Likhèter mellan beslutsfattarna i social bakgrund och karriärmönster framhålls ofta som stöd för hypotesen om den självmedvetna samman

svetsade eliten på nationell nivå. Se t.ex» Mills, sid. 15» 19»

27&-. 281,

20) Merrit, sid. 126-129» hänvisar till ett flertal fall, där problem av det nämnda slaget försvårat för elitforskarna. Hans exempel hänför sig visserligen i samtliga fall till den nationella nivån, men sam­ ma svårigheter torde, ehuru i varierande utsträckning, göra sig gäl­ lande på alla beslutsfattamivåer i ett politiskt parti.

21) Alla de uppräknade invändningarna mot att använda beslutet som analysenhet har figurerat i metoddiskussionen om och i anslutning till de empiriska elitstudierna. Floyd Hunter, Robert Dahl och Bachrach/Baratz är några av portalgestalterna i det sammanhanget. För en kortfattad översikt av den debatten hänvisas till MacKenzie, sid. 213-234, och Parry, sid. 105-119.

22),Handlingsrxuamet begränsas inte enbart av bristande resurser, informa­ tioner num., utan också av de rutiner, som gäller för själva besluts­ fattandet. En del författare talar i det sammanhanget om beslutspro­ cessens kvasi-mekaniaka aspekter. Se därom flobinson/Majak, uppsats i Charlesworth (red.)i Contemporary Political Analysis, sid. 179-184» 23) Hypotesen ligger latent i det resonemang, som förs om den kvalitativa

reduktionen av kraven i Kap. 5» underavsnittet 5*4*3» sid. 133-136 i denna avhandling.

24) För en liknande begreppsbestämning och ett liknande resonemang se Truman, sid. 33-39*

25) Även Almond/Powell, sid. 74-79» skiljer mellan organiserade och icke organiserade intressegrupper.

26) Auktoritetspersonerna har dock förmodligen de relativt sett bästa förutsättningarna att vara framgångsrika opinionsledare» Se därom Kap. 5» underavsnittet 5*4«3» särskilt analysen om den kvalitativa reduktionen av kraven, sid. 133-136 i denna avhandling.

'7.1 Stabilitet och förändring

Pör att partiet inte skall gå under som system fordras, som sagt,att det föreligger åtminstone ett minimum ar stöd till vart och ett av de nämnda stödobjekten. Därav följer dock inte att partiet måste immuniseras mot förändringar för att kunna "leva vidare". Som framgått av det föregående är det tvärtom omöjligt att föreställa sig ett parti, som med tiden inte

1 )

undergår några förändringar med avseende på stödobjekten '. Den ena parti ledningen måste ju till slut ersättas av en annan, om inte annat, därför att psykisk och/eller fysisk ålder sätter restriktioner på de i ledningen ingående personernas faktiska mandatperioder. Programmet får med tiden ett i förhållande till det förflutna modifierat innehåll, om inte annat, därför att beslutssituationerna förändras. Auktoritetsstrukturen kan likaså komma att förändras t.ex. genom att nya auktoritetsroller läggs till de gamla och/eller genom att ansvarsfördelningen mellan auktoritets­ rollerna justeras. Någon negativ gräns för förändringar, annat än att de inte får vara mera omfattande än att det går att frambringa det för syste mets upprätthållande nödvändiga stödet, finns överhuvudtaget inte. Så länge som det kravet är uppfyllt, kan partiet betecknas som stabilt. Tolkat på så sätt har begreppet 'stabilitet' följaktligen inte innebörd av sammanhållning, harmoni eller dylikt, varför stabiliteten - åtminstone teoretiskt - är förenlig med djupgående motsättningar om såväl ledning, program som auktoritetsstruktur.

Hur stora förändringar, som i praktiken är genomförbara inom ramen för stabiliteten, är självfallet i sista hand beroende av medlemmarnas in­ ställning, dvs. av deras stödvärden. Deras på erfarenheter och minnen grundade förväntningar på partiet verkar rimligtvis återhållande på om­ fattningen av de förändringar, som kan äga rum på kort sikt. Det är t.ex. inte troligt att medlemmarna kan godta att partiet i ett sammanhang tar avstånd från hela sitt etablerade handlingsmönster. Inte heller är det troligt att de för auktoritetsstrukturen grundläggande värderingarna kan överges i ett svep. Det är knappast ens sannolikt att t.ex. de "demokra­ tiska" värderingar, som auktoritetsstrukturen i ett massparti vilar på, med en gång kan ges en i förhållande till det förflutna alltför avvikande uttolkning. På längre sikt är det dock möjligt att förändringarna t.o.m. går därutöver.

