FÖR VEM ÄR UTAGERANDE BETEENDE ETT PROBLEM?

Som nämnts tidigare menade både förskollärarna och specialpedagogerna att ett utagerande beteende är något som syns och märks av de som befinner sig runt omkring barnet. Informanterna menade vidare att det i första hand är ett problem för barnet själv men att det även kan vara ett problem för de som finns i barnets närhet som kompisarna och pedagogerna på förskolan.

Det är egentligen för alla. Oftast mår inte barnet bra själv. Det finns olika anledningar för att de blir utåtagerande och de ställer till det för dem själva och det kan ställa till det, beroende hur de gör, för kompisarna i gruppen. Och det blir ju någonting som vuxna inte kan blunda för, de måste på något sätt bemöta barnet. (Förskollärare 4)

Förskollärare 2 sa dock att hon inte ansåg att det är ett problem för pedagogerna eftersom det ingår i arbetet att kunna möta och bemöta alla barn oavsett.

Ett problem för oss tycker jag inte det blir för vi måste alltid vara proffsiga och kalla på hjälp när det handlar om sådana saker, från specialpedagoger, psykologer…basteam så att säga. Det är vårt ansvar att lösa helt enkelt, det ingår i yrket.

26

När informanterna sa att kompisarna blir drabbade menade de att de (kompisarna) inte riktigt vet hur det utagerande barnets humör är just för dagen, de kan vara rädda för hur barnet ska reagera i olika situationer. På så sätt kan det utagerande barnet bli utanför leken eftersom de andra barnen drar sig undan och inte vill leka med det utagerande barnet. Förskollärare 1 sa ”Då orkar inte kompisen till slut och då blir man väldigt ensam och så blir man frustrerad över det och så blir det kanske bråk för att man inte får vara med i lekarna.”

Både specialpedagogerna och några förskollärare sa att det utagerande barnet lätt kan bli syndabock, d.v.s. att det barnet blir beskyllt för att ha gjort saker, av de andra barnen, fastän det kanske inte ens har varit på förskolan den dagen och att det då blir ett problem för just det barnet. Förskollärare 2 menade: ”[…] man skyller saker och ting på barnet fast barnet kanske inte är där den dagen.”

Alla informanter sa att det är en pedagogisk uppgift att ta hand om dessa händelser, men de menar att de för den sakens skull ändå kan bli påverkade eftersom de inte kan blunda för problemet.

Alla som befinner sig i det utagerande barnets närhet blir som tidigare tagits upp påverkade av beteendet. Så trots att en av informanterna sa att ett utagerande beteende inte ska vara ett problem för pedagogerna så kommer det troligen att påverka dem på något sätt. I Lpfö 98 (2010:5) står det att alla barn har rätt till en verksamhet anpassad efter deras behov och att de som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd har rätt att få detta. Detta leder till att även om man som pedagog påverkas av det utagerande beteendet behöver man sätta sina personliga känslor åt sidan och agera på ett professionellt sätt för att kunna bemöta alla barn på bästa möjliga sätt.

Juul och Jensen (203:106 f) menar att det alltid är pedagogen som har ansvaret i relationen med barn eftersom den är asymmetrisk och detta stärker ytterligare att man som pedagog måste kunna vara professionell och ta ansvar för sitt bemötande av barn.

27

Som informanterna menade så är beteendet i första hand ett problem för barnet självt vilket gör att pedagoger i förskolan behöver arbeta för att undvika att barnet blir exkluderat ur barngruppen. Ett sådant arbete skulle kunna bestå av att försöka öka förståelsen i barngruppen för att alla människor är olika men ändå lika mycket värda.

6.3 HUR MAN SOM PEDAGOG KAN BEMÖTA

UTAGERANDE BETEENDE

Varken förskollärarna eller specialpedagogerna sa att de använder sig av någon speciell uttalad metod i bemötandet med utagerande barn men att kommunikation i arbetslaget är väldigt centralt för att kunna arbeta gemensamt för alla barns bästa. Specialpedagog 1 sa: ”Men man måste ha ständiga diskussioner i arbetslaget. Hur har detta fungerat, kan vi fortsätta med det här eller ska vi göra något helt annat eller ska vi vrid lite på det eller hur gör vi?”

