I 2009 års svenska böcker står man stadigt på jorden, ordentligt förankrad till en bestämd tid och plats. årets märkligaste romaner är exempel på att författarna gör sitt yttersta för att inhämta så exakta uppgifter som möjligt om sitt stoff. den roman som tilldelades årets augustpris, Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łódz och Carola Hanssons Med ett namn som mitt utgår från människor, platser och händelser som har funnits. Men det som gör dem så omskakande är likafullt författarnas rika fantasi, deras stora empatiska satsning. Man skulle svårligen kunna berömma sig av att ha funnit ett ”fel” i dem – så till den grad har de gjort ämnet till sitt. Innehållet tycks dessutom sakna direkt anknytning till författarnas privatliv: gettoinvånarna i Łódz under andra världskriget, och Ilja Tolstoj, den äventyrlige sonen till andrej Tolstoj, huvudpersonen i Carola Hanssons femton år gamla roman ”andrej”. På de bortom all räddning förlorade i Łódz och på den man som knappt tycks exis- tera ens på foto – har författarna projicerat sina existentiella frågor och prövat sina svar. Carola Hansson är tydligt närvarande i texten, i sem-sandbergs fall är författaren mera omärklig. I båda fallen kan man ana inflytandet från Peter Weiss och hans monumentala trilogi ”Motståndets estetik”, 1975-1981, som för övrigt kom i nyutgåva 2006.
”de fattiga i Łódz” – titeln förklaras i en efterskrift – inleds torrt och sakligt, men det är ändå något som vittnar om att den har en oerhörd historia att berät- ta. Fastän den berör ytterst svåra saker och de många personerna inledningsvis kan verka avskräckande, så bär hela berättelsen tack vare att författaren håller medlidandet borta. Man skulle kunna se den som en komplicerad ekvation, där man själv är född som del i ett enkelt räkneproblem inom parentes, med hopp om att ändå till slut bli medräknad när ”den stora ekvationen” går ut. det är bara det att man inte kan hysa det hoppet om Łódzgettot.
det judiska kollektivet, fast det inrymmer otaliga motsättningar, är hand- lingens allt överskuggande subjekt. sedan kommer polackerna, som kan anas på avstånd, sedan kommer den tyska ockupationen, sedan tyskarnas position i Europa, och för att ha den klart för sig måste man ha en överblick som helt enkelt inte finns. Man reagerar för ”engelsmännen” rätt långt in i boken: finns det sådana också? så långt ner befinner vi oss. Vi befinner oss i en omöjlig situation, en parentes som inte kan upplösas, där man är instängd för gott.
är som lysande facklor i mörkret. Talande för hela projektet är det motto från Predikaren 9:10 som inleder romanen och som skulle kunna gälla flera av årets böcker. ”allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finns heller ingen insikt eller vishet.”
särskilt tydligt är det i Carola Hanssons ”Med ett namn som mitt”. Länge misströstar man när man läser den, skriven som den är i tunga block som ”Motståndets estetik” och med samma krävande sätt att blanda personlig historia med den ”officiella”. När jagper- sonen blir sjuk i tarmvred, inlagd på sjukhus och sedan får reda på att det var just den sjukdomen andrej Tolstoj dog av, ser sammanträffandet ut som måttet på hennes inlevelse. så även för Peter Weiss, som medan han skrev på ”Motståndets estetik” – hans summa, för att använda den term som över- sättaren ulrika Wallenström föreslagit – blev sjuk i bältros. Weiss upptäckte att Lenin hade haft samma sjukdom och kunde då skildra plågorna så mycket mera övertygande. Orsak eller verkan? I Ravensbrück från 2003 skildrade steve sem-sandberg utförligt Milena Jesenskas plågor och död i njursvikt, som författaren själv strax därefter drabbades av.