185

Om den tidsmässiga spännvidden mellan de två jämförelsepunkterna görs tillräckligt stor, är det inte ens uteslutet att summan av de marginella, ofta oundvikliga förändringar, som ett parti undergår därför att det inte existerar i en oföränderlig omgivning, är så hög, att den ger intryck av att det förekommit kontinuitetsbrott i ett eller flera avseenden. I ett sådant fall är det möjligt att medlemmarna inte varseblev omfattningen av förändringarna, beroende pä att de kommit etappvis» Men man kan också tänka sig att medlemmarna både är medvetna om vidden av vadj som skett, och tillfredsställda med det.

Svårigheten att, annat än antydningsvis markera omfattningen av de för­ ändringar, som är förenliga med stabiliteten, betyder självfallet inte att förändringsproblematiken kan skjutas åt sidan. Man kan t.ex. på goda grunder anta att ingen auktoritetsperson - allra minst de centrala be­ slutsfattarna - ser något positivt i ett läge, där partiet enbart lever vidare"som system, dvs. där det enbart föreligger ett minimum av stöd till vart och ett av stödobjekten^Man kan t.o.m. påstå att auktoritets-personerna har anledning att uppleva negativt stöd som någonting besvä­ rande, oavsett vilken omfattning det har. Att det föreligger negativt stöd till något av objekten innebär ju att auktoritetspersonema har misslyckats i sina ansträngningar att upprätthålla ett genomgående posi­ tivt värde på stödvariabeln. Det är visserligen ansträngningar, som i första hand kommer till uttryck i åtgärder ägnade att förhindra att det uppkommer brister i medlemmarnas upplevda intresseoverensstämmelse med partiet. Men eftersom alla medlemmar inte har kontinuerliga kontakter med partiet och eftersom den punkt, där brister i intresseöverensstäsmel-sen ger ett negativt utslag på stödvariabeln, inte är densamma över hela linjen, gäller det för beslutsfattarna att bygga upp ett så högt diffust stöd, som möjligt, hos medlemmarna. Det är en politik, som får ses mot bakgrund av att det diffusa stödet fungerar som en "stötdämpare" och för­ hindrar att brister i den upplevda intresseöverensstämmelsen ger ett omedelbart utslag på stödvariabeln. Sätten att "tackla" den uppgiften är många och överensstämmer rimligen med de metoder, som myndighetspersoner­ na i det politiska systemet kan använda sig av i samma syfte ."Partiled­ ningen kan t.ex. göra sig själv till föremål för diffust stöd, dels genom att framhålla det förtjänstfulla i sitt agerande, dels genom att bedriva personlighetspropaganda, dvs. genom att tillskriva sig själv egenskaper ägnade att framkalla gensvar hos medlemmar och väljare. För att framkalla en positiv attityd till programmet, kan beslutsfattarna utnyttja allt från flaggor, emblem och annat symbolspråk, till explicita utläggningar

om partiets traditionella sätt ett närma sig, kanake framför allt att lösa, de i varje läge uppdykande politiska frågorna. Genom att framställa auktoritetsstrukturen som den främsta länken till medlemskåreni som den kanal, varigenom impulserna från gräsrotsnivån blir bestämmande för par­ tiets beteendeJ kan auktoritetsstrukturen också göras till föremål för positiva attityder»

