Vilka föreställningar om kön kopplat till sexualitet finns?

7.3 Vilka föreställningar om kön kopplat till sexualitet

finns?

7.3.1 Våld i samkönade relationer

Det som tydligt fokuserats på i dessa handlingsplaner mot våld i nära relation är egentligen mäns våld mot kvinnor eftersom det är det som fastställs som det mest förekommande problemet. Även om det inte explicit står om våld i samkönade relationer i analysenheterna i samma utsträckning som mäns våld mot kvinnor så uppmärksammas det till viss del, vilket redovisas i textenheten nedan:

”Det är också viktigt att uppmärksamma att våld förekommer såväl i heterosexuella relationer som samkönade relationer” (Umeå kommun, 2016: 2).

“Enligt handboken är ytterligare grupper med särskild utsatthet personer med könsöverskridande identitet eller uttryck och hbtq-personer. Våld i samkönade relationer har uppmärksammats som ett eget problem -och kunskapsområde.” (Göteborg kommun, 2020: 17).

Här framgår det att kommunerna anser det är viktigt att poängtera att våld kan förekomma även i samkönade relationer och vi kan även se att hbtq-personer och personer med

könsöverskridande identitet hör till gruppen “särskilt utsatta” när det kommer till våld i nära relation. Något intressant i handlingsplanerna som explicit har kunnat identifierats är att våld i samkönade relationer å ena sidan ses som ett eget problem- och kunskapsområde, medan det å andra sidan ses som samma problemområde som mäns våld mot kvinnor vilket går att se i ett citat från Sala kommuns handlingsplan:

“I handlingsplanen jämställs våld i samkönade relationer med mäns våld mot kvinnor då det ofta omfattar samma problematik och ger samma konsekvenser.” (Sala

kommun, 2018: 11).

De två kommunerna Göteborg och Sala är alltså inte riktigt överens om vilket slags problemområde våld i samkönade relationer hör till, om det är ett eget eller om det kan likställas med mäns våld mot kvinnor. Ser man till heteronormen som går ut på att de enda könen som finns är man och kvinna (Shelton, 2018), bör man se våld i samkönade relationer som ett eget problemområde. Kopplar man även in könsmaktsordningen, som tidigare nämnts, så kan ett antagande vara att våld i nära relationer/mäns våld mot kvinnor beror på

maktordningen mellan könen man och kvinna. Tänker man på det viset så kan slutsatsen dras att våld i samkönade relationer är ett eget kunskaps- och problemområde eftersom det inte innefattar en nära relation mellan en man och en kvinna och att maktordningen därmed inte finns där, vilket då inte heller blir en orsak till våldet. Även Ekström (2012) menar på

liknande tes nämligen att våld i samkönade relationer existerar fullt ut men att det behandlas i andra omständigheter där jämställdheten mellan män och kvinnor inte står i blickfånget. Isdal

(2001) beskriver relationsvåld som en typ av våld som äger rum i nära relationer mellan en person som ses ha mer makt och en person som ses ha mindre makt, alltså att det finns maktobalans i förhållandet. Även det resonemanget går att koppla till en heteronormativ relation mellan en man och en kvinna då mannen anses ha mer makt och kvinnan mindre makt, vilket då styrker att våld i samkönade relationer torde vara en egen slags problematik. I analysenheterna beskrivs det explicit bland annat om hur våld i samkönade relationer kan ses på utifrån och hur de i kommunerna jobbar kring bemötandet av hbtq-personer som söker stöd och hjälp:

“Tänk på att:

-Fråga den våldsutsatta hbtq-personen hur relationen till familjen ser ut, känner de till om personens sexualitet och/eller könsidentitet. Detta är särskilt viktigt om personen fortfarande bor hemma.

- Fråga hur personens sociala nätverk ser ut. Har hen något eget nätverk som finns kvar om personen lämnar en misshandelsrelation.

- Då många hbtq-personer har erfarenhet av hatbrott kan det vara viktigt att undersöka om personen känner sig trygg i den stad hen lever i.” (Umeå kommun, 2016: 22).