I de första delarna av sin berättelse tar Hansson stöd av den mystiske mr Tjutjak, som är hennes medpatient på det franska sjukhuset och som kommer att föra henne till dramats alla spelplatser. Vi följer med till Portugal och usa på hennes jakt efter gåtan Ilja Tolstoj, som levde ett så rastlöst liv och som bara glimtvis såg ut som en hel människa. Hur kunde hon bli så ”helt och hål- let uppslukad av detta förflutna, som ju på intet vis var mitt men som jag ändå paradoxalt nog upplevde som om det verkligen vore det?” svaret hämtar hon ur sig själv, då hon i Central Park på Manhattan med styrkan av en uppenba- relse drabbas av hans text ”across Tibet from India to China”. den ”fick mig att på det underbaraste vis känna mig i maskopi med berättaren. Och kanske var det just denna upplevelse av delaktighet – av att för en kort stund förflyttas från periferin till det centrum där Ilja själv befann sig – som mirakulöst nog, trots att han alltså var så förtegen om sig själv, fick honom att plötsligt, och för
Vitalt och spännande om allvarliga ting. Svensk litteratur år 2009 267 första gången utan några som helst förbehåll, träda mig till mötes, lika levande och närvarande som om han verkligen varit vid liv.”
En olöslig gåta är centrum också i Hotell Galicja av den strax efteråt avlidne Per Agne Erkelius. Han tar fasta på sitt ouppfyllda löfte att bringa klar- het över det öde som hade drabbat familjen till hans ungdomsförälskelse, en judinna som han mötte på Cypern på 60-talet. Efterforskningarna för honom till auschwitz och allt närmare hans egen död: ungdomförälskelsen blir hans fylgia eller ”dödsmorska”. det senare ordet har jag hämtat från Claes Brittons bok Min mamma är död, som på en gång informativt och känslomässigt troget återger den cancersjukas och hennes närmastes reaktioner. Mona Britton var själv läkare, inriktad på bland annat vården av strokepatienter. Hon visste att hon hade en sällsynt form av cancer, som är omöjlig att åtgärda eller ens lindra följderna av. Claes Britton skriver ett ljust äreminne över henne och avslutar sin bok med att intervjua den läkare som var Mona Brittons ”dödsmorska”. Britton kommer också in på grunderna för litterärt och konstnärligt skapande: ”fixeringen vid döden” är för honom ”den starkast drivande inre motorn, fast det i stället är kärleken, den mellan man och kvinna, som har blivit konsternas främsta föremål, i mitt tycke i oproportionerlig grad.” Varför? Kanske är det ”så tungt och svårt att tänka på och skriva om denna väntande avslutande del av våra liv – att motståndet är så stort, skräcken så väldig att den blir onämn- bar.”
Den gamla hederliga romanen i repris
det finns också romaner, där författaren spelar osynlig på det gammaldags sättet. Jag tänker då i första hand på Kerstin Ekmans Mordets praktik och Ola Larsmos Jag vill inte tjäna. Båda utspelas kring sekelskiftet 1900 och har stora likheter: det handlar om läkare som haft uppgiften att ”inspektera” de prostitu- erade. Men, som någon påpekade, en möjlig gemensam utgångspunkt har de i Rebecka Lennartssons avhandling om de prostituerade och läkarna: ”Malaria urbana. Om anna Johannesdotter och prostitutionen i stockholm omkring 1900,” som kom 2002. årets romaner är verkligen något för läkarkåren: både deras yrkesverksamhet och patienternas situation är föremål för författarnas stora och kvalificerade intresse. Redan av titeln vet man att Kerstin Ekmans roman behandlar någon som tummar på läkarhedern och följaktligen blir en ”mordets praktiker”. därmed fortsätter hon den ”nyansering” av Hjalmar söderbergs ”doktor glas”, som påbörjades i Bengt Ohlssons ”gregorius” från 2004.
Bengt Ohlssons august-vinnande roman fick inte bara Hjalmar söderberg – som redan hade blivit föremål för omdiktning genom gun-Britt sundströms ”För Lydia” från 1973, en kvinnlig motsvarighet till ”den allvarsamma leken” – utan hela sekelskiftet att stå upp från glömskan. ”Mordets praktik” är intill
förväxling lik en dåtidens roman i stil och form. Men Ekman låter gestalten Revinge ses i ljuset av dagens brutala, ständigt förnyade rön som den pedofil och mördare han är. Med ”Mordets praktik” ger Ekman ett stillsamt korrektiv till dagens deckarboom genom att inte göra sin bok till en deckare. ”Mordets praktik” ger i stället en detaljerad och obehaglig bild av mannens ”kärlek” till den rena och oskyldiga flickan.
