Före och efter branden

I mina intervjuer med medarbetarna på landstinget Kronoberg fick jag ganska snabbt intrycket av att branden ses som en avgränsning mellan då och nu. I detta sammanhang står då för det dåliga, ofungerande kriskommunikationsarbetet medan nu representerar dagens utökade medvetenhet och förbättrade krishanterings-strategier. Intervjuperson D berättar:

Ett av problemen under branden var att man inte riggade någon riktig krisorganisation i landstinget. Man insåg inte vikten av att ha en sån organisation och man kallade inte in extra kompetenser som informatörer exempelvis. Sen var det mycket kritik mot hur man organiserat bemanningen på den berörda avdelningen. (…) Dessutom var vi i det fallet dåliga på att gå ut med information. Den information som gick ut till allmänheten var det som medierna valde att dela med sig. (…) Nu har vi en helt annan medvetenhet om de här frågorna och man ser vikten av att använda rätt kompetens på ett annat sätt nu jämfört med då.

Att de olika krishändelserna, framför allt branden, har bidragit till utveckling mot en större medvetenhet och förbättrade kriskommunikationsstrategier verkar alla intervjuade vara överens om. Att organisationen har gått framåt när det gäller krismedvetenhet och utbildningar i kriskommunikation är det ingen tvekan om. Men det är intressant att se hur branden så tydligt utgör en brytpunkt i intervjupersonernas medvetande.

Branden var onekligen ett uppvaknande. Så mycket har hänt sedan dess och om man ser det på det sättet… så kan man nästan säga att det var bra för oss att branden hände. (Intervjuperson E)

Intervjuperson F menar också att det på grund av branden dessutom skapats en större efterfrågan bland anställda att gå utbildningar och få bättre kunskap om vad som ska göras i en eventuell kris. Branden har alltså inte bara lett till prioritering av dessa frågor från ledningssidan utan också fört med sig ett intresse underifrån i organisationen. Ett intresse som tidigare inte fanns. Detta intresset är till viss del baserat på en oro över vad som kan gå fel om man inte kan dessa saker då brister hos berörd personal i andra fall, exempelvis efter branden, pekats ut som stor del av problemet.

Efter branden var ju Janne Josefsson här och gjorde ett program om oss och de olika brister man sett i samband med branden. Det var ju självklart inte bra för oss på landstinget så det var ju väldigt tufft och svårt. Det gäller att lära och gå tillbaka och se: vad skulle vi kunna ha gjort bättre? Det kan vara svårt att lyfta fram det positiva kring såna här händelser för det är ju inte alltid dom bitarna som intresserar medierna ju. Det gäller att försöka bli bättre förberedd till nästa gång bara. (Intervjuperson C)

En annan stor skillnad före och efter branden är bytet av ledarskap som skedde då berörd landstingsdirektör avgick i eftermälet från branden. Med det nya ledarskapet kom tänket med kriskommunikation som viktig del av organisationens arbete och det gamla sättet att arbeta byttes ut. Tillsammans med fokus på detta uppifrån och ett intresse av att förbättra sina kunskaper underifrån, har synsättet att kriskommunikation är ett måste att kunna inom organisationen vuxit fram och blivit allt starkare. Intervjuperson D säger:

Min första dag här på jobbet var den dagen en kille rymde från rättspsyk. Jag fick då i uppgift att stötta den chefen vi hade då. I det gamla systemet är jag inte alls säker på att de hade kallat in en informatör för dom hade hanterat det själva. Här gjorde dom det och det innebar att jag hanterade media åt dom. Och det är klart att en chef inte skulle kunna hantera det själv, att liksom både leda sin verksamhet och stödja personalen. Det var ju en lärdom. Här, tack vare problemen runt branden, var väl första tanken att man skulle ha informatören med. Den chefen sa sen efteråt att ”jag var ju jättetacksam för ert stöd” och att ”vi har ju lärt oss av våra tidigare misstag”.

