”DU ÄR JU ENSAM, MAMMA”
BISTÅNDSHANDLÄGGARES BERÄTTELSER
OM ÄLDRE PERSONERS UPPLEVELSE AV
ORO, OTRYGGHET OCH ENSAMHET
JULIA MÅNSSON
MAGDALENA ROOS
Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet 15 högskolepoäng Hälsa och samhälle Socionomprogrammet 205 06 Malmö Maj 2018
2
”DU ÄR JU ENSAM, MAMMA”
BISTÅNDSHANDLÄGGARES BERÄTTELSER
OM ÄLDRE PERSONERS UPPLEVELSE AV
ORO, OTRYGGHET OCH ENSAMHET
JULIA MÅNSSON
MAGDALENA ROOS
Månsson, J och Roos, M. ”Du är ju ensam, mamma”. Biståndshandläggares berättelser om äldre personers upplevelser av oro, otrygghet och ensamhet.
Examensarbete i socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten
för hälsa och samhälle, Institutionen för socialt arbete, 2018.
Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur biståndshandläggare som verkar inom Socialtjänstlagen i Malmö stad skildrar äldre personers subjektiva
upplevelser av oro, otrygghet och ensamhet i den ordinära bostaden. Vidare har vi utforskat hur biståndshandläggarna framställde sitt arbete med äldre personer som upplever oro, otrygghet och ensamhet. För att besvara frågeställningarna utfördes en kvalitativ intervjuundersökning för att få tillgång till detaljerade berättelser från informanterna. Det insamlade materialet bygger på intervjuer med sex
biståndshandläggare som verkar inom Socialtjänstlagen som är yrkesverksamma inom Malmö stad. Resultatet från intervjuerna tematiserades i temana:
avståndstagande, föreställningar och förbättringar. Vi använde oss av det teoretiska perspektivet narrativ vid analysen av intervjumaterialet.
Undersökningen visade att flertalet informanter skildrade berättelser om hur äldre personer och samhället drar sig undan från varandra. Det framkom även
upplevelser av föreställningar om äldre personer och deras känslor av oro, otrygghet och ensamhet. Slutligen framfördes det förslag på förbättringar för att minska känslor av oro, otrygghet och ensamhet bland äldre personer. Slutsatsen är att samtliga informanter i olika utsträckning benämnde och talade om känslor av oro, otrygghet och ensamhet utifrån sitt arbete och bland äldre personer, men upplevelserna skilde sig åt.
Nyckelord: Biståndshandläggare, ensamhet, narrativ, oro, otrygghet och äldre
3
”MOTHER YOU ARE ALONE”
CARE MANAGERS STORIES ABOUT OLDER
PEOPLE’S EXPERIENCE OF CONCERN,
INSECURITY AND LONELINESS
JULIA MÅNSSON
MAGDALENA ROOS
Månsson, J and Roos, M. ”Mother you are alone”. Care managers stories about older people’s experience of concern, insecurity and loneliness. Master thesis in
social work 15 credits. Malmö university: Faculty of Health and Society,
Institution of social work, 2018.
The purpose of this essay is to examine how social workers in the social services act in Malmö depict older people’s subjective experience of concern, insecurity and loneliness in the ordinary residence. Further on to explore how the social workers prepares their work with older people who experience concern, insecurity and loneliness. To answer these questions a qualitative interview survey was conducted to gain access to detailed stories from the informants. The collected material builds upon interviews with six social workers in the social services act, who are professionals in Malmö. The results from the interviews thematized in the themes: distancing, performances and improvement. We have used the theoretical perspective narrative for the analysis of the interview material. The survey
showed that the majority of the informants depicted stories of how older people and society retreat from each other. The survey also showed experience of performances about older people and their experience of concern, insecurity and loneliness. Finally the survey showed suggestions on improvements to decrease feelings of concern, insecurity and loneliness. The conclusion is that all of the informants in different extent described and talked about feelings of concern, insecurity and loneliness based upon their work and amoung older people, but the experiences differentiated from one another.