Samt:

“De könskodade föreställningarna om vem som är offer och förövare kan försvåra för en våldsutsatt hbtq-person att definiera sina upplevelser om våld och övergrepp. Exempelvis män som blir våldtagna eller kvinnor som utsätts för våldtäkt av en annan kvinna” (Umeå kommun, 2016: 22).

Och även:

“Våld i samkönade relationer och heterosexuella relationer följer i princip samma mönster men det finns även vissa olikheter som är viktiga att belysa. Förövarens och den utsattes könstillhörighet kan ha en stor påverkan på hur omgivningen uppfattar våldet och huruvida den utsatte är benägen att anmäla och söka hjälp samt vilket bemötande hen kan tänkas få.” (Sala kommun, 2018: 13).

“Flera aktiviteter i planen rör hur skydd och stöd ska utformas för att ge hbtq-personer insatser på lika villkor. Hbtq-hbtq-personer är enligt studier en särskilt utsatt grupp inom VINR.” (Göteborg kommun, 2020: 7).

Det som tas upp i Umeå kommuns handlingsplan, som vi kan se ovan, är att det är viktigt att undersöka ifall den våldsutsatta har andra närstående förutom den som utövar våldet och om de vet om vad personen har för sexualitet. Vänner och familj kan förminska våldets allvar i queerrelationer p.g.a. deras diskriminerande attityd till samkönade relationer. Det kan i sin tur

leda till att de utsatta får det svårt att lämna den våldsutövande partnern då bemötandet av familj, vänner och myndigheter inte alltid är positivt (Shelton, 2018). Det framgår även explicit att hbtq-personer hör till “särskilt utsatta grupper” för våld i nära relation och att kommunerna arbetar med hur skydd och stöd ska formuleras så att de ska få de insatser som behövs utifrån deras situation. Något som även kan identifieras är att könstillhörigheten hos den utsatta påverkar hur omgivningen uppfattar våldet, samt att föreställningar utifrån könskoder om vem som är offer och vem som är förövare kan göra att en våldsutsatt hbtq-person har svårt att veta vad den faktiskt varit med om gällande våld och övergrepp. Eftersom heterosexualitet är ett begrepp som avser att framställa den ideala sexualiteten som alla människor bör ha så har det samtidigt en effekt av att underordna och förneka icke-heterosexuella identiteter och relationer (Dahl, 2005). Denna effekt kan tänkas vara

förklaringen till varför omgivning och närstående till en hbtq-person har en diskriminerande attityd gentemot personen. Det kan i sin tur kan ha gjort att hbtq-personer räknas till gruppen som anses som särskilt utsatta när det kommer till våld i nära relation, då de kanske inte alltid har stödet hemifrån som man kan tänka att en våldsutsatt heterosexuell person skulle ha haft. Det faktum att heterosexualitet används i handlingsplanerna behöver dock inte nödvändigtvis innebära att andra sexualiteter ignoreras eller osynliggörs.

7.3.2 Män som våldsutsatta eller våldsutövare?

Det är mycket i de tre handlingsplanerna som vi har identifierat och reflekterat kring, men det finns även intressanta aspekter som vi faktiskt inte kunnat hitta så mycket av vilket även det talar sitt tydliga språk. Det skrivs mycket om stöd, hjälp och skydd till den våldsutsatta kvinnan som antas leva i en heterosexuell relation med en man. Något som däremot varken explicit eller implicit går att finna speciellt mycket om är vad för stöd och skydd som finns till en våldsutsatt man som lever i en homosexuell relation med en man.

”Då det i dagsläget inte finns någon specialiserad verksamhet som erbjuder

våldsutsatta män stöd och behandling så kan den hjälpen sökas via hälsocentralerna samt hos Mansjouren som är en ideell verksamhet.” (Umeå kommun, 2016: 7). I textenheten ovan nämner man det faktum att det inte finns någon specifik verksamhet som som tar emot våldsutsatta män och kan erbjuda dem stöd men att det går att vända sig åt andra håll för att få hjälp. Utöver det har vi inte kunnat identifiera något om stöd till våldsutsatta män, vi har dock hittat andra textenheter där det varit möjligt att tolka som att det inte läggs mycket fokus på att hjälpa våldsutsatta män i homosexuella relationer:

