ABSTRACT
The purpose with this study is to analyze how the Serbian government has acted to reach its first foreign policy priority (protection of the country´s sovereignty and territorial integrity) from a rational choice perspective between 2006 until the end of 2009.
To analyze my purpose I have formulated the following questions:
1. Which relevant state institutions have participated in the creation of the first foreign policy priority and can this be seen as rational?
2. How has the Serbian government acted to maximize its interests and reach the first foreign policy priority during the negotiation talks of Kosovo´s future status? 3. How has the Serbian government acted to maximize its interests and reach the first
foreign policy priority after the Kosovo declaration of independence?
This study aims to explain these questions by using the rational actor model and a case study framework.
With reference to the first question I have reached a conclusion. The Serbian parliament was the institutions that established the goals, and it is a rational act. On the second question I reached the following conclusion: the Serbian government has maximized its interests because during they managed to maintain the continuity of the negotiations.
On the third question the Serbian government managed to prevent several countries to recognize Kosovo because of their actions. The support of other countries around the world led the Serbian government to ask the International court in the Hague that will deliver an advisory opinion if the independence declaration of Kosovo is compatible with international law.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1.0 Introduktion 6
1.1 Syfte och frågeställning 8
1.2 Avgränsning 8 1.3 Tidigare forskning 9 2.0 Teori 10 2.1 Rationella aktörsmodellen 12 2.2 Analysram 16 2.2.1 Figur 17 3.0 Metod 18 3.1 Material 19 3.2 Operationalisering 20
4.0 Serbisk utrikespolitik och Kosovo 22
4.1 Historisk översikt 22
4.2 Inför förhandlingarna om Kosovo 24
4.3 Analys 25
4.4 Förhandlingarna börjar, första förhandlingsrundan 27
4.5 Förhandlingarna återupptas, andra förhandlingsrundan 28
4.6 Analys 31
4.7 Reaktionerna på Kosovos självständighetsförklaring 33
4.8 Ambassadörer kallas hem 34
4.9 Spelet kring erkännanden 35
4.10 Internationella domstolen i Haag 37
4.12 Analys 40
5.0 Slutsats 41
6.0 Avslutande kommentarer 43
7.0 Käll- och litteraturförteckning 44
FÖRKORTNINGSLISTA
Rationella aktörsmodellen (RAM)United Nations Interim Administration Mission in Kosovo (UNMIK)
Förenta Nationerna (FN)
Förenta Nationernas säkerhetsråd (FNSR)
North Atlantic Treaty Organization (NATO) Europeiska Unionen (EU)
Internationella krigsförbrytardomstolen för f.d. Jugoslavien (ICTY)
Stabiliserings- och Associeringsavtal (SAA)
South-East European Cooperation Process (SEECP)
Stability Pact for South-Eastern Europe (SP)
1.0 INTRODUKTION
Det kommunistiska Jugoslaviens sammanbrott i början av 1990-talet medförde att en rad nya stater bildades. Resultatet blev att ex-Jugoslavien härjades av flera konflikter varav den senaste var i Kosovo. I Kosovo tog ett internationellt protektorat över, som skulle styra fram till serbiska och kosovoalbanska politiker kunde komma överens om områdets status. Serbiens relationer till länderna i regionen samt till EU har varit stark präglade av utvecklingen på 1990-talet.1
Det serbiska parlamentet har därför utvecklat tre mål under 2000-talet som bör uppnås på det utrikespolitiska fältet. Den första upprätthållande av landets suveränitet och territoriella integritet. Den andra är EU-integration och den tredje är goda grannskapsrelationer till länder i regionen. Ansvaret för att uppnå målen har givits till ministrarna i regeringen och
presidenten i Serbien. Målen har blivit omformulerade av regeringen till att kallas för utrikespolitiska prioriteringar som sedan blivit grunden i serbisk utrikespolitik.2 Alltsedan Kosovokriget 1999, har området varit under FN:s och NATO:s beskydd. Två viktiga perioder i serbisk utrikespolitik kan urskiljas; tiden för statusförhandlingar om Kosovo mellan kosovoalbaner och serber samt perioden efter Kosovos självständighetsförklaring. Den första utrikespolitiska prioriteringen syftar alltså till att upprätthålla Serbiens territoriella integritet, Kosovo inom Serbiens gränser.3
Den tredje utrikespolitiska prioriteringen är goda grannskapsrelationer. Serbiska regeringen vill uppnå goda grannskapsrelationer med länderna i regionen genom att delta i regionala organisationer såsom SEECP, SP, CEI osv., vars syfte är att främja samarbetet i en rad olika frågor. Bilateralt vill serbiska regeringen uppnå goda förbindelser med grannländerna. Mellan 2006 till 2008 kännetecknades relationerna till grannländerna som goda med undantag för Kroatien, Bosnien & Hercegovina (BIH) och Montenegro. I alla tre fall har gränsdragning varit ett mindre problem i relationerna samt uppdelning av jugoslaviska statens egendomar utomlands. Ett annat problem mellan Serbien, Kroatien och BIH har varit flyktingars rättigheter. I ljuset av Kosovos självständighetsförklaring 2008 följde erkännanden från alla länder i regionen bortsett Rumänien och BIH. Detta försämrade relationerna genom att serbiska ambassadörer drogs tillbaka från de länder som erkänt Kosovo.6
Kosovoproblematiken har varit en betydelsefull faktor som påverkat övriga två prioriteringar. Vad gäller EU-integrationen har serbiska myndigheter fört parollen Kosovo och EU, alltså Serbien tillsammans med Kosovo i EU. Hur ska denna prioritering uppfyllas när 22 av 27 medlemsländer inom EU erkänner Kosovo som självständigt land? 7 Även vad gäller goda grannskapsrelationer har relationerna mellan Serbien och grannländer som erkänt Kosovo försämrats, trots att de tidigare varit mycket goda. Även om serbiska myndigheter kan komma överens med länderna i regionen att man har olika synsätt i Kosovofrågan, så kommer det vara en problematisk fråga som kan störa relationerna mellan serbiska regeringen och de länders regeringar som erkänner Kosovo. Den första utrikespolitiska prioriteringen är således största betydelse för serbiska regeringen. Vilket föranleder till följande problemformulering:
Hur agerar en stat (Serbien) utrikespolitiskt innan ett område (Kosovo) respektive efter att området (Kosovo) brutit sig loss från moderstaten utan dess godkännande? Undersökningens
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet är att analysera hur den serbiska regeringen agerat för att uppnå den första utrikespolitiska prioriteringar ur ett rationalistiskt perspektiv mellan 2006 och 2009.
Syftet leder fram till följande frågeställningar:
1. Vilka relevanta institutioner har deltagit i utformningen av den första utrikespolitiska prioriteringen och kan det ses som rationellt?
2. Hur har serbiska regeringen agerat för att maximera sina intressen och uppnå den första utrikespolitiska prioriteringen under förhandlingarna om Kosovos framtida status?
3. Hur har serbiska regeringen agerat för att maximera sina intressen och uppnå den
första utrikespolitiska prioriteringen efter Kosovos självständighetsförklaring?
1.2 Avgränsning
Den första utrikespolitiska prioriteringen, upprätthållande av landets suveränitet och territoriella integritet, kommer hädanefter att gå under benämningen Kosovopolitik. Kosovopolitik kan inneha dubbel innebörd och syfta både till inrikespolitik samt utrikespolitik. Dock kommer det primära fokus att ligga på utrikespolitiken.
Kosovofrågan är av stor betydelse både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Inrikespolitiskt kommer undersökningen endast att fokusera på hur och varför regering, parlament och övriga myndigheter bidragit till utformningen av dagens utrikespolitiska orientering och om detta kan ses som rationellt. Dock kommer endast en liten del av uppsatsen att fokusera på denna del. I övrigt kommer undersökningen att belysa serbiska regeringens Kosovopolitik på den internationella scenen.
1.3 Tidigare forskning
Det finns en hel forskning publicerat kring Serbien, Kosovo och konflikterna på Balkan under och efter 1990-talet. Mycket av forskningen fokuserar på historia, internationell rätt,
inrikespolitik i Serbien och Kosovo samt FN-styret i Kosovo. Exempelvis kan nämnas Daniel Silanders bok, ”United Nations interim mission in Kosovo: standards before status: a policy
of catch 22”. Ett annat exempel är Jens Stilhoff Sörensens (utrikespolitiska institutet) artikel
om Kosovo, Serbien och möjliga konsekvenser av självständighetsförklaringen. Jag har tagit med dessa två exempel eftersom de tydligt illustrerar vilken mångfald det finns inom detta forskningsområde.
