”Ankaren ska tas på allvar, adoptivföräldrar måste förstå sig på bottnar.”
(Gustafsson, 1996, sidan 84)
Den undersökning av 211 adopterade över 13 år som Malin Irhammar gjorde 1997 gav resultatet att utforskandet av sitt ursprung kan vara ett led i en normal identitetsutveckling där den adopterade söker bilder att spegla sig i. Samtidigt kan det vara ett uttryck för en
otillfredsställande livssituation. Beroende på kvalitén på relationerna inom adoptivfamiljen och yttre och inre likheter med adoptivföräldrarna varierar de adopterades intresse för sitt ursprung. Irhammar fann att mer intensiva tankar på den biologiska familjen ofta var förknippade med en psykisk obalans i livet. Hon fann också de som på grund av problem i livet inte haft utrymme för sin biologiska familj. I gruppen äldre adoptivbarn fanns ett par individer som tidigare haft perioder när de funderat, men senare accepterat att de inte skulle komma att få veta något mer om sin biologiska familj. I den gruppen fanns också de som stängt dörren bakåt för att skydda sig själva mot en känslomässig konflikt. I vissa fall tycktes intellektuella svårigheter ha bidragit till att de inte reflekterat så mycket över sitt ursprung.
Irhammar fann också att det inte var självklart att de som tänkte på sin biologiska familj pratade med adoptivföräldrarna om den. Flera bekräftade att de inte pratade eller ville försöka ta reda på mer om sin biologiska familj av rädsla att såra eller ifrågasätta adoptivföräldrarna.
Irhammar finner det möjligt att det även hos adoptivföräldrar kan finnas ett motstånd till att ta upp ämnet, av oro för att väcka tankar och få barnet att bekymra sig över sådant som
föräldrarna tror inte har någon aktualitet. De adopterade som tänkte på sin familj sökte ofta en spegel i vilken de kunde stämma av vem de var i relation till sitt ursprung. De som saknade bilder eller berättelser från sin första tid i livet sökte en bild av sig själva som små som kunde hjälpa dem att skapa kontinuitet i livet, att få en obruten historia. Hos de adopterade fanns också frågor om och ibland känslor av ansvar för den familj de en gång lämnat. Irhammar säger att en fortlöpande dialog mellan föräldrar och barn, på barnets villkor, rörande adoptivförhållandet är viktig. Barnets grunduppfattning kommer att präglas av föräldrarnas uppfattning och den trygghet de kan förmedla. För internationellt adopterade är relationen till adoptivföräldrarna en av de viktigaste källorna till en god självkänsla.
Lars H Gustafsson (1996) använder FN: s barnkonvention som ”kompass” när han säger att det är en grundläggande mänsklig rättighet för oss alla att veta vilka som är våra ursprungliga föräldrar. I barnkonventionen sägs att varje barn så långt det är möjligt ska ha rätten att få tillbringa sin uppväxt med föräldrarna. Om något skulle inträffa som skiljer barnet från föräldrarna ska staterna göra allt som står i deras makt för att återförena familjen. Barnet skall enligt artikel 9, 3 § i varje fall garanteras rättigheten att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till båda föräldrarna utom då detta strider mot barnets bästa. Gustafsson menar att FN därmed erkänner att kunskapen om vår ursprungliga tillhörighet är viktig för att vi ska kunna utveckla en trygg identitet.
Gustafsson anser att adoptivbarnen lever med ett ständigt hot inom sitt ursprungliga själv, med frågan om vad som gömmer sig nere i djupet. Han säger också att behovet av att utforska det som finns tillgängligt ökar för några, för andra är det mer likgiltigt eller rent av för farligt.
Gustafsson menar att barnets behov av att få utforska måste få väga tyngre än de vuxnas behov av att få berätta. De barn som upptäcker att den ursprungliga identitet de bär med sig
inte överensstämmer med den som föräldrarna väntat sig får inte vara den människa de är.
Barnets möjligheter att handskas med sitt ursprung beror på de människor barnet möter under vägen. Barnets ursprungliga själv får näring varje gång de möter en människa som förmår att se det fria och självständiga hos barnet, oberoende av vilken familj, grupp eller miljö det kommer ifrån. Förr trodde man att mycket tidiga separationer skulle vara det lindrigaste för barnet därför att ett litet barn inte hade hunnit knyta an till sin mamma. De nya föräldrarna skulle på så sätt få en möjlighet att bli fullvärdiga psykologiska föräldrar till barnet.
Gustafsson menar att det inte är så enkelt. Han säger att barnet redan under graviditeten bygger ett helt nätverk av band och beroenden, och under den första timmen efter
förlossningen tvinnas de än fastare till en väv. Barnet älskar mammans olika yttringar, såsom hennes hjärtas slag, hennes röst, händer, doft och rytm. Gustafsson menar att avtrycken redan är tydliga och att de alltid finns kvar hos barnet, som ett ankare på djupet. Även om kättingen sågas av så ligger ankaret kvar på botten och många tonåringar ägnar sig åt ”djupdykning”.
Gustafsson säger att omhändertaganden av barn ibland är nödvändiga, men menar att de måste ske med öppna ögon.
5. Maktaspekten
Greta Marie Skau (1993) beskriver vad som händer när man blir klient och går in i en
professionell relation. Ett gemensamt drag för alla relationer av denna typ inom den offentliga hjälpapparaten är att de utspelar sig inom en ram av samtidig professionell makt som kontroll.
