Det har genom åren förekommit ett flertal möjliga lösningar på Kosovofrågan. I
undersökningen kommer de sex möjliga scenariona att behandlas. Den första är en delning av Kosovo efter etniska principer. Den andra möjligheten är skapandet av en serbisk entitet inom Kosovo utan att området delas. Den tredje är en tillfällig lösning, där Kosovo ges en tillfällig politisk status fram tills förhandlingar kan återupptas. En annan variant är att området är en 101 Kosovo compromise (5) 102 Kosovo compromise (1) 103 Politika 20090415
autonom del av Serbien fram till dess att parterna kan enas om en framtida lösning. Det näst sista förslaget syftar till att Kosovos självständighetsförklaring annulleras av det
internationella samfundet och forsätter vara ett internationellt protektorat under EU som styrs av FN:s säkerhetsråd. Slutligen ett sammankallande av en internationell konferens där
experter och berörda förhandlar fram en framtida lösning.104
I mitten av 2008 öppnade president Tadic möjligheten för att Kosovo ska delas enligt etniska principer. Presidenten fasthåller dock att serbiska regeringens mål är ett autonomt Kosovo, men kan inte detta uppnås bör man ha i åtanke en delning som bästa lösning även en tid framöver. Detta förslag mötte stor skepsis från både inhemskt håll men även från kosovoalbaner, USA och EU.105
4.12 Analys
I detta avsnitt har perioden efter Kosovos självständighetsförklaring undersökts. Följande fråga kommer att förklaras: Hur har serbiska regeringen agerat för att maximera sina
intressen och uppnå uppsatta utrikespolitiska prioriteringar efter Kosovos
självständighetsförklaring? Serbiska regeringens mål är desamma som i de föregående
analyserna, ett autonomt Kosovo. Jag har kunnat urskilja fem alternativ som serbiska regeringen arbetat för att uppnå sitt mål.
Det första alternativet serbiska parlamentet vidtog var att annullera Kosovos
självständighetsförklaring. Fördelarna i detta fall övervägde kostnaderna eftersom beslutet var av symbolisk karaktär. Annulleringen medförde dock konsekvenser. Konsekvensen kan sammanfattas vara en handlingsplan där parlamentet uppmanar serbiska regeringen att arbeta för att huvudmålet ska uppnås genom diplomati och internationell rätt.
Genom att dra tillbaka ambassadörer ville serbiska regeringen markera sitt missnöje med vissa länders beslut att erkänna Kosovo vilket är alternativ två. Regeringen ansåg vid den tidpunkten att konsekvenserna såsom försämrade diplomatiska relationer var godtagbara. Fördelarna övervägde kostnaderna eftersom diplomatiska relationer alltid kan återställas. Vilket skedde i fallet med USA.
Parallellt med den ”diplomatiska krisen” uppstod ett annat alternativ. Kosovo hade börjat erkännas av allt fler stater, vilket ledde till att den serbiska regeringen var tvungen att agera.
104
Kosovo compromise (6) 105 B92(4)
Om serbiska regeringen förhöll sig passiv i frågan skulle konsekvensen bli att alltför många länder erkänner Kosovo och serbiska regeringens mål skulle vara i fara. Kostnaderna var helt enkelt för omfattande. För att förhindra fortsatta erkännanden var serbiska regeringens huvudargument: följs inte internationell rätt kommer separatiströrelser att uppstå över hela världen. Konsekvensen av detta tillvägagångssätt blev att erkännandena avstannade och serbiska regeringen kunde räkna med stor uppslutning från många länder i världen.
Det fjärde alternativet uppstod i samband med det tredje. Genom den stora uppslutningen serbiska regeringen fått i omvärlden kunde man gå vidare till FN:s generalförsamling som antog en resolution om att Internationella domstolen i Haag ska pröva om Kosovos
självständighetsförklaring är förenlig med internationell rätt. Om man ser detta ur fördelar och kostnader, är detta beslut svårt att undersöka eftersom domstolen inte avkunnat domen. Dock är serbiska regeringen säker på att utslaget kommer vara till deras fördel. Konsekvensen blir således att erkännanden av Kosovo stannar upp helt. Serbiska regeringen utgår från att kosovoalbanerna blir tvungna att återgå till förhandlingsbordet. Serbiska regeringen har då fattat beslut om ett alternativ vars konsekvenser undersökts utifrån fördelar och kostnader och valet har rangordnats högst enligt förtjänstfunktionen. Man har gjort ett rationellt val.