När jag har undersökt serbiska källor har det upptäckts en variation av böcker, artiklar och annat material som tar upp historisk fakta, internationell rätt osv. Dock fokuserar ingen av undersökta källor på mitt problem, hur en stat agerar före och efter ett områdes
självständighetsförklaring.
Problemformuleringen med fokus på serbisk Kosovopolitik, som denna uppsats utgår ifrån har blivit försummat inom forskningen. Det finns två skäl för detta. För det första har en stor del av forskningen undersökt den inrikespolitiska situationen i Kosovo. De traditionella konfliktlinjerna har undersökts, FN:s och NATO:s närvaro, Serbiens biroll i Kosovo osv. På det utrikespolitiska fältet har dock fokus legat på Kosovos försök att bli medlem i
internationella organisationer, Kosovos öppnande av ambassader över världen osv. Dock har ingen publicerat någon undersökning på serbiska regeringens agerande under 2006 och 2009.
Undersökningen syftar till att fylla denna lucka, med andra ord analysera hur serbiska regeringen agerat innan och efter självständighetsförklaringen utrikespolitiskt. Eftersom undersökningen undersöker den politiska utvecklingen mellan 2006 till 2009 är det nytt material som undersöks.
2.0 TEORI
Denna undersökning ämnar vara en förklarande studie. Förklarande studier indelas i
teoriutvecklande, teorikonsumerande och teoriprövande. Uppsatsen kommer att ha karaktären av en teorikonsumerande studie vilket innebär att ett enskilt fall står i centrum och förklaras utifrån existerande teori/er.9
Det teoretiska ramverket i uppsatsen kommer att utgå från rationella aktörsmodellen (RAM) som är hämtad från Graham Allisons och Philip Zelikows bok, “Essence of
Decision:Explaining the Cuban Missile Crisis”. Grunden i rationalismen och RAM kommer i
detta kapitel att beskrivas översiktligt. RAM kommer beskrivas ingående i nästa kapitel. Diskussionen kommer i slutet av detta kapitel att kretsa kring val av teori, varför RAM är mest lämpad i undersökningen samt varför jag valt att inte ta med någon av de klassiska teorierna i undersökningen.
Inom internationella relationer finns det ett flertal teorier som förklarar varför stater för en viss utrikespolitik. De tre största och klassiska teorierna är realism, liberalism och
utrikespolitisk analys (UPA). Dessa teorier kommer att beskrivas kortfattat och översiktligt. Detta för att ge en bild av teorierna samt vad de vill förklara.
Realism å ena sidan utgår från följande huvudantaganden: människan ingår i en grupp, gruppen möter sedan andra grupper. Den vanligaste gruppen internationellt är staten. Det andra huvudantagandet är att egenintresset driver staters politiska beteende. Stater tänker alltid i termer av politisk-, militär- och ekonomisk makt. En realistisk utrikespolitisk analys söker vart maktkoncentrationen befinner sig, vilka intressen grupper/stater har, samt vilken roll maktförhållanden spelar in på att förena motstridiga intressen.10
Liberalism å andra sidan lägger fokus på följande analysnivåer. Den första analysnivån utgår från att liberala stater har en vald lagstiftare, rättssäkerhet och maktfördelning inom staten. Den andra analysnivån är respekt för mänskliga rättigheter och den sista är att det finns ett socialt och ekonomiskt beroendeförhållande mellan staterna. Detta utgör grunden i en liberalistisk utrikespolitisk analys.11
Utrikespolitisk analys (UPA) fokuserar på beslut tagna av individ och gruppbeslut som tas av flera individer. Inom UPA finns tre forskningsområden; beslutsfattande inom små och stora grupper, jämförande utrikespolitik (jämför utrikespolitik stater emellan) och
sociologiska/psykologiska förklaringar.12
Den fjärde och sista teorin är Allisons rationella aktörsmodell (RAM) som har utgångspunkt i rationalismen. I boken “Theory and Methods in Political Science” sammanfattas rationalism av Hugh Ward följande;”When faced with several courses of action, people usually do what
they believe is likely to have the best overall outcome.” Om en beslutsfattare står inför flera
olika alternativ väljs i slutändan alltid det alternativ som kommer ge mest fördelaktiga konsekvenser för staten efter att fördelar och kostnader övervägts. Beslutsfattaren måste ha tillräckligt med tid, information samt kunna åsidosätta personliga känslor för att fatta ett rationellt beslut som är till statens fördel. Detta är grunden i rationalism.13
Författarna Graham Allison och Philip Zelikow anser att beslutsfattaren/beslutsfattarna fattar beslut utifrån egna preferenser. Rationella aktörsmodellen utgår från att individer beter sig likadant över tid när det gäller beslutfattande. Inom staten finns det målmedvetna individer, vilket medför att politiska beslut kan fattas effektivt eftersom staters regeringar är centralt koordinerade. Det är alltså individen som tar politiska beslut som sedan blir kollektiva regeringsbeslut. Syftet blir således maximering när beslut fattas. Vid beslutsfattning kan staten liknas vid en maskin som arbetar för att uppnå målet.RAM förklarar hur individuella handlingar blir kollektiva regeringsbeslut som blir regeringens strategi i en fråga. Strategin används sedan internationellt för att påverka andra stater. 14
RAM är den mest passande teorin i uppsatsen för att den kan ge svar på varför Serbiens Kosovopolitik formats till att bli en av de viktigaste utrikespolitiska prioriteringarna samt hur man gått till väga för att uppnå målet internationellt. Realism, liberalism och UPA har olika utgångspunkter när de analyserar utrikespolitik. Det de har gemensamt är att de inte
analyserar om utrikespolitiken som förs emellan staterna är rationell eller irrationell, vilket RAM gör. Realism och liberalism utgår från vissa antaganden om staten på den
12
Dunne m.fl, 2008:17-23 13
Marsh & Stoker 2002:68-9 14
internationella scenen(se ovan), som sedan leder till en viss utrikespolitik. UPA fokuserar till skillnad från realism och liberalism på hur besluten fattas inrikespolitiskt vilket leder till skapandet av ett lands utrikespolitik. RAM ger en tillfredställande analys till varför
Kosovopolitiken skapats inrikespolitiskt samt en förklaring om politiken varit framgångsrik utifrån de kriterier teorin ställt upp. Vilket gör rationella aktörsmodellen till den mest passande teorin i denna undersökning.
2.1 Rationella aktörsmodellen
En målmedveten regering kännetecknas av att de handlingar som vidtas leder till maximering av ett beslut eller en policy. Beslut fattas efter att ett flertal alternativ övervägts, med syftet att uppnå ett visst mål. Policy innebär att regeringen har utformat ett visst tillvägagångssätt inom ett politiskt område för att uppnå ett mål. Delmålen är viktiga att uppnå eftersom dessa slutligen leder till uppfyllandet av målet. Regeringen är således alltid målinriktad. Serbiska regeringens policy är i detta fall konstitutionen från mitten av 2006 samt serbiska
parlamentets resolution från december 2005 som fastslår att Kosovo är ett autonomt område i Serbien.15
När en regering vill uppnå ett specifikt mål utgår myndigheterna utifrån antingen
nyttofunktionen, förtjänstfunktionen eller företrädesfunktionen. Nyttofunktion innebär att regeringen vill maximera nyttan av olika konsekvenser när beslut fattats. Om regeringen har svårt att fatta beslut i en fråga utgår man från förtjänstfunktion. Detta innebär att regeringen rangordnar möjliga konsekvenser som kan uppstå vid beslutsfattande och fattar beslut utifrån ens egna preferenser. Enligt företrädesfunktion ska regeringen rangordna möjliga
konsekvenser som kan uppstå när beslut fattas av myndigheterna.16
När en specifik situation uppstår måste regeringen välja mellan ett antal alternativ. Som specifik situation kan nämnas förhandlingarna om Kosovos framtida politiska status och kosovoalbanernas ensidiga självständighetsförklaring. Vid val av alternativ måste regeringen ta hänsyn till fördelarna och kostnaderna med att fatta ett beslut. Om ett alternativ uppfattas medföra alltför stora kostnader är chansen liten att regering väljer alternativet. Kostnaderna överväger fördelarna. Medför däremot alternativet låga kostnader är chansen stor att
regeringen väljer alternativet. Fördelarna överväger kostnaderna. Det alternativ som
15
regeringen väljer måste skilja från andra alternativ eftersom det är specifikt. Istället för konflikt, exempelvis krig, sanktioner eller andra sanktionsmedel, kan alternativet bli att en viss fråga hänskjuts till en rättsinstans.17
Varje alternativ medför konsekvenser. Regeringen väljer det alternativ som medför mest gynnsamma konsekvenser. Ett rationellt val består av att regeringen väljer det alternativ vars konsekvenser rangordnas högst enligt förtjänstfunktionen.18
Mål, alternativ, konsekvenser och val är grunden i rationella aktörsmodellen. Regeringar är rationella om de fattar beslut utifrån dessa kriterier eftersom de konsekvent vill maximera besluten som fattats för att uppnå sitt mål. Rationalitet kan enklast förklaras genom att man undersöker regeringens beteende i termer av måluppfyllning. Då undersöks vilka fördelar och kostnader som är förknippade med ett visst beslut. Detta kan bli ett problem om
undersökningen enbart fokuserar på variablerna mål, alternativ, konsekvenser och val. Utöver detta måste undersökningen ta in fler perspektiv såsom övergripande- och begränsad
rationalitet. Undersökningen måste även klassificera vilken typ av aktör som undersöks, samt vilken empirisk fakta forskaren har om staten.19
Det finns två olika sorters rationalitet, övergripande och begränsad. Enligt Allison och Zelikow antar övergripande rationalitet att regeringen agerar utifrån nyttofunktionen.