Ola Larsmos ”Jag vill inte tjäna” utspelas i uppsalas läkar- kretsar vid sekelskiftet. Trots att huvudpersonen försöker hålla sig inom de ramar som anvisas honom kan han inte undgå att utsträcka sitt oegennyttiga arbete med de prostituerade utanför lagen. det är en roman i den företrädesvis uppsaliensiska traditionen av historiska roma- ner. Ola Larsmo inordnar sig till sin förvåning rätt bra i linje med 60-talet och Per Olov Enquist, sven delblanc och Lars gustafsson, att döma av den deklaration som finns mot slutet i ”Jag vill inte tjäna”: ”det finns ett hålrum eller en form där man skall gå in. Man betraktar det hela med tankspridd, lugn förvåning: så var det alltså den jag var. det var sådan jag skulle bli, den jag hädanefter alltid kommer att vara.”
Till samma sekelskifte förlägger Anneli Jordahl sin medvetet ”förfalskade” brevsamling Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). utgångspunkten är en befintlig brevväxling mellan Ellen Key och den gifte godsägaren urban von Feilitzen. Boken blir en fiktionaliserad men läsvärd biografi över den lätt tragiska, åldrande privatpersonen Ellen Key.
Agneta Pleijel fullbordar sin släkt-trilogi med Bror och syster efter ”drottningens chirurg” och ”Kungens komediant”. Hon har nu hunnit fram till den generation som var född omkring 1830. Pleijel är samtidigt närvarande i romanen, ofta i dialog med sin 1996 avlidna mor. sonja Berg Pleijel var länge den som intresserade sig för sin släkts historia och agneta Pleijel har nu blivit gammal nog att ta itu med den, enligt de ”Eftertankar” som avslutar trilogin. Hon har lyckats utomordentligt väl med detta. Historien har redan dramatik, klass- och konstnärsproblematik, udda öden med internationell
Vitalt och spännande om allvarliga ting. Svensk litteratur år 2009 269 prägel, men Pleijel sätter mestadels ovisst framför beläggbart i sin intrig. den hade annars lätt blivit bara historiska fotnoter till t ex Operans historia eller till dövstumrörelsen och Manillaskolans anläggande. åtskilligt i ”Bror och syster” liknar Kerstin Ekmans romantrilogi ”Vargskinnet”, i synnerhet andra delen, ”sista rompan”, främst i kvinnoperspektivet och i temat med en målare i huvudrollen. Men Pleijel har sitt eget, mera distanserade och prövande sätt att handskas med sitt stoff så att det blir lätt och luftigt, i motsats till Kerstin Ekmans tunga epik.
Dokumentärt och annat om Sverige 2009
av de romaner som skrivs från sveriges aktuella horisont märks en science- fiction-roman med inslag av dystopi: Jerker Virdborgs Kall feber, som ger begreppet ”karriär” en problematisk innebörd med starka nutidsparalleller. Handlingen utspelas i medicinska vetenskapliga kretsar, som är så hemliga att de inbördes konkurrerande forskarna inte riktigt vet vem som är vän eller fiende. det så kallade framsteget kan lita på forskarnas egen inneboende lust att briljera till vilket pris som helst. uppslaget är intressant, men det lägger inte något egentligt nytt till hans tidigare romaner.
Två rutinerade författare speglar ordrikt och kokett sin egen förfalskarsvada i var sin skälmroman: Klas Östergrens Den sista cigarretten och Carl- Johan Vallgrens Kunzelmann &
Kulzelmann. I övrigt började bok- hösten med att sju yngre författare hörde av sig med ett Manifest för ett nytt litterärt decennium (dN 22/8-09). det följdes av ett mot- manifest (dN 26/8-09) som vitt- nade om övriga författares olust inför de riktade elakheter, som inte tycktes ha annan grund än avund- sjuka mot kolleger som lyckats.
