3 Närmare om gränserna för det ömsesidiga förtroendet och det ömsesidiga
3.4 Förenade målen C-411/10 och C-493/10, N.S. och M.E
3.4.1 Bakgrund och utgångspunkter
De förenade målen C-410/10 och C-493/10 gällde frågan om det föreligger hinder att översända en asylsökande i enlighet med Dublin II-förordningen när det finns misstanke att den asylsökande kan komma att få sina grundläggande rättigheter kränkta i den medlemsstat som den ska översändas till.147 I de båda målen hade asylsökanden invandrat till unionen genom att passera in i Grekland, där de inte lämnat in någon asylansökan, för att sedan resa vidare till andra medlemsstater där de istället ansökte om asyl.148 De båda medlemsstaterna, Förenade kungariket och Irland, som mottog ansökan ansåg att
146 Mitsilegas, EU Criminal Law after Lisbon, s. 137.
147 Jfr. punkt 50 och 53 i domen.
148 Punkt 34-35 och 51 i domen.
Grekland skulle anses vara ansvariga för att pröva asylansökan enligt Dublin II-förordningen. De inblandade myndigheterna inledde därför ett förfarande om att översända asylsökandena. Samtliga asylsökanden valde då att motsätta sig besluten eftersom de ansåg att situationen för asylsökanden var mycket bristfällig och besvärlig i Grekland.149
I de båda målen ställdes ett antal tolkningsfrågor från de båda hänskjutande domstolarna och vissa av frågorna överlappade varandra. En av dessa frågor gällde om den överförande medlemsstaten, när den tillämpar en rättsakt som grundas på principen om ömsesidigt förtroende, måste kontrollera om den mottagande medlemsstaten respekterar grundläggande rättigheter trots att en sådan kontroll inte krävs enligt rättsakten. En annan fråga avsåg om den överförande medlemsstaten är skyldig att underlåta att verkställa överlämnandet, dvs. avvika från rättsaktens bestämmelser, och istället överta ansvaret för prövningen när det kan konstateras att den mottagande medlemsstaten inte respekterar grundläggande rättigheter.150
Det kan mot den bakgrunden indirekt utläsas att de hänskjutande domstolarna inte hade fullt förtroende för den andra statens asylsystem och därför ville avvika från tillämpningen av rättsaktens bestämmelser, tillika det förtroende som rättsakten ska bygga på, med hänvisning till att det fanns en risk för att den enskilde annars skulle få en grundläggande rättighet inskränkt om rättsakten tillämpades. Innebörden av att tolkningsfrågan avser en fråga om att göra avvikelse från rättsaktens bestämmelser med hänsyn till skyddet av grundläggande rättigheter gör att EUD:s resonemang kan anses innehålla allmängiltiga uttalanden som möjligtvis, beroende på omständigheterna, kan appliceras på andra samarbeten som på området för frihet, säkerhet och rättvisa använder principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande. Det följer av att EUD måste, för att kunna besvara tolkningsfrågorna i målet, på ett allmänt plan tolka hur principerna ska användas för att vara förenligt med skyddet för grundläggande rättigheter.
Således kan det i vart fall påstås att målet som utgångspunkt kan ha betydelse, beroende på omständigheterna, för hur principerna borde användas inom ramen för t.ex.
straffrättsliga samarbeten.151
149 Punkt 36-40 och 52 i domen.
150 Se redogörelse av relevanta tolkningsfrågor i punkt 70-73 i domen.
151 En som tycks dela min uppfattning att rättsfall rörande det gemensamma asylsystemet kan ha relevans för straffrättsliga samarbeten är i vart fall Mitsilegas. Se Mitsilegas, EU Criminal Law after Lisbon, s. 136 f. och 139 f.