Myndigheterna rangordnar alla alternativ för att sedan välja det alternativ som man har mest nytta av. Om osäkerhet råder gällande konsekvenserna vid beslutfattande utgår
staten/regeringen från förtjänstfunktionen. Myndigheterna rangordnar möjliga konsekvenser och tar sedan beslut utifrån egna preferenser. Övergripande rationalitet utgår från att
regeringen har analyserat alla konsekvenser genom att fördelar och kostnader övervägts när beslut fattats i en fråga. För att beslut ska härledas som rationellt val måste regeringens mål vara kända, likaså situationen de står inför, enligt övergripande rationalitet. Utöver detta behöver man inte känna till något om staten/aktören enligt övergripande rationalitet.20 Begränsad rationalitet utgår från att regeringen har kunskapsbegränsningar när beslut ska fattas. Därför måste undersökningen specificera regeringen agerande empiriskt genom mål, alternativ, konsekvenser och val. Utöver detta utgår begränsad rationalitet att regeringens värderingar och övertygelser leder fram till ett beslut eller en policy. Ett beslut eller en policy 17 Allison & Zelikow 1999:18, 25 18 Allison & Zelikow 1999:18 19 Allison & Zelikow 1999:18‐9 20
kan enligt detta kriterium inte anses irrationellt. Myndigheterna har utgått från värderingar och övertygelser som preferens när beslut tagits. För att kunna analysera ett rationellt val utifrån begränsad rationalitet är det av största vikt att känna till regeringens mål, vilken information myndigheterna har om den faktiska situationen. Genom informationen
staten/regeringen tillhandahåller, kan myndigheterna sedan dra rätt slutsats för att dra nytta av den specifika situationen.21
Undersökningen kommer att utgå från begränsad rationalitet istället för övergripande rationalitet. Skälet till detta måste ses ur två olika perspektiv. Begränsad rationalitet
undersöker statens värderingar och övertygelser vilket är väldigt viktigt för att förstå sig på serbiska regeringens Kosovopolitik. Övergripande rationalitet undersöker inte detta
perspektiv. Regeringens agerande måste specificeras utifrån mål, alternativ, konsekvenser och val för att förstå sig på hur en policy skapas nämligen Kosovopolitiken. Denna aspekt
undersöker inte övergripande rationalitet.
För att forskaren ska veta vilken typ av rationalitet som ska undersökas, övergripande eller begränsande, måste aktören klassificeras. Klassificeringen sker utifrån vilken information som står till förfogande. RAM definierar en aktör via fyra olika kategorier: teoretisk-, allmän-, identifierad- och personifierad stat. Grunden i denna modell bygger således på den teoretiska staten. Ju mer empirisk som finns om en aktör desto lättare att identifiera aktören.22
När den teoretiska staten undersöks har forskaren ytterst lite empirisk fakta. Allison och Zelikow skriver att en teoretisk stat endast har övergripande rationalitet eftersom man inte känner till mycket mer om aktören än målen. Därför måste regeringens beslut förklaras utifrån vilken sorts situation man står inför. Förklaringen sker tillsammans med de fyra variablerna mål, alternativ, konsekvenser och val. När en utrikespolitisk händelse uppstår på denna nivå ställs frågan: Hur kommer staten att svara? Forskaren utgår från regeringens mål genom att beräkna alternativen. Det är därför viktigt att statens omgivning analyseras.23
Tillsammans med den teoretiska staten klassificeras allmän stat utifrån en viss typ av regim som t.ex. demokratisk. Om regeringen är demokratisk kan vi utgå från att en demokratisk stat
21
Allison & Zelikow 1999: 20 22
Allison & Zelikow 1999: 20-1 23
har specifika målsättningar såsom fredliga relationer och samarbete med andra demokratiska stater.24
En ytterligare specificering innebär att regeringen kan klassificeras som en identifierad stat. Regeringen är på denna nivå påverkad av landets politiska kultur och historiska förflutna, vilket medför att det finns en viss benägenhet att fatta beslut i en fråga som leder i en särskild riktning utifrån preferenserna. Regeringen kan antingen vara defensiv eller offensiv beroende på vikten av ett beslut. Om statens vitala intressen är hotade kommer myndigheterna att vara offensiva utrikespolitiskt (serbiska regeringens Kosovopolitik) än om det inte föreligger ett hot mot staten, alltså defensivt. När staten undersöks under denna kategori, anses staten vara en enhetlig aktör.25
Den stat som är mest specificerad är personifierad stat. Tillsammans med allmän-, teoretisk- och identifierad stat är en personifierad stat centrerad kring ledarens (presidenten,
premiärministern osv.) personliga värderingar som blir centrala för staten när utrikespolitiken formas.26
Utöver begränsad rationalitet har jag valt identifierad stat. Det finns två skäl till valet. För det första har Serbien under 2000-talet inte haft stabila regeringar. Regeringarna har avlöst varandra. Därför har jag inte kunnat kategorisera serbiska regeringen som en personifierad stat genom exempelvis undersöka bara premiärministerns värderingar. För det andra kan serbiska regeringen ”förmänskligas”27 så att staten anses ha en uppsättning av preferenser och val som leder till att alternativ granskas för att avgöra vilka konsekvenser som kan uppstå.
24
Allison & Zelikow 1999:23 25
Allison & Zelikow 1999:23 26
Allison & Zelikow 1999:23
2.2 Analysram
Analysramen är egenkonstruerad och visar hur serbiska regeringens agerande ska analyseras. Politisk kultur och historiskt förflutna; benägenhet att fatta beslut utifrån egna preferenser.
Identifierad stat
Statens vitala intressen är hotade; offensiv utrikespolitik med syfte att maximera policy genom att uppnå delmål.
Regeringen har kunskapsbegränsningar; fastlägga genom empiri mål, alternativ, konsekvenser och val.
Regeringens värderingar och övertygelser är preferens när beslut fattas eller policy skapas.
Begränsad rationalitet
Analysera rationellt val; känna till statens mål och myndigheternas kunskap om den specifika situationen. Kunskapen leder till att myndigheterna kan dra rätt slutsatser för att sedan dra nytta av situationen.
Mål specificeras genom att aktören bejakar nytto-, förtjänst- eller företrädesfunktionen.
Regering har flertal alternativ att välja mellan. Det alternativ som väljs är specifikt och skiljer de andra alternativen åt pga. situationen. Regeringen väljer alternativ utifrån högst fördelar och lägst kostnader.
Regeringen väljer det alternativ som medför mest gynnsamma konsekvenser.
Mål
Alternativ
Konsekvenser
Val Regeringen väljer det alternativ vars konsekvenser rangordnas högst enligt förtjänstfunktionen. Detta är ett rationellt val.
2.2.1 Figur
För att analysramen ska bli mer lättförståelig för läsaren har jag utformat en modell. Notera att vid alternativ granskar regering alltid utifrån fördelar och kostnader vid val av alternativ.