”Män som utövat våld i nära relation erbjuds behandling, både individuellt och i grupp på Mansmottagningen…” (Umeå kommun, 2016: 7).

och

”Det kan också finnas skäl att utreda stödbehovet hos personer som utövar våld och bevilja stöd enligt biståndsbeslut. Personer som utövar våld eller riskerar att utöva våld finns i alla grupper i vårt samhälle. Vi behöver vara observanta på att personer

som är utsatta för våld också kan utöva våld. Information om våldsutövande och stödinsatser ska vara tillgängligt för alla.” (Göteborg kommun, 2020: 12).

Här ser man bland annat hur Umeå kommun explicit skriver om hur män som utövat våld erbjuds behandling på kommunens mansmottagning vilket visar på att kommuner är betydligt mer specialiserade för att kunna hjälp män som är våldsutövare än män som är våldsutsatta. Vidare beskriver även Göteborg kommun att stöd till personer som utövar våld bör finnas tillgängligt och de poängterar att personer utsatta för våld även kan utöva våld. Det är dock intressant hur Göteborg kommun skriver då de använder sig av ordet personer som är könsneutralt, istället för att skriva ut män så som Umeå kommun gjort vilket inte är könsneutralt. Det som sägs i det citatet skulle då även kunna innefatta män och kvinnor i samkönade relationer men det säger inget om att det skulle handla om just män i samkönade relationer. Nedan kommer ytterligare exempel på textenheter där man kan tolka det som inte står:

“Öppen Gemenskaps kvinnojour vänder sig främst till våldsutsatta kvinnor i missbruk eller psykisk ohälsa eller som lever i missbruksmiljöer. Ett antal lägenheter finns tillgängliga vid behov av skydd.” (Umeå kommun, 2016: 31).

”Stödjande och krisbearbetande samtal för kvinnor som levt/lever i en relation där våld förekommer/förekommit kan erhållas via Kvinnofridsmottagningen som är en erbjudandeverksamhet och kräver därför inte biståndsbeslut. Stöd kan också erhållas hos Kvinnojouren.” (Umeå kommun, 2016: 7).

samt:

“I dagsläget kan personer utsatta för våld i nära relation få stöd av kommunen för att ordna permanent boende inom och utanför kommunen genom kommunala kontrakt.” (Göteborg kommun, 2020: 17).

Det som beskrivs i citaten från Umeå kommuns handlingsplan är att det finns kvinnojour samt kvinnofridsmottagning som tar emot kvinnor som är våldsutsatta och är i behov av hjälp och stöd. Inte heller här inkluderas män som är våldsutsatta i nära relation. Göteborg kommun fortsätter på det könsneutrala spåret där de använder sig av ordet personer vilket här faktiskt kan tolkas som att dessa kommunala kontrakt för boende som personer utsatta för våld i nära relation kan erbjudas, även kan innefatta våldsutsatta män i samkönade relationer.

När man genomgående i empirin läser om vilket stöd och skydd som erbjuds till våldsutsatta kvinnor får man uppfattningen om bristen på stöd och skydd som erbjuds våldsutsatta män. Empirin skapar en bild av att det enbart är kvinnor som ska vara utsatta, inte män. Detta skulle kunna skapa en kraftig barriär för homosexuella män att våga söka hjälp för sin våldsutsatthet då det skulle kunna ses som att samhället näst intill skapat en verklighet där denna typ av våld inte finns. Genom att det i handlingsplanerna mycket sällan nämns vart våldsutsatta män kan vända sig går det att se som ett osynliggörande av mäns utsatthet för våld i nära relationer. Det går dock inte definitivt att konstatera att detta är intentionerna i

handlingsplanerna. Det skulle kunna bero på att det i vardera kommun ännu inte finns

specifika insatser som våldsutsatta män kan få, vilket är ett problem i sig. Varje homosexuell person tvingas brottas med många känslor från sig själv och andra när han/hon ska “komma ut” och det är inget enkelt beslut att ta. Att vara homosexuell i ett heteronormativt samhälle är en utmaning i sig och att sedan tvingas mötas med okunskap från professionella och sig själv vid eftersökande av hjälp som våldsutsatt blir ännu en utmaning att möta. Detta skulle kunna riskera bidra till att homosexuella män lever kvar i våldsamma relationer under en lång period på grund av att de ej vet att våldet är problematiskt eller att de ej vet vart de skulle kunna vända sig för stöd. Vi kan dock inte säga att detta är det absoluta resultatet av

handlingsplanernas innehåll då vi inte kan utgå från att allmänheten i större utsträckning läser och tar till sig det som står i handlingsplanerna.