Självfallet kan det inträffa att auktoritetspersonerna - främst ledningen - inte finner det ändamålsenligt att befrämja positivt stöd bland medlem­ marna^ De t kan t»ex. finnas partiledningar, som av övertygelse och/eller valtaktiska skäl finner det lämpligt att bryta med det etablerade hand­ lingsmönstret och i konsekvens därmed inte vidtar några åtgärder ägnade att ge upphov till positiva attityder gentemot programmet. En partiled­ ning, som önskar överföra medlemmarnas lojalitet från en auktoritetsstruk­ tur till en annan, förhåller sig sannolikt på samma sätt till den •gamla" auktoritetsstrukturen» Ett negativt stöd till objektet 'ledningen1 kan dock rimligtvis inte ses som något annat än ett nederlag för partiled­ ningen. Bortsett från de fall, då auktoritetspersonerna syftar till för­ ändringar i program och/eller auktoritetsstruktur, kan negativt stöd till de objekten knappast heller uppfattas som något annat än ett nederlag. Men det är nederlag, vars "farlighet" varierar med ett flertal faktorer. Om t.ex. de önskemål om förändring i ett eller annat avseende som rimli­ gen ligger i ett negativt stöd, inte artikuleras på något sätt, säger det sig självt att beslutsfattarna i partiet åtminstone kortsiktigt -undgår att "besväras" av sitt nederlag?)Om önskemålen artikuleras på något sätt - och det är också det troliga - blir läget emellertid ett annat» I och med att medlemmarna ger luft åt sitt negativa stöd utsätts nämligen beslutsfattarna för ett tryck» Det är ett tryck, vars bakomlig­ gande kraft i sin tur beror av ett flertal omständigheter» Om - och det är en möjlighet, som tas upp längre fram - det negativa stödet inte är liktydigt med ett avståndstagande från den av partiet förda politiken, konstituerar medlemskraven givetvis inte något kraftigt tryck på besluts­ fattarna» De har ju i så fall närmast ett informativt värde i det att de anger villkoren för fortsatt anslutning till politiken. Så snart, som det är fråga om missnöje med politiken, får emellertid trycket på besluts­ fattarna en annan dimension. Varje sådan missnöjesyttring står ju för en x) Anm.t Stödet kan självfallet inte utläsas på något annat sätt än via den manifesta och/eller latenta intres»seartikuleringen. Information om stödet flyter följaktligen in till beslutsfattarna samtidigt med kraven. Den latenta intresseartikuleringen, som kommer till uttryck i beteendeförändringar, är sannolikt enklare att översätta i termer av stöd än i termer av krav. Se Eastonj A SystemsAnalysis...., sid. 40-41» 159-161.

1ST

relativ försämring av partiaammanhålIllingen • Men - ooh det är värt att understrykas - det är en försämring, som väger mer eller mindre tungt beroénde på hur många, som är missnöjda och hur de artikulerar sitt miss­ nöje. Ju färre personer, som är missnöjdaj ju mera sällan de ger luft åt sitt missnöje och ju mindre effektiva kanaler, de använder sig av, desto mindre kraft ligger det rimligen "bakom det tryck, som missnöjésyttringar-na utsätter beslutsfattarmissnöjésyttringar-na för. Det är t.o.m. möjligt att de semissnöjésyttringar-nare helt och hållet undgår att känna av missnöjet, dvs. att trycket på dem "blir noll» Det kan ju, som sagt, finnas ett antal medlemmar, som nöjer sig med att vädra sitt missnöje med partiet i den privata vänkretsen eller på ar­ betsplatsen och vars krav med största sannolikhet enbart "försvinner" i det politiska systemet. Den enda känning partiet har av de medlemmarna är att deras medlemsavgifter fortsätter att flyta in till partikassan. Då deras negativa åsiktsstöd knappast uppväger det positiva resursstöd, som ligger i det fortsatta medlemskapet i partiet, kan det med all rätt sägas att de medlemmarna lämnar ett positivt nettobidrag till partisamman­ hållningen. De medlemmar, som någon gång då och då ger uttryck för allmänt missnöje med partiet i samtal med t.ex. sina ombudsmän, befinner sig vis­ serligen i en något annorlunda situation, eftersom deras missnöje dels kommer fram till partiet, dels kan rapporteras vidare. Men även i de fal­ len torde det vara befogat att tala om ®tt positivt nettobidrag till sam­ manhållningen. Hågot negativt nettobidrag kan det rimligtvis inte vara fråga om annat än då medlemmar dels ger uttryck för sitt missnöje vid upprepade tillfällen, dels utnyttjar sig av en förhållandevis effektiv kanal.

Oavsett hur stark den bakomliggande kraften är, utgör dock blotta vet­ skapen om att det föreligger missnöje med den förda politiken ett tryck på beslutsfattarna. Ju mera omfattande de förändringar är, som medlemmar­ na kräver} ju mera otåliga de är i bemärkelsen att de förväntar sig en snabb reaktion från partiet, ju mera angelägna de är om att beslutsfat­ tarna explicit klargör att de i fortsättningen avser att föra en i för­ hållande till det förflutna avvikande kursj desto kraftigare är också det tryck, som de utsätter auktoritetspersonema för» Med risk för att upprepa det självklara måste emellertid erinras om att beslutsfattarna i ett parti knappast år indifferenta för vilka beslut de fattar, och vilka förändringar de genomför. Som påpekats vid ett flertal tillfällen måste de utforma politiken så, att den Mr acceptabel, inte bara för mer­ parten av medlemmarna, utan även för så många faktiska och/eller poten­ tiella väljare, som är möjligt. Någon minsta motståndets lag så, att de