3.0 METOD
Allisons och Zelikows bok ”Essence of Decision: Explaining the Cuban missile crisis” är en fallstudie med tre teoretiska infallsvinklar däribland RAM. Eftersom jag använder mig av ett fall (serbiska regeringens Kosovopolitik) tillsammans med RAM, blir metoden en fallstudie. Dock finns det flera olika sorters fallstudier: utforskande, beskrivande och förklarande. Undersökningen kommer att vara en förklarande fallstudie.28
Fallstudier kan utformas som enfallstudier eller flerfallstudier (komparativ fallstudie). I grund och botten utgör båda varianterna en och samma fallstudiedesign. En fallstudie kan göras både kvalitativt och kvantitativt. Jag ska i denna undersökning göra en kvalitativ textanalys.29 Genom att använda en kvalitativ textanalys kan forskaren få fram en helhetsbild av ett fall. Man får fram en helhetsbild genom att läsa empirin noggrant för att sedan få en uppfattning av den aktuella situationen. Detta medför att forskarens och läsarens förståelse för ett fall ökar. Det är just detta som är tanken när serbiska regeringens Kosovopolitik undersöks.30 Det mest fundamentala inom fallstudier är att forskaren ska belysa ett beslut, varför det fattades, hur det fattades och vilka resultaten blev. Detta hänger väl samman med både syftet, frågeställningarna och teorin i min undersökning.31
Robert K Yin skriver i ”Fallstudier: design och genomförande” att det ingår fyra
komponenter när en fallstudie ska genomföras; frågeställningar, relevant data, analysenheter och hur resultaten ska analyseras.32
Frågeställningarna är viktiga för vilken typ av studie som ska genomföras. En viktig ledtråd
är vad frågeställningarna börjar på. Är frågorna utforskande, beskrivande eller förklarande? Vem-, vad-, var-, hur- och varför frågor är en viktig ledtråd när forskaren tar ställning till vilken typ av metod som ska användas. I mitt fall har jag en ”vilken” fråga och två ”hur” frågor. Undersökningen får karaktären att vara en förklarande fallstudie för att återanknyta till inledningen i detta kapitel.33
Relevant data samlas in utifrån syftet som formulerades i inledningen. Syftet tillsammans med
kriterier som formuleras senare i texten avgör om forskningen har varit framgångsrik. Utifrån mitt syfte letar jag efter information som sedan kan användas i undersökningen.34
Fallet i undersökningen utgörs av en händelse, nämligen förhandlingarna om Kosovos framtida politiska status och perioden efter Kosovos självständighetsförklaring där serbiska regeringens tillvägagångssätt undersöks enligt RAM. Analysenheten är i detta fall serbiska regeringen som anses vara en enhetlig aktör.35
Resultatanalys innebär att empirin är i överrensstämmelse med teorin. Teorin i sig upprättar
ett mönster. I min analysram kan man se att jag utgår från följande mönster; identifierad stat, begränsad rationalitet och sedan mål, alternativ, konsekvenser och val.36
Fallstudier fokuserar på aktuella företeelser i en verklighetsbaserad kontext genom att göra en empirisk undersökning. Detta innebär att fallstudien måste fastläggas empiriskt och att flera källor används för att sedan ”vävas” samman till en analys. Alltså genom att analysera serbiska regeringens Kosovopolitik.37
Ett av de vanliga problemen som uppstår när en fallstudie genomförs är att det är svårt att generalisera resultaten som uppstår. En del forskare anser att man inte kan generalisera utifrån ett fall. Ett annat problem som tas upp av forskarna är att det tar alldeles för lång tid att
genomföra en fallstudie som resulterar i att undersökningarna blir för omfattande. Jag anser att trots denna kritik går det går det att genomföra en generaliserande fallstudie inom mitt ämnesval. Exempelvis är Allisons klassiker ”Essence of Decision: Explaining the Cuban
Missiles crisis” en fallstudie. Jag anser därför att resultaten i denna undersökning kan
generaliseras på aktuella eller framtida fall.
3.1 Material
För att kunna svara på mina frågor (vilka och hur) måste materialet undersökas närmre.
Materialet i undersökningen kommer att vara en blandning mellan primärkällor och sekundärkällor. Primärkällorna är serbiska utrikesministeriet, serbiska Kosovoministeriet, nyhetsbyrån Beta, veckotidningen Vreme, dagstidningarna Blic, Politika, Vecernje Novosti
och nyhetskanalen B92. Sekundärkällorna är organisationerna Transnational och 4S, internetsidorna Säkerhetspolitik.se och Landguiden.se.
Under undersökningens gång har materialet analyserats utifrån kriterierna äkthet, oberoende, samtidighet och tendens. Vad gäller äkthet kan jag utgå att både primär- och sekundärkällor är äkta och kommer därifrån de uppger. 38
Oberoende innebär att källan inte är ett referat eller kopia och hur beroende källorna är till
varandra. Jag utgår från att varken primärkällor eller sekundärkällor är referat eller kopierade eftersom samma information förekommer i både primär- och sekundärkällor och kan därför betraktas som oberoende. Källorna uppfyller även kriteriet samtidighet eftersom
informationen har författats under den aktuella tid undersökningen analyserar, författarna är ”vittnen” i samtiden.39
Författaren till en källa kan försöka påverka omgivningen genom att beskriva verkligheten utifrån dennes synvinkel, detta innebär att en källa anses vara tendensiös. Jag anser att källorna som är hämtade från serbiska utrikesministeriet och Kosovoministeriet inte är tendensiösa. I övrigt har jag kontrollerat källorna mot varandra för att kontrollera att informationen stämmer. På det stora hela anser jag att källorna inte är tendensiösa.40
3.2 Operationalisering
Identifierad stat innebär att Serbiens historia och politiska kultur leder till att regeringen har
benägenhet att fatta beslut utifrån dessa preferenser. I undersökningen kommer regeringen ses som en enhetlig aktör. Historiskt kommer Kosovos ställning att beskrivas för att sedan
”vävas” samman med Serbiens politiska kultur. Vilket innebär att det inrikespolitiska klimatet undersöks för att avgöra om historien varit en faktor som spelat in när serbiska regeringens Kosovopolitik utformats. För att beskriva historien kommer följande källor att användas
www.landguiden.se och www.säkerhetspolitik. För att undersöka politisk kultur kommer serbiska nyhetskällor att användas såsom Blic, Politika, Vecernje Novosti och B92.
När begränsad rationalitet ska undersökas måste undersökningen specificera mål, alternativ, konsekvenser och val. Detta kommer dock förklaras i följande stycken. När serbiska
regeringen fattar beslut är värderingar och övertygelser viktiga preferenser. Övertygelser och
värderingar kommer att undersökas genom att relevant information i primärkällorna granskas vid olika vägval såsom starten på förhandlingarna om Kosovos framtida status och Kosovos självständighetsförklaring. Då kommer stor vikt att fästas vid uttalanden gjorda av president och dennes rådgivare, premiärminister, utrikesminister och Kosovoministern. För att i
slutändan kunna fastställa vilka övertygelser och värderingar som medfört till en viss riktning inom Kosovopolitiken.
Mål specificeras genom att aktören bejakar nytto-, förtjänst- eller företrädesfunktionen. Först
måste primärkällorna undersökas för att se vilken typ av funktion som serbiska regeringen har använt sig av när beslut fattats och mål formulerats. Detta görs lättast genom att kontrollera vilka officiella dokument som finns på serbiska utrikesministeriet och Kosovoministeriet.
Regeringen har flertal alternativ att välja mellan. Det alternativ som väljs är specifikt och skiljer de andra alternativen åt pga. situationen. Regeringen väljer alternativ utifrån högst fördelar och lägst kostnader. Regeringen väljer det alternativ som medför mest gynnsamma
konsekvenser. Med specifika situationer menas starten av förhandlingarna om Kosovos status
och Kosovos självständighets. Serbiska regeringen granskar alternativ utifrån fördelar och kostnader, man väljer det alternativ vars konsekvenser rangordnas högst enligt
4.0 SERBISK UTRIKESPOLITIK OCH KOSOVO
4.1 Historisk översikt
Slaviska stammar bosätter sig på 600-talet i Balkan, däribland serberna. Dagens södra Serbien (inklusive Kosovo) tillsammans med Montenegro och södra Bosnien-Hercegovina utgör serbernas bosättningsområde.41
I mitten av 1300-talet är Serbien en stormakt på Balkan. Kosovo är en integrerad del av riket. Under stormaktstiden byggs kyrkor och kloster som ett bevis på landets storhet. Serbisk ortodoxa kyrkan blir ett patriarkat.42
År 1389, slaget vid Kosovo polje (Trastfältet) äger rum mellan det serbiska och osmanska riket. Osmanerna vinner över serberna. Slaget vid Kosovo polje har i serbisk
historiebeskrivning fått mytiska proportioner med hjältemod, förräderi och anspelningar på Kristus som huvudkomponenter i myten. Sammanfattningsvis kan man säga att under de 500 åren av osmanskt styre, har Kosovomyten symboliserat att Serbien en dag ska återuppstå från nederlag och förräderi.43
Berlinkongressen, år 1878, erkände Serbien rätten till autonomi inom Osmanska riket. Fyra år senare fick man full självständighet och landet blev ett kungadöme. Kosovo styrdes
fortfarande av osmanerna.44
Serbien, Montenegro, Grekland och Bulgarien förklarar krig mot Osmanska riket 1912. Kriget medförde territoriella vinster för Serbien. Kosovo kom att delas mellan Serbien och
Montenegro.45
Vintern 1918,Kosovo är en del av den nybildade staten. Serbers, kroaters och sloveners kungadöme (SHS).46
Den 6 april 1941, Nazityskland anfaller Jugoslavien, landet delas upp i olika intressezoner. Kosovo blir en del av Storalbanien under Italiens styre. Våren 1945, Titos partisaner upprättar kommunistiska Jugoslavien. Sex delrepubliker skapas, Kosovo är en del av Serbien.
