Förövarnas egenskaper

Enligt intervjupersonen är förövarna väl medvetna om vad de gör och hur de agerar. Det är något som bekräftas av Lundin och Croner (2001), Ozdemir m.fl., (2015) och Parrish och Perman (2004). Deras sätt att göra det på talar för att dem vet vad gör även förövarna inte kan sätta ord på sina känslomässiga drivkrafter. Informanten lyfter att beteende att göra sina barn sjuka med missbruk eller ett självskadebeteende.

Informanten menar att psykologin hos förövaren egentligen är ganska okänd, detta på grund av att det finns väldigt få fall där förövaren erkänt vad den gjort. Det finns lite studier i vad som driver förövaren och det bygger på en del hypoteser. Vidare menar

informanten att om förövaren inte erkänner vad den gjort kan den inte lämna en berättelse eller förklara bakgrunden till sitt agerande.

Emellertid vill inte informanten spekulera i förövarnas drivkraft till att skada sina barn, men den tror att det är följande;

De här mammorna vet vad de gör, deras sätt att skapa situationer och hitta på historier, det är så utvecklat så man måste veta vad man gör, men man kanske inte vet varför man gör det. (…) Ungefär som vid missbruk och en del

självskadebeteenden och sådant, man avvärjer svåra känslor genom ett beteende som inte är särskilt hjälpsamt eller konstruktivt. (…) Det är inte alltid man vet varför har jag hamnat in i det här, varför jag gör på det här sättet. Och jag tror att det är kanske många gånger ett intressant sätt att tänka kring det här, att man kan jämställa det här beteendet - att sjukliggöra sina barn med ett självdestruktivt eller självskadande beteende, missbruk.

Informanten lyfter att det är mödrarna som i stor utsträckning är förövare i fall med BMSI, något som forskning bekräftar (Sheridan, 2003). Informanten tror att det beror på att det inom den traditionella familjen är mamman som har han om barnen och upplevelsen är även att pappan ofta är frånvarande. Om pappan inte är frånvarande är han närvarande på avstånd. När pappor har reagerat med förskräckelse på vad som pågått tror informanten att det är en ärlig reaktion. Vad gäller att förövaren själv varit utsatt för övergrepp lyfter informanten att kvinnor i högre grad är utsatta för övergrepp och misshandel i allmänhet. Medan kopplingen att förövarna har haft ganska svåra uppväxt villkor, inte minst emotionellt, nämns under intervjun av informanten som ska framkomma i forskningen som informanten tagit del av. Något som kan driva

förövaren kan vara att bli tagen på allvar under sjukhusvistelsen med barnet. Det är dock inte klarställt vad som driver förövarna till att göra sina barn sjuka. Forskning har i studier sett att det olika faktorer hos förövare som t.ex. psykisk ohälsa. Sheridans (2003) studie visade att 22,8% av förövarna led av psykisk ohälsa. Medan Yates och Bass (2017) fann att 18,6% av förövarna led av personlighetsstörning och 14,2% led av depression. Även svåra uppväxtvillkor förekommer i tidigare forskning. Yates och Bass (2017) resultat visar att 30% av förövarna varit utsatta för misshandel när dem var barn. Likaså Sheridan (2003) men något mindre procent, där 21,7% av förövarna varit utsatta.

Under intervjun framkom att det vid konfrontation om misstanke föreligger en hög suicidrisk för förövarna. Detta medför att det är viktigt att inför en konfrontation att ha vuxen psykiatrisk akutverksamhet i beredskap. Vilket även forskning visar på (Lundin & Croner, 2001; Mercer & Perdue, 1993). Det har förekommit självmordsförsök i samband med konfrontation enligt Yates och Bass (2017). Relaterat till systemteori kan det jämföras med att förövarens system kraschar (Öquist, 2008) och det gör att

förövaren bryter ihop. När förövaren inte längre ges möjlighet att upprätthålla den energinivå och dynamik i sitt system orkar förövaren inte upprätthålla sitt egna system.