Här görs det tydligt att nytt ledarskap har lett till ett ändrat sätt att tänka så att man, i en kris, direkt kopplar in extra resurser för att få hjälp med hanterandet av situationen. Intervjuperson F var inne på detta:

Efter branden har man insett vikten av att alla inom organisationen vet vad dom ska göra i en krissituation. Man har märkt från ledningens sida att man nu förstått att det här måste skötas. Om inte avdelningarna och medarbetarna kan sina roller så har ju inte ledningen en chans att göra ett bra jobb!

Enligt de intervjuade personerna har alltså branden inneburit att man nu, på alla nivåer i organisationen, inser vikten av att ha kriskunskap som genomsyrar organisationen och att alla har en viktig roll att sköta när något väl händer.

7.4 Föreställningar kring hot och risker I intervjuerna med medarbetare från landstinget Kronoberg framgick att några hade en relativt bred bild av vad en kris är. De ansåg att en kris kan vara allt från en bilolycka till en naturkatastrof. Dock fanns det också de som gav ordet kris en väldigt extrem innebörd och därmed såg detta som ett allt för allvarligt begrepp för att kunna användas i relation till landstingets verksamhet.

Det är en extra ordinär händelse. Alltså en kris är ju inte att det är mycket att göra, utan en kris det är ju när våra egna resurser absolut inte räcker till och vi måste göra riktiga förstärkningar för att överhuvudtaget kunna hantera detta. Det är väl en kris egentligen. Så någon kris har vi ju inte haft egentligen. Vi har ju högt till tak innan vi kommer upp till en kris om du förstår vad jag menar. (Intervjuperson C)

När det gäller frågan vad man ser för hot mot landstinget Kronobergs verksamhet i framtiden var det flera som ansåg att miljöhotet har vuxit i betydelse på senare år. Efter stormar som Gudrun och Per, varav framför allt Gudrun var väldigt förödande för området, har man insett att sådana externa händelser ställer stora krav på

organisationen. Med klimatförändringarna anser man också att sådana stormar kommer att bli fler och öka i styrka i framtiden.

Ja det här med väderproblem kommer nog komma allt mer. Det kan ju i sin tur slå ut våra elresurser och liknande och här är vi ju helt beroende på el. Stora driftstop kan vara förödande för vår verksamhet! Då blir vi väldigt sårbara. (Intervjuperson E)

Utöver naturhotet ansåg en majoritet av medarbetarna att en av de största riskerna för landstinget är pandemier och epedemier. Intervjuperson F berättar:

Sen är det ju det här med stora epidemier, pandemier, där vi får stora personalbortfall. Det är ju en stor risk. Och det är vi inte säkra på hur vi ska jobba med det. Ja alltså vi vet ju att vi ska förbereda oss innan men jag menar det är ju alltid svårt när det blir många i personalen som är utslagna. Och så känns det som att man som gärningsman kanske inte tänker på samma sätt längre. De kan ju gå in direkt på sjukhusen och sprida både det ena och det andra… det ser jag som en stor risk.

Flera nämner att det finns diskussioner på ett nationellt plan om hur man bäst ska förbereda sig för framtida förmodade pandemier. Att det finns sådana samtal som pågått under längre tid kan vara ett tecken på hur det faktum att man diskuterat denna möjlighet har skapat en rädsla för att en pandemi ska drabba oss.

Vad forskare anser att ett par olika faktorer bidrar till vad för hot och risker man upplever. Dessa faktorer är: media, ens miljö, ens tidigare erfarenheter plus vad man har för möjligheter att skydda sig mot händelsen. (Höijer, 2009 s. 10/Enander, 2005 s 19) Om vi börjar med att titta på mediernas effekt kan man se att medierna har bidragit till vad för framtida risker de intervjuade upplever för landstinget Kronoberg. Terrorism och bombdåd nämns som framtida krisscenarier och båda har diskuterats mycket i media i relation till internationella konflikter och så vidare. De risker som ses har formats av vad media presenterar som möjliga hot mot vårt samhälle, både på ett nationellt och internationellt plan.