Jugoslavien antar en ny konstitution 1974. Inom Serbien upprättas två autonoma regioner. Kosovo och Vojvodina ges rätten till långtgående självstyre, dock inte rätten att bryta sig ur federationen vilket en delrepublik i Jugoslavien har rätt till.47
Självstyret i Kosovo avskaffas 1989. Ett år senare avskaffas autonomin helt. Ibrahim Rugova väljs 1992 till Kosovoalbanernas president vid en inofficiell omröstning. Ett år senare
formeras Kosovos befrielsearmé (UCK).48
Våren 1998 börjar stridigheter mellan serbisk polis och UCK. Under sommaren sätts militären in mot gerillan. Konflikten eskalerar och utvecklades till ett krig. Under hösten 1998 har de krigförande parterna lugnat sig tillfälligt. I december blossar nya strider upp.49
De stridande parterna tvingas till förhandlingsbordet i februari 1999. Under förhandlingarna mellan kosovoalbaner och serber i Rambouillet (utanför Paris) lägger medlarna (Frankrike, Tyskland, USA och Ryssland) fram ett förslag där man utgår från att Kosovo ska få
långtgående självstyre samt att inom tre år i en folkomröstning avgöra om man vill bli självständiga från Serbien. Detta var oacceptabelt för den serbiska sidan, medan kosovoalbanerna ville skriva under förslaget. Förhandlingarna kollapsar, striderna återupptas.50
Den 24 mars 1999 börjar NATO flygbomba Jugoslavien. Efter 78 dagar upphör NATO med bombningarna. Serbien går med på tillbakadragande av sina styrkor från Kosovo. FN:s säkerhetsråd antar resolution 1244 om Kosovo.51
I resolution 1244 garanteras Serbiens suveränitet och territoriella integritet men samtidigt att Kosovo ska vara ett autonomt område.52
FN:s säkerhetsråd antar i början av sommaren 1999 skapandet av Förenta Nationernas mission i Kosovo (UNMIK). UNIMIK skulle vara en övergångsadministration styrd av FN fram till dess att albaner och serber kunnat enas om provinsens framtida status.53
Under våren 2004 bröt massiva kravaller ut mellan serber och kosovoalbaner, vilket
resulterade i bränningarna av 35 kyrkor och kloster. Ett antal människor fick sätta livet till på båda sidor.54
Efter flera år av misslyckade demokratiska reformer ansåg UMNIK chefen Sören Jensen-Petersen att samtalen om områdets status borde återupptas. FN tillsatte en undersökning som kom fram till att reformerna inte varit lyckade, men ändå rekommenderades att statussamtalen startades igång. Till medlare utsåg FN Finlands förre president Martti Ahtisaari.55
4.2 Inför förhandlingarna om Kosovo
I slutet av 2005 fattade serbiska parlamentet beslutet att ge mandat till serbiska regeringen så att de kan förhandla med kosovoalbanerna om Kosovos framtida status i början av 2006. Serbiska parlamentet utgår från flera dokument när denna resolution antogs. Följande dokument är: jugoslaviska konstitutionen från 1974, Statsunionen Serbien och Montenegros författning, FN:s säkerhetsråds resolution 1244 samt ett antal andra resolutioner antagna av parlamentet åren efter att Kosovo blivit ett internationellt protektorat.56
Serbiska parlamentet slår fast att en framtida politisk lösning kring Kosovo måste bygga på demokratiska värderingar och internationell rätt. Med demokratiska värderingar menas att det ska finnas en konsensus mellan serbiska regeringen och kosovoalbanska representanter. Enligt internationell rätt anser serbiska parlamentet att lösningen inte på något vis får kränka landets suveränitet och territoriella integritet. Som internationella dokument framhålls FN-stadgan och Helsingforsdeklarationen från 1975.57
Utöver detta slår parlamentet fast att Kosovo bör ha högsta möjliga autonomi. Detta innebär att om parterna lyckas komma fram till ett avtal så får det inte kränka Serbiens suveränitet eller territoriella integritet.58
Serbiska parlamentet erbjuder Kosovo beslutskompetens inom alla områden förutom utrikespolitik, tullfrågor, monetärpolitik och försvarspolitik. Institutionerna i provinsen ska enligt dokumentet få verkställande, lagstiftande institutioner samt ett eget domstolsväsen. Högsta domstolen i Kosovo ska även få rätten att besluta över provinskonstitutionen utan
insyn från Belgrad. Utöver detta ska Kosovo kunna upprätthåla relationer med andra stater, provinser samt regionala och internationella organisationer. Serbiska regeringen måste dock ha insyn och godkänna vilka internationella avtal Kosovo får ingå.59
Serbiska parlamentet ansåg även att om kosovoalbanerna utropar självständighet kommer man från parlamentets sida att olagligförklara självständighetsförklaringen genom ett parlamentsbeslut. 60
Inför förhandlingarna talade premiärminister Vojislav Kostunica inför FN:s säkerhetsråd, vintern 2005, där serbiska regeringens syn på Kosovos status presenterades:
”Våra politiska ansträngningar kommer att riktas mot att Kosovo ska få högsta möjliga autonomi inom Serbiens gränser… Autominin är fast förankrad i FN:s säkerhetsråds resolution 1244. En fredlig lösning och en kompromisslösning kring Kosovos status…”61
Några månader efter premiärministerns tal upplöstes statsunionen Serbien och Montenegro. Myndigheterna i Montenegro hade organiserat en folkomröstning om huruvida landet bör vara i en union med Serbien som slutade med att självständighetssidan vann. Någon månad därpå antog serbiska parlamentet en ny konstitution efter en två dagar lång folkomröstning. I inledningen i konstitutionen står det följande: ”Om man utgår från serbiska folkets tradition
och övriga nationella minoriteter, konstateras följande: Kosovo och Metohija är en del av Serbien med rätt till full autonomi…”.62
4.3 Analys
I detta avsnitt har en historisk översikt presenterats samt vilken statlig institution som deltagit utformningen av Kosovopolitiken. Syftet med frågan är även att avgöra om detta kan ses som rationellt. För att kunna svara på detta måste jag använda de två analysenheterna identifierad stat och begränsad rationalitet. Men först ska frågan presenteras: Vilka relevanta institutioner
Utifrån den historiska översikten kan man se att Kosovo har varit en viktig beståndsdel i serbisk historia alltsedan slaverna etablerade sig på Balkan. Slaget vid Kosovo Polje
(Trastfältet) medförde att det uppstod en mytbildning kring Kosovo. Serbiska folkets tradition som konstitutionen från 2006 anspelar är en klar fingervisning till det förflutna där
myndigheterna anser att Kosovo är en del av Serbien.
En annan viktig aspekt i denna analys är Kosovos rättsliga ställning inom Serbien. Kosovo hade autonomi mellan 1974 och 1989. Kosovokrigets slut 1999 innebar att Kosovo blev ett internationellt protektorat samtidigt som FN:s säkerhetsråd antog resolution 1244.
Resolutionen garanterade respekten för Serbiens suveränitet och territoriella integritet samtidigt som Kosovo utlovades autonomi. Serbiska parlamentet är förbundet genom
resolution 1244 att garantera kosovoalbanerna autonomi inom landet. Den politiska kulturen i Serbien var starkt påverkad av Kosovos autonomi under Jugoslavientiden men även av internationell rätt, som garanterar staten dess erkända gränser. Internationell rätt är en viktig del av den serbiska argumentationen, eftersom man redan i det här skedet, innan
förhandlingarna startat, utgår från att det finns en möjlighet att kosovoalbanerna utropar självständighet.
Från informationen som finns tillgänglig kan följande konstateras: historia och politisk kultur har lett till en benägenhet när parlamentet antagit resolutionen. Benägenheten utifrån dessa två kriterier har lett till att parlamentet även formulerat att målet med förhandlingarna är att Kosovo ska vara autonomt område inom Serbien. Huvudaktören i detta fall har varit parlamentet som högsta politiska institution.
Parlamentet har givit mandat till regeringen att förhandla om Kosovo, samtidigt som regeringen är beroende av majoriteten i församlingen. Detta innebär att parlamentets
övertygelser och värderingar blir regeringens övertygelser och värderingar enligt begränsad rationalitet. Kosovo är enligt detta synsätt en del av Serbien rent historiskt och har sin plats som en autonom provins inom landet. Detta bekräftades även när konstitutionen antogs under 2006.
