Föreläggande om att upphöra med

Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten ska få förelägga en köpare att upphöra med

1. att tillämpa en sådan handelsmetod som är förbjuden enligt den nya lagen, och

2. att obehörigen angripa leverantörens företagshemligheter enligt lagen om företagshemligheter.

67 Tillsynsmyndigheten ska även få förelägga en köpare att lämna en

skriftlig beräkning, eller en skriftlig kostnadsberäkning och underlaget för denna beräkning, om köparen kräver betalning för vissa tjänster.

Sådana förelägganden ska få förenas med vite.

Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. I promemorian föreslås att tillsynsmyndigheten ska få förbjuda en köpare att tillämpa en otillbörlig handelsmetod. Enligt promemorians förslag ska ett sådant förbud få omfatta även en handelsmetod som väsentligen överensstämmer med den handelsmetod som har förbjudits. Vidare föreslås i promemorian att förbud ska få meddelas även i fall där en förbjuden metod ännu inte tillämpats. Slutligen föreslås att ett förbud ska få förenas med vite endast om tillsynsmyndigheten inte samtidigt beslutar eller överväger att besluta om sanktionsavgift.

Remissinstanserna: Konkurrensverket ifrågasätter om ett förbud som omfattar en handelsmetod som väsentligen överensstämmer med den som förbjuds är godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt. Det är enligt verket problematiskt att, som i promemorian, utgå från en handelsmetods verkningar vid en sådan bedömning, då ett förbud i sådana fall skulle kunna ta sikte på förfaranden som inte är förbjudna enligt den svarta listan. Konkurrensverket anför vidare att enligt direktivet ska tillsyns- myndigheten kunna fatta interimistiska förbud, vilket saknas i promemorians förslag. Det bör enligt verket övervägas om förvaltnings- lagens regler är tillräckliga. Även Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) noterar att förslaget inte innehåller någon möjlighet att meddela interimistiska förbud. Domstolen anför vidare att den föreslagna lösningen att förbud inte ska få förenas med vite om tillsynsmyndigheten samtidigt beslutar eller överväger att besluta om en sanktionsavgift framstår som märklig med tanke på att ett förbud är framåtblickande. Enligt domstolens mening vore det bättre att införa en generell möjlighet att meddela vitesförbud, vid sidan av bestämmelserna om sanktionsavgift. Förbudet mot dubbelbestraffning måste dock givetvis respekteras i rättstillämpningen. Domstolen anför även att det finns skäl att göra samma uppdelning som i marknadsföringslagen, där Konsumentombudsmannen endast får meddela förbud vid vite i fall som inte är av större vikt. Domstolen vill i sammanhanget påpeka att en reglering som innebär att beslut i omfattande ärenden får fattas av tillsynsmyndigheten, och som efter överklagande kommer att handläggas i domstol, skulle medföra betydande merarbete i domstolarna bl.a. när det gäller sekretessprövning.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5.7 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att tillsynsmyndigheten, om den kommer fram till att en köpare har överträtt de förbud som avses i artikel 3, kräver att köparen upphör med den förbjudna handelsmetoden. I artikel 6.1 d anges att tillsynsmyndigheten ska ha befogenhet att fatta beslut i vilka en överträdelse av förbuden i artikel 3 konstateras och det krävs att köparen upphör med den förbjudna handelsmetoden. Myndigheten får enligt artikeln avstå från att fatta ett sådant beslut om beslutet skulle kunna riskera att avslöja den klagandes identitet eller avslöja andra uppgifter beträffande vilka den klagande anser att ett sådant röjande skulle kunna

68

skada dennes intressen, och under förutsättning att den klagande har angett vilka uppgifter det gäller.