Juul och Jensen (2003:110) menar att i kollegiala relationer har båda parter ansvar för kvaliteten på relationen och att hur denna ter sig kan påverka såväl barn, pedagoger och föräldrar.

Två metoder som gavs som exempel var dock Martemeo och SNAP (se bilaga 3 och 4) men det var inget som någon av informanterna använt sig av. Även förslag på hur man skulle kunna bearbeta händelser och känslor gavs av några förskollärare i form av användande av handdockor och att man då spelar upp själva händelsen för barnen och att de får komma på lösningar på problemet.

28

Det var att handdockan skulle komma och berätta någonting, om det kanske var att kompisen har varit dum. Men egentligen något som hade hänt i barngruppen […] Det som hände i barngruppen spelade hon upp med dockorna. Så fick barnen då hjälpa till att lösa det här, hjälpa dockorna. (Förskollärare 4)

Några av informanterna, både specialpedagoger och förskollärare, sa också att det är viktigt att man som pedagog håller sig ajour med aktuell forskning och även utbildning av personal nämndes som viktiga hörnstenar i arbetet med utagerande barn. Förskollärare 1 sa: ”om du har relevant utbildning har du en beredskap som gör att du kan ha lättare att bemöta utagerande beteende, än om du inte hade haft utbildningen.”.

Alla informanterna sa att bemötande måste ske efter det specifika barnets förutsättningar och behov och att man måste försöka hitta strategier för att barnet ska kunna hantera sin vardag på förskolan på ett sätt som gynnar barnets utveckling och lärande. Barnet ska slippa ”misslyckas” i bl.a. bemötandet av andra barn för att inte riskera att bli exkluderad ur gruppen. Förskollärare 2 menade ”Ja det handlar ju litegrann om att försöka hitta strategier för de barnen så att de kan klara en vardag på förskolan”

Gerland och Aspeflo (2009:111 f) menar att pedagoger kan hjälpa utagerande barn att hitta strategier för att hantera sin frustration genom att göra observationer av barnet. Dessa observationer kan synliggöra vad det är som utlöser stress hos barnet och när detta gjorts kan pedagoger anpassa sitt förhållningssätt gentemot barnet.

Majoriteten av informanterna påpekade även att det är viktigt att vara ett steg före barnet och vara lyhörd för dess signaler för att på så sätt försöka undvika att konflikter uppstår.

29

Det är att finnas i närheten av de barnen så mycket man kan. Och det är alltså man kan nästan ta på det vissa dagar. Alltså ofta kan man känna av det redan på morgonen vad det blir för dag. Om barnet är utåtagerande eller inte. Och så kan man, en dag om det har varit jättebra då behöver man, så kan man liksom försöka vara så långt ifrån barnet som möjligt så den märker att man släpper så att de själva kan känna att de här klarar jag Men andra dagar som man märker redan på morgonen då är man ständigt vid sidan om så att säga, för att försöka vara steget före. (Förskollärare 3)

Alla informanterna sa att det är viktigt att ”lyfta” barnet inför de andra barnen i gruppen så att de ser att ”Pelle” faktiskt kan vara rolig att leka med. Barnet måste få känna att det lyckas och även att någon bryr sig eftersom det enligt informanterna stärker självkänslan.