4
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING 5
1.1 Syfte 7
1.2 Frågeställningar 7
1.3 Avgränsning och centrala begrepp 7
2. KUNSKAPSLÄGE 8
2.1 Socialstyrelsen 8
2.2 Ålderism 9
2.3 Biståndshandläggarens position gentemot klienten 10
2.4 Disengagemang/tillbakadragning 12 2.5 Uppsatsens bidrag 12 3. TEORI 13 3.1 Bakgrundshistorik 13 3.2 Narrativ teori 14 3.3 Centrala begrepp 15 3.4 Användning av teori 17 4. METOD 18 4.1 Metodologisk ansats 18
4.2 Urval och tillvägagångssätt 19
4.3 Forskarrollen 20
4.4 Analysmetod 21
4.5 Etiska överväganden 21
4.6 Metodologiska överväganden 22
5. RESULTAT OCH ANALYS 23
5.1 Biståndshandläggarnas arbete 23
5.2 Avståndstagande 24
5.2.1 Isolering 24
5.2.2 Sociala aktiviteter och insatser 27
5.3 Föreställningar 30
5.3.1 Oro, otrygghet och ensamhet 30
5.3.2 Bilder av äldre personer 33
5.3.3 Anhöriga 36
5.4 Förbättringar 37
5.4.1 Okunskap och brist på information 38
5.4.2 Hälso- och sjukvård 39
5.4.3 Uppsökande verksamhet 40
6. DISKUSSION 41
6.1 Sammanfattning 42
6.2 Resultat av syfte och frågeställning 42
6.3 Framtida forskning 43
REFERENSER 44
BILAGA 1 - Intervjuguide 47
BILAGA 2 - Informationsbrev till sektionschefer 49 BILAGA 3 - Informationsbrev till biståndshandläggare 50 BILAGA 4 - Samtyckesblankett till biståndshandläggare 51
5
1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING
Medellivslängden ökar och äldre personer är nöjdare, har bättre hälsa och högre utbildning än tidigare generationer enligt författaren Stina Johansson (2016). Trots det förblir uppfattningen av äldre personer i samhället densamma. De som föds idag förväntas leva femton år längre än den äldre population som finns idag. Det innebär att Sverige behöver ändra välfärdssystemet för att anpassas till den demografiska förändring som det medför (Johansson 2016). För att nytänkande och utveckling ska ske inom äldrepolitiken måste dock de fördomar och hinder som finns i samhället förändras. Fördomarna innebär bland annat att äldre personer ses utifrån vilka omsorgsbehov de har snarare än utifrån frågor om särbehandling, diskriminering och makt. För att förändra framtidsbilden behöver bland annat de negativa föreställningar som finns om åldrandet ändras, vilket kommer belysas i uppsatsen (a.a.).I Socialtjänstlagen, 2001:453 (SoL) regleras bland annat äldres rättigheter.
Socialtjänstlagen har övergripande mål i form av demokrati, jämlikhet, solidaritet och trygghet. Lagen är en ramlag som innebär att kommunerna har stora
möjligheter till handlingsutrymme då de kan styra sina verksamheter inom ramarna för lagen och efter den enskildes olika behov. Det blir därmed kommunernas ansvar att reglerna i lagen efterföljs (Lundgren m.fl. 2018). Socialtjänstlagen är ingen rättighetslag då den endast tillförsäkrar individen en skälig levnadsnivå (Bergstrand 2016). Socialtjänstlagen är till för alla människor i Sverige men lagen har däremot särskilda bestämmelser för specifika grupper i samhället såsom barn och unga, äldre, människor med funktionsvariationer, personer med missbruksproblematik, brottsoffer och anhörigvårdare. Bestämmelserna för gruppen äldre stadgar bland annat den värdegrund som socialtjänstens omsorg ska följa och som reglerar att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande (Fahlberg & Larsson 2016). Med
välbefinnande avses den äldres personligt upplevda känslor i form av
meningsfullhet, trygghet och samvaro. Vidare ska äldre människor få möjlighet att bo och leva självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och
meningsfull tillvaro i gemenskap med andra (Bergstrand 2016.). Fahlberg och Larsson (2016) skriver att somliga äldre personer upplever bekymmer med att få komma till ett särskilt boende, trots att de är i behov av det stöd, omsorg och trygghet som ett boende innebär. Författarna menar att möjligheten att få bo kvar i den ordinära bostaden, som Socialtjänstlagen antyder, inte ska vara ett tvång för de äldre som upplever känslor av otrygghet och har stora omsorgsbehov (a.a.). Trots att Socialtjänstlagen har särskilda bestämmelser för äldre människor som stadgar deras rätt att leva under trygga förhållanden och att känna välbefinnande påvisar såväl statistik som debatter i media att somliga äldre upplever oro, otrygghet och ensamhet, vilket presenteras nedan.
Christina Rogestam (2016), förbundsordförande på Seniorerna (SPF) skriver i SVT opinion om den ofrivilliga ensamheten som finns bland allt fler äldre. Förbundsordföranden nämner bland annat att ensamheten kan bidra till isolering, försämrad fysisk och psykisk hälsa, minskad livskvalitet samt död i förtid. Ytterligare riskfaktorer till ensamhet är att äldre personer kan förlora nära
anhöriga, tvingas flytta, drabbas av sjukdom eller andra funktionsvariationer som försvårar för äldre personer att lämna bostaden. Äldre personers psykiska ohälsa och ensamhet är dock ett tema som idag är tabubelagt vilket innebär att många äldre inte vill tala om dessa känslor (a.a.). Samtidigt menar förbundsordföranden att vården saknar tillvägagångssätt för att upptäcka när ensamheten resulterar i
6
psykisk ohälsa. Rogestam (2016) beskriver hur kommuner och verksamheter bör stödja sociala mötesplatser och arbeta för att minska ensamheten bland äldre personer i samhället. Men till följd av outbildade medarbetare, tidsbrist och begränsad budget förstärks de äldres upplevelser av ensamhet och oro samt att tryggheten och omsorgsbehovet inte prioriteras i äldreomsorgen.
