57 intresset är något kortsiktigt, âet objektiva aera varaktig*«
56) för en liknande synpunkt se Elvänder, sid* 75-76*
DEL II
D^KESSlÖYEEMfSSllMm^E OCH IHFOHMATIOilSFLÖDM* 5.1 Medlemskap och medlemsaktivitet
j2_._1_.1_ __en hi£tori_s]c infaJJLjavlnkel
Den amerikanske statsvetaren Leon D. Epstein har lanserat en hypotes om "smitta frän höger", soia innebär att mas spart i erna håller på att förlora sin särprägel. Själva, uttrycket "smitta från höger" är till kommet i polemik mot den av fransmannen Maurice Duverger förfäktade uppfattningen att raasspartiet som partityp inte bars skulle vara en innovation av den politiska vänstern» utan att även den politiska högern
1 \
skulle tendera att följa efter » Som stöd för sin raothypotes pekar Epstein på den nedgång i antalet anslutna medlemmar, som inträffade i ett flertal partier - socialistiska eller ej - under mitten av 1950-talet och början på' 1960-1950-talet.
Att ett parti i längden inte kan hålla på att förlora medlemmar, utan att dess ställning som masaparti till slut kommer i fara säger sig självt. Men uppgifter om medlemsutvecklingen måste också tas med skep sis och eventuella slutsatser av des göras försiktiga. Dubbelräkning förekommer exempelvis ofta på grand av att en och samma person kan vara med i ett flertal grupper och/eller organisationer, vars medlemmar
auto-2)
matiskt betraktas som anslutna till partiet ' « Mediemskapskriterierna är inte heller helt identiska mellan partierna. I somliga partier räknas sålunda medlemmarna i ungdomsförbunden inte med i den officiella stati stiken, beroende på att ungdomsförbunden trots ett nära samröre med moderpartiet har en formellt fristående ställning. De medlemsförluster, som Epstein redovisar - i vissa fall förluster av hundratusentals med lemmar - är dock så störa, att de rimligtvis befinner sig utanför den statistiska felmarginalen"« Men medlemsförlusterna medger för den skull inga långtgående slutsatser. Sjunkande medlemssiffror säger ju i och för sig ingenting om medlemsaktiviteten, som är det centrala för par tiets ställning som massparti» Här ett parti förlorar flera medlemmar än vad, som uppvägs av nyrekryteringen, försvinner visserligen en po tentiell aktivitetsbas, men medlemsstatistiken säger ingenting om dem, som lämnar partiet, om dem, som är kvar eller om eventuella effekter av medlemsavtappningen. Det är möjligt att bortfallet består av passiva medlemmar} att de återstående medlemmarna huvudsakligen tillhör
katego-107
ria aktiva saint att medlemsbortfallet rentav stimulerar de kvarvaran de medlemmarna till mera medlemsaktiviteto Bet motsatta förhållandet är naturligtvis också logiskt tänkbart. Så länge som det inte handlar om en både kontinuerlig och irreversibel process, behöver emellertid inte ens det extremfallet leda till att partiet förlorar sin karaktär av massparti.