Regeringens mål inför förhandlingarna är alltså ett autonomt Kosovo som inte kränker landets suveränitet och territoriella integritet. Dock finns det ett problem. Begränsad rationalitet utgår från att serbiska regeringen har kunskapsbegränsningar. Detta kan man se i serbiska
förhandlingarna mellan serbiska och kosovoalbanska företrädare skulle kollapsa. Beslut som fattas av serbiska regeringen är rationella utifrån de kriterier som ställts upp.
4.4 Förhandlingarna börjar: första förhandlingsrundan
Den 20 februari 2006 inleddes förhandlingarna mellan Belgrad och Pristina. Samtalen hölls i Wien, Österrike, under medling av Ahtisaari och kontaktgruppen (USA, Storbritannien, Tyskland, Ryssland, Italien och Frankrike) som fått uppdraget av FN. Under det första av flera planerade möten mellan serbiska regeringen och kosovoalbanska representanter diskuterades decentralisering av Kosovo.63
Den serbiska delegationen krävde att kommuner i Kosovo med serbisk majoritet får autonomi i förhållande till Pristina. Serberna ska själva kunna bestämma om skolväsende,
sjukvårdsinrättningar, polis- och domstolsväsende där serbernas entitet självständigt styr sig från Pristina. Detta gick kosovoalbanerna inte med på. Förhandlingarna slutade i oenighet och utan ett avtal om decentralisering.64
En kort tid efter uttalade Ahtisaari att Kosovos slutgiltiga status kommer att bestämmas av invånarna i provinsen. Eftersom kosovoalbanerna utgör 90 procent av befolkningen kommer en eventuell folkomröstning innebära självständighet. Detta väckte stor irritation på den serbiska sidan.65
Efter att flera möten av decentraliserings- och teknisk karaktär avslutats utan att något avtal kunnat uppnås, begärde den serbiska regeringen att samtal om Kosovos politiska status påbörjas.66
När förhandlingarna påbörjats om Kosovos politiska status lade kontaktgruppen fram ett förslag. Kontaktgruppen ansåg att Kosovo borde få övervakad självständighet. Förslaget som lades fram var acceptabelt för alla inom kontaktgruppen utom Ryssland som anser att serbiska regeringen måste gå med på detta förslag först. Samtidigt uttalade Ryssland stöd till Serbiens fördel.67
Med anledning av kontaktgruppens förslag talade Serbiens premiärminister Vojislav
europeisk historia som kan tjäna som argument till att Serbien ska bli av med 15 procent av sitt territorium. En kompromiss måste nås inom ramen för internationell rätt. Eftersom samtalen förs under FN:s ledning innebär det att alla parterna har förbundit sig till FN-stadgan, Helsingfors deklarationen och FN:s säkerhetsråds resolution 1244. Dessa tre dokument garanterar landets suveränitet och territoriella integritet. Kostunica ansåg att det serbiska förslaget om högsta möjliga autonomi för Kosovo är det bäst möjliga utifrån de preferenser serber och kosovoalbaner har att utgå från. Ett erkännande av Kosovo vore att bryta mot grunden i internationell rätt nämligen staters suveränitet och territoriella integritet vilket kan få avsevärda konsekvenser i det internationella systemet, sade Kostunica.68 Den kosovoalbanska sidan som även var närvarande avvisade detta förlaget om högsta möjliga autonomi och vägrade att diskutera ett Kosovo inom Serbiens gränser. Kosovos president Fatmir Sejdiu sade efter mötet att självständighet är det enda möjliga alternativet för Kosovos befolkning eftersom en övervägande majoritet är för ett självständigt land.69
Efter 18 månader av förhandlingar utan att något resultat kunnat uppnås, presenterade Ahtisaari sitt förslag om en framtida lösning av Kosovos politiska status. Kosovo skulle få styra sig självständigt, rätt att ingå internationella avtal samt söka medlemskap i
internationella organisationer. Ahtisaariplanen föreskrev att Kosovo borde bli en
internationellt erkänd europeisk stat som under en tid framöver skulle stå under internationell övervakning. Huvudpunkterna i förslaget var att Kosovos status borde vara självständighet. Den nuvarande internationella närvaron (UNMIK och KFOR) i Kosovo inte var hållbar.70 Ahtisaaris förslag var dock tvunget att godkännas av FN:s säkerhetsråd. Ryssland hotade med veto ifall det gick till omröstning. Ryssland ansåg att nya förhandlingar mellan parterna borde återupprättas. Även Serbiens motstånd mot Ahtisaaris plan var starkt, eftersom serbiska myndigheter anser att en sida vinner allt medan en förlorar. Efter flera turer i säkerhetsrådet, enades medlemstaterna att återuppta förhandlingarna.71
4.5 Samtalen återupptas: andra förhandlingsrundan
De förnyade samtalen i början av 2007 innebar att Kontaktgruppen tillsatte en trojka som skulle medla, bestående av EU, Ryssland och USA. Förhandlingarna hölls i New York i EU
delegationens kontor. Den serbiska sidan vägrade att förhandlingarna skulle hållas i FN lokaler, eftersom det skulle ge legitimitet åt kosovoalbanernas självständighetssträvanden och markera att de inte är en jämlik partner (självständig stat) under förhandlingarna.72
Under mötet lade kosovoalbanerna fram ett förslag om en union mellan Serbien och Kosovo som två självständiga stater, vilket Belgrad avvisade. Istället erbjöds kosovoalbanerna den mest utvidgade autonomin ett minoritetsfolk kunde få, exempelvis den statusen Åland och Hong Kong åtnjuter i Finland respektive Kina.73
Till skillnad från tidigare förhandlingar, diskuterade serbiska och kosovoalbanska politiker varandras förslag genom att göra anmärkningar. EU:s medlare var den mest aktive i medlargruppen den första förhandlingsrundan. EU medlaren undrade hur serberna ska integrera kosovoalbanerna i Serbien. Kosovoministern Slobodan Samardzic svarade att man kommer att ge kosovoalbanerna full självständighet vid administreringen av sina politiska områden utan inblandning av den serbiska staten.74
Även denna gång uteblev en kompromiss eftersom båda sidor fortsatte hävda sin rätt. Kosovoalbaner självständighet och serber vidsträckt autonomi för Kosovos invånare. Kontaktgruppens medlartrojka hade efter mötet olika uppfattningar varför samtalen
misslyckats. USA:s medlare anser att ett kompromissförslag bör sökas, men nås inget fram till 10 december kommer USA att erkänna Kosovo om man utropar självständighet. EU:s
medlare anser att en konstruktiv lösning på problemet måste hittas. Ryssland däremot anser att Kosovo inte kan bli självständigt eftersom det bryter mot internationell rätt. Det är uppenbart att det finns stora skillnader i kontaktgruppen vid lösningen av Kosovos status. Ryssland står på serbiska regeringens sida, medan kosovoalbanerna har stöd av de andra länderna i kontaktgruppen.75
Samtidigt har kosovoalbanerna tröttnat på förhandlingarna och utlovat att man ska utropa självständighet i mitten av december (2007). Efter hoten om självständighet talade president Tadic inför FN:s generalförsamling. Där anser han att en eventuell självständighetsförklaring
kommer få långtgående negativa konsekvenser för det internationella rättsystemet, grunden i varje stats suveränitet och territoriella integritet.76
Premiärminister Kostunica talade inför Europarådet några dagar efter förhandlingarna i New York där han i starka ordalag ansåg att en viss stormakts agerande medför att Kosovofallet inte blir ett prejudikat utan snarare ett normalt fall runt om i världen. Kostunica tillade även att om ett land bryter mot FN:s säkerhetsråds resolution 1244, vad hindrar länder att bryta mot andra resolutioner. Avtal uteblev och nya förhandlingar flyttades till oktober 2007.77
I slutet av oktober 2007 hölls nya samtal mellan parterna. Denna gång hade kontaktgruppen förberett ett förslag med 14 punkter. De viktigaste punkterna slår fast följande:
• ingen återgång till perioden före 1999, Belgrad kan inte styra Kosovo; • serbiska institutioner nekas att verka i Kosovo;
• Kosovos institutioner kommer självständigt att kunna ingå ekonomiska avtal; • Kosovo ska kunna delta i regionala organisationer utan Belgrads inblandning; • EU-integration ska fortsätta utan Belgrads inblandning;
• gemensamma institutioner inom områdena energi, socialpolitik, minoritetsskydd och skydd av kulturellt arv.78
I förslaget nämns inte Serbiens jurisdiktion och inte heller resolution 1244. Varken en
framtida status eller självständighet nämns utan istället ska det internationella samfundet styra Kosovo fram till dess att områdets status kan avgöras.79
Serbiska regeringen ansåg att en del punkterna var förhandlingsbara. Myndigheter gick även med på mindre jurisdiktion över Kosovo, endast gränskontroll samt utrikespolitik skulle vara gemensamma samarbetsområden mellan serbiska och kosovoalbanska myndigheter. Serbiska myndigheter skulle inte blanda sig i ekonomiska och rättsliga frågor samt andra områden som skulle tillfalla Kosovos institutioner vid ett eventuellt avtal. Dock krävde serbiska regeringen att Kosovos status måste regleras enligt FN:s resolution 1244. Även Kosovoalbanerna anser att grunderna i kontaktgruppens förslag borde kunna förhandlas om. Pristina tolkar att förslaget innehåller en stor del av sitt tidigare förslag om en union mellan Kosovo och
Serbien. Men i slutändan kommer endast villkoren för självständighet att förhandlas om, förklarade de kosovoalbanska representanterna.80
Tidsgränsen för att uppnå ett avtal om Kosovos framtid var satt till den 10 december 2007. Serberna ville att samtalen skulle fortsätta eftersom man ansåg att det fanns mer att förhandla om. Albanerna utropade ensidigt självständighet 17 februari 2008. Första stat att erkänna Kosovo var Afghanistan tätt följda av USA.81
4.6 Analys
I detta avsnitt har förhandlingarna om Kosovo presenterats. Frågan som ska förklaras lyder följande: Hur har serbiska regeringen agerat för att maximera sina intressen och uppnå
uppsatta utrikespolitiska prioriteringar under förhandlingarna om Kosovos framtida status?