Förbundsordföranden menar att Socialtjänstlagen behöver skärpas så att äldre personer kan erbjudas goda levnadsvillkor istället för skäliga (a.a.). Liknande debatterar SusanneDufvenberg, Lena Josefsson och Nina Unesi i Svenska Dagbladet (2017) om att äldres rättigheter borde förstärkas i lagstiftningen. Dufvenberg m.fl. diskuterar om hur äldre personers uppfattningar och åsikter saknar mening när socialtjänsten ska bedöma de äldres behov av insats.
Författarna menar att äldreomsorgen inte är prioriterad av ett flertal kommuner och att äldre personers levnadsvillkor är märkbart sämre än andra
befolkningsgrupper. I artikeln diskuteras även åldersdiskriminering med vilket författarna menar att gruppen av äldre fråntas deltagande, medbestämmande och inflytande över sin egen situation (a.a.).
Malmö stad utförde år 2016 en brukarundersökning inom äldreomsorgen i kommunen. Syftet med undersökningen var att granska kvaliteten av äldreomsorgen och fånga äldre personers upplevelser av äldreomsorgen.
Undersökningen granskade personer över 65 år med äldreomsorg i den ordinära bostaden eller på särskilt boende (Malmö stad 2017). Undersökningen påvisade att 54 procent upplevde lätta eller svåra besvär av ängslan, oro eller ångest. På frågan om de upplevde att det kändes tryggt eller otryggt att bo i sin ordinära bostad med stöd av hemtjänsten svarade 15 procent att de varken upplevde att det var tryggt eller otryggt medan 5 procent svarade att de upplevde det som ganska eller mycket otryggt. Slutligen uppgav 57 procent att de sällan eller ofta besväras av ensamhet (a.a.). Efter 2016 års resultat presenterade var och ett av de fem stadsområdena i Malmö stad påbörjade eller planerade åtgärder för att förbättra kvaliteten inom äldreomsorgen. För att förbättra tryggheten bland äldre personer fick hemtjänstpersonalen i några av stadsområdena i uppgift att informera den enskilde i god tid vid tillfälliga förändringar (a.a.). De skulle även fokusera på relationen mellan kontaktombudsmannen i hemtjänsten och den enskilde för att skapa trygghet hos den äldre personen. Vidare försökte även en av stadsdelarna att skapa mötesplatser där äldre personer och deras anhöriga fick möjlighet att vara delaktiga genom att kommunicera med hemtjänstverksamheten. När det gällde sociala aktiviteter fanns det förslag om att hemtjänstpersonalen regelbundet skulle informera de äldre personerna om vilka mötesplatser och aktiviteter som fanns tillgängliga. I ett av stadsområdena fick de äldre personerna möjlighet att vara med och planera insatsernas innehåll. De anställda skulle då även uppmuntra de äldre personerna att delta i de olika aktiviteter som anordnades (a.a.).
Som presenterats ovan påvisar statistik och debatter att en del äldre personer i Sverige upplever oro, otrygghet och ensamhet. Trots att äldre personer utgör en stor del av vår befolkning och att Socialtjänstlagen har särskilda bestämmelser för att stödja denna grupp pågår det offentliga debatter om äldres situation. Med detta följer att vi vill undersöka hur biståndshandläggare skildrar äldre personers subjektiva upplevelser av oro, otrygghet och ensamhet. Vi vill även utforska hur biståndshandläggarna framställer sitt arbete med äldre personer som upplever dessa känslor.
7
1.1 Syfte
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur biståndshandläggare som verkar inom Socialtjänstlagen i Malmö stad skildrar äldre personer och deras subjektiva
upplevelser av oro, otrygghet och ensamhet i den ordinära bostaden. Vidare vill vi utforska hur biståndshandläggarna framställer sitt arbete med äldre personer som upplever oro, otrygghet och ensamhet.
1.2 Frågeställningar
• Hur upplever biståndshandläggarna äldre personer och deras känsla av oro, otrygghet och ensamhet i sitt dagliga arbete?
• Hur skildrar biståndshandläggarna sitt arbete med äldre personer som upplever oro, otrygghet och ensamhet?
1.3 Avgränsning och centrala begrepp
I det här avsnittet beskriver vi begreppen äldre, ensamhet och otrygghet, som är centrala och återkommande begrepp.
Äldre
I den här uppsatsen har vi valt att avgränsa oss till att undersöka
biståndshandläggarnas upplevelser av äldre personer. När vi i det här arbetet använder oss av begreppet äldre avser vi personer över 65 år. Anledningen till avgränsningen beror för det första på att 65 år är den allmänna pensionsåldern. För det andra har samtliga statistiska undersökningar och debatter utgått från äldre personer med avseende på människor som är 65 år eller äldre. För att statistiken och debatterna ska överensstämma med vår undersökning väljer vi därför att avgränsa uppsatsen till biståndshandläggarnas upplevelser av personer över 65 år.
Ensamhet
Det finns flera subjektiva perspektiv av ensamhet som den enskilde kan uppleva under olika tillfällen i livet. Ensamhet betraktas ofta som något som enbart är negativt, men så behöver inte vara fallet. Exempelvis så finns det både frivillig och ofrivillig ensamhet. Peter Strang (2014) skiljer mellan fyra typer av ensamhet:
• Avskildhet är en av individen självvald och frivillig ensamhet. Den
enskilde gör då ett aktivt val att avskärma sig från sin omgivning. Det kan exempelvis bero på att den enskilde behöver vara för sig själv för att kunna reflektera och samla sina tankar.