Trots att det är felaktigt att sätta likhetstecken mellan medlemskap och medlemsaktivitet är det i praktiken svårt att komma med förklaringar till en nedåtgående medlemskurva, utan att samtidigt tangera förutsätt ningarna för medlemsaktivitet. Set gäller inte minst de förklaringar Epstein anför. Han anlägger ett historiskt perspektiv och ser medlems-avtappningen mot bakgrund av de förändringar i utgångsläget, som rim ligtvis påverkat såväl åe centrala beslutsfattarna som medlemmarna i gemen. Det är dels de förändrade ekonomiska kraven på partiet, dels ut vecklingen av massmediateknikerna, som tillskrivs ansvaret för medlems-bortfallen och tas till intäkt för att det föreligger en "motorganisa torisk trend"i^Sammantagna har dessa förändringar, enligt Epstein, lett till att medlemskapet inte längre har samma betydelse} inte längre fyl ler samma funktioner} eoa förut. Man må sedan se saken ur partiledning ens eller de "vanliga" medlemmarnas perspektiv* Eftersom partiledningen i första hand strävar efter att erövra regeringsmakten i det politiska systemet, intar den sannolikt en instrumenteil attityd gentemot medlems kåren} dvs# den värderar medlemskåren med hänsyn till de bidrag den kan ge till att förverkliga det målet. Denna kan självfallet göra ett fler tal insatser. Den kan hjälpa till med partifinansieringen i kraft av medlemsavgifterna och/eller frivilliga ekonomiska bidrag. Den kan för medla ett intryck av styrka och beslutsamhet i kraft av sin numerära storlek och inbördes sammanhållning. Slutligen kan den hjälpa till med att föra ut politiken till den breda allmänheten, antingen direkt genom kontakter man och man emellan eller indirekt t.ex. i form av uttalanden, resolutioner m«m. från de beslutande församlingarna. Allteftersom det Öppnar sig alternativa kanaler att nå de potentiella väljarna och al ternativa finansieringskällor, minskar rimligen också medlemskårens betydelse för partiledningen. Det är detta, som Epstein anser har in träffat och som gör det mindre viktigt för en partiledning att satsa på att upprätthålla eller bygga upp en numerärt stor medlemskår. Ku när radion och televisionen gör det möjligt att föra ut ett budskap till alla potentiella väljare, är det självfallet mindre väsentligt än förut att anlita medlemmarna som ett mellanled mellan partiledning och välja re» Samtidigt har de allt mera kostsamma valkampanjerna gjort medlems
avgifterna otillräckliga som finansieringskällor för partiet. .Men efter som de flesta partier har kunnat tillförsäkra sig om ekonomiskt stöd från fackföreningar, från privata företag eller rentav från samhället i form av partistöd, utgör de ökande kostnaderna inget incitament för t, \ ledningen att satsa på medlemskåren för att få in pengar den vägen. Allt detta kan i sin tur knappast undgå att påverka medlemmarna» Bet ligger i varje fall nära till hands att anta att deras motivation att vara aktiva, eventuellt att förbli medlemmar, minskar i takt med att intresset för deras insatser minskarj sed att man endast i mindre ut sträckning frågar efter dem. Därtill kommer sedan andra faktorer, som sannolikt verkar i samma riktning» Ått i dagens läge vara ansluten till ett parti ger förmodligen i många fall en totalt sett lägre behovstill fredsställelse än förutf^Behov, som masspartierna tidigare var nära nog ensamma om att ombesörja i varje fall för de lägre samhällsskikten, till fredsställs sålunda numera via andra strukturer i det politiska systemet såsom intressegrupper, klubbar m»nu eller rentav genom det politiska sy stemet som sådant. Den trenden gör sig rimligtvis speciellt kännbar för 7) de partier, som är eller har varit uttryck för en särskild subkultur. Allteftersom samhället blir mera integrerat och gamla gränser mellan människor - helt eller delvis - suddas ut, är det sannolikt att de par tierna råkar i rekryteringssvårigheter» Eftersom ett massparti verksamt inom ett parlamentariskt flerpartisystem inte har något "spoils"-system att falla tillbaka på, återstår huvudsakligen politiken som rekryterings-underlagd Man går, med andra ord, med i ett parti, för att ge uttryck för en politisk uppfattning, för att bidra till att partiet blir framgångs rikt och/eller för att påverka den av partiet förda politiken. Be bidrag, som medlemmarna kan lämna till partiets framgångar på den yttre arenan, begränsas emellertid av de ovan angivna omständigheterna» Deras möjlig heter att påverka den förda politiken i en för dem förmånlig riktning begränsas i sin tur av att politiken i första hand måste utformas så, att den är acceptabel för så stora väljarskaror, som möjligt. Det är således ett incitament som förmodligen har mindre betydelse för ett
womnibuspartin, som spänner över ett brett spektrum av intressen än för ett parti med karaktär av intressegrupp» I ett sådant parti överlappar sannolikt medlemskåren i stor utsträckning med väljarkåren. Därför blir det också förenligt med valtaktiska Överväganden att driva
partikularis-9) tiska krav.
Den ©psteinska förklaringen till den nedåtgående medlemskurvan är vis serligen övertalande, men för den skull inte invändningsfri» Det är t»ex. svårt, rentav omöjligt, att utreda de orsakssamband han laborerar med. Den ökande användningen av massmedia i valkampanjerna kan t.ex.