Relationen skall dessutom garantera klienten hjälp, stöd och omsorg samt förmedla
behandling eller kunskap. Skau anser att man som klient – för kortare eller längre tid – går in i en roll som för evigt kommer att finnas med som en del av ens sociala identitet och hon menar att detta fortsätter även efter det att den ömsesidiga relationen är avbruten. Hon ser vidare förhållandet mellan hjälpare och klient som en process vars utveckling går genom olika stadier. Motsättningen mellan frihet och tvång, makt och maktlöshet, hjälp och skada,
jämlikhet och ojämlikhet, system och individ påverkar processen och driver den framåt. Både klienterna och yrkesutövarna upplever dessa motsättningar och finner olika strategier att hantera dem. Både konfliktupplevelser och utveckling av strategier kan vara mer eller mindre medvetna. Skau beskriver att hjälpare ibland använder en strategi som innebär att
maktaspekten i rollutövningen döljs. Denna strategi används både i synen på sig själv och inför klienterna och innebär att hjälparen definierar sig själv som endast hjälpare. Skau menar att detta är en farlig strategi och att maktaspekten alltid finns där, oberoende av aktörernas subjektiva vilja eller medvetenhet. Hon säger att så länge det saknas medvetenhet om den är den också omöjlig att påverka och kontrollera.
För att kunna förstå den konkreta interaktionen mellan hjälpare och klient säger Skau att man måste ha kunskap om ”den professionella hjälparrollens inbyggda dualism” (1993, sidan 16), de olika sidorna av hjälparrollen d.v.s. makt/kontroll och hjälp. Om man som professionell hjälpare inte har ett medvetet förhållande till denna sida av sin funktion kommer man att löpa en risk att misstolka klienternas reaktioner. Om klienten exempelvis håller inne med viss information kan detta i vissa fall grunda sig i en känsla av maktlöshet och bottna i klientens legitima behov av att skydda sig själv och sin familj. Utifrån sin ståndpunkt kommer kanske den professionella hjälparen att tolka och behandla detta som försök till bedrägeri.
Skau säger att ”maktaspekten är närvarande i alla former av kontakt mellan klient och hjälpare”. (1993, sidan 32) Hon menar dock att maktaspekten är något som ofta döljs.
Maktaspekten framgår exempelvis inte av begreppen hjälpapparat, hjälpare och professionell hjälpare. Däremot är maktaspekten oupplösligt förenad med hjälpapparaten och den
professionella yrkesutövningen, dock i mycket olika grader och former. Hjälpaspekten kan däremot vara närvarande, men den behöver inte vara det. I den vardagliga användningen av begreppet makt får det ofta en negativ värdeladdning, ord som exempelvis maktmissbruk och maktbegär. Många människor vill helst slippa både att vara föremål för andras maktutövning och att beskriva sig själva som någon som har makt. I de sammanhang inom hjälpapparaten där maktaspekten inte är så framträdande, som till exempel i förebyggande verksamhet, kan det vara frestande att blunda för maktaspekten. Trots klientens makt genom lagstadgade rättigheter innebär relationen mellan klient och hjälpare om en i hög grad ojämlik maktbalans till klientens nackdel. Obalansen förstärks än mer av att många inte känner till sina juridiska rättigheter och inte heller får någon information om dem. Skau menar att ”klienten är beroende av hjälparen för att få bästa möjliga hjälperbjudande, och det försätter också honom eller henne i ett underläge som främjar medgörlighet, inte kritik och kamp” (1993, sida 34). Som klient upplever man förändringar i många olika avseenden. Man övergår från
subjekt - till objektstatus. Från att vara den som agerar, bedömer och beslutar blir man någon som är föremål för agerande, bedömning och beslut. Att bli klient innebär på sätt och vis att man inte längre råder över sig själv. Man blir istället föremål för de professionella hjälparnas terapeutiska, diagnostiska, stödjande, hjälpande, frigörande eller undertryckande handlingar.
En förändring är att något som från början var rent privat blir föremål för insyn och ingripande från de offentligas sida. Skau säger att det handlar om ”en avprivatisering av privatlivet”. (1993, sidan 44) Fackfolk av olika slag har rätt, och delvis skyldighet, att ta sig in i familjen för att utföra undersökningar och ge råd. De kan ställa frågor, kräva svar på dem och till exempel kräva samarbete och rapportering av vissa händelser. De privata
upplysningarna samlas så in och dokumenteras. De offentliga handlingarna fortsätter att finnas där även efter det att den aktiva klientrelationen har upphört. Klientstatusen blir därigenom en latent status som kan aktiveras när som helst och som det är omöjligt att helt befria sig ifrån.
Möten mellan professionella hjälpare och klienter som äger rum i klientens hem kallas hembesök. Skau kallar detta ”ett möte på klientens territorium men på hjälpapparatens premisser” (1993, sidan 64). De tvetydigheter och latenta konflikter som sådana situationer innebär tas sällan upp i interaktionen mellan de båda aktörerna och hjälpapparatens
representanter glömmer efterhand att vara observanta på det motsägelsefulla i situationen.
Professionella hjälpare underskattar många gånger hur konfliktfyllt det kan vara för klienten att få besök av dem, vilket i sin tur kan leda till feltolkningar av klientens reaktioner. Skau säger att makt och kontrollaspekten i relationen mellan klient och hjälpapparat kan vara oklar för de båda aktörerna men menar att man som klient upplever det starkare än som representant för hjälpapparaten.