Föreställningar

Som nämnt visade socialtjänstens årliga undersökning 2016 att 55 procent av de äldre personer som besvarade undersökningen och som innefattas av

äldreomsorgen upplevde ensamhet. Vidare upplevde 49 procent en känsla av oro, ängslan eller ångest. Under intervjutillfällena har vi därmed efterfrågat

informanterna om berättelser kring föreställningar om äldre personer samt deras upplevelser av äldre personers oro, otrygghet och ensamhet.

5.3.1 Oro, otrygghet och ensamhet

På frågan om informanterna upplevde att de i sitt dagliga arbete möter äldre personer som upplever oro, otrygghet och ensamhet svarade informant 1: ”dagligen”. Informant 4 besvarade frågan genom att påtala: ”Ja det gör jag ju,

absolut. Kanske varje brukare nästan som känner det”. Informant 4 framförde

även att: ”Dom ansöker kanske om promenad, eller social samvaro och det är ju

nästan alla, alltså alla äldre jag har mött, så har dom i alla fall till exempel promenad eller social samvaro”. Sammantaget upplevde både informant 1 och 4

att nästan alla klienter som de möter upplever oro, otrygghet och ensamhet.

31

insats. I förhållande till informant 1 och 4 uttryck är det intressant att framställa informant 2 tankar.

”För det är ju inte alla som, som berättar att dom känner sig

ensamma. För det är lite skambelagt. Mmm, men, nä dom kommer in och frågar dom, ‘vad gör du på dagarna?’, ‘har du många vänner kvar?’, då kommer det fram.” (Informant 2)

Informant 2 ansåg att ensamhet är ”skambelagt” eftersom många av hens klienter inte berättar att de känner sig ensamma. De berättar först om sin situation när informant 2 ber dem redogöra för deras vardag och fritid. Rogestam (2016) har även tagit upp detta tema och menar att ensamhet idag är tabubelagt, vilket resulterar i att flertalet äldre personer inte vill tala om dessa känslor. Informant 5 uttryckte en snarlik tanke om att äldre personer har svårigheter att uttrycka sina känslor.

”Men väldigt sällan så framgår det vad det beror på den

ensamhetsproblematiken. Och precis som när vi träffar den enskilde själva sedan så kan man sällan själv uttrycka varför man mår så dåligt, sätta ord på det. Det kanske inte är så lätt men man har svårt att sätta ord på det.” (Informant 5)

I likhet med informant 2 och Rogestams (2016) tankar om att ensamhet är skam- och tabubelagt kan en tolka informant 5 citat om att den enskilde har svårighet att uttrycka sin ensamhet då det inte är ett ämne som människor talar om. Vi anser att det kan föreligga en problematik då äldre personer inte talar om sina känslor till följd av det tabu som finns, som informant 2 uttryckte i citatet ovan. De äldre personerna som informant 2 och 5 mötte uttrycker inte sina känslor eller sitt psykiska mående vilket kan försvåra möjligheten för utomstående att uppfatta den hjälp som den äldre personen behöver. Rogestam (2016) uttrycker att när vården inte upptäcker den äldre personens känslor av ensamhet blir denna inte heller utredd och kan resultera i psykisk ohälsa.

Tre av våra informanter arbetade som biståndshandläggare på sjukhus inom samverkan vid utskrivning (SVU). Informanterna 3 och 6 uttryckte båda att ensamhetsproblematiken inte var lika påtaglig på sjukhuset gentemot i den ordinära bostaden.

”Ensamheten mötte jag mycket i hemmet. (...) Jag tror inte, det kan

komma på sjukhus också, men då kommer det inte fram på samma sätt. Eftersom det finns annat som bekymrar. Så, det är inte riktigt ensamheten, möter jag inte riktigt på samma sätt (...). Men på sjukhus så pratar vi ju mer om lösa akuta situationen. Hur ska jag lösa den akuta situationen för att kunna komma vidare? Och då känner jag inte att det är så mycket ensamhet, på samma sätt som det är en oro, ett bekymmer. Liksom, det tycker jag kommer upp mer.” (Informant 6)

Poängen i citatet som informant 6 framförde var att ensamheten inte är lika märkbar i sjukhusmiljön då det finns andra bekymmer hos den enskilde som behöver lösas i första hand. Hen ansåg att ensamheten är mer framträdande i den äldre personens bostad. Det är snarare oron som är ett centralt bekymmer för den enskilde. Vidare talade informant 6 utifrån att den enskilde får negativa besked på sjukhuset.