Vidare har miljön på landtinget Kronoberg säkerligen påverkat de intervjuade. Det faktum att de alla svarade på ett likartat sett när det gäller framtida hot och risker, leder mig att tro att de interna diskussionerna medarbetare emellan har stärkt och lyft fram de här olika hoten som möjliga och allvarliga. Det finns en gemensam delad uppfattning om vad de inom organisationen behöver förbereda sig för och arbeta förebyggande med. Också de utbildningar och övningar man gjort med medarbetare har bidragit till den insocialisering av hot och risker som skett inom organisationen. Intervjuperson A berättar:

Ja vi har ju övningar på scenarion som prioriterats som möjliga och som vi behöver vara lite extra förberedda på. I höstas hade vi en övning med en stor brand till exempel, och det är ju sånt som skulle kunna hända.

Det man från ledningens sida prioriterar som viktigt att öva på blir krisscenarior som de anställda sedan anser vara ett stort framtida hot mot verksamheten. Alltså sprider sig ledningens syn på hot och risker för verksamheten sig ner till medarbetarna och blir en gemensam utgångspunkt.

När det sen gäller det faktum att tidigare erfarenheter spelar roll när det gäller ens uppfattningar om risker (Enander, 2005 s. 19), kan man se att brandscenariot ofta tas upp som en hotbild. Ofta nämns brand någonstans i sjukhuslokalerna som en stor risk då detta skulle kunna resultera i att sjukhuset inte kan användas på normalt sätt. Också att en patient skulle kunna tända eld någonstans nämns som en risk. Detta har en tydlig koppling till den brand som bröt ut 2003. Med verksamheter inom rättspsykiatri och sjukvård blir bränder, rymningar och andra liknande händelser risker och hot att ta hänsyn till. Också de tidigare erfarenheterna av stormar och väderrelaterade problem har stärkt oron för framtida kraftigare stormar och alla de problem dessa skulle föra med sig.

Slutligen så menar Enander (2005 s. 19) att en kris man anser sig ha svårt att skydda sig mot ofta upplevs som en större fara. Detta är också tydligt bland intervjupersonerna då terrorism, pandemier och väderkatastrofer alla är svåra, näst intill omöjliga, att skydda sig emot. Denna maktlöshet att inte kunna förhindra eller undkomma effekterna av sådana händelser ökar hotet som medarbetarna uppfattar att de utgör.

Ja det här med terrorism och sånt där utgör ju alltid ett hot. Och problemet med en sån händelse är ju att vi inte kan göra något åt det innan. Inträffar det så inträffar det plötsligt och det kan ju ställa till stora problem för oss. (Intervjuperson G)

Beck (1986 s. 44) menade att vi idag överproducerar risker och hot och att de hot vi ser i framtiden styr hur vi jobbar med förebyggande åtgärder idag. Detta kan man tydligt se hos landstinget Kronoberg då de utgår från sina riskbedömningar i utformandet av utbildningar och krishanteringsplaner. Erfarenheterna från Sankt Sigfridsbranden och andra kriser har gjort att kriskommunikationsarbetet har fått en växande prioritet. Att arbeta mycket med olika hot och riskanalyser är dock kanske inte alltid positivt. Genom att arbeta med dessa förmodade framtida hot förstärker man också oron för att de ska inträffa. Hot som man som medarbetare eventuellt inte sett förut kan komma fram genom detta arbete och bli en ny sak att oroa sig för som tidigare inte fanns där.

Ja man går ju inte runt och oroar sig för olika saker på jobbet jämt direkt. Men det finns ju i bakhuvudet så klart. Och vi pratar ju rätt mycket om olika risker, speciellt när det är utbildningar, och det öppnar ju upp ögonen för vad som skulle kunna hända. (Intervjuperson B)

Att hitta en balans mellan att vara förberedd och skapa en utökad oro hos medarbetarna för framtida möjliga händelser, är kanske det som är det svåra.