i varje givet läge "böjer sig åt det håll, varifrån de kraftigaste vindar­ na blåser^ eller så att de alltid ger vika för de relativt sett minst långtgående kraven på förändring i en given riktning, kan följaktligen inte vara tillämplig; på dem. Samtidigt gäller det dock för beslutsfat-tama att också slå vakt öa partisammanhållningen, framför al?t att gar­ dera sig not sådana försämringar som ställer.dera i en tvångssituation, tir vilken det enbart finns två vägar» att antingen stå och falla med sina åsikter eller att ge efter för krav, vars realiserande de bedömer som otjänliga med tanke på målsättningen att erövra makten i det politiska systemet. Liksom de 'normalt försöker att förhindra att negativt stöd överhuvudtaget uppkommer går de därför sannolikt i förekommande fall in för att återställa ett genomgående positivt värde på stödvariabeln. Om det inte lyckas, återstår två handlingsalternativ som delvis kompletterar varandra. De kan för det första vidta åtgärder ägnade att förhindra att stödvärdena dalar nedåt ytterligare och de kan för det andra vinnlägga sig om att flera medlemmar inte upplever negativt stöd. I det ena fallet är syftet således att förhindra en försämring på djupet, dvs. att se till att de redan missnöjda inte blir ännu mera missnöjda. I det andra fallet är syftet däremot att motverka en breddning av missnöjet, dvs« att för­ hindra att allt flera medlemmar blir missnöjda.

Bet mål, som auktoritetspersonerna har för ögonen, är visserligen i första hand partisamsanhållningen. Men deras åtgärder har för den skull relevans för stabiliteten. Att det förhåller sig så inses enklast, om man antar att de inte har avsett resultat. Konsekvensen blir då att miss­ nöjet tilltar både på djupet och bredden} något, som inte kan fortsätta i längden, utan att systemets förmåga att omvandla "inputs" till "outputs" kommer i farosonen. Att det sedan i praktiken är sällsynt att utveckling­ en går därhän får,' åtminstone dèi vis, tillskrivas aukt ori tetspers onema och deras förmåga att - tillsammans eller i grupper - handla meningsfullt med utgångspunkt från den information de har om stämningarna inom medlems­ kåren. Varje resonemang om stöd och stödkombinationer skulle följaktligen förlora sin realism, såvida inte hänsyn tas till auktoritetspersonernas möjligheter att ingripa i varje led.

189

7.2 Innebörd och konsekvenser av alternativa stödkombinationer ^matrisen och ^6s.s_ij^likajti0iner

Om nöjer sig med att göra en distinktion mellan positivt och negativt stöd och utgår från de ovan nämnda stödobjekten, får man den i den vid-stående matrisen förekommande sammanställningen av logiskt tänkbara stöd-kombinationer. Yart och ett av alternativen kan visserligen som sagt när som helst vara representerat bland medlemmarna i ett parti, utan att det utgör något hot mot systemets stabilitet eller utan att det har någon större betydelse för partisammanhållningen. Men det hindrar självfallet inte att somliga alternativ kan vara mera sannolika än andra« Svårigheten - och det är en mycket betydande sådan - att komma med uttalanden om detta ligger däri att det med utgångspunkt från matrisen inte är möjligt att dra några bestämda slutsatser vare sig om innebörden av de positiva resp«, negativa stödvärdena eller om deras ursprung.