Och sedan är det viktigt att lyfta de här barnen så att de andra känner att de här barnen kan man också räkna med, det här barnet kan också va en bra kompis, att de får…nu hittar jag inte ordet (Specialpedagog 1)

man behöver lite synliggöra ett barns goda egenskaper för varandra […] det är något som är viktigt, just att säga högt när något fungerar bra, man säger ofta högt det som inte fungerar men att säga högt så att alla hör när det fungerar bra. (Specialpedagog 2)

Forster (2009:47) anser att de sidor hos ett barn som uppmärksammas kommer att förstärkas oavsett om det är positiva eller negativa sidor. Men för att stärka barnets självbild menar han att det är särskilt viktigt att uppmärksamma de positiva sidorna. Den negativa uppmärksamheten behöver enligt Forster dras ner på för att undvika att barnet får en negativ självbild. Folkman (1998:106) menar att omgivningen har stor betydelse när det gäller om barnet får en positiv självbild eller inte. Niss och Söderström (2006:65) anser att pedagoger behöver stötta barn i det som de kan för att på så sätt stärka deras självkänsla. Gerland och Aspeflo (2009:109 f) menar att barn behöver hjälp att hitta och förändra orsaken till det som orsakar problem så att självbilden inte blir påverkad.

30

Som pedagog behöver man alltså vara steget före, kunna se situationen innan den händer för att kunna avleda och faktiskt undvika att ett misslyckande i kamratkontakten sker för det utagerande barnet. Barnet behöver även som pedagogerna kallade det för ”lyftas” inför sina kamrater, detta för att som Forster menar stärka barnets självbild. Barnet måste få känna att det kan och klarar av, inte bara att det inte kan. Detta genererar att man som pedagog behöver vara medveten om vad det är man uppmärksammar i olika situationer som vid t.ex. konflikter med barnet. Det gäller att ha en självinsikt i hur man arbetar och tänker och varför man reagerar som man gör för att kunna synliggöra sitt eget beteende för sig själv och därefter anpassa det efter vad barnet behöver.

För att kunna arbeta på det här sättet krävs enligt informanterna en förståelse bland personalen när det gäller barnets beteende och att man kan se bakom beteendet, vad det är som utlöser, och då krävs det att man är genuint nyfikenhet på barnet. Förskollärare 2 sa: ”det gäller att hitta varje barns hemlighet och att man, när man hittat den, arbetar utefter det för att skapa en så bra vardag som möjligt på förskolan för barnet”.

Vygotskij pratar om den närmaste utvecklingszonen och menar att man genom en vuxens eller kamrats högre kunskapsnivå kan utmanas att själv nå en högre nivå än vad man hade gjort annars, om man får stöttning av denna person (Forssell 2008:122 f).

Genom att försöka få syn på vad det är barnet behöver för att slippa agera ut kan man sedan stötta barnet i dess utveckling, d.v.s. som Vygotskij menar stötta barnet att nå en högre kunskapsnivå genom den närmaste utvecklingszonen. Man behöver alltså kunna se bakom beteendet, vad det är som utlöser, för att sedan kunna stötta barnet i att hitta strategier som leder till att misslyckanden undviks. Detta för att undvika att barnet hamnar i situationer som leder till utagerande beteende.

Majoriteten av informanterna nämnde relationsskapande som oerhört viktigt eftersom det då är lättare att arbeta med beteendet och upptäcka vad det är som utlöser det om man som pedagog har en relation till barnet. Båda specialpedagogerna påpekade att detta är något de saknar, just relationerna till barnen eftersom det inte är något de har möjlighet till.

31

Deras uppdrag handlar i första hand om att stötta pedagogerna ute på förskolorna i deras arbete. De träffar inte barnen på det sättet och hinner aldrig bygga upp någon relation till barnen.

Det jag har lärt mig, tycker jag i alla fall genom alla år, är att det är jätteviktigt att skapa en relation till barnet. Man kommer mycket längre om barnet kan känna att det har en vuxen som jag kan lita på, som bryr sig om mig för den jag är och är väldigt tydlig med att det du gör och säger är inte okej […] men jag tycker om dig som person, som människa, att de känner det. (Förskollärare 1)

Förskollärare 4 sa att det är viktigt att visa barnet att man bryr sig om det, men att beteendet inte är okej och det är det man reagerar på. ”Du duger som du är. […]. Jag tycker jätte mycket om dig. Men det du sa där, det du gjorde där, det är inte okej.”

