger så här: jag träffar

en övervägande majoritet mammor och det är ingen nyhet liksom, de är ofta ensamstående mammor… Axel säger: … jag tänker att det är en majoritet kvinnor ändå som kommer in i det här huset…

Synen på föräldrar – (ensamma) mammor och (frånvarande) pappor

Axel menade att skillnaden mellan mammor och pappor grundar sig i hur rollfördelningen varit i tidigare generationer, något även Agneta försiktigt påpekade. Axel angav att han anser att det finns en skillnad på män och kvinnor som är biologisk, men skillnaderna i föräldraskapet är konstruerade. Han menade att det inte finns någon skillnad i mäns och kvinnors förmåga att svara för omsorgen om barnet, men utvecklandet av förmågan kan vara olika beroende på hur kvinnor och män förberetts för uppgiften. Axel säger: om man nu säger

att man är ensam pappa så visst blir man ju tvungen på något sätt att kanske utveckla sidor då, om man nu inte fått med sig det kring det här omvårdande… respektive tvärtom för en kvinna… ()… så jag menar vi är ju flexibla, vi funkar ju att vi kan kompensera saker, att vi kan förändra oss… Axel påtalade också att han upplevde att ansvarsområdena i föräldraskapet

ofta skiljer sig mellan föräldrarna, han anser dock att båda föräldrarna har kapacitet att göra samma saker. Arvid menade att funktionen inte är det som skiljer mödrar och fäder, utan det är de förväntningar som skapats utifrån sociala konstruktioner gällande rollerna.

Arvid ansåg att det kan vara problematiskt för män att bli delaktiga i föräldraskapet då de från början möts av kvinnor på arenor där kvinnan är normgivare. I detta menar han att det finns en inbyggd förväntan på mamman som omsorgsgivare och att man i större utsträckning vänder sig till mamman för att tala om barnet inom exempelvis barnomsorg, skola och annan vård/behandling. Agneta och Axel ansåg att det även var av stor vikt för mamman att släppa in pappan, liksom att pappan inte alltid blev ansedd som en fullgod förälder av olika professionella. Arvid uppmärksammade både privat och i sitt arbete situationer då kön som skillnad har betydelse för hur föräldrar blir bemötta i offentliga och ofta kvinnodominerade organisationer. Arvid säger: Så att då måste man liksom vara aktiv som pappa och för att

kliva in där, och ta plats, för man blir ju lite sämre på blöjbyten och påklädning för att man gör det mindre, för att man inte är hemma från början, så det blir liksom en liten obalans där

och den här obalansen förstärks tycker jag för att man hela tiden träffar kvinnor. Vidare

säger Arvid: Det finns en förväntan i den här kvinnliga omsorgskulturen, att rikta sig till

mamman och sen också förvänta sig mer av mamman än man gör av pappan.()… Och det där återkommer sen då i dagis, i vilka personalen pratar om de svåra sakerna med, de vänder sig hellre till mamman, för de är mer på något vis på samma ruta tror jag ()… om man ska prata om någonting svårt så vänder man sig till en mamma och på något vis hitta det där och så blir pappan någonstans nummer två. Axel var inne på samma tema där han uppmärksammat

att det finns en skillnad gällande förväntningar på mödrar och fäder som sträcker sig utanför socialtjänstens ram i bland annat media men också i samhället överlag, men där han upplever att det tränger sig in även i socialtjänsten och att det är viktigt att vara uppmärksam på detta. Axel säger: … i förvaltningen, jag tänker överhuvudtaget hur vi ser på föräldraskap att, man

har någonstans… implicit ett annat krav på mammor respektive pappor, att mammor som inte är närvarande är något större… vad man ska säga brott () alltså det är värre på något sätt än att en pappa är frånvarande. Den bilden finns ju kvar tänker jag … respektive att man kan lyfta en pappa och se hans så att säga fördelar mycket mer om han nu är aktiv i sitt föräldraskap, man tar det mer för självklart när det är en mamma som gör det tycker jag, det finns ju liksom som en sorts kultur. Även Arvid påpekar att mamman oftast ses som självklar i

föräldraskapet, medan pappan kan komma och gå. Han menar att mamman alltid finns kvar och att hon förväntas och förutsätts finnas kvar. Arvid tror att de frånvarande fäderna är en socialkonstruktion som skapats redan från då barnets föds och att olika organ i samhället, så som exempelvis socialtjänst, förstärker detta genom att acceptera det.