109
vara både orsak till och. en konsekvens av ett minskat mediemsengagemang. Behovet av att finna andra finansieringskällor än medlemsavgifterna kan i sin tur vara betingat av de ökande kampanjkostnaderna osv. På samma sätt förhåller det sig med incitamentsargumentationen« Bet finns visser ligen ingen anledning att bestrida påståendet att ett massparti idag sannolikt inte fyller samma funktioner för sina medlemmar^ som samma parti för femtio eller kanske bara tio år sedan. Men för att det skall kunna ses som orsak till en mediemsavtappning måste man antingen förut sätta att medlemskåren är identisk till sin personsammansättning vid de två jämförelsepunkterna eller måste man utgå från att de mänskliga be hoven och de individuella målsättningarna med ett inträde i partiet är oföränderliga över tiden« Det första är ett antagande, som ter sig allt mera orealistiskt ju längre tidsperspektivet görs. Att de mänskliga be hoven skulle fungera som ett slags konstant, är visserligen ett påståen-èe , som vare sig. kan verifieras eller falsifieras. Men det är inte lik tydigt med att en och samma handling, t.ex. beslutet att begära inträde i ett politiskt parti, alltid måste vara instrumenteilt med avseende på samma uppsättning behov, och ännu mindre med att angeläganhetsgrade-ringen mellan de olika målen alltid måste vara den samma. Följaktligen är det inte heller tillrådligt att dra allt för stora växlar på den funktionsförskjutning, soia med tiden kan äga rum, t.ex» mellan de poli tiska partierna och intressegrupperna i ett politiskt system. Sist, men inte minst, det förhållandet att en struktur idag inte fyller samma sociala funktioner för sina medlemmar, som förut var fallet, är inte liktydigt med att den inte fyller några sociala funktioner alls. Ett parti kan sålunda få allt mindre betydelse för medlemmarnas privatliv} val av umgängeskrets, resmål under semestern ra.EU Men det saknar för den skull förmodligen aldrig betydelse som kontaktlänk man och man emellan«
Allt detta är invändningar, som Epstein anteciperar och helt eller del vis parer&r för.De mest tungt vägande invändningarna mot resonemanget berörs dock aldrig. Kritik kan anföras emot att gränserna för det möj liga aldrig diskuteras, än mindre anges» Avsnittet om "smitta från hö ger" är visserligen försiktighetsvis försett med ett frågetecken, men det frågas ändå aldrig efter hur långt en raedlemsavtappning kan tänkas gå. Möjligheten att auktoritetspersonema kan komma att ingripa för att vända utvecklingen tas överhuvudtaget aldrig upp. Mera allvarligt är emellertid att resonemanget tycks bygga på premissen att medlemsavtapp-ningen är fullt "normalMj att den t.ex. inte bottnar^i missnöje med partiet och/eller det politiska systemet som sådant» Det är ett all varligt förbiseende av två skäl. För det första utgår man - både i den
politiska litteraturen och debatten - vanligtvis frän att beslutet att begära inträde i ett parti står för en åtminstone partiell överensstäm melse mellan värdssystemen» dvs» individernas och partiets värdesystern. För det andra är det anlagda tidsperspektivet förhållandevis kort. Jäm förelsepunkterna specificeras visserligen inte alltid och
tidsperspek-11 )
tivet är inte heller alltid det samma . Men det mediemsbortfall, som Epstein utgår frän, har i samtliga fall ägt rum över en relativt kort tidsperiod. Det betyder att aediemsförlusterna i sin helhet inte kan förklaras med att äldre medlemmar avgår med döden i kombination med en sviktande nyrekrytering, utan att det verkligen rör sig om en förlust av redan anslutna medlemmar» Det utgör självfallet i sin tur ytterligare ett skäl till att fråga efter orsakerna till medlemsavtappningen i ter mer av missnöje eller inte»
Ü'JL'JL _®2: sy^tKnanal^;t_i6k infej.l£vinke_l
En systemanalys erbjuder självfallet inga färdiga svar på de invänd ningar, som aktualiseras av ett epsteinskt resonemang. Men - och redan det är en fördel - den drar uppmärksamhet till tveksamheter av det ovan nämnda slaget. For det andra - och däri ligger det väsentliga - utgör den en ram, där problemen kan placeras in i ett vidare sammanhang. Så förhåller det sig t.ex. med premissen att en medlemeavtappning är helt "normal" i den bemärkelsen att den inte motiveras av missnöje. ïeore-tiskt finns det åtminstone två huvudskäl, för en partimedlem att gä ur sitt parti. Beslutet kan antingen vara, ett uttryck för missnöje, dvs. vara resultatet av en längre tids bristande intresseöverensstämmelse med partiet, eller det kan vara ett utslag av indifferens gentemot partimedlemskapet som sådant. Förmodligen är det en "förklaring" av det senare slaget, som föresvävar Epstein, då han talar om en
förskjut-1 2 i . . . .