En medlem, som ansluter sig till den centrala ledningen, kan t.ex. göra det av minst tre separata orsaker. Hans stöd kan ha karaktären av quid pro quo. stöd, dvs. vara att föra tillbaka på de för honom relevanta be­ slut och åtgärder, som partiledningen företar. För det andra kan det positiva stödvärdet vara betingat av att ledningen har lyckats bygga upp ett diffust stöd kring sig själv. Sist, men inte minst, kan det positiva stödet vara orsakat av "överspillningseffekter" från likaledes positiva stödvärden till objekten 'program' och 'auktoritetsstruktur1. Medlemmen ansluter sig i så fall till ledningen, därför att de centrala besluts­ fattarna håller sig inom ramen för de förväntningar, som häftar vid de auktoritetsroller de bekläder, och kanske också därför att de innehar just de centrala rollerna i auktoritetsstrukturen. I jämförelse därmed är stödvärdena till program och auktoritetsstruktur förhållandevis enkla att tolka, då de inte kan vara föremål för specifikt stöd. Att det här­ vidlag enbart kan vara fråga om diffust stöd, är dock inte det samma som att positiva eller negativa stödvärden alltid står för samma sak, när helst de uppträder. Ett stödvärde till programmet har sannolikt alltid en subjektiv prägel, eftersom det alltid föreligger olikheter i medlem­ marnas värdesystem, erfarenheter och perceptions?örraåga0 Det, som går den ene förbå, kan i ett annat fall tränga in i medvetandet och följakt­ ligen också spela in vid ställningstagandet. Det, som spelar en avgörande roll i det ena fallet, kan i ett annat fall vara reducerat till någonting •underordnat osv. Bakom de individuella stödvärdena till programmet kan

Fig. 6 j I Ledning J ^Program i Auktoritets- i struktur ! 1 . ! ^j _i' + l i + ! 2 ^I _{i • -} * 3 I + + 4 i « ' •' i s + + 5 ^I S + - -6 f i ₊ 7 I i I 5-8 i Î I - ^-

-Anm. I Skälen till att presentera objekten i denna mot det föregående avvikande ordning är två. Ledningen är ju för det första den enda aktören i sammanhanget, dvs. det enda objekt, som kan vara föremål för specifikt stöd. Den inbördes ordningen mellan objek­ ten 'program' och 'auktoritetsstruktur1, som båda ingår i led­ ningens legitim!tetsbas, motiveras för det andra av att program­ met sannolikt är det, som främst differentierar det ena partiet från. det andra. Se därom sid. 34 i denna avhandling.

Arun. II Matrisen ligger till grund för framställningen i hela detta avsnitt. Värderingen av de alternativa stödkombinationerna äger framför allt rum i "underavsnittet" 7*2.2 sid. 195-208.

191

det följaktligen dölja sig en nära nog outtömlig mängd orsaker) något, som enklast belyses med utgångspunkt från de varierande motiv, som kan ligga bakom ett gillande och/eller ogillande av vilket auktoritativt beslut som helst* Det enstaka auktoritativa beslutet ooh den samling auktoritativa beslut och åtgärdery som ingår i partiets etablerade hand­ lingsmönster) har ju båda det gemensamt att de innefattar en normativ och

5)

en kognitiv komponent * Ställningstagandet till beslutet eller programmet kan således ligga antingen på det ena eller andra planet eller vara be­

tingat av ett samspel mellan båda planen» Anslutningen resp* avstånds­ tagandet kan t.ex. dikteras av inställningen till de värderingar, som beslutet är ett uttryck för eller påstås vara ett uttryck för* Ju mera abstrakta de värderingarna är, desto mindre troligt är det dock att för­ klaringen till ett eventuellt avståndstagande skulle stå att finna däri. Då framstår det som betydligt mera sannolikt att avståndstagandet beror på att medlemmarna ogillar den norm, som beslutet är ett uttryck för, even­ tuellt ett förverkligande av) något, som i sin tur kan ha minst två al­ ternativa grunder. Antingen föreligger det skilda uppfattningar om inne­ börden i de abstrakta värderingar, som det råder allmän enighet om, eller också förekommer det delade meningar om den verklighetsbeskrivning, som beslutet faller tillbaka på* 1 det senare fallet kan det dessutom råda meningsskiljaktigheter både om "verklighetensH beskaffenhet före beslutet och om beslutets anteciperade effekter på "verkligheten"* Satt i relation till de andra beslut och åtgärder, som är aktuella vid samma tidpunkt, framstår beslutet som ännu mera potentiellt kontroversiellt. Det kan t*ex* förefalla mindre angeläget än annat, som prioriteras högre, eller det kan rentav befinnas vara icke instrumenteilt med avseende på andra värden, som sätts lika högt eller högre, än de värden, som det första beslutet är avsett att förverkliga. Sist, men inte minst, är det möjligt att ta avstånd från beslutet, därför att det uppfattas som illa utformat eller därför att det anses vara olämpligt förlagt i tiden*

Sannolikt förekommer det sällan eller aldrig att ett ställningstagande till ett auktoritativt beslut baseras på ett resonemang efter de linjerna. Ännu mera orealistiskt är det då att ens föreställa sig något liknande