Eftersom serbiska regeringens mål är kända sedan förra avsnittet kommer denna analys att undersöka alternativ, konsekvenser och val för att svara på frågan som ställdes i inledningen.
Alltså en återupprepning, regeringens mål är ett autonomt Kosovo inom Serbien som inte kränker landets suveränitet och territoriella integritet.
Under förhandlingarnas inledningsfas som jag valt att kalla för första förhandlingsrundan fanns ett flertal alternativ för serbiska regeringen att välja emellan. Serbiska regeringen, kosovoalbanska representanter och de internationella medlarna bidrog med totalt fyra alternativ som utifrån konsekvenserna bidrog till andra förhandlingsrundan.
Alternativen kommer att ordnas i kronologisk ordning. Det första alternativet kom från serbiska regeringen. Man anser att serberna i Kosovo bör ha samma form av autonomi som kosovoalbanerna har inom Serbien. Om fördelar och kostnader övervägs skulle ett sådant avtal har lett till stora fördelar för den serbiska regeringen. Konsekvensen blev att
kosovoalbanska representanter vägrade gå med på denna lösning. Det andra alternativet kom från de internationella medlarna, kontaktgruppen, vilket innebar att Kosovo skulle få en övervakad självständighet. Från serbiska regeringens synvinkel var detta oacceptabelt eftersom kostnaderna hade övervägt fördelarna. Kostnaderna i detta fall var att målet inte skulle uppfyllas samt ett brott mot internationell lag. Konsekvensen hade blivit ett
80
självständigt Kosovo. Det tredje alternativet kom även det från internationella medlarna, nämligen Ahtisaari. Ahtisaariplanen fastställde att Kosovo skulle bli självständigt. I detta fall var kostnaderna alltför stora för den serbiska sidan. Konsekvensen att Kosovo skulle bli självständigt var inte godtagbart för den serbiska sidan.
Alla dessa alternativ hade på ett eller annat sätt blivit avvisade av antingen serbiska
regeringen eller de kosovoalbanska representanterna. Alternativ fyra uppstod i och med att Ahtisaariplanen skickades till FN:s säkerhetsråd. Genom att Ryssland hotade med veto i säkerhetsrådet, om Ahtisaariplanen gick till omröstning, lyckades serbiska regeringen uppnå förnyade samtal om Kosovo status. Fördelarna övervägde kostnaderna. Ifall Ahtisaariplanen gått till omröstning i säkerhetsrådet hade det funnits en chans till att den blivit antagen. Istället blev konsekvensen nu att alla inblandade parter var tillbaka på ruta ett. Serbiska regeringen hade gjort ett rationellt val utifrån förtjänstfunktionen. Vilket ledde till att förhandlingarna återupptogs.
Under andra förhandlingsrundan kom fem möjliga alternativ upp på dagordningen. Det första alternativet kom från kosovoalbanska representanter. Man ville ha en union mellan Serbien och Kosovo. Konsekvensen av detta är ett självständigt Kosovo. När kostnaderna överväger i detta fall fördelarna eftersom det hade brutit mot serbiska regeringens mål. Det andra
alternativet är serbiska regeringens som liknar Ålands och Hong Kongs politiska status. Konsekvensen blir i detta fall leder till autonomi. Fördelarna överväger kostnaderna. Dock vägrar de kosovoalbanska representanterna att gå med förslag vilket gör att det faller.
Det tredje alternativet är kosovoalbanernas och är självständighet, konsekvensen är självklar. För den serbiska sidan blir kostnaderna alltför stora, eftersom Kosovo blir självständigt och detta går emot uppsatta mål. Det fjärde alternativet är kontaktgruppens fjortonpunktersförslag. Konsekvensen blir i detta fall ett semisjälvständigt Kosovo. Vilket innebär att kostnaderna blir alltför stora för myndigheterna. Det femte alternativet är serbiska regeringens och förhåller sig till kontaktgruppens förslag. Serbiska regeringen vill att resolution 1244 ska tas in i förslaget. Konsekvensen blir ett autonomt Kosovo. Fördelarna överväger kostnaderna. Men alternativet antas inte eftersom kosovoalbanerna vägrar gå med på förslaget. Kosovoalbanerna valde efter att förhandlingarna kollapsat att utropa självständighet.
förhindra Ahtisaariplanen samt åstadkomma fortsättning på förhandlingarna. Alltså man valde det fördelaktigaste alternativet när konsekvenserna bedömts. Under andra förhandlingsrundan uppnåddes inga konkreta resultat, resultatet blev istället att Kosovo utropade självständighet. Dock har serbiska regeringen genom parlamentets resolution räknat med att en
självständighetsförklaring kan bli en av utgångarna. Vilket inte kan räknas som ett misslyckande av serbiska regeringen att uppnå ett autonomt Kosovo inom Serbien.
Kosovofrågan förflyttades istället från förhandlingsbordet upp på den internationella arenan, serbiska regeringens mål består. Dock står man inför ett antal nya alternativ, konsekvenser och val eftersom situationen radikalt förändrats.
4.7 Reaktionerna på Kosovos självständighetsförklaring
Efter att statusförhandlingarna misslyckats deklarerade kosovoalbanerna att man ämnade utropa självständighet inom kort. Serbiska parlamentet antog därför en handlingsplan för hur regeringen ska agera. Några av de viktigaste punkterna:
• Serbiska regeringens främsta uppgift är att upprätthålla landets suveränitet och
territoriella integritet. Uppgiften för regeringen blir att hitta en lösning som faller inom ramen för FN:s säkerhetsråds resolution 1244.
• Kosovo kommer att anses som en del av Serbien i alla avseenden. Förklarar kosovoalbanerna självständighet kommer detta annulleras. Följer erkännanden av andra länder kommer de diplomatiska relationerna att omprövas.
