Närmare om automatiska undantag då rådet fattat ett beslut med stöd av artikel 7 FEU . 62

Genom det sista förhandsavgörandet LM kan det utläsas att EUD uppställer en skyldighet för de verkställande medlemsstaterna att vägra erkännande och verkställighet av europeisk arresteringsorder om det slagits fast i enlighet med artikel 7 FEU att den utfärdande medlemsstaten allvarligt och ihållande åsidosätter en gemensam värdering som stadgas i artikel 2 FEU. Emellertid lämnar rättsfallet två frågor obesvarade, men som förhoppningsvis kan klarläggas genom att tolka EUD:s domskäl.

Den första frågan som inte kan anses besvaras tydligt är om det har betydelse vilken gemensam värdering i artikel 2 FEU som det slås fast att en medlemsstat ihållande och

191 Jfr. Flore s. 163 f.

systematiskt åsidosätter enligt artikel 7 FEU. I domskälen hänvisas återkommande till rättsstatsprincipen som ett exempel på en gemensam värdering som är kvalificerad.¹⁹² Förmodligen görs det eftersom det är respekten för rättsstatsvärderingar som den hänskjutande domstolen menar att Polen ihållande och systematiskt åsidosätter. Att rättsstatsprincipen nämns som en exemplifiering måste emellertid anses antyda att även andra gemensamma värderingar som inte exemplifieras kan vara av betydelse. EUD tycks nämligen fokusera på om det slagits fast i enlighet med artikel 7 FEU att en medlemsstat åsidosätter en gemensam värdering som stadgas i artikel 2 FEU, oaktat vilken värdering det är. Det kan bl.a. märkas genom att EUD nämner att fastslåendet enligt artikel 7.2 FEU kan få konsekvenser enligt artikel 7.3 FEU,¹⁹³ vilket kan vara att medlemsstatens rättigheter enligt fördragen temporärt återkallas. EUD tycks således anse att syftet med att avvika från det straffrättsliga samarbetet när ett fastslående skett enligt artikel 7 FEU är att primärt skydda de gemensamma värderingarna i artikel 2 FEU som helhet liksom att repressivt bestraffa den medlemsstaten som inte följer de gemensamma värderingarna, vilket i sin tur tyder på att alla gemensamma värderingar har betydelse. Med det perspektivet finns det ingen rimlig förklaring till att ett fastslående av att en medlemsstat ihållande och systematiskt åsidosätter rättsstatsprincipen är tillräckligt för att avvika från tillämpningen av ett straffrättsligt samarbete, medan ett fastslående av att en medlemsstat ihållande och systematiskt åsidosätter grundläggande rättigheter inte är tillräckligt. Vad gäller just rättsstatsprincipen och grundläggande rättigheter har dessa två värderingar kunnat märkas vara starkt sammankopplad. En olikbehandling av de gemensamma värderingarna, och i synnerhet rättsstatsprincipen och grundläggande rättigheter, skulle därför vara omotiverad enligt min uppfattning. I vart fall måste den slutsatsen, att alla gemensamma värderingar och principer i artikel 2 FEU är lika skyddsvärda, tas för given om EU menar allvar med att värna om samtliga gemensamma värderingar som stadgas i artikel 2 FEU.

Den andra frågan som EUD lämnar obesvarad gäller om det automatiska undantaget ska betraktas som en harmoniserad vägransgrund i rättsakten eller om den ska betraktas som ett undantag som inte har stöd i rättsakten och därmed möjligen kan användas vid tillämpningen av andra straffrättsliga samarbeten. Den frågan är tyvärr inte lika enkel att besvara genom en tolkning av EUD:s domskäl. Att EUD uttryckligen hänvisar och