Tillsynsmyndigheten bör därför, som konstaterats i avsnitt 6.6.5, få förelägga en köpare att upphöra med att tillämpa en sådan handelsmetod som är förbjuden enligt den nya lagen. Det inkluderar en möjlighet att rikta ett föreläggande mot en fysisk eller juridisk person som ingår i en grupp av fysiska eller juridiska personer som omfattas av definitionen av köpare. Enligt direktivets artikel 3.1 första stycket g ska det vara förbjudet för en köpare att olagligen anskaffa, använda eller röja leverantörens företagshemligheter i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/943 av den 8 juni 2016 om skydd mot att icke röjd know-how och företagsinformation (företagshemligheter) olagligen anskaffas, utnyttjas och röjs. I avsnitt 6.5.7 görs bedömningen att detta redan är olagligt genom lagen (2018:558) om företagshemligheter, och att det därför inte krävs något särskilt förbud i den nya lagen. Däremot kräver direktivet att tillsynsmyndigheten ska ha befogenheter att ingripa även mot sådana överträdelser. Tillsynsmyndigheten bör därför få förelägga en köpare att upphöra med att obehörigen angripa leverantörens företagshemligheter enligt lagen om företagshemligheter.

Enligt promemorians förslag ska det även vara möjligt att låta förbudet omfatta en handelsmetod som väsentligen överensstämmer med den som förbjuds eftersom det i annat fall finns det en risk för att ett meddelat förbud kan bli verkningslöst. Konkurrensverket framhåller att det ur rättssäkerhetssynvinkel ska finnas förutsebarhet om förbudets räckvidd och att det är problematiskt att utgå från en handelsmetods verkningar vid en sådan bedömning av vad som väsentligen överensstämmer med en förbjuden metod. Regeringen finner, liksom Konkurrensverket, att en sådan reglering kan vara problematisk från rättssäkerhetssynpunkt. Det bör därför enligt regeringens bedömning inte införas någon sådan bestämmelse.

Konkurrensverket anför att det bör övervägas om förvaltningslagens regler är tillräckliga för att uppfylla direktivets krav på interimistiska förbud. Enligt artikel 6.1 e i direktivet ska tillsynsmyndigheten bl.a. ha befogenhet att vidta interimistiska åtgärder för den som begått en överträdelse, i enlighet med nationella regler och förfaranden. I propositionen Nya befogenheter på konsumentskyddsområdet bedömdes de möjligheter som föreslogs för behöriga myndigheter att fatta beslut som ska gälla omedelbart, vilka beslut sedan kan överklagas till domstol, uppfylla de krav på att behöriga myndigheter skulle ha befogenhet att vidta vissa interimistiska åtgärder som ställdes upp i den aktuella EU- förordningen (prop. 2019/20:120, s. 75). Regeringen, som gör samma bedömning när det gäller direktivets krav på befogenhet att vidta interimistiska åtgärder, menar att detta krav får anses vara uppfyllt i och med att ett föreläggande enligt den nya lagen föreslås gälla omedelbart om något annat inte beslutas. Frågan om en särskilt reglerad möjlighet att fatta interimistiska beslut får övervägas om det finns ett sådant behov.

Ett föreläggande om att upphöra med att tillämpa en förbjuden handelsmetod bör kunna förenas med vite för att vara tillräckligt handlingsdirigerande. Som ovan konstaterats fastställs vite i enlighet med bestämmelserna i viteslagen. I promemorian föreslås att ett förbud ska få förenas med vite endast om tillsynsmyndigheten inte samtidigt beslutar

69 eller överväger att besluta om sanktionsavgift. Enligt Patent- och

marknadsdomstolen vore det bättre att införa en generell möjlighet att meddela vitesförbud, vid sidan av bestämmelserna om sanktionsavgift. Regeringen delar domstolens uppfattning att det inte bör föras in någon sådan begränsning i möjligheten att förena ett föreläggande med vite. När det gäller dubbelbestraffningsförbudet och förhållandet mellan vite och sanktionsavgift, se avsnitt 6.6.11.

Patent- och marknadsdomstolen anför även att det finns skäl att införa samma uppdelning som i marknadsföringslagen, dvs. att förbud vid vite ska meddelas av domstol i fall som är av större vikt. Regeringen ser inte något behov av en sådan uppdelning beträffande detta regelverk. En sådan ordning stämmer också mindre bra överens med att det enligt ordalydelsen i direktivet är tillsynsmyndigheten som ska ha befogenhet att fatta beslut om att köparen ska upphöra med den förbjudna handelsmetoden (artikel 6.1 d). Här skiljer sig direktivtexten från bestämmelsen om sanktionsavgifter där myndigheten ska ha befogenhet att ålägga, eller inleda förfaranden för att ålägga sådana avgifter (artikel 6.1 e).