NORDLYFT
NT:s huvudredaktör har ett förflutet inom Nordiska rådet som utskottssekreterare (soci- al- och miljöfrågor) och partigruppsekreterare (mittengruppen).
Han har deltagit i samtliga sessioner sedan 1970, då den ambitiösa Nordek-planen stod högst på dagordningen och röstades igenom av ett enigt Nordiskt råd i början av februari.
Två månader senare grusades de storstilade nordiska ekonomiska samarbetsplanerna sedan president urho Kekkonen nödgats dra i den integrationspolitiska nödbromsen.
Min första session med Nordiska rådet ägde rum i Reykjavik för 40 år sedan. Jag deltog i rådets 18:e session som vetenskaplig observatör. Huvudsyftet var att följa debatten om planerna på ett utvidgat nordiskt ekonomiskt sam- arbete dvs. Nordek. Med stort intresse lyssnade jag från åhörarläktaren i Nationalteatern på diskussionen om Nordek. den avgående svenske rådspre- sidenten Leif Cassel höll ett spirituellt öppningsanförande. Han uttryckte för- hoppningen att också värdlandet Island skulle komma med i Nordek-staternas krets och fortsatte:
Kanske får vi nu höra: ”Var inte för säker. Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken”. Men varför det?
Hej ropar man för att samla sina krafter till språng. att efteråt stå på andra sidan bäcken och ropa hej förefaller mig vara en skäligen meningslös verk- samhet.
Men hur mycket än Leif Cassel och statsministrarna Hilmar Baunsgaard, Mauno Koivisto, Per Borten och Olof Palme hejade på Nordek så fanns också några av dess främsta kritiker på plats i Reykjavik. den finländske utrikesmi- nistern ahti Karjalainen hade lika litet till övers för Nordek som den norske handelsministern Kåre Willoch. den blivande norske utrikesministern svenn stray påminde i generaldebatten om att Nordek lanserats vid rådsessionen 1968 då den franske presidenten de gaulle lagt in sitt andra veto mot brittiskt medlemskap i EEC. I väntan på att portarna till Bryssel skulle öppna sig för danmark, Norge och kanske även sverige drog den nytillträdde danske stats- ministern Hilmar Baunsgaard fram Nordek-kortet ur rockärmen. den Nordek- kritiske høyrepolitikern stray höjde ett varningens finger:
det viktigste i dag er imidlertid etter min oppfatning at det som nå er oppnådd, ikke blir noen sovepute. Vi må ikke slå oss till ro med at et nordisk økonomisk samarbeid representerer en erstattning for en utvidet europeisk løsning.
den folkdemokratiske kommunikationsministern Paavo aitio hörde också till Nordeks vedersakare. Men han begärde dock aldrig ordet under debatten i Nordiska rådet. den som hade sina onda aningar beträffande Nordeks framtid var fd folkpartiledaren Bertil Ohlin. Han framhöll under behandlingen av de Nordek-relaterade medlemsförslagen i rådets ekonomiska utskott vikten av att säkra ett närmare nordiskt kulturpolitiskt samarbete. I generaldebatten pläde- rade nordisten Ohlin energiskt för nordisk språkförståelse och efterlyste djärva nordiska kulturpolitiska tag:
Varför skulle vi inte ta ett radikalare grepp för kulturellt närmande – likaväl som ett ekonomiskt i vida snabbare takt än hittills?...Jag efterlyser den per- son och den krets som vill och kan göra för Nordkult vad herr Baunsgaard och hans statsministerkolleger, hans hjälpare och vägröjare gjort för Nordek.
Nordek gick om intet och därmed bytte man samarbetsmetodik i Norden. det helhetsplanetänkande som Nordek representerade lades på hyllan. Vi fick i stället ett sektorspräglat samarbete och en stegvis institutionalisering med kulturen i centrum.
Tre gemensamma nordiska sekretariat inrättades – ett presidiesekretariat för Nordiska rådet i stockholm (1971), ett kultursekretariat i Köpenhamn (1972) och ett ministerrådssekretariat i Oslo (1973). När sedan den Nordiska investeringsbanken kom på plats i Helsingfors (1976) uppstod ett slags orga- nisatorisk balans inom det nordiska samarbetet. småningom slogs de båda ministerrådssekretariaten samman och förlades till Köpenhamn (1986). Tio
Nordlyft 291 år senare skeppades presidiesekretariatet i väg till Köpenhamn, vilket var ett stort misstag.
stockholm saknar sedan dess en politiskt tung, samnordisk institution. Möjligheterna att förankra det nordiska samarbetet hos sveriges regering och riksdag har därmed minskat dramatiskt. under en tid kompenserades detta i någon mån av att fd moderata statsrådet Per unckel var Nordiska minister- rådets generalsekreterare. För att ändra på denna nordiska asymmetri borde Nordiska kulturfonden flyttas från Köpenhamn till stockholm.
