Förberedelser och gruppsamtal

6.2.1 Familjerättens inledande arbetssätt i adoptionsprocessen samt familjerättens gruppsamtal ur handläggarnas synvinkel

Familjerätten består av sju och en halv tjänster. Familjerätten arbetar bland annat på uppdrag från tingsrätten med ärenden som rör umgänges- och vårdnadsfrågor, en vanlig arbetsuppgift är så kallade samarbetssamtal. En annan av familjerättens arbetsuppgifter är adoptioner och för tillfället är det tre handläggare som inriktar sig på detta, alla är utbildade socionomer.

Genom att begränsa antalet handläggare som arbetar med adoptioner försöker man erhålla en kompetens för detta arbete. Handläggarna har även genomgått kurser via NIA (statens nämnd för internationella adoptioner, författarens anmärkning). Tidigare låg arbetet med adoptioner ute på olika distrikt men i samband med en omorganisering beslutades att koncentrera detta arbete till familjerätten. Familjerättens inriktning är att försöka ha kortare väntetider på

tingsrättsuppdragen än vid adoptionsansökningarna, detta utifrån att det i dessa uppdrag kan finnas barn som behöver hjälp. Med hänsyn till detta prioriteras arbetet med

tingsrättsuppdragen och detta kan innebära olika väntetider för de som ansökt om adoption.

Oftast börjar en adoption med att någon ringer familjerätten och anmäler sitt intresse för adoption. Från familjerätten skickar man sedan ut informationsmaterial, en broschyr från NIA samt litteraturtips m.m. De sökande inbjuds även till gruppsamtal samt informeras om en studiecirkel i Vuxenskolans regi. Samtidigt skickas en ansökningsblankett ut till de sökande.

Handläggarna upplever att det är mycket som händer hos de blivande föräldrarna efter det att de tagit beslutet att adoptera fram till dess att de kommer hem med sitt barn. De säger att föräldrarna blir väldigt engagerade, vill veta allt, läser och tar reda på saker kring adoption.

Detta upplever handläggarna som något positivt.

Gruppsamtal hålls före det att själva utredningen påbörjas och leds vid varje tillfälle av två handläggare från familjerätten. Syftet med socialtjänstens gruppsamtal är att de blivande föräldrarna skall få träffa andra som befinner sig i samma situation samt att det är en möjlighet för handläggarna att visa vilka de är. Genom dessa träffar finns möjligheter att tillsammans med de andra ta upp funderingar som man bär samt att diskutera detta innan man fattar det slutliga beslutet om att adoptera. Vid gruppsamtalen försöker handläggarna att prata kring de problem som kan uppstå omkring adopterade barn och syftet är att få igång en öppen diskussion bland de blivande föräldrarna. Handläggarna anser att det är väldigt viktigt att föräldrarna under dessa samtal skall kunna känna sig fria att yttra sig och betonar att det som sägs under dessa samtal inte har något med själva utredningen att göra. Då det endast är tre handläggare vid familjerätten som arbetar med adoptionsansökningar innebär detta att föräldrarna kan komma att träffa någon av dessa senare igen under själva utredningen.

6.2.2 Förberedelser inför adoptionen samt gruppsamtal ur adoptivföräldrarnas synvinkel

Föräldrarna har förberett sig inför adoptionen på olika sätt, bland annat genom att umgås med adoptivfamiljer, gå kvällskurs i barnets hemspråk, läsa böcker, följa med i media och skaffa upplysningar genom Internet. ”Det gör man automatiskt om man fattat beslutet, i sitt huvud, att nu ska jag adoptera. Beslutet gör att man vill förkovra sig.” En del föräldrar har endast förberett sig genom gruppsamtalen, ”det var väl nästan det enda som man begrep att man borde förbereda sig genom”. Idag skulle jag ha gjort annorlunda men då visste jag inte så mycket mer”.

De föräldrar som deltagit i kurser/studiecirklar som finns för adoptivföräldrar upplever detta som något positivt. Genom kursen har man träffat föräldrar som redan adopterat och bland annat fått höra en person berätta om sina erfarenheter av att bli adopterad, ”vi fick där se adoptionen ur det lilla barnets perspektiv”. Föräldrarna upplever att de genom kursen fick många kontakter med andra blivande adoptivföräldrar, kontakter som de sedan fortsatt att hålla. På kursen berättades det om både bra och jobbiga saker. Ett föräldrapar ansåg att det till stor del handlade om de problem som kan uppstå, att varje tema handlade om föräldrakrav.