”(...) på sjukhuset så kan vi ibland träffa någon som precis har fått

32

då blir det liksom hur, ‘vilken påverkan kommer det ha? På min framtid’. (...) utefter att du kanske är en äldre och liknande, så känner man sig lite mer i en utsatt situation.” (Informant 6)

Informant 6 framförde i sin historia att individer är mer utsatta då de befinner sig på sjukhuset eftersom de har en förstärkt oro över hur anledningen till

sjukhusvistelsen kommer att påverka deras framtid. I likhet med informant 6 berättelse framförde informant 3 att många som hen mötte på sjukhuset är oroliga.

”För alla som har varit sjuka och behövt åka in akut antingen med

ambulans eller så här, dom är ju oroliga, det hade jag också varit. Så då får man fråga lite, ja, alltså, luska lite kring vad oron innebär. Och sen försöka att ibland säga att det är helt normalt att vara orolig och att jag själv hade varit orolig om jag var i deras situation.”

(Informant 3)

Informant 3 poängterade att hen också skulle varit orolig om hen befunnit sig i sjukhusmiljö och ansåg att det viktigt att normalisera upplevelsen av oro för den enskilde. Sammantaget uttryckte både informant 3 och 6 att individer som befinner sig på sjukhus upplever oro snarare än ensamhet, som snarare är mer påtaglig i den ordinära bostaden. Informant 3 påpekade därmed att oron och otryggheten inte handlar om ålder, utan uppstår snarare på grund av att den äldre personen befinner sig på sjukhus och är orolig över detta.

I sammanhanget är det intressant att redogöra för informant 4 åsikt vad gäller hens berättelse om äldre personer som upplever oro, otrygghet och ensamhet. På frågan om informanten möter äldre personer som upplever oro, otrygghet eller ensamhet svarade informant 4: ”Ja det gör jag ju, absolut. Kanske varje brukare nästan som

känner det”. Informant 4 menade att nästintill alla äldre klienter som hen möter

upplever oro, otrygghet eller ensamhet. Socialstyrelsen framförde i sin årliga undersökning (2017) att äldre personer lider av ängslan, oro och/eller ångest i större utsträckning än den generella befolkningen. I likhet med Socialstyrelsens resultat upplevde informant 4 att en stor del av hens äldre klienter upplever dessa känslor. Däremot behöver det inte innebära att informant 4 ansåg att äldre

personer upplever dessa känslor i större utsträckning än resten av befolkningen. Intervjuerna avslutades med ett fiktivt påstående (se Bilaga 1) där vår avsikt var att få en inblick i hur biståndshandläggarna bedömer äldre personers subjektiva upplevelse av oro, otrygghet och ensamhet. Informant 4 framförde att vård-och boende inte beviljas utifrån enbart ensamhetsproblematik då det kan tillgodoses med insatser i hemmet.

“Ja. Det man skulle önska är att man bifaller alla äldre som känner

sig ensamma till äldreboende, men det kan vi ju inte göra. Det är inte bara ensamheten, men vissa har vi just med otryggheten så har vi beviljat det. Men inte just för ensamheten. För då kan man ju

tillgodose via andra som jag så då insatser. Men när det har kommit till otrygghet och så så har vi ibland beviljat.” (Informant 4)

Informant 4 menade snarare att orosproblematiken kan vara en grund till ett bifall i en boendeutredning, men inte ensamhetsproblematik. Enligt Socialtjänstlagen ska äldre människor få möjlighet att bo och leva självständigt under trygga förhållanden (Bergstrand 2016). Fahlberg och Larsson (2016) menar att denna möjlighet ska utgöra ett alternativ för att få bo kvar i bostaden och inte ett tvång

33

för den enskilde. Inom samma ämne framförde informant 6 sina personliga åsikter kring temat.

”Min personliga, bortsett från att jag är biståndshandläggare, alltså

det är förjävligt att tvinga någon till att bo hemma med hemtjänst när man känner sig otrygg. (...) Och sen tycker jag att det inte är värt att låta en äldre att leva med en känsla av otrygghet hela tiden.”

