FAGERHOLM, FAGERHOLM, FAGERHOLM…?
generationer av finländare kommer aldrig att glömma den 15 februari 1956, den dramatiska dagen då 300 elektorer samlades i riksdagshuset på arkadiabacken i Helsingfors för att i tre omgångar välja Republikens President för sex år framåt. Med djup entonig röst läste valförrättaren som var den stridbare socialdemokratiske partisekreteraren Väinö Leskinen i den tredje och avgörande omgången upp valsedlarna: Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen... det gick ett sus när den 151:a och avgörande rösten lästes upp. sedan fortsatte Leskinen: Fagerholm, Fagerholm, Fagerholm... tills han kom fram till 149 röster.
Framför radioapparaterna, det var före televisionens tid, satt ett helt folk som med största spänning följde med valresultatet. ”Helvete också”, sade halva folket, ”Fint, bra, bravo” ropade andra hälften, när röst nummer 151 för Kekkonen lästes upp.
ännu idag spekuleras det i vem som gav den avgörande rösten. Eller egent- ligen var det två röster som saknades, eftersom man i händelse av 150 - 150 hade tvingats tillgripa lotten. Fortfarande 54 år senare är presidentvalet 1956 en händelse som har förmågan att röra upp finländarnas känslor. segraren Kekkonen skulle sitta över 25 år som president, vilket bara ett fåtal då tycks ha anat. det är därför inte så märkligt att det kring temat skrivits ett oändligt antal artiklar, avhandlingar, essäer, kolumner och böcker.
senast i raden står en relativt ung finsk historiker Mikko Majander, född 1964. På ett briljant sätt beskriver han läget i den avgörande tredje omröst- ningen. urho Kaleva Kekkonen, då statsminister, var finskspråkig, tidigare till och med äktfinsk nationalist, och han var juris doktor till sin utbildning. I avgörandets stund stöddes Kekkonen av sitt eget parti agrarförbundet som senare bytte namn till Centerpartiet, några ströröster från de borgerliga grup- perna, Finlands kommunistiska parti – samt, och det var kanske den springan- de punkten – sovjetunionens kommunistiska parti. som Majander konstaterar var motkandidaten Karl-august Fagerholm, då riksdagens talman, socialde- mokrat och finlandssvensk som aldrig lärt sig perfekt finska. Men han stöddes förutom av sitt eget parti dessutom av det finsknationella samlingspartiet, han hade i unga år skrivit ut sig ur statskyrkan men fick röster av många kristna, till och med av konservativa präster, han var till yrket frisör och hade bara gått folkskolan, men kunde omfattas av lärda professorer och högt utbildade doktorer. Han var generaldirektör för det statliga alkoholbolaget men även helnykterister gav honom sin röst. att största delen, men inte alla, av svenska folkpartiets elektorer röstade för Fagerholm var ganska självklart, inte minst mot bakgrunden av hans starka nordiska orientering.
I en stort uppslagen recension av Majanders bok i Finlands största dags- tidning Helsingin Sanomat (13.3.2010) går unto Hämäläinen så långt att det redan i recensionens rubrik om 15.2.1956 står ”den dagen öst besegrade väst”. det kommunistiska östblockets favorit Kekkonen hade vunnit över den västerländske Fagerholm. Och detta skedde bara tre år efter stalins död. Inte att undra på att flaggan i många finländska hus då vajade på halvstång.
