Boverkets föreskrifter (BFS 2004:15 ALM 1) inne-håller föreskrifter och allmänna råd till kravet i 3 kap. 18 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL, att allmänna platser och områden för andra anlägg-ningar än byggnader skall kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienterings-förmåga. I stora delar sammanfaller kraven med de krav som redovisats angående enkelt avhjälpta hinder ovan, men i vissa fall föreskrivs en högre standard och det finns också en rad områden där krav tillkommer.
Vad som är allmän plats framgår av detaljpla-ner eller områdesbestämmelser. Exempel på plat-ser som kan vara allmän plats är gator, vägar, torg och parker. Med område för andra anläggningar än byggnader avses sådan mark som används eller behövs för ett normalt nyttjande av anläggningen.
Exempel på områden för andra anläggningar än byggnader kan vara fritidsområden, nöjesparker, djurparker, golfbanor, skidbackar med liftar, cam-pingplatser, småbåtshamnar, friluftsbad, parke-ringsplatser utomhus och begravningsplatser.
Av 3 kap. 18 § PBL och 3 kap. 15 § samma lag framgår att allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader skall anordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till land-skapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Föreskrifterna och de allmänna råden i 6 – 16 §§ gäller om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhållandena i övrigt. Bergiga partier med stora höjdskillnader kan vara exem-pel på delar av platser och områden där det med hänsyn till terrängen är obefogat att föreskrif-terna gäller fullt ut.
Föreskrifterna gäller när en allmän plats iord-ningställs och när ett område för andra anlägg-ningar än byggnader iordningställs. Med iord-ningställande avses i föreskrifterna nyanläggning.
De allmänna råden innehåller generella rekom-mendationer om tillämpningen av föreskrifterna och anger hur någon kan eller bör handla för att uppfylla föreskrifterna. Det står dock den enskilde
152
fritt att välja andra lösningar och metoder, om dessa uppfyller föreskrifterna. De allmänna råden kan även innehålla vissa förklarande eller redak-tionella upplysningar.
När det i denna författning anges att platser eller områden skall vara användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga avses att de skall vara användbara såväl för per-soner med större utomhusrullstol, med manuell rullstol eller med rollator för utomhusanvändning som för personer med nedsatt syn, hörsel eller kognitiv förmåga. Det dimensionerande vändmått som är lämpligt vid bedömning av användbarhe-ten för personer med större utomhusrullstol är en cirkel med diametern 2,00 meter. Nedan följer föreskrifterna.
uTFormNNING
”Platser och områden skall utformas så att de blir användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Lekplatser skall kunna användas av både barn och vuxna med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
Där toalett för allmänheten finns skall minst en toalett kunna användas av personer med rullstol för begränsad utomhusanvändning.”
Allmänt råd: När nivåskillnader inte kan und-vikas bör de minimeras och utjämnas med ramp och trappa. Sammanhängande stråk bör utformas med lättbegripliga och tydliga gångzoner och möbleringszoner. Ur säkerhets- och framkomlig-hetssynpunkt är det viktigt med en miljö utan hin-der. Det gäller särskilt för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
En toalett avsedd för personer med rullstol för begränsad utomhusanvändning bör vara minst 2,2 x 2,2 meter stor och ha ett fritt dörrpassagemått på minst 0,90 meter. I direkt anslutning till toalett-dörren bör en vändzon finnas.
GåNGyTor
”Gångytor skall utformas så att personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga kan ta sig fram och så att personer med rullstol kan
förflytta sig utan hjälp. Gångytor skall vara jämna, fasta och halkfria. På öppna ytor skall särskilda ledstråk finnas.”
Allmänt råd: Exempel på gångytor kan vara gångvägar, gångbanor, ramper, trappor och kom-munikationsytor på lekplatser. Exempel på öppna ytor kan vara torg och parkeringsplatser. Gångytor bör utformas utan nivåskillnader. Asfalt, betong-markplattor och släta stenhällar är exempel på lämpliga material. I naturmiljö kan stenmjöl som vattnats för att bli hårt vara ett lämpligt mate-rial. På grusytor kan fasta gångytor iordningställas genom ytbehandling.