ning av vissa medlemskapsfunktioner . Det enda, som behöver förutsät tas, för att den förklaringen skall framstå som sannolik, är att det sker någon förändring i de individuella uppsättningarna av mål och mo tiv bakom inträdesbeslutet. Huvudskälet till att vara med i partiet
be-"t 3 V
höver t»ex. inte vara politiskt . Det kan finnas folk, som i första hand ansluter sig av sådana skäl som kontaktbehov och karriärlystnad. Allt, som fordras för att de medlemmarna skall omprova sitt beslut att vara med i partiet, är att det antingen äger rum en förskjutning i angelä-genhetsgraderingen mellan de resp» målsättningarna eller att det inträf far någon förändring i omgivningen, som gör att motivet till att stanna kvar inom partiet inte längre är lika starkt» Bn person, som gick med i partiet för att tillfredsställa ett allmänt Kontaktbehov,
111
kanske med tiden justerar sina prioriteringar så, att det sociala kon-taktbehövet inte kommer lika högt på skalan» Det är också möjligt att han med tiden kommer att betrakta partiet som allt mindre instrumente!!' med avseende på det målet beroende på att det har öppnat sig andra och för honom överlägsna möjligheter att skaffa sig och upprätthålla kontak-med andra människor» De kontak-medlemmar, som lämnar partiet på sådana grunder behöver givetvis inte vara förlorade för partiet som sådant. De kan fortfarande stödja partiet - t»ex* genom att rösta för dess kandidater vid de allmänna valen, prenumerera på dess tidningar etc. - och de kan t.o.nu helt eller delvis upprätthålla gamla kontakter med förtroendemän i och för partiet.
Men för att dessa - logiskt tänkbara och sannolikt empiriskt företrädda alternativ - skall kunna tas till intäkt för att ett medlemsbortfall trots allt inte-'"orsakas" av missnöje, måste emellertid ett par förut sättningar vara för handen. Por det första måste man kanna till har kommunikationerna fungerar mellan medlemmarna och deras företrädare i partiet. Utan ett kontinuerligt och ömsesidigt informationsflöde mellan medlemmar och beslutsfattare har ju de senare ytterst begränsade förut sättningar för att vidta åtgärder ägnade att åstadkomma upplevd intres-seöverensstämmelse med partiet hos medlemmarna. Det må sedan röra sig om åtgärder, som innebär att medlemmarna ges inflytande över partiet (å—>B) eller om åtgärder, som enbart är liktydiga med att medlemmarnas
värderingar och verklighetsuppfattningar manipuleras (A<—B). För det andra är det nödvändigt att vara på det klara med vilka andra "risk-faktorer", som finns. Det kan mycket väl tänkas, att somliga medlemmar löper större risk än andra att "drabbas" av brister i sin upplevda in
tresseöverensstämmelse med partiet, alldeles oavsett hur kommunikatio nerna mellan dem och beslutsfattarna i partiet fungerar. För att avsak naden av öppna missnöjesyttringar i samband med ett medlemsbortfall skall kunna tas till stöd för uppfattningen att "allt är i sin ordning" fordras slutligen att man vet - eller på goda grunder kan anta - att det inte finns något, som verkar återhållande på medlemmarna. Restrik tioner av typen att medlemmarna utsätts för fysiskt våld, därest de ut trycker sig ogillande om partiledningen eller den förda politiken, har visserligen stipulerats bort i samband med att intresset begränsades till partier verksamma inom parlamentariska flerpartisystem. Men det hindrar inte att det kan finnas annat, som verkar återhållande på med lemmarnas vilja att ge luft åt sitt missnöje. De kan t.ex. bedöma det som meningslöst att ens komma med en avvikande uppfattning, eftersom deras egna och/eller andras erfarenheter har lärt dem att förutsätt—
gångarna att vinna gehör för den är ytterst begränsade. På detta plan är det giVetvis inte möjligt att komm med några generaliseringar oa hur medlemmarnas verklighetsuppfattning ter sig på den punkten. Men det är ändå inte oväsentligt att veta. - eller att kunna göra rimliga antaganden om - huruvida medlemsaktiviteten är premierad, dvs. ger sina utövare re lativt stort inflytande över partiets beslut och åtgärder. Det har be