• Social ensamhet kan uppstå då den enskilde saknar närstående i form av
familj och vänner. Då den enskilde inte har några sociala kontakter blir ensamheten ofrivillig och påtvingad. Den ofrivilliga ensamheten kan resultera i känslor av ångest och oro.
• Intrapersonell ensamhet är en ensamhet som kan uppstå då den enskilde
inte känner igen sig själv och sina reaktioner. Den enskilde känner sig då främmande för sig själv vilket kan skapa en känsla av ensamhet.
Intrapersonell ensamhet kan exempelvis uppstå då en individ blivit allvarligt sjuk.
• Existentiell ensamhet handlar om att känna sig ensam även om den
enskilde är omgiven av andra människor. Den existentiella ensamheten innebär att människan i grunden är ensam och har upplevelser av att ingen förstår en (Strang 2014).
8
Den här uppsatsen inriktar sig på biståndshandläggarnas berättelser om den sociala och ofrivilliga ensamheten bland äldre personer.
Oro och Otrygghet
Enligt Svenska Akademiens Ordlista (SAOL, 2015) innebär oro en ängslan och enligt Svensk Ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO, 2009) innebär oro lättare upprördhet, rädsla eller olust.
Svenska Akademiens Ordbok (SAOB, 1951) beskriver otrygghet som en sorts osäkerhet. Det kan vara en person som upplever att han eller hon inte befinner sig i säkerhet eller när någonting inte uppfattas vara säkert. Otrygghet kan därmed vara ett tillstånd av osäkerhet hos den enskilde. Fortsättningsvis kan otrygghet innebära att en person inte känner sig trygg, det vill säga att han eller hon upplever en sorts ängslighet och orolighet.
2. KUNSKAPSLÄGE
Föreliggande kapitel består av fyra delar. Den första delen redovisar
Socialstyrelsens undersökningar av äldre personers upplevelser av oro, otrygghet och ensamhet under åren 2016 och 2017. Den andra delen presenterar
diskriminerande föreställningar som grundar sig på människans ålder som kallas för ålderism. Den tredje delen behandlar biståndshandläggarens position gentemot klienten och den asymmetriska relation där biståndshandläggaren har makt samt tolkningsföreträde över den enskilde. Den fjärde delen redogör för forskning om disengagemang som påvisar att människan drar sig tillbaka och avslutar relationen med samhället och andra personer då han eller hon blir äldre. Avslutningsvis diskuteras vad denna uppsats kan bidra med i relation till tidigare forskning.
2.1 Socialstyrelsen
Resultatet från Socialstyrelsens (2016) årliga undersökning av äldre personer med äldreomsorg i Sverige visade att 10 procent upplevde svåra besvär av ångest, oro och rädsla, medan 15 procent ofta besvärades av ensamhet. Undersökningen granskade personer av åldern 65 år eller äldre med antingen äldreomsorg i form av hemtjänst i ordinärt boende eller på vård- och omsorgsboende. En majoritet av de äldre personer som besvarade enkäten angav positiva svar gällande deras uppfattning av kvaliteten i äldreomsorgen (Socialstyrelsen 2016). Även i 2017 års undersökning angav en majoritet av de äldre personerna att de hade en positiv uppfattning om äldreomsorgen (Socialstyrelsen 2018). Trots att de positiva uppfattningarna är ett av syftena med Socialstyrelsens årliga undersökningar att granska den minoritet av äldre personer som har ett dåligt välbefinnande och utgör en utsatt grupp. Detta eftersom äldre personer lider av ängslan, oro och/eller ångest i större utsträckning än den generella befolkningen (Socialstyrelsen 2016; Socialstyrelsen 2018).
De äldre personernas svar och upplevelser bidrar till en större förståelse för deras behov vilket ökar möjligheten för förändringar inom äldreomsorgen. Resultaten av 2016 års undersökning visar att 52 procent av de svarande hade lätta eller svåra besvär av ängslan, oro eller ångest, medan 58 procent svarade att de besvärades av
9
ensamhet ibland eller ofta (Socialstyrelsen 2016). Likvärdigt visar resultatet från undersökningen av året 2017 att drygt 55 procent av de äldre personerna
besvärades av ensamhet och ungefär 49 procent att de besvärades av oro, ängslan eller ångest (Socialstyrelsen 2018). I 2017 års undersökning visades att de äldre personer som i snitt hade ett större antal hemtjänsttimmar per vecka upplevde att de besvärades av ängslan, oro eller ångest samt att de ofta upplevde ensamhet i högre grad än de med färre timmar (Socialstyrelsen 2018).
2.2 Ålderism
Ålderism är ett begrepp som belyser de fördomar och stereotypa bilder som individer i samhället skapat om människans ålder som kan verka diskriminerande (Jönsson & Harnett 2015; Andersson 2008). Diskriminering uppstår då
människans ålder används för att kategorisera och skapa förståelse utifrån
fördomar om hur personer i en specifik ålder agerar, känner sig och bör vara. Det resulterar i att det skapas maktrelationer som bildar sociala hierarkier där
individen rangordnas och värderas efter ålder (Jönsson & Harnett 2015). Ålderism bygger med andra ord på människors föreställningar om den kronologiska åldern och inte om den enskilda personens subjektiva upplevelse av sin ålder och sitt tillstånd (Andersson 2008).