Relationsskapande och upprätthållande av en god relation verkar alltså vara av yttersta vikt i arbetet med, inte bara utagerande, utan alla barn. Juul och Jensen (2003:106 f) menar att det är pedagogens ansvar att se till så att relationen med barn håller en hög kvalitet och att ansvaret för relationen aldrig kan läggas på barnet p.g.a. relationens asymmetriska karaktär. De menar även att det är viktigt att man verkligen ”ser” barnet och är autentisk i sitt bemötande, vilket kallas för relationskompetens och innebär att man som pedagog måste vilja och ha förmåga att ta fullt ansvar för relationens kvalitet (Juul & Jensen 2003:124 f).

Barn behöver bli sedda och känna sig trygga med att här finns vuxna som bryr sig om, även om man gjort något ”dumt”. Som pedagog behöver man visa att det är beteendet man inte accepterar samtidigt som man visar att man ändå tycker om barnet för den person det är. Om barnet hela tiden får höra att det gör dumma saker men inte får känna att pedagogerna bryr sig om och aldrig heller känna att det lyckats med något kan självkänslan påverkas negativt. Det är pedagogens ansvar att se till så detta inte sker och att upprätthålla en god relation till barnet. Stern anser att genom bekräftande samspel med andra människor kan det inre självet göras synligt för både en själv och för andra (Brodin & Hylander1998:22)

32

Niss och Söderström (2006:66) menar att pedagoger måste lära känna barnen för att kunna tolka och synliggöra det enskilda barnets behov och intentioner och för att undvika missförstånd. Vilket ytterligare stärker pedagogernas åsikt om hur viktigt det är att bygga relationer med barnen.

Några av förskollärarna sa att det även är viktigt att bygga relationer med föräldrarna för att kunna samarbeta när det gäller barnets bästa. Förskollärare 1 sa: ”Att skapa relation, att vara tydlig och ärlig mot barnet, det tycker jag är jätte viktigt. Och att alltså skapa, att bygga på relationer med föräldrar är också jätte viktigt, att man har de med sig. För det gör väldigt, väldigt mycket.”

Att skapa och upprätthålla goda relationer till såväl föräldrar som barn verkar vara av yttersta vikt för att få ett så väl fungerande samspel som möjligt. Även här menar Juul och Jensen (2003:113) att det är pedagogen som har ansvaret i relationen med föräldrar eftersom också denna relation är asymmetrisk. Folkman (1998:152) menar att en god föräldrakontakt är viktig eftersom föräldrar och pedagoger då kan samarbeta och hitta strukturer för att kunna bemöta barnet på bästa sätt. Ska man kunna bemöta och arbeta med utagerande barn på bästa möjliga sätt för att främja deras utveckling krävs det att man som pedagog verkligen vill och försöker skapa en god relation till både barnet och föräldrarna.

Många av informanterna sa att det är viktigt med tydlighet, barn ska slippa undra vad som menas i olika situationer och de ska kunna känna sig trygga med vad den vuxne menar. De flesta nämnde också hur viktigt det är med struktur i vardagen, inte bara för barn med utagerande beteende utan för alla. Men att struktur inte innebär att man ska vara s.k. fyrkantig och alltid göra lika. Det måste även finnas en flexibilitet. Förskollärare 4 sa: ”Sedan är det att vara väldigt tydlig vad man menar och vad man vill, inga sådana här flummiga saker, inte att man säger ja ena dagen men nej andra. Väldigt tydligt och väldigt rakt, väldigt strukturerad.”