192 Se t.ex. punkt 69 och 71-72 i målet LM.

193 Se punkt 70 i målet LM.

baserar sin slutsats på rambeslutets beaktandeskäl 10 tyder på att det automatiska undantaget ska ses som en unik vägransgrund som endast kan tillämpas vid tillämpning av rambeslut 2002/584. En sådan slutsats får stöd av att beaktandeskälen används för att tolka unionslagstiftarens avsikt med den rättsakt som beaktandeskälen finns i, vilket framhölls i avsnitt 1.4.3. Eftersom beaktandeskälen tillhör rambeslutet har EUD, med andra ord, tolkat unionslagstiftarens avsikt med rambeslutet och inget annat. Eftersom tolkningen sålunda avser en sekundärrättslig rättsakt får tolkningen samma status som rättsakten och har därför, i enlighet med det som anfördes i avsnitt 1.4.3, inte någon bindande betydelse för andra rättsakters utformning och tillämpning. Slutsatsen får även stöd av systematiken i EUD:s domskäl där det, efter konstaterandet att automatiska undantag inte får användas om det inte skett ett fastslående enligt artikel 7 FEU, anförs att alternativet i ett sådant läge är att tillämpa undantaget för exceptionella omständigheter.¹⁹⁴ En systematisk tolkning av det uttalandet innebär att EUD inte kan anses betrakta det automatiska undantaget som ett undantag för exceptionella omständigheter och att det därför inte kan tillämpas, oavsett omständigheterna, vid tillämpningen av andra rättsakter såvida det inte uttryckligen finner stöd i den aktuella rättsakten. En sådan ordning kan med hänsyn till den verklighet som råder i unionen, något som uppmärksammades under avsnitt 1.2, framstå som otillfredsställande. Således återvänds till denna fråga senare i uppsatsen genom en diskussion om de lege ferenda.

3.7.5 Sammanfattning av slutsatser

Sammanfattningsvis kan konstateras att EUD accepterar att en verkställande medlemsstat beaktar ett misstroende för den utfärdande medlemsstaten om det grundas i exceptionella omständigheter och det sker i enlighet med ett särskilt undantagsförfarande.

Exceptionella omständigheter föreligger om den verkställande medlemsstaten kan konstatera att det finns en verklig risk för att vissa grundläggande rättigheter kommer att kränkas om en samarbetsåtgärd verkställs. Det är oklart om EUD anser att kränkningar av alla eller enbart vissa grundläggande rättigheter är kvalificerade, utan i nuläget kan det endast konstateras att det är tillräckligt med kränkningar av absoluta rättigheter och rättigheter som är grundläggande för det straffrättsliga samarbetet och användning av principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande. Vidare kan det inte hållas för visst att EUD i allmänhet accepterar att en verkställande medlemsstat beaktar ett misstroende som baseras på att det fastslagits att den utfärdande medlemsstaten

194 Se punkt 73 och framåt i målet LM.

allvarligt och ihållande åsidosätter gemensamma värderingar i enlighet med artikel 7 FEU, och som tar sig i uttryck genom att den verkställande medlemsstaten direkt vägrar verkställighet och erkännande utan någon bedömning i det enskilda fallet.

Genom dessa slutsatser om EUD:s avgöranden blir det tydligt att domstolen genom sin rättspraxis gjort avsteg från kravet på ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande när det behövs på grund av att unionslagstiftaren inte i tillräckliga omfattning utformat vägransgrunder som tillgodoser skyddet för grundläggande rättigheter och rättsstatsvärderingar. EUD har, med andra ord, slagit fast att det ömsesidiga förtroendet som ligger till grund för användningen av principerna inte alltid ska vara blint och villkorslöst, utan i vissa fall, utöver förekommande vägransgrunder i den aktuella rättsakten, innefatta hänsyn till insikt och erfarenheter om faktiska förhållanden i den utfärdande medlemsstatens rättsordning och rättsliga tillämpning vad gäller skyddet av grundläggande rättigheter och rättsstatsprincipen.¹⁹⁵

4 E-bevisförordningen och samarbeten för bevisinhämtning i