Vad händer sen? Det finns flera möjliga scenarion. Ett av scenariona som mött på omfattande kritik har varit president Tadics förslag att Kosovo ska delas enligt etniska gränser. Frågan är om detta någonsin kommer att inträffa…
Sammanfattningsvis kan man säga att serbiska regeringen har maximerat sina intressen
genom att de utnyttjat varje situation till deras fördel efter Kosovos självständighetsförklaring. Serbiska regeringen har lyckats väl eftersom man förhindrat att fler länder erkänner Kosovo. Man har även lyckats få FN:s generalförsamling att hänskjuta ärendet om Kosovos
självständighetsförklaring till Internationella domstolen i Haag, vilket kan uppfattas som att deras utrikespolitik lyckats. Har de lyckats maximera sina intressen? Ja. Har regeringen uppnått målet för sin utrikespolitiska prioritet, ett autonomt Kosovo? Än så länge så har man inte det, eftersom Kosovofrågan fortfarande debatteras i Internationella domstolen. Därför är det för tidigt att säga att man antingen misslyckats eller lyckats.
5.0 Slutsats
Undersökningens syfte har varit att analysera hur den serbiska regeringen agerat för att uppnå den första utrikespolitiska prioriteringen ur ett rationalistiskt perspektiv mellan 2006 och
2009. Studien har genom att använda sig av rationella aktörsmodellen och fallstudiemetoden kommit fram till följande resultat:
Vilka relevanta institutioner har deltagit i utformningen av den första utrikespolitiska
prioriteringen och kan det ses som rationellt? Utifrån den teoretiska aspekten identifierad stat
kan man se att historia och politisk kultur lett till en benägenhet för serbiska parlamentet att fatta beslutet att Kosovo ska vara ett autonomt område inom Serbien. Detta har sedan lett till att bli serbiska regeringens värderingar och övertygelser. Parlamentet har fastställt målet, serbiska regeringen har utformat tillvägagångssättet för att uppnå målet.
Hur har serbiska regeringen agerat för att maximera sina intressen och uppnå den första utrikespolitiska prioriteringen under förhandlingarna om Kosovos framtida status?
Förhandlingarna om Kosovos framtida politiska status kännetecknades av att man inte lyckades uppnå ett avtal och serbisk argumentation om internationell rätt. Alternativ efter alternativ förkastades av antingen serbiska regeringen eller kosovoalbanska representanter. När väl medlaren Marti Ahtisaari presenterat sitt förslag möttes det av stor skepsis från den serbiska sidan eftersom det hotade regeringens mål, kostnaderna var alltför stora. Serbiska regeringen lyckades med hjälp av Ryssland att blockera en omröstning i FN:s säkerhetsråd och uppnå nya förhandlingar. Vilket i det läget var fördelaktigast. Förhandlingarna
återupptogs men inget avtal uppnåddes, istället utropade kosovoalbanerna självständighet. Denna möjlighet hade serbiska regeringen varit beredd på, Kosovofrågan förflyttades upp på ett internationellt plan. Intressena har maximerats genom att serbiska regeringen uppnått en fortsättning på förhandlingarna.
Hur har serbiska regeringen agerat för att maximera sina intressen och uppnå den första utrikespolitiska prioriteringen efter Kosovos självständighetsförklaring? Det första alternativ
som vidtogs av serbiska parlamentet var annullering av Kosovos självständighetsförklaring. Detta medförde att en handlingsplan skapades, där serbiska regeringen uppmanades att agera. I takt med att Kosovo började erkännas av flera stater runt om världen. Serbiska regeringen agerade, och genom sin utrikespolitik uppnåddes ett stort stöd bland många länder.
Konsekvensen blev att Kosovos självständighetsförklaring hänskjuts till internationella domstolen i Haag som ska pröva om fallet är förenligt med internationell rätt. Serbiska regeringen hoppas att domstolens utslag blir till den serbiska sidan fördel, då kommer kosovoalbanerna vara tvungna att återgå till förhandlingsbordet.