I dagsläget framstår Köpenhamn som det nordiska politiska samarbetets huvudstad. Helsingfors är det nordiska och nordiskt-baltiska ekonomiska samarbetets huvudsäte. Till Oslo har förlagts tunga nordiska institutioner på kultur-, innovations- och forskningsområdet. Något mindre skev har för- delningen av samnordiska institutioner blivit sedan Nordens Välfärdscenter förlagts till stockholm. I all huvudsak kvarstår, enligt min mening, problemet med svensk underrepresentation inte bara på institutionssidan utan även på chefsnivå. dock har Nordforsk i Oslo på sistone fått en svensk chef genom gunnel gustafsson, statsvetarprofessor från umeå. sverige betalar mycket för det nordiska samarbetet, men får litet tillbaka. samarbete sektorsvis blev huvudfåran efter Nordek-debaclet i början av 1970-talet. snart sagt samtliga politikområden täcktes av samarbets- eller handlingsprogram. Ministerråden blev fler och fler liksom ämbetsmannakommittéerna. Till slut var det bara utrikesministrarna och försvarsministrarna som vägrade att inordna sig i ministerrådssystemet. så svängde pendeln tillbaka, och de nordiska ämbets- mannakommittéerna blev färre. antalet ministerråd bantades till elva på danskt initiativ.
En fördel med det var att möjligheterna till att ge och ta inom större sam- verkansområden ökade – precis som var fallet när man arbetade med helhets- planen Nordek där för- och nackdelar uttryckligen skulle balansera för de berörda länderna. En nackdel var att ministerråden och ämbetsmannakommit- téerna blev nästan ohanterligt stora. Enskilda ministrars möjligheter att göra sig hörda minskade.
Nordiska rådet införde i mitten av 1990-talet ett geografiskt baserat trepe- larsystem, som man till all lycka övergav efter en kortare period.
Två exempel på ett sentida helhetsplanetänkande bör uppmärksam- mas. Thorvald stoltenbergs nordiska säkerhetspolitiska rapport är det ena och gunnar Wetterbergs tankar om en nordisk förbundsstat är det andra. stoltenbergrapporten innehåller tolv konkreta förslag till nordiskt säkerhets- politisk samarbete. Hans djärva idé att de nordiska länderna bör ingå en över- gripande säkerhetspolitisk överenskommelse om att bistå varandra i kris - eller krigstid återfinns sist i rapporten som punkt tretton. de övriga tolv förslagen kan genomföras var för sig, men vitsen med punkt tretton är att den lyfter samverkan till en ny och mera visionär nivå.
På liknande sätt kan man betrakta samhällsdebattören gunnar Wetterbergs uppmärksammade debattartiklar om en nordisk förbundsstat i Dagens Nyheter i slutet av förra året. En nordisk förbundsstat debatterades intensivt under andra världskriget. Karl Petander, Wilhelm Kleen och anders Örne pläderade för en nordisk förbundsstat i den 1942 på Natur och Kultur utgivna skriften Nordens förenta stater. Juridikprofessorn Per Olof Ekelöf tog upp viktiga nordiska samarbetsaspekter i Föreningen Nordens debattskrift Realiteter och illusioner i den nordiska frågan två år efter. samma år, dvs. 1944 , inledde en av det nordiska samarbetets främsta vägröjare, publicisten och riksdagsleda- moten Rolf Edberg, sin nordistiska argumentering i debattskriften I morgon Norden. Edberg kom att lägga grunden för nordisk passfrihet, gemensam nordisk arbetsmarknad och en nordisk social trygghetskonvention. det nordiska samarbetet hade som bekant sin guldålder på 1950-talet. även den fruktade publicisten Herbert Tingsten gav sig in i den nordiska diskussionen år 1943. Hans Debatten om nordisk enhet var oväntat positiv till den nordiska samarbetstanken.
För att bryta den nordiska vardagslunken kan dristiga förslag som de som Thorvald stoltenberg och gunnar Wetterberg framfört innebära ett lyft. Med stort intresse ser jag fram emot att läsa den debattskrift om en nordisk för- bundsstat som gunnar Wetterberg ska presentera i samband med Nordiska rådets 62:a session i Reykjavik i början av november månad.
Ett lyft till en högre nivå behövs sannerligen inom det nordiska samarbetet. Kalla det gärna för Nordlyft!