Alexander (2002) behandlar i sin artikel det faktum att våld i nära relation mellan samkönade par är ett otroligt vanligt problem och han trycker på att det inte behandlats nog mycket. Vidare menar han att professionella som jobbar med socialt arbete oftare bör ställa frågan till sina klienter/patienter om utsatthet för våld så att de utsatta personerna kan garanteras skydd och stöd. Vi kan bara hoppas att socialtjänster runt om i landet blivit bättre på att ta upp frågan om våldsutsatthet bland samkönade par och att man jobbar på att utforma skydd och stöd till dem även om det inte finns något specifikt sådant just nu. Manual för FREDA - standardiserade bedömningsmetoder för socialtjänstens arbete mot våld i nära relationer riktade sig från början enbart till våldsutsatta kvinnor men handboken omarbetades så småningom till att bli könsneutral, så att den även skulle inkludera våldsutsatta män i nära relation (Socialstyrelsen, 2014). Det faktum att Socialstyrelsen innefattar män som utsätts för våld i nära relationer i deras bedömningsmetoder för arbete mot våld i nära relationer men att kommuner inte på samma sätt inkluderar dem i sina handlingsplaner mot våld i nära relation kan ses som tvivelaktigt. Sveriges kommuner är enligt Socialstyrelsens allmänna föreskrifter och råd samt Socialtjänstlagen skyldiga att bistå sina invånare med skydd och stöd om det framkommer att någon blir utsatt för våld. Trots det är vi medvetna om att det inte går att påstå att de professionella enbart bygger sitt handlande på handlingsplanerna, utan att de även utgår från sin egen kunskap och erfarenheter i det arbete de utför. Mattsson (2013) belyser det att socialarbetare förklarade vikten av att inte enbart arbeta med kvinnor och barn utan att även män behöver bli erbjudna hjälp, oavsett om de är våldsutövare eller utsatta. Genom att arbetet med våld i nära relation länge riktat sig till kvinnor och barn riskerar våldet att osynliggöras och neutraliseras samt att detta riskerar påverka professionellas förståelse för våldet (Mattsson, 2013). Detta skulle kunna ses i socialtjänstens arbete mot våld i nära relationer där män hanteras främst som våldsutövare. Även om Mattsson har viktiga synpunkter som tas upp så tycker vi att det är ett vågat antagande av henne vilket vi har i beaktande, samt att artikeln är av det äldre slaget vilket även det gör att man bör se artikeln ur en kritisk vinkel.

Varför det då blivit på detta sätt att stöd och hjälp till våldsutsatta män i samkönade relationer inte finns så mycket av i kommunernas socialtjänster kan ha med heteronormen att göra. Oliffe et al. (2014) redovisar i deras artikel huruvida det finns något samband mellan

våldet de utsatts för samt att de inte ville erkänna sig själva som offer för våld i nära relation. Varför männen normaliserat våldet kan bero på maskulinitetsnormen, att de som män inte vill söka stöd och hjälp då det kan ses som att de är svaga och underordnade i sin relation, vilket män enligt normen inte ses som (Shelton, 2018). Det att männen inte söker hjälp kan i sin tur ha resulterat i att det inte finns tillräckligt stöd och skydd utformat för våldsutsatta män, för att behovet inte har identifierats i nog stor utsträckning. Eftersom vårt samhälle konstruerat heteronormen som det normala så kan även det normala vara att stödet som utformas i socialtjänsten huvudsakligen riktas till kvinnor som utsätts för våld i nära relation av män, då man kan tänka att det till största del är kvinnor som söker hjälp.