Vanliga stereotypa föreställningar om äldre personer och ålderdom är bland annat att det ses som synonymt med sjukdom, ensamhet, maktlöshet, svaghet samt att äldre personer anses vara ängsliga och inaktiva (Andersson 2008; Sundström 2011; Jönsson & Harnett 2015). Till följd av föreställningarna om hur äldre personer är och bör vara kan diskrimineringen drabba människor olika.
Exempelvis genom att äldre personer utesluts från arbetsmarknaden vid en viss ålder eller att de inte får tillgång till vissa behandlingar inom hälso- och
sjukvården. Vidare har äldre personer uppgett att personal inom äldrevården tilltalat dem med barnspråk och slutligen underrepresenteras äldre personer jämfört med andra åldersgrupper i massmedia där de antingen osynliggörs eller framställs som utsatta och annorlunda (Andersson 2008; Jönsson & Harnett 2015). I boken Äldre och åldrande (Sundström 2011:50) skrivs om
historieprofessorn Alma Söderhjelm som uttryckte invändningar mot talesättet att ”man är inte äldre än vad man känner sig”. Söderhjelm menar snarare att ”man är inte äldre än vad andra gör en till” (a.a.), vilket kan förstås i relation till samhällets stereotypa föreställningar om äldre som påverkar och begränsar äldre personers möjligheter i samhället.
Det finns flera perspektiv kring orsaker till fördomar och ålderism. Andersson (2008) belyser bland annat hur åldersfördomar skapas till följd av den enskildes rädsla att avlida. Författaren menar att de ålderistiska attityderna bland annat leder till att individer tar avstånd från äldre personer då individen upplever dödsångest i mötet med äldre personer. Andersson (2008) menar att personer i sina unga år tar med sig negativa bilder av ålderdomen istället för att ta till sig det som är positivt. Det innebär att individer undviker den äldre gruppen och identifieringen av gruppen fram tills att det blir ofrånkomligt (a.a.).
10
personer för olika former av diskriminering, som exempelvis att äldre personer med funktionsvariation garanteras sämre levnadsvillkor än yngre personer med funktionsvariation (Harnett & Larsson 2011). Ett exempel på detta ger Lars Andersson (2008) som menar att Socialtjänstlagen bland annat stödjer personer över 65 år med funktionshinder som beskriver stöd genom en skälig levnadsnivå. Till följd av kostnader kan inte äldre personer tillhöra lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), vilket tillförsäkrar den enskilde individen goda levnadsvillkor. LSS riktar sig bara mot yngre personer, alltså personer under 65 år. Detta menar Andersson (2008) är en form av diskriminering gentemot äldre personer med funktionsvariation som inte får ta del av goda levnadsvillkor på grund av ålder.
Idag har det vuxit fram en ny version av ålderism med paternalistiskt inslag, som innebär att personer runt omkring den äldre har en inställning att de vet bättre än den äldre personen om vilka behov han eller hon har (Andersson 2008). Därför är det viktigt att vårdgivaren är medveten om sin människosyn och fördomar som han eller hon kan ha om åldrandet (Sundström 2011). Fridstedt (2011) framför att det är av vikt att äldre personer värdesätts utifrån deras resurser och att det tas hänsyn till den äldres självbestämmande och förmåga att ta egna beslut. Därför är det viktigt att det finns aktiviteter och möjlighet för meningsfullt deltagande för den enskilde, vilket kan bidra till ökat välmående. Att vara socialt engagerad kan även bidra till att minska symtom av depression (a.a.).
Däremot beskriver såväl Andersson (2008) som Malmberg och Ågren (2011 s.216) den motsägelsefullhet som finns kring föreställningarna om äldre personer. Som nämnt finns det en stereotyp föreställning om att äldre personer upplever ensamhet. Föreställningen delas även av äldre personer som tror att andra äldre personer upplever ensamhet, även om de själva inte gör det (Dahl 2011). Malmberg och Ågren (2011) poängterar även att det har gjorts flera
undersökningar som demonstrerat att upplevelser av ensamhet varken är vanligt bland äldre personer eller än i någon annan ålder. En förklaring till varför det finns en upplevelse bland yngre personer att äldre personer har det värre än vad de har, kan bero på att saknad och längtan bland äldre personer uppfattas och tolkas som ofrivillig ensamhet (Malmberg & Ågren 2011; Andersson 2008).
2.3 Biståndshandläggarens position gentemot klienten
När man talar om socialt arbete refererar många människor till ett arbete som avser bistå och stötta somliga grupper i samhället eller att skapa förändringar för medborgare som befinner sig i svåra livssituationer. Ofta reflekterar en inte över den makt som förekommer i det sociala arbetet där klienten har ett hjälpbehov som han eller hon är beroende av att socialarbetaren ska tillgodose. Det resulterar i att relationen mellan klient och socialarbetare inte är likvärdig eftersom
socialarbetaren har makten att kontrollera insatserna som klienten är beroende av. Med andra ord skapas en asymmetrisk relation mellan socialarbetare och klient (Svensson m.fl. 2008). Den asymmetriska relationen förstärks även genom att socialarbetaren inte möter klienten på lika villkor eftersom socialarbetaren representerar en myndighet.