En gångyta bör
a. vara så horisontell som möjligt – eftersom en längslutning brantare än 1:50 kan vara svår att använda för personer med nedsatt rörelseför-måga,
b. inte luta mer än 1:50 i sidled,
c. vara 2,00 meter bred eller vara minst 1,80 meter bred och ha vändzoner med jämna mel-lanrum,
d. vid öppningar i till exempel staket, häckar och dylikt vara minst 0,90 meter bred,
e. vara fri från hinder,
f. vara väl åtskild från cykelbana och körbana samt
g. särskiljas från möbleringszon med exempelvis avvikande markbeläggning.
När släta gångytor kombineras med ojämna gån-gytor som har en annan beläggning bör den släta gångytan vara minst 0,90 meter bred och förses med mötesplatser och vändzoner för att fungera till exempel för personer med rollator.
uTjämNING mellaN GåNGyTor
”Platser med passage mellan olika typer av gångytor och platser som ansluter till gångytor skall utformas, placeras och markeras så att de inte medför hinder för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. På dessa platser skall delar av nivåskillnaderna utjämnas med ramp till 0-nivå så att personer med nedsatt rörelseförmåga kan ta sig fram.”
Allmänt råd: Exempel på platser med passage
153
mellan olika typer av gångytor och platser som ansluter till gångytor är övergångsställen, andra ställen avsedda för gående att korsa gatan, parke-ringsplatser för personer med rörelsehinder med särskilt tillstånd och platser för på- och avstigning på allmänna platser och inom områden för andra anläggningar än byggnader.
En utjämning till 0-nivå bör inte ha större lut-ning än 1:12. Bredden bör vara 90 – 100 cm. Vid övergångsställen och andra ställen som är avsedda för gående att korsa gatan bör kantsten finnas kvar vid sidan av utjämningen så att personer med syn-nedsättning kan ta ut riktningen över gatan.
ramPer oCH TraPPor
”Om det inte är möjligt att undvika att anordna en trappa skall denna kompletteras med en ramp eller en alternativ väg som personer med nedsatt rörelseförmåga kan använda. Trappor och ramper skall utformas så att även personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga kan förflytta sig säkert.”
Allmänt råd: En ramp bör:
a. luta högst 1:20 mellan minst 2 meter långa vilplan,
b. ha en höjdskillnad på högst 0,5 meter mellan vilplanen,
c. ha en fri bredd på 1,5 meter, d. vara fri från hinder samt
e. ha ett minst 40 mm högt avåkningsskydd om det finns höjdskillnader mot omgivningen.
För personer med nedsatt rörelseförmåga kan det vara svårt att använda fler än två ramper efter var-andra. Vid utformning av en trappa bör trappans lutning och längd samt måttförhållandet mellan trappstegens höjd och djup beaktas. Trappans lutning i gånglinjen bör inte ändras inom samma trapplopp. Enstaka trappsteg med avvikande höjd bör inte förekomma. Trappstegets djup i en trappa bör vara minst 0,30 meter, mätt i gånglinjen. För att snubbelrisken skall minimeras bör en trappa ha fler än två steg
”Trappor och ramper skall på båda sidorna ha ledstänger som är möjliga att greppa om.”
Allmänt råd: En ledstång bör:
a. utformas ergonomiskt, b. löpa oavbrutet,
c. gå förbi översta och nedersta stegframkanten respektive rampens början och slut med minst 300 mm,
d. ha kontrasterande ljushet gentemot omgi-vande ytor,
”Om det tillskapas/anläggs en nivåskillnad som motsvarar mer än ett våningsplan, skall nivåskillnaden överbryggas med hiss och trappa, om det inte är möjligt eller lämpligt att göra överbryggningen med ramp och trappa. En hiss eller annan lyftanordning skall rymma en person i större utomhusrullstol och en medhjälpare samt i övrigt vara utformad så att personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga själv-ständigt kan använda den.”
Allmänt råd: Vid viktiga målpunkter, som till exempel terminaler, och vid hållplatser bör stora nivåskillnader motsvarande mer än ett vånings-plan, till exempel mellan gator eller mellan en gata och en bro, överbryggas såväl med trappa som med hiss.