(Informant 6)

Informant 6 framförde att hen motsatte sig att äldre personer som upplever

otrygghet ska tvingas att bo kvar i sin bostad. I Malmö stads undersökning (2017) beskrevs att 54 procent av de personer som besvarade undersökningen upplevde någon form av besvär gällande ängslan, oro eller ångest. Vidare upplevde 5 procent att de var ganska eller mycket otrygga och slutligen uppgav 57 procent att de på något vis besvärades av ensamhet (a.a.). Utifrån informanternas svar som vi redogjort för ovan är inte ensamhet en tillräcklig anledning till att beviljas vård- och omsorgsboende. Trots att det finns statistisk (a.a.) som visar att 57 procent av äldre personer i Malmö stad besväras av ensamhet är inte ensamhet en legitim anledning för att beviljas vård- och omsorgsboende.

5.3.2 Bilder av äldre personer

Under intervjuerna tillfrågades informanterna om deras upplevelser av äldre personer. Informant 3 menade att alla hen möter är olika och att det inte finns någon gemensam nämnare för hur hens klienter särskiljer sig från varandra. Informant 3 uttryckte: ”Eh, extremt olika. Jag tycker inte att det finns faktiskt

någon gemensam nämnare som att dom skulle urskilja sig på något speciellt sätt. Utan de är jätte, jätteolika”. Informant 1 menade att hens klienter är olika och att

det liksom informant 3 upplevelse finns en spridning mellan klienterna: ”Eh, det

är svårt att säga alla är ju så olika. (...) Eh så det är väldigt stor spridning ja, på vilka det är. Men det gemensamma är att alla kan bli sjuka”. Informant 1

poängterade genom citatet alla individer kan bli sjuka. Informant 5 hade liknande tankar om att hens klienter är olika från varandra beroende på individens

bakgrund och hur dennes liv har sett ut: ”Ja det är ju väldigt olika beroende på

vilken typ av människa vi möter, vad de har för bakgrund, historik, hur deras liv har sett ut tidigare”. Utifrån ålderismen kategoriseras och förstås äldre personer

utifrån fördomar om hur personer i en specifik ålder agerar, känner sig och bör vara (Jönsson & Harnett 2015). Ålderismen intressant i relation till utsagorna från informant 1, 3 och 5 som snarare menade att åldersgruppen äldre är olik och individuell samt att det inte finns någon gemensam nämnare för äldre personer. Vad gäller föreställningar om äldre personer och ålderdom så har vi i forskningen främst varit i kontakt med negativa bilder. Det vill säga att ålderdomen bland annat ses som synonymt med sjukdom, svaghet och maktlöshet (Andersson 2008; Sundström 2011; Jönsson & Harnett 2015). Motsatt till den negativa bilden från forskningen framförde informant 2 och 6 positiva berättelser om äldre personer. Informant 2 uttryckte: ”Alltså, dem flesta är positiv (...) dom flesta är väldigt

trevliga alltså”. Informant 2 menade att de flesta hen möter i sin yrkesroll är

positiva människor. Informant 6 uttryckte en inlevelsefull berättelse om hur yrkeslivet förändrade hens bild av äldre personer:

34

”Som yngre så tänker man inte att äldre skulle se ut som det ser ut i

dagens verklighet nu när jag har kommit in i min roll också som biståndshandläggare (...) att äldre är äldre och har svårare och klara sig, att man behöver hjälp. Och så chockas man av en 90-98-100- åring som kanske bara har ett trygghetslarm som kan allting och som sköter sig och som fortfarande är aktiv. De, kan jag tänka mig. Alltså som när jag började med detta så trodde man ju inte att det skulle se ut så som det ser ut när man kommer in i det. Alltså när man kommer in i praktiken fick man se mer, och utan då tänkte man okej äldre, men då blir man ‘den där’ äldre personen.” (Informant 6)

Poängen med informant 6 berättelse var att då hen började som

biståndshandläggaren hade hen en bild av äldre personer som i behov av hjälp och att de skulle få allt svårare att klara sig själva. Hen chockades sedan av hur

klienterna trots deras höga ålder var aktiva och knappt behövde insatser från kommunen. I relation till forskningen om ålderism (Andersson 2008; Sundström 2011; Jönsson & Harnett 2015) motsatte sig informant 2 och 6 föreställningarna om äldre personer genom sina berättelser om äldre personer som positiva och aktiva. Den enda av informanterna som bekräftade någon av föreställningarna i ålderismen var informant 4. Som nämnt påtalade informant 4 att hen upplevde att många av hens klienter var ensamma. Utöver informant 4 är det ingen annan informant som har bekräftat föreställningarna som redovisats om ålderism.