11
Hans Swärd och Bengt Starrin (2016) poängterar att makten i det sociala arbetet dels definieras genom handlingen där en av parterna i relationen tolkar och får igenom sin vilja, och dels genom tillgången till maktresurser. Det
tolkningsföreträde som socialarbetaren har i mötet med klienten utgör en avgörande del av maktutövningen. Med tolkningsföreträde avses att socialarbetaren har makten att tolka, förklara och därmed bestämma över företeelser i relationen med klienten. Tolkningsföreträdet innebär även att socialarbetaren har rätten att tolka klientens behov och situation vilket påverkar vilka insatser som socialarbetaren väljer att ge klienten (Svensson m.fl. 2008). Vidare har socialarbetaren inom sitt handlingsutrymme makten att styra
utdelningen av organisationens resurser genom att fatta beslut om vem som ska få ta del av resurserna. Inom handlingsutrymmet har socialarbetaren ett uppdrag att förena klientens behov med den egna organisationens riktlinjer och uppdrag. Socialarbetaren har därmed utrymme och frihet att ta beslut och handla inom lagar och organisationens regler och riktlinjer (a.a.).
Biståndshandläggarnas uppdrag är bland annat att efter en ansökan om
äldreomsorg inkommit utreda den enskildes behov och situation för att se vilka resurser som finns för att tillgodose dessa. Eftersom biståndshandläggarna har makten att ta beslut och kontrollera de resurser som den enskilde ansöker om utför biståndshandläggare myndighetsutövning. Det gör att relationen mellan
biståndshandläggare och klient är asymmetrisk eftersom biståndshandläggaren har makten att ta beslut som inte behöver överensstämma med klientens intressen (Dunér & Nordström 2005). I arbetet möter biståndshandläggarna ofta situationer där det inte finns någon självklar lösning vilket innebär att de måste använda sitt handlingsutrymme för att göra val och fatta beslut som kommer att påverka klientens livssituation (a.a.). I uppdraget ligger som nämnt även makten att utreda klientens behov, med andra ord att göra behovsbedömningar vilka är avgörande för vilka insatser och stöd som klienten får. Klienten befinner sig i en
beroendeställning gentemot biståndshandläggaren då klienten tvingas delge information om sin situation och sina behov till biståndshandläggaren.
Biståndshandläggarna har dock makt i form av tolkningsföreträde vilket innebär att de utifrån sina egna tolkningar av klientens subjektiva upplevelser tar beslut om vilka insatser som klienten får ta del av (Swärd & Starrin 2016).
Anna Dunér och Monica Nordström (2005) skriver att flertalet äldre personer inte är medvetna eller har kunskap om vilka rättigheter de har eller vad de kan
förvänta sig av biståndshandläggarna. Okunskapen kan resultera i att äldre personer inte ställer några krav eller förhandlar då biståndshandläggaren gör behovsbedömningen och beslutar om insatser (a.a.). Med andra ord har biståndshandläggarna även makt i form av kontroll och kunskap över den information som finns i organisationen. Kunskapen om utbudet av insatser som finns att tillgå samt de lagarna som reglerar klienternas rättigheter.
Biståndshandläggarna kan använda denna kunskap för att påverka klienterna i en riktning som anses vara önskvärd från organisationen. Detta genom att
exempelvis bara delge vissa delar av information som kan vara betydelsefull för klientens beslut. Samtidigt har biståndshandläggare som verkar inom
12
i behov av stöd och hjälp. Biståndshandläggarna förväntas därmed handla och bedöma utifrån gott omdöme, möta och ta hänsyn till alla deltagares önskemål på bästa sätt inom handlingsutrymmet. Det är viktigt att biståndshandläggaren har möjlighet att skapa kunskap och möta klienten med empati om hans eller hennes tillvaro, eftersom biståndshandläggaren genom sitt tolkningsföreträde fattar beslut om insatserna (a.a.).
2.4 Disengagemang/tillbakadragning
Föreställningen om disengagemang eller tillbakadragning grundar sig på forskning som visat att äldre personer ofta avslutar sitt deltagande i
samhällsaktiviteter och avvecklar kontakten med andra människor (Berg 2007). Somliga anser att forskningsresultatet beror på att äldre personer inte har samma behov av samhället som när de var yngre. De menar att äldre personer tappar intresset för andra människor och blir mer upptagna av sig själva och sina egna behov. Vidare förklaras disengagemang som en process som uppstår mellan äldre personer och samhället där de ömsesidigt drar sig tillbaka från varandra och där samhället kapar de äldres band till omgivningen (Berg 2007; Tornstam 2011). Forskningen och förespråkarna för detta resultat har däremot fått mycket kritik då somliga anser att det inte finns tillräckligt med forskning som bevisar att äldre personer har en längtan att dra sig tillbaka från samhället. De menar snarare att forskning har visat att de individer som har haft en aktiv vardag under
medelåldern vill fortsätta med dessa aktiviteter och den sociala samvaron även under äldre dagar. Kritikerna anser att det kan betraktas som ett misslyckande av samhället som inte har gett utrymme eller möjlighet för äldre personer att delta i aktiviteter (Samuelsson 2000). Däremot menar Lars Tornstam (2011) att studier har presenterat resultat som tyder på att en del människor förändrats på äldre dagar och väljer att minska deltagande i aktiviteter och social samvaro, vilket stödjer forskningen om disengagemang och tillbakadragning. Däremot menar Tornstam att det inte innebär ett bevis på att alla äldre personer önskar detta tillbakadragande från samhällsaktiviteter (a.a.).