Men en sak kan de sju ha rätt i: det saknas en livskraftig litteratur för de läsovana och oerfarna. Men de åtgärder som de sju föreslår – att de själva ska råda bot på bris- ten genom att skriva böcker som alla utan undantag älskar – är just det som främst hotar litteraturen. genren roman lider svårt av doku- såpornas och TV-seriedramatikens
inflytande. är det skrivarkurserna eller rådgivare på TV eller förlagen som lär ut hur man omvandlar genuina erfarenheter till sagolik tröst för alla och envar? Jag har läst otaliga romaner som skulle ha varit läsvärda om de inte hade offrat åt det förmodat breda läsarintresset och presterat slut som ingenting lämnar kvar av det som gjorde själva ansatsen intressant. Ett exempel är Carin Hjulströms Finns inte på kartan – en bok som länge visar en vilja att debattera en just påbörjad journalistbana, men som slutar som den värsta lycko-orgie.
Sara Kadefors är den kanske mest rutinerade och flitiga utövaren som vi har av dagsstämplad litteratur i positiv mening. Borta bäst ger till att börja med bilder av ett kvinnoliv i upplösning. den frånskilda sylvia bor i sin bil och livnär sig på gratiskaffe och annat som kunderna har lämnat efter sig på brickan vid IKEa-restaurangen. På sin väg neråt gör hon olämpliga bekant- skaper. Knarkaren Lisbet öppnar motvilligt dörren för sylvia, en besökare från en värld som hon misstror. sara Kadefors har till slut svårt att hålla berättelsen på lagom nivå, den ogenomtänkta planen och de alltför goda avsikterna skäm- mer den.
Ett liknande fall är debutanten Agnes Hellström med Ränderna går aldrig ur, en bok om hennes erfarenheter av internatskolelivet i sigtuna. den är skriven med ansenlig talang, men den raka framställningen av Elins olika positioner från utomstående till inlemmad bryts av inslag som inte hör hemma i berättelsen. Hellströms bok är i alla fall något i flickväg som kunde matcha Jan guillous legendariska pojkskildring ”Ondskan” från 1981, vars bild av internatskolan knappast präglas av sin trovärdighet.
det får mig osökt att nämna Jan Guillous memoarer, Ordets makt och vanmakt, vilka med den drivne (och lyckade!) spionromanförfattarens meto- der utvecklar sig till en tämligen självbelåten historik över ett halvt sekels påstådda journalistbragder med IB-avslöjandet som svårslagbar höjdpunkt. det tog dock en snöplig vändning då det avslöjades att guillou stått på KgB:s avlöningslista, vilket allvarligt komprometterade hans roll i IB-affären, liksom hans anspråk på journalistisk maktutövning.
Två böcker som skördade mycket beröm var Johan Klings Människor helt utan betydelse och Karolina Ramquists Flickvännen. de är läsvärda, men de har låg täthet och spännvidden är begränsad. Författarna är kända i medie- svängen, Kling som regissören till den hyllade debutfilmen ”darling” och Ramquist som musikskribent i dN och som chefredaktör i tidskriften arena. Jag trodde länge att ”Flickvännen” skulle överskrida bilden av gangsterlivet, men den slutar som den började: nollställt, kyligt och utan en repa. Ramquist kan i varje fall anses räddad ur dokusåpa-träsket, men det krävs mycket mer för att boken inte ska gå mot rena kvävningsdöden.
Aris Fioretos Den siste greken är en distanserad självbiografisk berättelse med en rad skruvade öden, från smyrna 1922 via grekland till skåne på
Vitalt och spännande om allvarliga ting. Svensk litteratur år 2009 271 60-talet, där aris Fioretos själv växte upp. Centralgestalt i denna grotesk som till slut blir en tragedi är exilgreken Jannis georgiadis.
Kerstin Strandbergs Silkespappersmönstret är en lysande illustration till problemet med den unga litteraturen. strandberg skildrar sig själv som ung med all den erfarenhet hon till varje pris skulle ha behövt som ung, men först som åldrad har hunnit skaffa sig. Man minns den känsla med vilken hon låter sitt unga jag utbrista: ”Lycklig du som redan har levt ditt liv!”