Ytterligare krav på hissar som är avsedda för transport av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga finns i Boverkets föreskrifter och allmänna råd om hissar och vissa andra motor-drivna anordningar, BFS 1994:25 med ändringar, bilaga 5:1, avsnitten 1.2 och 1.6.1. Hissar som upp-fyller kraven på invändiga korgmått finns i SS-EN 81-70 (1), typ 3 (2,00 x 1,4 meter). Där finns även exempel på lämpliga manöver- och signalorgan.
KoNTraSTer oCH marKerINGar
”Viktiga målpunkter, gångytor, trappor och ramper skall vara lätta att upptäcka. Trappor skall förses med kontrastmarkeringar så att synsvaga och personer med andra
orienterings-154
svårigheter kan uppfatta nivåskillnaden.”
Allmänt råd: Busshållplatser, hissdörrar, över-gångsställen och andra viktiga målpunkter samt gångytor, trappor och ramper bör vara utformade så att de tydligt framträder mot omgivningen för att bl.a. synsvaga, blinda, personer med utveck-lingsstörning eller personer med andra oriente-ringssvårigheter lättare skall kunna använda dem.
Kontrast mot omgivningen kan exempelvis åstadkommas genom att material med avvikande struktur och ljushet fälls in i markbeläggningen, till exempel tydligt kännbara plattor i asfaltsytor.
Ledstråk bör kontrastera mot omgivningen både visuellt och taktilt. Gräskanter, murar, staket, kan-ter och fasader är naturliga avgränsningar som kan underlätta orienteringen för synsvaga och perso-ner med andra orienteringssvårigheter. Gångytor med kontrastmarkering bör utformas så att de inte medför risk att snubbla. En ljushetskontrast på minst 0,40 enligt NCS (National color system) mellan kontrastmarkeringen och den omgivande beläggningen kan avsevärt öka möjligheten för synsvaga och personer med andra orienterings-svårigheter att uppfatta markeringen. Logiska färgsystem underlättar orienteringen för perso-ner med utvecklingsstörning eller andra orien-teringssvårigheter. En trappas nedersta plansteg och motsvarande del av framkanten på trappav-satsen vid översta sättsteget i varje trapplopp bör ha en ljushetskontrast på minst 0,40 enligt NCS.
Markeringarna bör göras på ett konsekvent sätt inom området.
varNINGSmarKerINGar
”Fasta objekt och byggnadsdelar som kan utgöra fara eller hinder skall placeras och utformas så att risken för ofrivilliga sammanstötningar begränsas. Där så inte kan ske skall hindren varningsmarkeras. Utstickande byggnadsdelar, exempelvis trappor, skyltar och balkonger, placerade lägre än 2,20 m över marken skall tydligt varningsmarkeras eller åtgärdas på annat sätt, för att inte utgöra fara för blinda och synsvaga och för personer med andra orien-teringssvårigheter. Varningsmarkeringar skall
vara så placerade och utformade att de lätt kan uppmärksammas även av synsvaga och personer med andra orienteringssvårigheter. Oskyddade glasytor skall varningsmarkeras. Med varnings-markeringar avses i denna paragraf inte sådana varningsvägmärken som regleras i vägmärkes-förordningen (1978: 1001). Varningsmarkering-ar skall utformas och placeras så att de inte kan förväxlas med vägmärken och vägmarkeringar (se 85 § vägmärkesförordningen).”
Allmänt råd: Oskyddade glasytor bör varnings-markeras för både stående och sittande, genom exempelvis avvikande ljushet mot bakgrunden.
Fasta hinder, till exempel bänkar och stolpar, bör placeras i möbleringszoner, tydligt markeras visuellt och även utformas så att de kan upptäckas med teknikkäpp (vit käpp). Både tillfälliga och permanenta fasta objekt som kan utgöra hinder, till exempel uteserveringar, bänkar, cykelställ, skyltar, stolpar och blommor, bör placeras i möb-leringszoner på ett sådant sätt att de inte hindrar framkomligheten eller utgör en risk för personer med nedsatt orienteringseller rörelseförmåga.
”Nivåskillnader som kan innebära fallrisk skall markeras tydligt.”
Allmänt råd: Perronger och liknande platser och områden bör kontrastmarkeras. Vid övriga nivåskillnader som kan innebära fallrisk bör det finnas räcke eller något annat fallskydd.