Vidare finns det ytterligare forskning som tyder på att aktiviteter och social samvaro ökar välbefinnandet bland äldre personer. Däremot så finns det inte heller här tillräckligt med forskning som stödjer att föreställningen är riktig. Studier har presenterat resultat där aktiviteter bland äldre människor haft en positiv verkan för de äldre personernas välbefinnande. Vidare finns det inget stöd för föreställningen att den enskilde har en önskan om att bibehålla och hålla igång sina aktiviteter från medelåldern upp i ålderdomen. Andra studier har redogjort för att en stor del av de individer som har varit mycket aktiva under medelåldern önskar få ta det lugnt och inte göra någonting under ålderdomen (Samuelsson 2000). Forskning har inte heller presenterat några samband mellan ett gott åldrande med välbefinnande och graden av aktiviteter (Berg 2007).
2.5 Uppsatsens bidrag
Tidigare forskning som varit av relevans för uppsatsen har presenterat
undersökningar som redovisat äldre personers upplevelser av oro, otrygghet och ensamhet. Forskning har även visat resultat om disengagemang där samhället och
13
äldre personer genom en process drar sig tillbaka från varandra, även om detta forskningsresultat utsatts för kritik då det anses bristfälligt. Vidare har ålderism och de fördomar som finns om människans ålder samt biståndshandläggarens position gentemot klienten belysts.
Vid efterforskningen av relevanta ämnen för uppsatsens syfte och frågeställningar uppstod svårigheter att finna forskning som redogjorde för biståndshandläggarnas upplevelser. Främst söktes information om biståndshandläggarnas upplevelser av myndighetens utbud av insatser för äldre personer samt deras upplevelser om hur de genom insatser kan bemöta äldre personers situation. Som redovisats finns det forskning utifrån de äldre personernas perspektiv där de redogjorde för sina upplevelser av äldreomsorgen. Däremot har det funnits bristfällig kunskap utifrån biståndshandläggarnas perspektiv. Genom denna undersökning är vi därför
intresserade av att undersöka biståndshandläggarnas skildringar om sitt arbete och upplevelser av äldre personer som upplever oro, otrygghet eller ensamhet.
3. TEORI
Det här kapitlet är uppdelat i fyra delar. Del ett redogör för narrativ teori och dess bakgrund samt framväxt. Den andra delen presenterar narrativ teori och dess innebörd samt användningsområde och tillämpning. Det tredje avsnittet redogör för centrala begrepp inom teorin. Avslutningsvis diskuteras val av teori, hur teorin kommer att tillämpas samt vilka begrepp som är relevanta för den här uppsatsen.
3.1 Bakgrundshistorik
Ett av de tidigaste fenomenen för språklig kommunikation är berättandet. Genom berättandet framför vi våra tankar om omvärlden och vår egna identitet.
Berättelser är något som vi berättar under hela vår livstid. Samtidigt är det inte alla språk som lever vidare in i vår tid vilket innebär att dessa språk inte har lämnat spår efter sig. Förlusten av språk har resulterat i att det har funnits berättelser som har försvunnit med tiden. Det finns muntliga kulturer där
berättarkonsten är en betydelsefull och väsentlig del av tillvaron, exempelvis inom den afrikanska traditionen där språket uppfattas som en gåva från gudar som har förkroppsligat mänsklig form (Johansson 2005). Men berättarkonsten har inte varit lika betydelsefull i den senmoderna kulturen där det litterära och det
audiovisuella varit viktigare. Frankfurkertänkaren Walter Benjamin (1992) skrev om att berättarkonsten minskade värde redan år 1936 och Benjamin menade att människor inte hade förmåga att berätta historier eller inte vågade lyssna på berättelser. Tidigare hade berättelser en funktion av att förmedla erfarenhet från person till person, men berättelserna fick snarare en ny betydelse under första världskriget i form av informationsutbyte. Det fanns två olika former av berättare innan dess, den första var sjömannen som berättade om sina expeditioner på havet och den andra var bonden som berättade om sin hemtrakt och de traditioner som fanns där. Berättelsernas funktion var att de var användbara i form av att personen som berättade framförde praktiska råd och instruktioner. Men det fanns även en moralisk betydelse då personer kunde rådge varandra. Vid tiden för sitt uttalade menade Benjamin (a.a.) att erfarenheter inte längre kommuniceras till
14
sig till om en är i behov av råd. Erfarenheter som vi kommunicerar till varandra har därmed inget sant värde. Detta grundades i boktryckarkonsten då romaner började skrivas och avstannande möjligheten till muntligt berättande.