5.2.3 Konsekvenser för offret

Offret drabbas av skador på som påverkar kortsiktigt och långsiktigt. Hen berättar om två syskon som vars mamma stack in spikar i deras öron för att det skulle blöda och

sjukvården skulle fortsätta med sina utredningar och behandlingar. Detta har orsakat en kronisk hörselnedsättning hos båda barnen. Att barnet kan drabbas av permanenta skador och funktionsnedsättningar bekräftas av Lundin & Croner (2001), Mercer & Perdue (1993), Ozdemir m.fl. (2015), Sheridan (2003), Yates & Bass (2017). Psykiskt kan offret få en bild av själv vara sjuk då de ofta blir identifierade som sjuka.

… Så att barnen blir ofta identifierade som sjuka och får kanske på sikt en egen upplevelse av att vara sjuka. Deras liv blir ofta väldigt inskränkta och begränsade på olika sätt utan att de egentligen har en verklig sjukdom i bakgrunden…

Intervjupersonen lyfter att barn som blir utsatta för BMSI påverkas psykiskt och kan få en bild av dem är sjuka fast dem inte är det. Genom att leva med en bild av vara sjuk blir deras liv begränsade. Forskning visar att andra faktorer som påverkas är offrets sociala liv och skolgång, vilket bekräftas av tidigare forskning (Bass & Glaser, 2014; Cardona & Asnes, 2019; Lundin & Croner, 2001; Mercer & Perdue, 1993; Parrish & Perman, 2004; Yates & Bass, 2017) som lyfter att offren missar skolan på grund av sjukhusbesök. Relationen till föräldrarna kan bli väldigt komplicerad menar

informanten. Barn som blir lärda att känna saker som en annan säger till dem att kan känna kan påverkas långsiktigt genom att tveka på vad hon eller han själv känner och mår. Dessa barn behöver någon som kan tala om för dem hur de mår och känner. Informanten menar att barnet lider av väldigt komplicerade effekter psykosocialt om den blir fråntagen känslan av att själv veta hur den mår. Att barn som utsätts för denna typ av misshandel påverkas psykiskt lyfts i tidigare forskning (Lundin & Croner, 2001; Mercer & Perdue; 1993; Ozdemir m.fl., 2015; Sheridan, 2003; Yates & Bass, 2017).

5.2.4 Samverkan

Vad gäller samverkan menar informanten att socialtjänsten behöver samarbeta med sjukvården, när journaler inhämtats från alla ställen som offret besökt så som

vårdcentraler, sjukhus och privatmottagningar. Journalerna kan vara svåra att tyda av en socialsekreterare och för att förstå dessa behöver en läkare hjälpa till att tyda dem. Detta bekräftas av Lundin och Croner (2001) som lyfter att samverkan med andra aktörer är viktig. Likt Parrish och Perman (2004) som menar att kommunikationen måste fungera och att det finns tvärprofessionella team.

Angående samråd och hur viktigt det kan vara nämner vår informant Barnahus som ett exempel, där åklagare, sjukvård, psykiatri och socialtjänst samarbetar.

Det är ett otroligt bra koncept, det ska man ju hela tiden sträva efter och inte minst i de här fallen. Och det som jag tycker har varit väldigt speciellt i de här fallen även där man kunnat konstatera att här föreligger den här formen av barnmisshandel så är det nästan bara socialtjänsten som har agerat på det, medan rättsväsendet inte tar de här ärendena. Där finns det fortfarande en jättestor eftersläpning.

I fall där informanten har konsulterat har denne ibland börjat med att informera om BMSI och vad det är. Detta för att alla aktörer som är inblandade ska ha samma kunskapsgrund om problematiken inför kommande utredning. Att kunskap om BMSI

lyfter även Roelser (2018) alla behöver vara medvetna om detta fenomen och att det kan ske. Vidare nämns de rättsliga åtgärderna som informanten anser att det

fortfarande finns en jättestor eftersläpning. En orsak kan vara att BMSI fortfarande ses på som sjukdom när egentligen ska vara fokus på barnmisshandeln som sker.