Den essäistiska vinkeln
Riktiga essäer är sällsynta, men de intressantaste av faktaböckerna ger exem- pel på att vilket ämne som helst duger att ställa oväntade frågor till. det krävs en blandning av nyfikenhet och en mycket personlig, nästan extrem, utgångs- punkt. Nils Claessons bok Blåbärsmaskinen om hur det var att växa upp som stig Claessons son gör inte stort väsen av sig. Han låtsas som om inte den bild som framträder av fadern stig Claesson för slas hängivna läsare skulle kunna vara svårsmält, hans ärende är ett annat. Jag har sällan läst något med så små bokstäver och så stor verkan. ”Blåbärsmaskinen” rymmer avsnitt som är drab- bande i sitt envisa fasthållande vid barnets horisont, han tvingar oss som läsare att se bristerna i kulturen, som vi kanske är medskyldiga i.
Björn af Kleens bok om fideikommiss, Jorden de ärvde firade veritabla triumfer på landets alla kultursidor. I sin intervjubok med några innehavare av fideikommiss och ett par oväntat positiva socialdemokratiska politiker ställer han frågor som inte brukar ställas, och de svar han får är raka och intressanta. I bokens sista avsnitt avslöjar han att han fräckt nog använder ett af som han inte har rätt till, men som blivit hans passerkort till den värld han beskriver.
Per Landin hör till de kända utövarna av essäformen. Hans utgångspunkt i Dietrich Eckarts onda öga är extrem nog: de högerradikala, antisemitiska och nationalsocialistiska författarna under Weimarrepubliken. Boken innehåller mycket av bortglömd historia, men jag saknar Landins sarkastiska humor. Kanske hade det varit förlösande att vara ogarderat personlig i stället för att tala i skägget? Ofta blir Landin stående framför författarnas mossbelupna gravar med gråten i halsen och med oförrättat ärende.
Ett förslag att ta fasta på levereras i Ärret efter drömmen av essäistikens nummer ett, Horace Engdahl, som nu återvänder till sitt författarskap efter att i 10 år ha verkat som svenska akademiens ständiga sekreterare. I tjugotalet längre eller kortare stycken från 1989 till 2004 hänger sig författaren inte säl- lan åt liknande stämningar som Landin. Han gör det fritt och tydligt, därför att han inte hotas av det bortträngdas återkomst, för att tala med Freud, som av Engdahl utnämns till essägenrens fader (i ”den enskildes form”).
I essän Om drömmar och landskap, som förklarar titeln ”ärret efter dröm- men”, tolkar Engdahl mycket mer distinkt ”det romantiska landskapet” i olika
Vitalt och spännande om allvarliga ting. Svensk litteratur år 2009 273 författarskap som ”en övervuxen katastrofplats, på mytens språk: platsen kring adonis grav”. En sak har han gemensamt med Landin: hans vision är uttalat manlig, fast Engdahl släpper åtminstone in kvinnor i sin framställning, till exempel Mme de staël och Bettina von arnim. Men av kvinnorna begär han främst att de ska vara den publik, som han företrädesvis riktar sig till.
det är som ögonöppnare och gravöppnare Horace Engdahl visar sig vara en av våra finaste litteraturkännare och -kritiker. som han skriver i Stormakten apropå Mme de staël , som han mer eller mindre identifierar sig med : ”Få ting är så underbara som att drabbas av den slumrande kraften hos ett dödförklarat mästerverk.”
Gunnar D Hanssons Lomonosovryggen är en lärd och lekfull lyrisk rapport från en nordpolsexpedition 2009. Han utvecklar här ett slags upptinad isbergs- dikt, en motsvarighet till den urbane Hemingways hårdkokta isbergsprosa: ”Många tror att de rörliga drivisformationerna vid Nordpolen kommer att smälta bort, liksom diktsamlingsformen. den postmoderna epokens diktsam- lingskris är inte Nordpolens kris, men vissa symptom sammanfaller.”
Med Den svarta solen fullbordade Lotta Lotass sitt krävande senmoder- nistiska textexperiment. Lådan med opaginerade, osorterade texter, ”den vita jorden”, och den vindlande, exakt hundra sidor långa skyttegravsskild- ringen ”den röda himlen” avrundas nu med en textlabyrint med 340 ut- och ingångar.
Författaren har själv anfört Kants tre kritiker som en utgångspunkt. I så fall bör den vita boken och dess ingenjörskonster handla om förnuftets gränser,