SKylTar
”Det skall finnas nödvändiga informations-skyltar uppsatta så att personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga lättare kan använda platsen eller området. Sådana informa-tionsskyltar skall kunna uppfattas och förstås av personer med nedsatt orienteringsförmåga.
Med skyltar avses i denna paragraf inte sådana vägmärken och vägmarkeringar som regleras i vägmärkesförordningen (1978: 1001). Skyltar skall utformas och placeras så att de inte kan förväxlas med vägmärken och vägmarkeringar (se 85 § vägmärkesförordningen).”
Allmänt råd: Skyltar bör vara lättbegripliga
155
och lättlästa, ha ljushetskontrast och vara place-rade på lämplig höjd så att de kan läsas/höras såväl av personer i rullstol som av stående personer med nedsatt syn. De bör placeras där man förväntar sig att de skall finnas och så att man kan komma tätt intill. Textstorleken bör utformas efter läsavstån-det och ytan bör inte ge upphov till reflexer. Skyl-tar bör vara kompletterade med bokstäver i upp-höjd relief och/eller punktskrift samt i vissa fall med talad information och tydliga, lättförståeliga och välkända symboler. Elektronisk skyltning bör utformas för att fungera för personer med exem-pelvis nedsatt syn, hörsel eller kognitiv förmåga.
Tydlig och väl belyst skyltning har stor betydelse för att bland annat personer med nedsatt syn eller hörsel och personer med utvecklingsstörning, läs-svårigheter eller andra orienteringsläs-svårigheter skall kunna orientera sig.
BelySNING
”Belysningen på gångytor och vid viktiga mål-punkter skall vara så utformad och ha sådan ljusstyrka att personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga kan använda dessa.”
Allmänt råd: Exempel på viktiga målpunkter är busshållplatser, perronger, övergångsstäl-len och entréer. Belysningen bör vara jämn och anordnad så att även synsvaga, personer med andra orienteringssvårigheter och personer med nedsatt rörelseförmåga kan uppfatta hur under-laget ser ut, och så att hörselskadade eller döva kan uppfatta teckenspråk och läsa på läppar. Fast belysning bör inte vara bländande. Exempelvis är det viktigt att ljuskällan är avskärmad.
SITTPlaTSer
”Sittplatser som kan användas av personer med nedsatt rörelseförmåga skall finnas i anslutning till gångytor och vid viktiga målpunkter.”
Allmänt råd: Sittplatser bör exempelvis finnas, på torg, vid hållplatser, på perronger, vid trappor och med jämna mellanrum längs gångvägar och i parker. En sittplats bör ha ryggstöd och armstöd, ha sitthöjden 0,45–0,50 meter och armstödshöj-den 0,70 meter och ha armstöd med framkant som går att greppa om. Armstöden bör nå förbi sitty-tans framkant. Vid sidan om sittplatsen bör det finnas plats för en rullstol. Sittplatser bör placeras vid sidan av gångytan.
156
allmäNTForward, S. (1998). Val av transportmedel för kor-tare resor: göteborgarnas resvanor och attityder.
VTI rapport 437. Statens Väg- och transportforsk-ningsinstitut, Linköping.
Hallgren, L. & Ljung, M. (2005). Miljökommunika-tion. Aktörssamverkan och processledning. Stu-dentlitteratur, Lund.
de Laval, S. (1997). Planerare och boende i dialog.
Kungliga Tekniska Högskolan, Stockholm.
de Laval, S. (1999). Samråd & dialog. En idébok för den som ska arrangera någon form av dialog. Väg-verket, Region Stockholm.
Lennéer-Axelsson, B. & Thylefors, I. (2004). Om konflikter. Bokförlaget Natur & Kultur, Stockholm.
Lunds kommun (2005). Handbok i bilsnål samhälls-planering. Lund.
Morrissey, R. & Olander, N. A. (1998). Verktygsbo-ken. 50 verktyg för grupper som vill lösa problem och föda nya idéer. Kompetensmäklarna, Uppsala.
Nilsson, M. (1995). Transportbeteende och miljö:
betydelsen av kunskap och attityder. Lunds Tek-niska Högskola, Lund.
Näringsdepartementet (2001). Infrastruktur för ett långsiktigt hållbart transportsystem: samman-fattning av regeringens infrastrukturproposition 2001/02:20. Stockholm.