3.4.2 Ett första urholkande av principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande
Inledningsvis framhålls i domen att det europeiska asylsystemet som helhet bygger på att grundläggande rättigheter och principer respekteras. EUD påminner därför om att medlemsstaterna är skyldiga enligt artikel 6 FEU och artikel 51 i stadgan att både tolka sina nationella bestämmelser och tillämpa sekundärrättsliga bestämmelser i enlighet med grundläggande rättigheter som skyddas av unionens rättsordning och andra allmänna unionsrättsliga principer.152 I enlighet härmed finns det enligt EUD fog för uppfattningen att samtliga medlemsstater ska ha ett ömsesidigt förtroende för att andra medlemsstater respekterar unionsrätten liksom de unionsrättsligt skyddade grundläggande fri- och rättigheterna. EUD menar vidare att det är med den grunden som det har kunnat bildas ett rättsaktssystem för behandling av asylansökningar som är rationellt, effektivt och rättssäkert. Genom ett sådant system är syftet dessutom att unionen ska gemensamt sträva efter att upprätthålla unionens mål om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.153 Med hänsyn härtill anför EUD att inte varje form av kränkning av grundläggande rättigheter kan påverka medlemsstaternas skyldighet att efterleva den aktuella rättsaktens bestämmelser. Det måste därför accepteras att det kan förekomma ”betydande funktionella svårigheter i en viss medlemsstat” och en viss allvarlig risk för att asylsökande behandlas på ett sätt som inte är förenligt med deras rättighetsskydd.154 Därefter övergår EUD till att pröva om det i vissa fall kan finnas anledning att avvika från principen om ömsesidigt förtroende. I denna del konstateras snabbt att det inte är förenligt med stadgan att verkställa ett överförande om det ”finns anledning att hysa allvarliga farhågor för att det föreligger systembrister” i den mottagande medlemsstaten som innebär att asylsökanden behandlas i strid med deras rättighet i artikel 4 i stadgan att inte utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.155 EUD ser särskilt till att ED i målet M.S.S. mot Belgien och Grekland fällde den förstnämnda staten till ansvar för kränkning av grundläggande rättigheter när dess myndighet, i en liknande situation, hade verkställt ett överförande. Det fästs särskild vikt vid att ED då uppmärksammade att myndigheterna hade valt att översända sökanden trots att de visste eller borde ha vetat att det fanns en risk för att den berörda personen skulle komma att utsättas för behandling
152 Punkt 75-77 i domen. Jfr. punkt 69.
153 Punkt 78-80 och 83 i domen.
154 Punkt 81-82 i domen. Citatet är hämtat från punkt 81.
155 Punkt 86 i domen.
som strider mot dennes grundläggande rättighet att inte utsättas för tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling.156 Med beaktande av ED:s dom i det nämnda målet anser EUD att det ankommer på medlemsstaterna att bedöma hur situationen ser ut i den mottagande medlemsstaten. Bedömningen kan bl.a. ske genom beaktande av rapporter från internationella icke-statliga organisationer, skriftväxling med Förenta nationernas flyktingkommissariat (UNHCR) och rapporter från vissa särskilda kommittéer. Det framhålls särskilt att det inte är godtagbart att en medlemsstat, som ska verkställa en överföring, svävar i okunnighet om innehållet i sådana handlingar som adresserats till instanser vars arbete som samma medlemsstat deltagit i.157 EUD når sedan slutsatsen att det finns situationer då en överförande medlemsstat måste avvika från en rättsakts föreskrivna ordning och i förlängningen även principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande. En medlemsstat är bl.a. skyldig att inte genomföra ett överförande enligt Dublin II-förordningen under förutsättningen att det finns anledning att anse att samma medlemsstat inte kan sväva i okunnighet om systembrister i den mottagande medlemsstaten, vilka innebär att det finns skäl att anta att den asylsökande löper en verklig risk att få sin rättighet att inte utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.158
3.4.3 Sammanfattande kommentarer
Sammanfattningsvis kan det konstateras att EUD fastställer att ett misstroende för en annan medlemsstat kan tillåtas beaktas under vissa särskilda förutsättningar. En av dessa förutsättningar är det finns systembrister i den mottagande medlemsstaten vad gäller respekten för enskildas rätt att inte utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling, vilket i sin tur ska medföra att det finns skäl att anta att den berörda personen löper en verklig risk att få den rättigheten kränkt.
3.5 Förenade målen C-404/15 och C-659/15 PPU, Aranyosi och Caldararu