Rättsväsendet tar inte dessa ärenden utan det är socialtjänsten som agerar på dessa ärenden. En möjlighet för att öka att det sker en rättslig prövning är att åklagare deltar samverkan. Ozdemir m.fl. (2015) i den turkiska studien sett att fall har lett till rättsliga påföljder.

5.2.5 Behandling

Under intervjun framkommer det att det finns framgångsrika behandlingssätt. Det gäller att ha ett annorlunda förhållningssätt till terapin. I traditionell behandling är relationen mellan terapeuten och klienten skyddad utan insikt där det som

framkommer under behandlingen är privat mellan terapeuten och patienten. När det gäller förövarens behandling behöver det vara annorlunda, den behöver vara öppen. Först och främst behöver terapeuten ha kunskap om BMSI, förövaren är skicklig på att ljuga och manipulera. Det går inte att säga att förövaren ska gå terapi ett visst antal timmar, utan det behöver få ta sin tid det tar. Om en förövare ska kunna få tillbaka sina barn förutsätter det att terapin sker öppet inför socialsekreteraren så den kan göra en bedömning i samråd med terapeuten, detta för att förhindra att förövaren återfaller till tidigare agerande och göra sina barn sjuka. Detta har informanten sett fungerat i tre fall. Forskning visar behandling är viktig del och att förövaren får en insikt i vad denne gjort mot offret om det inte sker kommer behandlingen inte att utmynna i ett lyckat resultat (Bass & Glaser, 2014; Bodegård, 2001; Lundin & Croner, 2001). Något som även lyfts i tidigare forskning är att hela familjen är i behov av behandling (Bass & Glaser, 2014)

Intervjun avslutas med att man aldrig får tro att man vet allt, man behöver hela tiden tänka att fantasin inte sätter några gränser. Hen säger:

Man vet aldrig vad en förälder kan hitta på…

Detta är även en viktig poäng som Roelser (2018) lyfter, att alla professioner måste vara beredda på att förövare är kapabla till att göra var som helst. Detta kan kopplas till systemteori där olika system har olika behov av transaktioner (Healy, 2005; Payne, 2015), förövaren måste upprätthålla dynamiken i sitt system och kan vara beredd på att göra allt för att uppnå en för förvaren bra dynamik i det egna systemet.

6 DISKUSSION

Nedan kommer en resultatdiskussion, metoddiskussion och en etikdiskussion. Studiens syfte är att undersöka socialsekreterares och barnpsykiatrikers erfarenheter av BMSI

med fokus på samverkan, insatser, riskfaktorer och framgångsfaktorer. De professioner som samverkan syftar till är polis, åklagare, sjukvård och barnpsykiatriker.

6.1 Resultatdiskussion

Frågeställningarna i denna studie utgör grunden för resultatdiskussionen vilka var följande; Hur ser samverkan och utgången ut i de ärenden där det förekommer

misstanke om BMSI?, Vilka riskfaktorer förekommer i ärenden med BMSI? Samt Vilka framgångsfaktorer anser socialsekreterare är viktiga i ärenden med misstanke om BMSI?

6.1.1 Aktualisering:

Resultatet visar att majoriteten av orosanmälningarna kom från sjukvården följt av skolan. Att sjukvården orosanmäler kan bero på att sjukvården är del av misshandeln som undersöker och eventuellt behandlar offret (Bass & Glaser, 2014). Det finns dock ett mörkertal då alla läkare inte anmäler oro till socialtjänsten (Talsma m.fl., 2015). Att läkare inte anmäler är något som likaså framkommer under intervjun. Resultatet av studien påvisar inte brister i anmälningsplikten utöver det informanten uppger. Det är svårt att avgöra av enkätens resultat om läkare inte anmäler. Det framkommer dock att sjukvårdspersonal brister i att anmäla oro till socialtjänsten. Detta kan förhindras genom en större samverkan och utbildning om anmälningsplikten och hur

socialtjänsten arbetar i praktiken och lagarna som socialtjänsten har att förhålla sig till.