Palm, L. & Jarlbro, G. (2003). Kommunikations-planering för Vägverkets informatörer – teori och praktik. Publikation 2003:59. Vägverket, Borlänge &
Lunds Universitet, Lund.
Regeringen (1997). Nollvisionen och det trafiksäkra samhället. Proposition 1996/97:137. Stockholm.
Regeringen (2009) Mål för framtidens resor och transporter. Prop. 2008/09:93. Stockholm Reneland, M. (2002). GIS-metod för analys av till-gänglighet med bil, buss, cykel och gång – under
vill-kor beträffande säkerhet, trygghet och bekvämlighet för barn, äldre och kvinnor. Publikation 2002:1.
Chalmers tekniska högskola, Göteborg.
Reneland, M. (2004). Tillgänglighetsvillkor i svens-ka städer, TVISS : GIS-metod som beaktar säkerhet, trygghet och bekvämlighet för barn, vuxna och per-soner med funktionsnedsättning vid förflyttningar i verkliga nät för gång, cykel, buss och bil. Rapport 2004:05. Vägverket, Borlänge.
Segerfeldt, C-H. (2002). Ledarskap stavas kommu-nikation. Liber, Stockholm.
SIKA (2003). SIKA:s årsbok 2003.
Statens planverk (1982). TRÅD 1982: Allmänna råd för planering av stadens trafiknät. Del 3 Fotgänga-ren. Rapport nr 33 del 3. Stockholm.
Svenska kommunförbundet (2000). Lugna gatan!
– En planeringsprocess för säkrare, miljövänligare, trivsammare och vackrare tätortsgator. Stockholm.
Svenska kommunförbundet (2003). Ett ögonblick.
Stockholm.
Sveriges Kommuner och Landsting, Vägverket m.fl. (2007). Trafik för en Attraktiv Stad, utgåva 2.
Stockholm.
Thulin, H. & Nilsson, G. (1994). Vägtrafik: Expone-ring, skaderisker och skadekonsekvenser för olika färdsätt och åldersgrupper. VTI rapport 390. Statens Väg- och Transportforskningsinstitut, Linköping.
Sveriges Kommuner och Landsting (2009). Åtgärd-skatalog för säker trafik i tätort (tredje utökade upplagan).
Vilhelmson, B. (1990). Vår dagliga rörlighet: om resandets utveckling, fördelning och gränser. Göte-borgs Universitet, Göteborg.
VTI (1991). Verksamhetsberättelse 1990/91. Statens väg- och transportforskningsinstitut, Linköping.
Litteratur
157
Vägverket (1999). Åtgärdsanalys av miljöåtgärder inom vägtransportsektorn. Publikation 1999:133.
Borlänge.
Vägverket (2004). Busshållsplatser i tätort – effekter på framkomlighet och säkerhet vid olika utform-ning. Publikation 2004:36. Borlänge.
Vägverket & Svenska kommunförbundet (2004).
Vägar och Gators Utformning. Publikation 2004:80.
Borlänge.
Vägverket (2005). Kostnadseffektiva resvaneunder-sökningar. Publikation 2005:91. Borlänge.
Vägverket (2007). Strategisk plan 2008-2017. Publi-kation 2007:37. Borlänge.
Vägverket (2008). Framtidsdalen: demoprojekt 2002-2007. Publikation: 2008:73. Vägverket Region Mitt.
Wibeck, V. (2002). Fokusgrupper. Om fokuserade gruppintervjuer som undersökningsmetod. Stu-dentlitteratur, Lund.
GåNG oCH CyKel
Andrén, P. & Bergström, A. (2006). FUD rörande gång- och cykelvägar. VTI Rapport 539. Statens Väg- och transportforskningsinstitut, Linköping.
Gustafsson, S. & Thulin, H. (2003). Gående och cyklister - exponering och skaderisker i olika trafikmiljöer för olika åldersgrupper: resultat från TSU92- åren 1998-2000. VTI meddelande 928.
Statens Väg- och transportforskningsinstitut, Lin-köping.
Göteborgs stad (2006). Principer för utformning av det övergripande gc-nätet i Göteborg. Trafikkonto-ret, Göteborg.
Göteborgs stad (2007). Hinder på gångbanor och cykelbanor – konsekvenser vid minskad framkom-lighet. Trafikkontoret, Göteborg.