”Varje gång vi åkte hem från kursen undrade vi vad vi gav oss in på, varje gång dammades det upp vilka problem som kunde uppstå. Man tog åt sig som en svamp just då, varje gång vi åkte hem tänkte vi att vi klarar inte av detta… men man slappnade av efter ett tag. Det är nog adoptivföräldrars dilemma att man blir så där.” Några föräldrar tror att det är bra för alla blivande föräldrar, både adoptiv- och biologiska föräldrar, att få möjlighet att förbereda sig

inför föräldraskapet ”Alla biologiska föräldrar växer ju i rollen i nio månader, för oss tog det sju veckor”. Innan dess hade det gått flera år innan man hade vågat hoppas eller tro”.

Socialtjänstens gruppsamtal har upplevts på olika sätt av föräldrarna. Några har upplevt att gruppsamtalen varit bra på så sätt att de fått bra information och möjligheten till att träffa andra i samma situation. En förälder säger att det är viktigt att ”i en grupp lära sig att uttrycka varför man vill adoptera, att man sätter ord på sina tankar”. Föräldrarna uppger att de genom gruppsamtalen fick en möjlighet att lära känna andra föräldrar och många håller fortfarande kontakten med varandra. Andra föräldrar tar upp några mindre positiva

upplevelser av gruppsamtalen. En förälder beskriver att ”det var mer att man gjorde det för att man skulle göra det”, samtalen upplevdes som socialtjänstens sätt att få en första bild av föräldrarnas lämplighet. En mamma beskriver en känsla av att vara i underläge gentemot handläggarna vid gruppsamtalen eftersom ”man ska ju bli beviljad, man ska bli godkänd”.

Hon tror att många säger det som de tror att handläggaren vill höra, ”det är klart att om det sitter någon som ska utreda om jag är lämplig som förälder så säger jag vad jag tror att han vill höra, det gör man omedvetet”. Kritik lyfts också mot innehållet i gruppsamtalen. Några föräldrar upplevde att det pratades mycket om framtiden och särskilt tonåren. Innehållet var mer allmänt inriktat mot tonårsproblematik, inget som var speciellt för de adopterade barnen.

”Jag kan inte tänka mig att en barnmorska ställer sig på förberedande föräldragrupper och pratar om tonåringar, de pratar ju om hur det är när man kommer hem från BB.” ”Vi hade velat prata mer om vad som är speciellt med att adoptera och vad man ska titta efter.” Mer fysiska och psykiska saker.” Det här med anknytningsprocessen och hela den biten, vad man ska titta efter och hur man ska tänka. Det hade varit viktigare.”

6.3 Utredningen

6.3.1 Utredningen ur handläggarnas synvinkel

Väntetiden fram till dess att själva utredningen påbörjas varierar utifrån arbetsmängden, för tillfället är den sex månader. Under gruppsamtalen och utredningen informerar handläggarna föräldrarna om hur utredningen kommer att gå till samt om de uppföljningsrapporter som familjerätten skall utföra. Handläggarna arbetar vanligtvis ensamma med utredningen men kan ibland även välja att arbeta två tillsammans. Detta utifrån att det i vissa ärenden kan finnas frågetecken kring de sökande som handläggarna kan behöva ”bolla mellan varandra”, exempelvis tveksamheter gällande ålder eller sjukdom. Under utredningen träffas de blivande föräldrarna och handläggaren cirka fyra gånger. Hur lång tid utredningen pågår beror på den arbetsbelastning som just då råder inom familjerätten. Att handläggningstiden tar tid anses bra utifrån att det är en process som har påbörjats när de blivande föräldrarna har tagit ett beslut om att vilja adoptera. Handläggarna ser sitt arbete med utredningen som ett samarbete med de blivande adoptivföräldrarna. Det första samtalet med föräldrarna under utredningen brukar ske i hemmet medan följande möten brukar ske i familjerättens lokaler. Genom att

utredningen fyller flera olika funktioner är det viktigt att föräldrarna kan känna igen sig i den utredning som skrivs, att de skall kunna känna att ”det här är vi”. Föräldrarna har hela tiden möjlighet att läsa det som skrivs. Utredningen skall dels fungera som ett underlag för politikerna när de skall fatta beslut om ett eventuellt medgivande och dels fungera som en presentation av de blivande föräldrarna till givarländerna. När familjerätten genomför utredningen utgår de från en blankett som man kan säga är internationell, att den gäller över hela världen. Utifrån att det inte enbart är Sverige som genomför internationella adoptioner vill man med utredningen kunna belysa ungefär samma saker som övriga länder eftersom

utredningen sedan skickas till barnhemmet som respresenterar barnet. På detta sätt blir det representanten som väljer föräldrar till barnet, inte föräldrar som väljer barn. Eftersom de blivande föräldrarna kan ha många frågor anser handläggarna att det skulle vara bättre att möta de sökande personligen redan när de anmäler sitt intresse för att adoptera. Funderingar finns på att försöka få till en träff med de sökande redan från början, skapa en kontakt och ge en muntlig information istället för att bara skicka ut den när de ställer sig i kö.