Under intervjun efterfrågade vi informanterna om de upplevde att det fanns någon skillnad mellan de äldre och yngre personer som de mötte i sitt dagliga arbete vad gäller oro, otrygghet och ensamhet. Informant 3 framförde att hen inte upplevde någon skillnad mellan äldre och yngre personer i relation till upplevelsen av oro, otrygghet och ensamhet.

”Eh… Näe. Alltså, de, dom, jag vet inte om man kan säga så men dom

som är lite yngre har väl oftast någon sambo, eller någon, det är väl lite vanligare. Och det innebär ofta en trygghet för, för den enskilde. Men annars skulle jag inte säga.” (Informant 3)

Poängen med informant 3 berättelse var att yngre personer snarare har en trygghet i att de har personer runt omkring sig. Informant 5 hade liknande tankar om att det inte finns någon skillnad mellan yngre och äldre personer.

”Nej inte när vi, inte när vi möter dem så. Utan det, det yttrar sig

ungefär på samma sätt tycker jag. Alltså upplevelserna. De beskrivs ganska så likartade. (...) Nej. Utan det, sen som sagt allting är beroende på orsaken.” (Informant 5)

Informant 5 framförde att oron, otryggheten och ensamheten yttrar sig på samma sätt för yngre och äldre personer, där känslorna är beroende på orsaken.

Sammantaget uttryckte varken informant 3 eller 5 att de upplevde att det fanns någon skillnad mellan åldersgrupperna vad gäller oro, otrygghet och ensamhet. Informanternas svar bekräftade med andra ord inte Socialstyrelsens (2016; 2018) resultat som redogjorde för att äldre personer lider av ängslan, oro och/eller ångest i större utsträckning än resten av befolkningen. Däremot bekräftade informant 4 resultatet från Socialstyrelsen (a.a.) då hen upplevde en skillnad mellan yngre och äldre personer vad gäller oro, otrygghet och ensamhet.

”Vissa äldre vi har haft under 65 har inte riktigt uttryckt att de känner

35

som jag sa lite, över 65 och de har kanske nedsatt hälsotillstånd, så upplever jag mer att de över 65 har mer, eller uttrycker att de känner sig mer ensamma och isolerad. Mm. Liksom att dom uttrycker det också. Och dom under 65 år har vi ju haft, det är ju på grund av att dom kanske, att dom har kanske brutit benet eller att då har dom behövt ha hjälp.” (Informant 4)

Informant 4 menade att vissa yngre personer inte uttrycker sin ensamhet på samma sätt som äldre personer. Hen menade att äldre personer uttrycker sig vara ensamma och isolerade medan dem som är under 65 år är i kontakt med

verksamheten då de exempelvis har brutit ett ben. Informant 2 motsatte sig genom sin berättelse den berättelse som informant 4 framförde. Informant 2 skildrade en berättelse om en yngre klient som fått en sjukdomsdiagnos som skulle påverka hela hens liv.

”Är du 80 år, ja då kan du ändå acceptera, ja. Inte acceptera, men du

har inget val. Du kan mer, ‘ja men jag är ändå så pass gammal’ men bland yngre så är det svårare att acceptera ‘hur har jag hamnat i detta och varför?’. Så där upplever jag en, en starkare oro.”

(Informant 2)

Poängen med informant 2 berättelse var att äldre personer inte har något val gällande sin ålderdom och situation utan snarare måste acceptera denna. Yngre personer är mer ifrågasättande till sin situation och uttrycker en starkare oro. Sammanfattningsvis har informanterna uttryckt olika upplevelser vad gäller skillnader mellan yngre och äldre personer i relation upplevelsen av oro, otrygghet och ensamhet. Informant 3 och 5 upplevde att alla är olika oberoende ålder.