7.5 Föreställningar och arbetssätt

När det gäller genomförandet av risk- och hotanalyser, så görs detta arbetet på Säkerhets- och Beredskapsavdelningen på landstinget Kronoberg. Beck (1986 s. 48) menade att det är våra föreställningar om vad som kommer att inträffa i framtiden som styr i vilken mån en organisation prioriterar kris- och riskområdet. Detta kan tydligt ses inom landstinget Kronoberg då det kontinuerligt jobbar med riskanalyser. Intervjuperson F berättar:

Ja alltså vi jobbar med risk och sårbarhetsanalyser där man diskuterar och värderar olika risker. Vi gör upp planer och vi förbereder oss preliminärt för saker vi tror ska hända. Men vi kan aldrig vara helt förberedda för det finns så mycket i världen som påverkar oss men tanken är ju att det ska finnas planer och en beredskap så att man i det initiala skedet vet ordning och reda och vad som är sitt arbete. Förhoppningsvis ska de här planerna hålla för den lilla delen.

Att de på senare år jobbat på detta sätt och därigenom fått fram ett ökat antal hotscenarier i framtiden har varit en bidragande faktor till att man sett behovet av fler utbildningar och att mer resurser behöver läggas till att utforma fungerande kriskommunikationsdokument. Det ökade resurserna, som lagts till att ta fram hot och riskanalyser, har alltså lett till att man nu ser ett ytterligare ökat behov av resurser till detta område då fler hotscenarier kontinuerligt tas fram.

De resultat man får fram i de här analyserna används när det gäller att ta fram och utforma givande utbildningar för de anställda. Detta så att de ska få öva och träna på vad som ska göras om en liknande händelse skulle inträffa på riktigt och att samtidigt ge dem en möjlighet att diskutera igenom dessa frågor med varandra. När det gäller de olika utbildningarna säger intervjuperson F så här:

Alltså vi har olika typer av utbildningar och utbildningskrav. Och därför beror det lite på… Bland annat så har vi utbildningar för dom som kan ingå i en sjukvårdsgrupp; alltså läkare och sjuksköterskor som kan skickas ut till en skadeplats för att komplettera ambulanspersonalen. Och då pratar vi om jättestora olyckor och vi har utbildningar för bakjouren. Och för medicin och på kirurgen och för ledningsgrupper och för sjuksköterskor som finns på akutmottagningarna. Och det är ju jätteviktigt att dom kan och vet hur dom ska agera så dom utbildar vi hela tiden. Sen har vi haft stabs- och ledningsutbildningar också. Alltså de här stora massutbildningarna som vi haft tidigare, de ger inte så mycket. Det blir för komplicerat. Det ger mer med de här lite mindre övningarna där man diskuterar och ibland kanske till och med gör övningarna på en tavla. Man kan ju låtsas att det hänt en olycka med massor med skadade så att man får testa sin förmåga.

Främst ligger alltså fokus på att ha personalen med anknytning till sjukhusen redo och förberedda om något skulle hända. Detta eftersom dessa är de första på plats. Men även ledningen och liknande utbildas kontinuerligt.

Att det är Säkerhets- och Beredskapsavdelningen som både tar fram riskanalyser och utformar utbildningar gör att de risker och hot som man på denna avdelning anser finns emot organisationen i framtiden blir de föreställningar som sedan sprids till resten av organisationen. Den interna synen på framtida hot och risker styrs alltså till stor del utav Säkerthets- och Beredskapsavdelningen.

Eftersom det även är den nämnda avdelningen som tar fram och utarbetar Plan vid Allvarlig Händelse, styrs också de praktiska kriskommunikationsdokumenten av avdelningen. När planen utformades tänktes många möjliga krisscenarier in då planen skulle täcka så många eventualiteter som möjligt. Det finns därmed en nära koppling

mellan de praktiska tillvägagångssätten och de föreställningar som finns om hot och risker inom organisationen.