• Serbiska regeringen ska använda sig av alla rättsliga resurser som står förfogande för att skydda landets suveränitet och territoriella integritet. 82
När det väl stod klart att kosovoalbanerna tänkte utropa självständighet agerade det serbiska parlamentet. Man annullerade Kosovos självständighetsförklaring samma dag som
utropandet, den 17 februari 2008 . Parlamentet anser att kosovoalbanerna brutit mot Serbiens författning, FN-stadgan, FN:s säkerhetsråds resolution 1244 och Helsingforsdeklarationen. I parlamentet röstade 225 av 250 parlamentsledamöter för ett ogiltigförklarande av
självständighetsförklaringen. Enligt parlamentet så kommer självständighetsförklaringen inte
att resultera i några rättsliga konsekvenser för Serbien, med andra ord så anses Kosovo fortfarande vara en del Serbien.83
Redan samma dag som Kosovo utropade självständighet började omvärlden spekulera hur serbiska regeringen skulle svara. Flera scenarion målades upp: omfattande sanktioner, ökad militär närvaro vid gränsen, upphörande med elleveranser, ompröva diplomatiska förbindelser med länder som erkänt Kosovo och strikta visumkrav för länder som erkänner Kosovo.84
4.8 Ambassadörer kallas hem
En av serbiska regeringens första åtgärder när länder började erkänna Kosovo var att skicka protestnoter. I dessa lades serbiska regeringens ståndpunkt fram, där man ansåg att länderna bröt mot FN-stadgan, FN:s säkerhetsråds resolution 1244 och Helsingforsdeklarationen. Konsekvenserna av erkännande kommer att få långtgående negativa konsekvenser för den internationella rättsordningen stod det bl.a. Länder som erkänner Kosovo måste omvärdera sitt erkännande så att det är i enlighet med internationell rätt.85
I enlighet med serbiska parlamentets handlingsplan att ompröva de diplomatiska förhållandena till länder som erkänner Kosovo, började regeringen att dra tillbaka
ambassadörer. Detta var tänkt att vara en tydlig protest mot dessa länder. Denna praxis skulle tillämpas varje gång ett land erkände Kosovo. Serbiska ambassadörer drogs genast tillbaka från USA, Frankrike, Turkiet och ett flertal andra länder. Men de länders ambassadörer som erkänt Kosovo utvisades inte från Serbien.86
Några månader efter självständighetsförklaring erkände Montenegros och Makedoniens regeringar Kosovo. Serbiska regeringens svar på detta blev att utvisa dessa länders ambassadörer samt att dra tillbaks sina ambassadörer. Enligt President Tadic hotar
Montenegros och Makedoniens beslut hela den regionala stabiliteten genom att dessa länder bryter mot internationell rätt och samtidigt äventyrar Serbiens suveränitet och territoriella integritet.87
Efter flera månaders bojkott omvärderade serbiska regeringen sin ställning och började skicka ut ambassadörer till länder som erkänt Kosovo. Ett av de mest betydelsefulla länderna är
USA. Jeremic anser att relationerna till USA är skadade pga. deras stöd till kosovoalbanerna. Trots problemen vill man hitta ett sätt att samarbeta på med de amerikanska myndigheterna. Tanken är att man ska inrikta sig på frågor av gemensam karaktär, inte de som skiljer den åt. I Makedoniens och Montenegros fall skiljde serbiska regeringens agerande i jämförelse med tidigare tillbakadragningar av ambassadörer. I detta fall uttalades hårda ord. Utrikesminister Jeremic ansåg att Montenegros erkännande var en ”dolkstöt” i ryggen på Serbien. Serbiska regeringen skulle vidta lämpliga åtgärder. Dock vidtogs inga åtgärder.88
Handlingarna kom nu att rikta sig mot länder som ännu inte erkänt Kosovo.
4.9 Spelet kring erkännanden
Utrikesminister Vuk Jeremic talade inför FN:s säkerhetsråd den 28 juli 2008. Serbiska regeringen kommer inte att acceptera Kosovos självständighetsförklaring. Serbien är en internationellt erkänd stat och gränserna måste respekteras, ansåg Jeremic. Kosovos
självständighetsförklaring är inte laglig eftersom den bryter mot FN:s säkerhetsråds resolution 1244. Att underminera suveränitetsprincipen är ett farligt spel som kan få ödesdigra politiska konsekvenser runt om i världen med flera utbrytarrörelser. Internationell rätt och Balkans säkerhet är i fara pga. vad som anses vara politiskt lämpligt, ansåg Jeremic.89
Utspelet kom under en tid då flera länder hade erkänt Kosovo. Ett flertal västerländska stormakter däribland USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien har drivit frågan om ett självständigt Kosovo, genom att de försökt övertyga länder som ännu inte uppgivit sin ståndpunkt i frågan att erkänna Kosovo. Dock finns det ett flertal länder som motsätter sig Kosovos självständighetsförklaring exempelvis Ryssland, Kina, Indien, men även muslimska länder såsom Egypten och Indonesien. Dessa länder har egna problem med separatistgrupper. Inom EU vägrar Spanien, Cypern och Rumänien erkänna Kosovo eftersom man befarar problem med egna separatister.90
Enligt den serbiska regeringen leder urholkningen av internationell rätt att hotet från
separatister ökar, vilket har blivit huvudargumentet när serbiska regeringen försökt påverka andra länder i världen att inte erkänna Kosovo. Man försöker internationalisera frågan dels bilateralt men även multilateralt. Bilateralt försöker serbiska regeringen att övertyga enskilda länder i Afrika och Asien eftersom de innehar en stor del av platserna i FN:s
generalförsamling. Multilateralt försöker serbiska regeringen övertala hela organisationer såsom Alliansfria rörelsen som har många av sina medlemstater i Afrika, Asien och Mellanöstern. På dessa kontinenter plågas många länder av multietniska konflikter där det finns separatistgrupper som kämpar för oberoende.91
Utrikesminister Jeremic besökte därför Teheran, Iran, där den Alliansfria rörelsens ledare hade samlats. Meningen med besöket var att övertyga den Alliansfria rörelsen att Kosovos självständighetsförklaring var oförenlig med internationell rätt samt att förhindra fortsatta erkännanden av Kosovo. Jeremic påpekade under mötet att Serbien var en gammal vän till länderna i organisationen eftersom man var arvtagare till Jugoslavien. Utrikesministern försöker återskapa den legitimitet som Jugoslavien åtnjutit i Alliansfria rörelsen. Mötet slutade med att Alliansfria rörelsen gick på Serbiens linje att Kosovos
självständighetsförklaring var oförenlig med internationell rätt.92
Det pågår ett diplomatiskt spel där förespråkare och motståndare till Kosovos
självständighetsförklaring försöker övertyga länder som ännu inte har en ståndpunkt i frågan. För alla inblandade parter, speciellt för stormakterna, är detta en fråga av prestige. Varken USA eller Ryssland vill förlora internationellt anseende genom att den ena sidan får
försprång. USA som är den främsta förespråkaren för Kosovo självständighet har misslyckats med att övertyga tillräckligt många länder. Så länge majoriteten av FN:s medlemmar inte erkänner Kosovo, lyckas serbiska regeringen isolera kosovoalbanernas ambitioner, alltså situationen är inte förändrad sedan tidigare. För att bli medlem i många internationella organisationer måste man vara medlem av FN. Lyckas inte Kosovo bli medlem i
internationella organisationer kan serbiska regeringen spela på kortet att de aldrig kommer att bli en ”riktig” stat. Detta innebär att målet den serbiska regeringen satt upp har delvis
realiserats eftersom kosovoalbanerna inte har vunnit något på självständighetsförklaringen.93 Serbiska regeringen anser att deras politik lyckats eftersom erkännandena av Kosovo
förhindra att Kosovo blir en ”normal stat” enligt internationella normer. Detta ska fördelaktigast uppnås genom att Internationella domstolen i Haag får besluta om
självständighetsförklaringen var förenlig med internationell rätt. Serbiska regeringen tror att man kommer att få ett utslag som är till deras fördel. På så vis vill man fortsätta
förhandlingarna om Kosovo.94
4.10 Internationella domstolen i Haag
Serbiska regeringen vill att Internationella domstolen i Haag ska ta ställning till Kosovos självständighetsförklaring. Utrikesminister Jeremic talade därför inför FN:s
generalförsamling, september 2008, och avslöjade att man kommer söka stöd av FN:s medlemmar för att Internationella domstolen ska ge ett rådgivande beslut om Kosovos självständighetsförklaring var förenlig med internationell rätt.95
I oktober 2008 antog FN:s generalförsamling en resolution där man vill att Kosovos
självständighetsförklaring ska prövas i Internationella domstolen i Haag. Detta för att avgöra om självständighetsförklaringen är förenlig med internationell rätt. Serbiska regeringens uppnådde stort stöd av flera länder i omvärlden. Av de länder som röstade emot var USA, Albanien och fyra stillahavsstater emot resolutionen, däremot röstade 77 länder för att ta upp fallet i domstolen. Många av dessa länder som röstade för, var från Afrika, Asien och
Mellanöstern. Däribland var många av länderna medlemmar i Alliansfria rörelsen. Serbiska regeringen har lyckats att hänskjuta ärendet till Internationella domstolen i Haag.96
Medlemmarna i FN:s generalförsamling hade ett halvår på sig att lämna in en skriftlig argumentation om Kosovos självständighetsförklaring är i enlighet med eller strider mot internationell rätt. Serbiska regeringen har med sin lobbyingverksamhet uppnått BRIK- ländernas, Argentinas och flertal andra länders stöd. Man har även fokuserat på Latinamerika för få fler länder att skicka in argumentationer till Serbiens fördel. Kosovoalbanerna väntas få stöd av USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Den serbiska regeringens handlingar inriktar sig nu på att så många länder som möjligt ska stöda Serbien i Internationella