Agneta tänker att modern också är ansvarig för sin roll som huvudsaklig ansvarstagare i föräldraskapet, att mödrarna har ett ansvar att låta fäderna vara med, hon säger … Ja med

mammor, jag tänker det här att ta allt ansvar för alltihopa. Att ha det här helhetsövergripande ansvaret för allting, medan pappan kanske bidrar eller så, men att det ändå är mamman som har helhetsansvaret så jag tänker nog att det är… jag tänker att det handlar ju också om att kvinnan måste … inta en annan position, det är ju inte bara för mannen att komma in heller, för det kan jag tycka att kvinnor också har svårt att släppa. Att öppna liksom och tillåta, för det blir ju inte på samma sätt så. Och att acceptera att det blir ju inte på samma sätt, men kan det ändå vara okej () … för barnen att det blir på ett annorlunda sätt, så jag tänker att det handlar mycket om bägge två. Så att det ligger hos mamman också att tillåta. Axel menade också att det är av stor vikt att mannen blir insläppt i föräldraskapet

av kvinnan. Agneta ansåg också att det generellt sett fanns skillnader mellan mödrar och fäders villkor, men detta påverkade inte hennes syn på dem som föräldrar, förväntningarna på

dem var lika. Axel påtalar pappans möjligheter till delaktighet och de känslor som kan verka som hinder: om det varit en pappa som varit frånvarande om man säger… så kan det vara en

stor sorg naturligtvis, och kanske en tafatthet eller vad ska man säga eller en osäkerhet i hur man ska kunna närma sig sitt barn, så… men jag tänker inte att det egentligen har något med någon lust att göra, alla vill det,… det är mera att man inte vågat eller getts tillträde in i det livet.

Behandlingskontakten – ensamma mammor, frånvarande pappor och makt

Agneta uppmärksammade att det i behandlingssituationen kunde finnas ett behov hos klienten att få träffa en behandlare av samma kön, alltså inte skillnad i föräldraskapet, men en skillnad i behandlingssituationen avseende genus. Agneta uppgav att hon i egenskap av att vara kvinna träffade fler mammor. Hon ansåg att hon som kvinna i vissa lägen hade svårt att möta vissa typer av män, hon säger: för jag tänker den pappan han är sådär, riktigt sådär

macho, så här manlig, liksom ”grovarbetar” i sitt sätt att vara, jag vet inte hur jag ska säga, jag tycker det där… och jag tänker att det är svårt, svårare att matcha honom som kvinna, därför tänker jag att där är det verkligen bra att ha en annan man som kan gå in och matcha honom. Agneta ansåg att det var fördelaktigt att den typen av manliga män fick möta en

manlig behandlare, även om hon överlag ansåg att behandlingsrelationen var mer beroende av individuella egenskaper.

Agneta, Axel och Arvid påpekade alla att det förekom att fäderna själva påpekade att de oftast fick träffa kvinnor. Anders, Arvid och Axel uppgav alla att de träffade fler män i behandlingen på grund av att de själv var män. Anders hade dock en osäkerhet runt varför han upplevde att han träffade många pappor. Arvid och Axel såg detta som något positivt då de hade upplevelser att det varit bra för männen samt att de själva uppskattade att tala med män om deras föräldraskap. De betonade dock att detta skiljer mellan individer. Axel säger: … Det

blir ju traditionellt så där som man inom socialtjänsten, så får man ju ofta män ()… men jag tänker som så att jag tycker att det är kul att träffa pappor, jag tycker det är kul att träffa mammor också, man träffar de ju oftast tillsammans om det nu funkar så, jag tycker att det är spännande att just ha pappa till pappa samtal…()… även om det går att applicera föräldraskap till en mamma så klart, så kan det ju ändå vara lite mer av mer gemensamma nämnare så här som pappa, att man kan känna igen sig i vissa saker, eller det blir mer genuint eller hur man nu ska uttrycka…

Anders berättar att han arbetar med att de ensamstående mammorna ska få en känsla av att duga, att det inte kan vara pappa också. Han menar att det är viktigt att stärka deras självkänsla och lyfta fram det som fungerar. Han säger: … att du kan inte vara också pappa,

för det är på något sätt att de har väldigt höga krav på sig att vara …alltså det ställs höga krav på dem … och det är många gånger tufft att vara själv… ()… det är större förutsättning till förändring om de också får en bättre självkänsla, då kan det vara bra att släppa lite av kraven på till exempel det här med att …något som pappan borde kunna stå för, att det får vara en brist då det får liksom vara en lucka där, det går inte att täcka upp allting så för barnet utan, försöka hitta vägar sedan och där finns det ju möjligheter med nätverksmöten och sånt att, går det att ge det här barnet något annat som komplement?