tydelse, eftersom frånvaron av öppna missnöjesyttringar i så fall med större rätt än annars kan ses som ett tecken på att,ett medlemsbortfall inte "orsakas" av missnöje. Epstein bygger intressant nog sitt resone mang på den outtalade premissen att medlemsaktiviteten inte är premierad. Det framgår av att ett medlemsbortfall antas innebära en nedgång i
akti-vitetsnivån^'^. De medlemmar, däribland vanemäss igt aktiva, som i så fall försvinner från partiet,• torde i varje fall inte se den egna med lemsaktiviteten som någon förutsättning för den intresseöverensstämmelse, som de förutsätts" uppleva» Situationen är i och för sig inte otänkbar. Den kan förklaras på två alternativa sätt. De aktiva medlemmar, som drar sig ur partiet, utgår kanske från att deras intressen kommer att till varatas av andra medlessaktiva. Kort sagtj de räknar aldrig med att ak tivitetsnivån skall sjunka ned till nollpunkten. Eller också har de ak tiva medlemmarna inte större inflytande över politiken än sina passiva partikamrater, eventuellt än välj ama j är medvetna om att det förhåller sig så och upplever det inte heller som felaktigt mot bakgrund av den "demokratiska" legitimeringen. Åtminstone det senare är emellertid så restriktiva villkor att det inte är tillrådligt att dra några större växlar på dem. överhuvudtaget kräver relationen aktivitet/inflytände en mera ingående behandling än vad Epstein består den med.
Som synes finns det en mängd frågor av betydelse för förståelsen av de politiska partierna, som kräver svar. Det är frågor, som det på denna nivå är möjligt att, om inte annat, sätta i ett enhetligt perspektiv. Samtliga de ovan angivna frågeställningarna har också det gemensamt att de inte kan besvaras annat än mot bakgrund av kunskap - eller välgrun dade antaganden - om informationsflödet mellan medlemmar och besluts fattare i ett parti» Detta utgör också det centrala temat i den fort satta framställningen. Syftet är, helt enkelt, att se på kravens väg in i och genom partiets kommunikationssystem., varvid framför allt poten tiella "flaskhalsar" kommer att uppmärksammas. De politiska partiemas bestånd över tiden utgör visserligen ett belägg för att det aldrig har varit fråga om något fullständigt stopp i kommunikationerna mellan med lemskåren i stort och beslutsfattarna under någon längre tidsperiod. Men det betydex' inte att koamunikationsaspekten kan lämnas därhän med
113
det enkla konstaterandet att kontakterna mellan medlemmar och besluts fattare normalt fungerar tillräckligt väl, för att förhindra ett sys t emsammanbro 11 på grund av intresseöverensstämmelse- och stödförlus ter» Eontakterna medlemmarna/beslutsfattare kan t»ex» vara avskurna helt och hållet under en kortare tidj de kan vara avskurna - fortfarande helt och hållet - för en grupp medlemmar under en längre tid ©ch de kan slutligen fungerà genomsnittligt sett dåligt för samtliga medlemmar likaledes under en längre tid, utan att systemet behöver drivas till ett sammanbrott» Kommunikationerna mellan medlemmar och beslutsfattare kan dessutom fungera mer eller mindre väl, beroende på vilka kanaler, som står till buds» Sist, men inte minst, kan medlemskraven stoppas upp helt eller delvis av beslutsfattarna under själva kommunikationsproces sen! något som i sin tur ifeimligtvis hänger samman med vilken eller vilka kanaler det är fråga om* Detta är problem* som successivt behandlas i de följande avsnitten» Först görs en distinktion mellan extern oeh intern artikulering, dvs. mellan krav och intressen, som uttalas utanför par tiet och krav och intressen, som artikuleras vid eller innanför gränsen till partiets kommuïiikationssystem (se fig» sid» II4)» Därefter tas den interna kommunikationsprocessen upp och slutligen belyses auktoritets-personernas och däribland särskilt den centrala ledningens roll i samman hanget»
irv * *HI P*.