Informant 4 ansåg snarare att äldre personer upplever en starkare oro, otrygghet och ensamhet än yngre personer. Informant 2 uttryckte motsatt informant 4 att yngre personer har större upplevelser av dessa känslor och att känslorna är mer accepterade hos äldre personer.

Mot slutet av varje intervju efterfrågade vi informanterna om de upplevde att det finns föreställningar om äldre personer. Informant 4 upplevde:

”Njae. Inte just vad jag, inte vad jag arbetar med här och hemtjänst

och så. Jag, vi har nog läst om sådant också. (…) Och då hade vi massa sådana här kurser om stereotypa, ja. Men nä, inte vad jag. (...) Jag tror att det har blivit lite mindre, faktiskt. Jag tror att man är mer van nu, att äldre, jag hör inte så mycket faktiskt. Jag vet inte varför.”

(Informant 4)

Utifrån citatet kan en förstå att informant 4 upplevde att det funnits bilder av äldre personer tidigare men att dessa har minskat. Hen menade att temat inte är lika framträdande som det tidigare har varit. Informant 4 var den enda av

informanterna som markerade tydligt att hen inte upplevde att det finns

föreställningar om äldre personer. Till skillnad från informant 4 gav informant 5 flera olika exempel på föreställningar som hen upplevde finns om äldre personer.

”Jaa, det är kanske många, många som har en bild av att, man är sur

och arg, kanske otillfredsställd med sitt liv och, kanske att man är lite snål som äldre. (...) kan man ju höra att äldre kan vara lite tjatiga och liksom upprepa samma sak och att de lätt kan hänga upp sig på saker. Kan bli väldigt enkelspåriga ibland i sin ensamhet att man liksom

36

bara ser det negativa många gånger, att ingenting fungerar.”

(Informant 5)

Däremot poängterade informant 5 att dessa föreställningar om egenskaper bland äldre personer inte beror på ålder utan snarare på personlighet.

”Men återigen det har säkert med, den personen har säkerligen varit

likadan även när man varit yngre. Jag tror inte att det är någonting som händer när vi plötsligt kommer upp i 70-årsåldern, 80, att vi blir på ett visst sätt. Utan jag tror att det har följt med en mer, ens

personlighet och ens drag.” (Informant 5)

Informant 5 började sin berättelse genom att ge exempel på egenskaper som hen upplevde fanns om äldre personer. Hen skapade sedan en intrig i berättelsen kring att egenskaperna inte är baserade på ålder utan att personen har haft dessa attribut under hela livet. Informant 5 berättelse är intressant om en jämför med

ålderistiska föreställningar (Andersson 2008; Sundström 2011; Jönsson & Harnett 2015). Grunden till ålderismen är just de föreställningar som finns om äldre personer som uttrycker att alla äldre personer är och bör vara på ett visst vis (a.a.). Informant 5 motsätter sig denna tanke då hen belyser att egenskaperna snarare beror på personlighetsdrag än ålder.

5.3.3 Anhöriga

Ett underliggande perspektiv som lyftes i intervjuerna var anhörigas betydelse för den enskilde samt att anhöriga bidrar till att upprätthålla föreställningar om äldre personer. Vi uppmärksammade under intervjuerna att flertalet av de informanter som benämnde anhörigas betydelse ändrade sitt performance genom att förändra tonläge samt betonade att det är den äldre personens talan som går före anhörigas. Informant 5 framförde: ”Det är bra att ha engagerade närstående, men det är ju

fortfarande den enskildes önskan som vi i första hand liksom lyssnar på.”.Under samma tema skildrade informant 2 en berättelse där den enskilde blev erbjuden en insats men nekade. En anhörig till den enskilde protesterade vilket informant 2 redogör för i en konstruerad dialog:

”Och så barnet då ‘ja, men X det hade väl varit jättebra’ och sån, men

då… det är så lätt att man ser till sig själv. Och så titta jag på X och så sa jag ‘vad är det som gör att du inte vill säga ja med en gång?’. ‘Äh, jag känner liksom inte riktigt, jag har inte riktigt livsgnistan’. Nä,