Agneta tycker att det finns en svårighet i att arbeta då fadern inte finns med i behandlingen och i samtalsrummet, hon säger att hon endast kan arbeta med de personer som finns i rummet och vad de kan göra för förändring. Agneta har en önskan om att fäderna ska vara mer delaktig och säger: … man skulle önska det är ju att det skulle vara mer pappor i,

som skulle vara mer delaktiga, jag tänker det är ju mycket mammor…så är det ju. Agneta

berättar att hon nyligen börjat tänka annorlunda gällande pappor som inte är närvarande i barnets liv. Tidigare har hon accepterat detta, men nu tänker hon i andra banor för att mer aktivt försöka integrera papporna i behandlingen, detta med inställningen att de eller pappans släkt har något att ge barnet. Agneta är dock osäker på möjligheterna och hur detta skulle kunna ske. Axel påtalar att det inom förvaltningen generellt sett ställs andra krav på mammor jämfört med pappor, detta menar han är outtalat och baseras på övriga värderingar gällande mammors och pappors roller i föräldraskapet samt påverkan från media och det övriga samhället. Axel menar också att detta är under förändring och att det nu är självklart att ställa större krav på en pappa, men han anser att det i utredningar och bedömningar många gånger blir synligt att det finns olika förväntningar på dem. Axel anser att en viktig del i behandlingsarbetet är att bjuda in pappor och deras släkt och att pappor får ett positivt krav på sig. Att de har något att ge barnet och att man i behandlingen har inställningen till vad pappan kan ge, inte om han kan ge något. Axel säger: … att bli tänkt på, men sen när man väl kommit

dit, att man faktiskt förväntas att ha någonting att ge… och inte bara: vad tänker du då, utan … alltså få lite positivt krav, alltså det här: du har någonting att ge, så vad vill du ge för något. Mer det, att hitta den tonen så … Arvid framhåller att han tror att socialtjänsten hjälper

till att konstruera ensamma mammor och frånvarande pappor och anser att arbetssättet måste ändras. Arvid säger: … det här professionella omhändertagandet det är för snabbt tycker jag,

det blir för snabbt att det blir någon professionell som ersätter den där pappan och han ska jobbas med tycker jag, man ska gå in i det och stå ut med att han vill inte kanske ha sitt barn nu för att det finns så många dimridåer i föräldraskapet och det är sällan jag tycker det handlar om relationen till barnet… Arvid säger också att man för snabbt tillåter att pappan

kapitulerar, han menar att det inte går att göra det då föräldraskapet alltid består. Knutet till detta finns makten hos socialarbetaren att välja och välja bort delar i både utrednings- och behandlingsarbetet. Liksom Axel och Agneta anser Arvid att synsättet att pappor har något att ge är ett viktigt inslag. Han menar att man ibland måste använda andra tillvägagångssätt för att nå papporna så som att aktivt åka hem till dem eller andra alternativ till det traditionella samtalet.

Axel och Arvid, till viss del Agneta, betonar vikten av att vara medveten om sina egna värderingar, vad man själv har för tankar runt föräldraskap och vad man har med sig. De menar alla att detta påverkar dem i arbetet. Arvid menar att han är expert på samtal och inte hur människor ska leva sitt liv. Anna, Anders, Agneta och Axel framhåller också de att deras roll är att möjliggöra samtal, vidga vyer och skapa dialog. Arvid anser att socialarbetare har stor makt över klienterna och att denna makt inte är något fast, den finns i samspelet. En risk som Arvid tar upp är etiketteringen/stämplingen av föräldrar som omotiverade, och menar att även motivationen måste ses som något som finns i relation till någon eller något. Arvid anser att det finns en fara i dels att beteckna klienter som omotiverade och dels i hur socialtjänsten skapar berättelser, vem/vilka som får tolkningsföreträde i utredning och behandling. Arvid anser att outtalade värderingar och ställningstaganden i allra högsta grad påverkar bemötandet av klienter, hur kontakten blir och att socialarbetare ofta inte ser sin egen del i hur en utredning eller behandling blir, även Axel lyfter fram det som viktigt.