6.3.2 Utredningen ur adoptivföräldrarnas synvinkel

”Man hade ju hört lite att det skulle vara så obehagligt.” Tänkte att det måste man ju bara göra annars får vi ju inte barn, det är bara att infoga sig och inte tänka så mycket.” Många av föräldrarna har varit nervösa inför att bli granskade, ”det kändes lite spänt, vad är en utredning, vad kommer de att göra och hur lång tid kommer det att ta”? ”Man visste ju ingenting.” Även föräldrar som har egen erfarenhet av socialtjänstens arbete har blivit nervösa, ”tänk om de hittar något fel”. De flesta av föräldrarna har upplevt kontakten med socialtjänstens handläggare som god, ”det kändes inte som man trodde, den handläggare vi hade var lättsam och så, det kändes bra”. ”Vår handläggare bjöd ju på sig själv, hon släppte oss in på livet och därför blev det aldrig det här jobbiga.” Det beror säkert på vem man möter också, vår handläggare passade oss”. En mamma beskriver att hon känner att socialsekreteraren varit hennes ”barnmorska”. Föräldrarna förstår varför utredningen skall göras, ”jättebra att det bli utrett, att det finns någon som verkligen älskar och vill ta hand om det här barnet”.

Ibland har föräldrar haft negativa erfarenheter av utredningen ”att de gör en utredning för att säkerställa förutsättningarna för ett barn är en självklarhet, att det sedan gick till som det gjorde för oss kan man ifrågasätta”. Från det att ansökan om adoption lämnades till

socialtjänsten och till det att utredningen avslutades tog det två år. Under denna tid försvann även parets akt ”det skulle man ju ändå kunna hantera på något proffsigare sätt, det är ju ändå ens liv på nåt sätt som är dokumenterat”. Antalet hembesök var många och vid varje tillfälle gick socialsekreteraren en vända genom huset. ”Man ställer inte krav därför att man känner tydligt att utredaren har makten, man gör inte så stor sak av det. ”Man blir ju verkligen i underläge, man vill något så varmt och så starkt att man finner sig.”

Föräldraparet upplevde också att det tydligt markerades från socialtjänsten att adoption är en

”lyxvara”, handläggaren sa: ”utredningen gör vi när vi har tid och ni måste finna er i det.”

Föräldrarna uttrycker att de förstår ”att man inte är prioritet som adoptivförälder, ett barn som far illa måste självklart gå före men man behöver kanske inte höra det vid första samtalet”. En förälder påpekar att det är bra att utredningen görs men att den ibland blir för omständlig. ”De kommer ändå aldrig att få höra något annat än det som jag tror att de vill höra.” Även om handläggaren tar kontakt med referenter kommer de också att säga det som de tror att socialtjänsten vill höra ”det ligger i sakens natur att det är så”. ”Det handlar om att behandla människor så att de inte känner sig nedvärderade, att man kan känna att man är på samma nivå.”

En förälder anser att man känner sig mer jämställd i samarbetet med adoptionsförbunden och menar att man inte vågar ge uttryck för sina känslor hos en socialsekreterare. Föräldern menar att man är så rädd att verka rasistisk, att det ska verka som att man inte kommer att klara av det. Frågor som exempelvis ”vågar jag ta ett färgat barn, ett handikappat barn”? Tänk om det har AIDS?” kan dyka upp och ”detta vågar man inte prata om med en socialsekreterare därför att då kanske man inte är lämplig som förälder”. En förälder är kritisk till att

socialtjänsten har ett klientperspektiv. Detta tror hon inte är bra ur många föräldrars

synvinkel, till exempel tycker hon att socialtjänsten har skyldighet att bedriva utredningarna mer kundanpassat ”och inte så mycket med de klienttankar man har”. Föräldern påpekar också att det är helt andra förutsättningar när det handlar om att adoptera sina egna barn, ”för det här kommer att bli våra barn”, än när man gör utredningar för ett familjehem. Då handlar det om att uppfostra andras barn.