33

Rutiner och struktur i vardagen är alltså viktigt för att barn ska känna sig trygga, se sammanhang och känna mening vilket gäller för alla barn mer eller mindre. Niss och Söderström (2006:67) tar upp hur viktiga rutiner och förutsägbarhet är för att barn ska känna trygghet. De barn som är utagerande t.ex. p.g.a. att de känner sig osäkra på hur vuxna ska reagera eller vad som ska hända härnäst kan behöva att det sätts upp ett vecko- och/ eller ett dagsschema så att de ser vad som kommer hända under dagen och veckan. Detta för att som informanterna menar undvika de situationer där barnet ”misslyckas” och därför agerar ut Även Forster (2009:144) menar att man som vuxen behöver vara konsekvent och förutsägbar när han tar upp att bråkiga barn oftast kommer från bråkiga miljöer samtidigt som han menar att man måste kunna vara spontan också.

Struktur och rutiner kan vara i vägen när det gäller om barn får leka färdigt eller inte vilket i sig kan generera ett utagerande beteende vilket både Sandberg (2008:64) och Knutsdotter Olofsson (2003:13) tar upp. Man behöver även vara lyhörd för vad barnen uttrycker för önskemål och behov så att inte rutiner och struktur blir hinder för barnens inflytande i verksamheten. Stern anser att barn behöver struktur och rutiner för att kunna se ett sammanhang och känna sig trygga i sin vardag (Brodin & Hylander 1998:44 f, 109 f) Folkman (1998:27) menar att det är viktigt att man förbereder barnet på vad som ska hända och att det som lovas hålls eftersom barnet då kan känna tillit till den vuxne och släppa kontroll över vad som ska hända.

En av specialpedagogerna sa att förutsägbarhet var ett bättre ord, just att barnen vet vad som kommer att hända under dagen och vad som gäller i olika sammanhang.

Ibland så känns det som att struktur blir, används fel i den formen att det blir himla fyrkantigt. Så det handlar om hur man tänker kring struktur […] det är ju det som gör samtalen så viktiga, hur man tänker kring de olika begreppen. (Specialpedagog 2)

34

Det här med samtalen i arbetslaget som specialpedagogen menade är så viktiga i citatet ovan var även något som flera av förskollärarna och även den andra specialpedagogen tog upp. De menade att det behövs en öppen kommunikation för att man ska kunna arbeta mot ett gemensamt mål.

Det handlar oerhört mycket om att stötta varandra i ett arbetslag, att man har en gemensam grundtanke […] det handlar om öppenhet mot varandra. Barn som agerar ut så, kan splittra ett arbetslag som inte pratar med varandra eller som inte har en god kommunikation. (Specialpedagog 2)

Några informanter tog även upp att det är viktigt att bekräfta barnets känslor, visa att man bryr sig och har förstått.

Ja, det är som jag har sagt då att man finns nära hela tiden och att man pratar om känslor. Man får lov att bli arg, man får lov att vara ledsen och man får lov att, men att liksom pratar med varandra istället för att ta till andra tag. (Förskollärare 3)

Under ett av observationstillfällena lekte några barn med kaplastavar i ett litet rum. Plötsligt börjar Axel kasta stavar runt omkring sig och några av de andra barnen får stavarna på sig. Sofia blir arg och skriker åt Axel att sluta medan hon kastar en stav tillbaka på honom. Axel blir arg när han får staven på sig och sparkar sönder Sofias torn som hon byggt. En pedagog kommer in i rummet och frågar vad det är som händer. Sofia berättar att Axel kastat stavar omkring sig och sedan sparkat sönder hennes torn. Pedagogen frågar Axel vad som hände men han svarar inte utan tittar bara ner i golvet. Pedagogen tar Axel i handen och går bort till soffan som står i rummet. Hon lyfter upp Axel i sitt knä och frågar varför han kastade stavarna. Axel tittar ner i golvet och svarar inte. Pedagogen säger att man måste vara snäll mot sina kompisar och inte skada dem. Då säger Axel ”men jag skulle bara göra så det regnade och så kastade hon på mig.” Pedagogen frågar hur det kändes när Axel fick staven på sig. Han svarar att det gjorde ont. Hon frågar då Sofia hur det kändes när hon fick staven