I första omgången höll de av folket direkt valda elektorerna fast vid sina presidentkandidater. urho Kekkonen från agrarförbundet hade 88 elek- torer och socialdemokraternas kandidat K-a Fagerholm 72. sedan följde samlingspartiets sakari Tuomioja med 57 elektorer och kommunisternas Eino Kilpi med 56. svenska folkpartiets Ralf Törngren hade 20 samt finska, seder- mera liberala folkpartiets kandidat Eero Rydman 7 elektorer. Med tillsammans 144 elektorer som bas skulle agrarerna och kommunisterna mygla ihop 151 elektorsröster för att få Kekkonen vald. Majander ger en levande beskrivning av dramatiken bakom de två följande omröstningarna. den välkände diplomaten och finlandsexperten Viktor Vladimirov och KgB-män från sovjetambassaden på Fabriksgatan i Helsingfors, ja till och med sovjetunionens utrikesminister Molotov kopplades in för att bana väg för Kekkonen. Läsaren får inifrån följa med hur olika förhandlare och budbärare formligen sprang mellan elektors- grupperna i det i praktiken plomberade riksdagshuset där valet förrättades. I valets andra omgång fick Fagerholm 114 röster, Kekkonen 102 röster och den sittande presidenten J.K. Paasikivi som dragits in som en såkallad svart häst 84 röster. det var kommunisterna som av taktiska skäl splittrat sina elektorsröster eftersom en slutomgång Kekkonen-Fagerholm bäst ansågs gynna Kekkonen. detta taktikspel blev åtminstone för samlingspartiet droppen som fick bäga- ren att rinna över. senast i det skedet beslöt man stödja Fagerholm. Något som Kekkonen aldrig förlät samlingspartiet.
I ett nordiskt politiskt perspektiv kan konstellationen förefalla märklig. Men som en förklaring hänvisar Majander till Tuure Junnila som betraktades som en av de mest konservativa riksdagsmännen inom samlingspartiet. Junnila hade pekat ett varningens finger mot Kekkonens nära förbindelser med kom- munisterna. Förr eller senare skulle kommunisterna kräva ut sitt pris för stödet till Kekkonen. det var orsaken till att Junnila i tredje omgången röstade på Fagerholm. Känslorna svallade häftigt. Verner Korsbäck från svenska folk- partiets jordbrukarfalang ansågs ofta ha varit den som gav den avgörande rösten för Kekkonen. det framgår att Korsbäck för Kekkonen klagade över att Margit Borg-sundman därför skulle ha spottat honom rakt i ansiktet. sitt svenskklingande namn till trots tillhörde Borg-sundman det finsknationella samlingspartiet där hon företrädde djupt kristliga moralkonservativa värde- ringar. Också hon stödde Fagerholm i slutomgången.
309 Fagerholm, Fagerholm, Fagerholm... får vi aldrig veta. Men Majander har i sin bok ägnat K-a Fagerholm ett helt kapitel. Han anser att Fagerholms roll som föregångare är underskattad. Fagerholm var skandinaviskt orienterad, hela hans politiska verksamhet var baserad på rättsstaten, på västerländsk demo- krati och parlamentarism. dessutom var han en stor socialpolitisk reformator med sverige som förebild. Fagerholm var inte den som gick omkring och grämde sig över nederlaget. det säger också någonting om hans storhet att han ställde upp med råd och dåd när Kekkonen längre fram i tiden behövde hans hjälp i besvärliga inrikespolitiska situationer.
Majanders bok handlar om hur Kekkonen efterträdde Paasikivi i en tid då sovjetunionen ännu var en stormakt symboliserad av rymdhunden Laika. utanför berättelsen föll därför 1960- och 70-talet då Kekkonens ställning oåterkalleligen stärkts både inrikes- och utrikespolitiskt. Först kom Kekkonens försoning med socialdemokraterna, sedan med samlingspartiet samtidigt som kommunisterna drabbades av en oförsonlig inre partisplittring. Men det var något av en ödets ironi att socialdemokraten Mauno Koivisto år 1982 efter- trädde Kekkonen på presidentposten delvis med stöd av samma grupper som år 1956 i tredje omgången röstat på Fagerholm.
Henrik Helenius
Mikko Majander. Paasikivi, Kekkonen ja avaruuskoira - Historiaesseitä (Paasikivi, Kekkonen och rymdhunden - Historieessäer). Kustannusosakeyhtiö siltala, Helsinki, 2010.