Ja, det är så att man diskuterar en massa olika händelser. Man skriver upp möjliga scenarier på en tavla, som man tror skulle kunna hända, och sen går man igenom och tittar på de här sakerna och gör upp olika riskkurvor. Man diskuterar och jobbar igenom de olika scenarierna. Så det är ju en process… en tankeprocess kan man säga som egentligen är den viktigaste när det gäller att ta fram de här analyserna. Dom används sen i sin tur när vi gör upp styrdokument och checklistor och annat. (Intervjuperson G)

Att det just är en tankeprocess, som intervjuperson G nämner, är intressant. Detta kan kopplas till Douglas och Wildavsky som menade att risker är sociala konstruktioner. De är något som skapas inom organisationen genom diskussioner och påverkas av vad som skrivs och visas i medierna samt av vad man har för erfarenheter av kriser sedan tidigare. De risker som upplevs existera har inte nödvändigtvis en koppling till faktiska riskökningar i samhället. (Höijer, 2009 s. 7) Genom samtal med varandra, framhävandet av olika risker och möjliga krisscenarion i utbildningar kan man möjligtvis skapa och förstärka olika hot som kanske inte existerar rent faktiskt för landstinget Kronoberg i den utsträckning som medarbetarna anser.

Därför kan man påstå att arbetet med riskbedömningar har effekter på vad övriga medarbetare inom organisationen har för syn på risker och hot mot landstinget. Riskanalyserna ligger som bas för utformandet av styrdokument och utbildningar vilka förstärker synen på risker och hot inom organisationen. Att det finns en tydlig gemensam bild kring risker och kriser kan ses genom intervjupersonernas likartade svar. Alltså är det i grund och botten de framdiskuterade föreställningarna kring hot, risker och kriser som styr hur man utformar och arbetar med kriskommunikation i praktiken på landstinget Kronoberg.

7.6 sammanfattning

Först kan man konstatera att landstinget Kronoberg har en Plan vid Allvarlig Händelse där checklistor och åtgärdskalendrar finns för viktiga positioner inom landstinget. Det finns också en tjänsteman i beredskap som har ansvaret att höja beredskapen inom organisationen om situationen kräver det. Landstinget har dessutom genomfört utbildningar för att säkerställa att medarbetarna har tillräckliga kriskommunikationskunskaper. Dock kan man se att medarbetare fortfarande känner en viss nervositet och rädsla inför krishändelser. Man vill inte göra fel och försätta organisationen i problem.

En av de stora riskerna med en krishändelse är att organisationens rykte kan ta allvarlig skada om krisen inte hanteras på ett bra sätt. Ett skadat rykte är svårt att reparera. Kopplat till landstinget Kronoberg kan man se att Sankt Sigfridsbranden är den händelse som skadat organisationens rykte allra mest. Detta eftersom stora brister både inom den psykiatriska verksamheten och i kriskommunikationsrutinerna upptäcktes. Kritiken som togs upp i media bidrog också till ryktets försämring. Stormen Gudrun 2005 å andra sidan, skadade inte organisationens rykte i samma utsträckning då detta var en händelse som dels hanterades väl, men också eftersom organisationen inte tillskrevs skulden för händelsen.

Sankt Sigfridsbranden kan ses som ett nyckelscenario för medarbetarna då den representerar ett exempel på vad konsekvenserna kan bli om man hanterar en kris dåligt. Problemen som följde efter branden och den medföljande mediaexponeringen ledde till rättegångar, ändrat ledarskap samt ett större fokus på kriskommunikation. Branden är alltså en händelse att se tillbaka på för att tydliggöra hur långt man kommit jämfört med då. Sankt Sigfridsbranden har format organisationskulturen mot en ökad fokusering på kriskommunikationsfrågor. Den tragiska händelse som branden var, förde därför med sig en hel del bra effekter för organisationen. Branden kan därmed ses som en brytpunkt mellan den dåliga kriskommunikationen innan händelsen och den bra kriskommunikationen som utvecklats sedan dess. Sedan 2003 har det utvecklats en större prioritering av kriskommunikation på ledningsnivå samt att ett större intresse för området samtidigt växt fram från de anställda.

Alla de intervjuade medarbetarna hade många förslag på vad en kris kan vara för något och också många exempel på vad det finns för framtida hot och risker för organisationen. Alla hade dock väldigt likartade svar på dessa frågor; framtida hot som