Hydén, C. & Nilsson, A. & Risser, R. (1998). WAL-CYNG - How to enhance WALking and CYcliNG
and to make these modes safer. Bulletin 165. Lunds Tekniska Högskola, Lund.
Lunds kommun (2003). Policy för gång- och cykel-trafik i Lunds kommun. Lund.
Nilsson, A. (1996), Gång- och cykeltrafikens möjlig-heter i ett nationellt perspektiv. Bulletin 143. Lunds Tekniska Högskola, Lund.
Pedestrian and Bicycle Information Centre. Exem-plary Bicycle and Pedestrian Plans. http://www.
pedbikeinfo.org/
Tielaitos (1998). Kevyen liikenteen suunnittelu.
Finland.
Trivector (2007). Separering av fotgängare och cyklister - förstudie inom SNE-RPD. Rapport 2007:69. Lund.
TØI (2002). Gang- og sykkelvegnett i norske byer – Nyttekostnadsanalyser inkludert helseeffekter og externe kostnader av motorisert vegtrafikk. Rapport 567/2002. Transportøkonomisk institutt, Norge.
Vägverket (1994). Vägutformning 94 : del 10 gång- och cykeltrafik. Publikation 1994:56. Borlänge.
Öberg, G. m. fl. (1996). Fotgängares och cyklisters singelolyckor. VTI-meddelande 799. Statens Väg- och transportforskningsinstitut, Linköping.
GåNG
Branzell, A. (1985). Något om… liten skissbok om det upplevda rummet. Chalmers tekniska högskola, Göteborg.
Dahlman, I. (2005). Gåboka. 2005/05 UTBpubli-kasjon. Statens Vegvesen, Norge.
Fotgängarnas förening (2005). BASUN, Strategi för att skapa en gångvänlig och mänsklig stad.
Gehl, J. m. fl. (1991). Bedre byrum. Idékatalog og eksempelsamling. Dansk Byplanlaboratorium, København, Danmark.
158
Gehl, J. (1991). Public Spaces & Public Life, Stock-holm 1990. StockStock-holms stad, StockStock-holm.Gunnarsson, O. (2001). Strategies for creating a walking friendly city.
Svenska kommunförbundet (1994). Gator för alla – en idéskrift om tillgänglighet för gående. Stockholm.
Sveriges Kommuner och Landsting (2005). Till-gänglig stad – En idéskrift om mål, strategier och arbetssätt när kommunen upprättar en tillgänglig-hetsplan för trafiknät. Stockholm.
Thulin, H. (2005). Antal övergångsställen på det kommunala vägnätet – förändring under perioden 2000–2003. VTI notat 46-2005. Statens Väg- och transportforskningsinstitut, Linköping.
Thulin, H. (2006). Väjning mot fotgängare på obeva-kat övergångsställe. Reformens genomförande och erfarenheter. VTI notat 17-2006. Statens Väg- och transportforskningsinstitut, Linköping.
Transport for London (2004). Making London a walkable city – the walking plan for London.
Vägverket (1998). Säkra gångpassagen! Handbok för analys och utformning av platser där gående korsar körbanan – en avgörande länk i förflyttningskedjan.
Publikation 1998:108. Vägverket, Borlänge.
Walz F. H. m.fl (1983). “Speed limit reduction from 60 to 50 km/tim and pedestrian injuries” i Twenty-Seventh Stapp Car Crash Conference Proceedings with International Research Committee on Biokine-tics of Impacts (IRCOBI).
CyKel
Bach, B. and Diepens, J. (2000). International handbook for user-group based bikeway design, Technical University of Delft, Nederländerna.
Bergman, M. (1994). Effektivare cykeltrafikpla-neringsmässiga och tekniska förutsättningar för
ökad cykelanvändning. Examensarbete. Kungliga Tekniska Högskolan, Stockholm
CROW (1997). Bicycle parking in the Netherlands.
Nederländerna.
CROW (2007). Design manual for bicycle traffic.
Nederländerna.
Davies, D. (1996). Cycle-friendly Infrastructure:
Guidelines for Planning and Design. Cyclists’ Tou-ring Club.
The Dutch Bicycle Master Plan (1999).
The Dutch Bicycle Master Plan (1999).