Romanförfattare isolerade sig och kunde därmed inte uttrycka sig genom talet (Benjamin 1992). Kritiker till denna tolkning om berättandets avstannade menade dock att det muntliga och skriftliga används tillsammans vardera i olika
vardagliga situationer (Johansson 2005).
I det moderna samhället ansågs narrativ teorin som underställd den vetenskapliga kunskapen. Den moderna vetenskapen belyser verkligheten och dess uppbyggnad som fullkomlig och objektiv. Berättandet sågs som myter och legender och var en kunskapsform som därmed doldes och åsidosattes då den ansågs vara av fiktiv och primitiv natur. Under postmodern tid började dock gränserna mellan den
vetenskapliga och språkliga kunskapen att förändras och gapet sinsemellan började försvinna. Den narrativa kunskapen slutade att marginaliseras och blev snarare allt mer etablerad som kunskapsform (Johansson 2005). Sociologerna Margaret Somers och Gloria Gibson (1994) skriver om den ontologiska position som givit mening i narrativ teori. Den ontologiska positionen har som
utgångspunkt i det sociala livet som är strukturerat genom berättelser och som är en huvudsaklig förutsättning för socialt liv. Sociologerna beskriver hur vår sociala identitet och vårt handlande styrs av berättelser samt att vi får förståelse för oss själva genom berättandet (a.a.).
Narrativa studier, eller så kallad berättelseforskning, hade sin framväxt under åttiotalet (Johansson 2005). Det var inte längre litteraturvetare och lingvister som använde sig av berättelser utan berättandet hade även sin framväxt inom andra humanistiska inriktningar inom samhällsvetenskapen. Teorin började dessutom användas i vetenskapliga debatter och litteraturer under nittiotalet efter ”den språkliga vändningen” inom samhällsvetenskap och humaniora, som var rörelser efter postmodernismen och poststrukturalismen. ”Den språkliga vändningen” betyder att språket som utgör berättandet skapar vår sociala verklighet, våra identiteter, våra värderingar och vår gemenskap med andra (Johansson 2005:83).
3.2 Narrativ teori
Dagligen samspelar vi människor med varandra genom att delge berättelser. Berättelserna kan innebära att vi återger en upplevelse eller vad någon annan har sagt eller gjort. Att samspela med andra och delge berättelser är något som alla människor gör utan vidare reflektion eller eftertanke. Vi ser det enbart som språklig kommunikation som används för att framföra något till någon annan. Många tänker alltså inte på eller är helt enkelt inte medvetna om att berättandet är ett sätt för människan att ge mening till sina erfarenheter och upplevelser. När en människa skildrar en berättelse konstruerar och delger han eller hon genom berättelsen sin uppfattning om världen, andra människor och även om sin egen identitet. En muntlig berättelse delger inte bara information om en händelse, utan berättelsen i sig är en händelse (Johansson 2005).
Ordet narrativ härstammar från latinets gnarus vilket innebär ”att veta, vara bekant med, kunnig i” och narro, ”att berätta”, samt från gna, ”att veta”
15
(Johansson 2005:41). Narrativ handlar för det första om att skildra en händelse och därigenom på vilket sätt människan använder språket för att ge mening till sina erfarenheter. Genom narrativ teori får händelsen sin betydelse genom språket. För det andra handlar narrativ om en sorts kunskap, det vill säga förståelse om individen och hans eller hennes sociala miljö (a.a.).
Språket och berättandet måste förstås utifrån sin kontext och det sociala
sammanhang som den berättande individen befinner sig i. Enligt narrativ teori ses språket och framställningen av berättelsen som en social konstruktion. Narrativ kan därför användas för att förstå hur människans konstruktion av den sociala verkligheten, förhållanden till andra och den egna identiteten skapas. Med andra ord används narrativ teori för att studera människors framställningar av sina erfarenheter, som är påverkade av den sociala omgivningen och samspelet inom denna (Johansson 2005). Språket och berättelserna ses därmed som en social aktivitet genom vilken människans personlighet, uppfattningar och normer skapas. Narrativ teori är alltså teorier som utgår från språket och berättandet. Genom narrativ teori och analys försöker forskaren fånga den sociala verklighet som finns bakom människans berättelse och språkets betydelse (a.a.). Narrativ teori och analys används bland annat inom antropologi, etnologi, sociologi, pedagogik, psykologi och organisationsteori. Det finns dock inte en enda definition och vägledande teori inom narrativ. Narrativ teori har snarare en mängd olika teoretiska definitioner men sammantaget innebär narrativ teori studiet av berättande och språkets betydelse (a.a.).
Att använda narrativ teori för att göra en analys innebär att forskaren tolkar andra personers tolkningar av sin egen identitet och sociala värld. Forskare som
använder narrativ teori och analys frågar sig ”vad betyder den här berättelsen, vilken mening har den?” (Johansson 2005:27). Forskaren söker inte efter en enda tolkning som är sann och riktig, istället utgår forskaren från att alla berättelser går att tolka på en mängd olika sätt. Anna Johansson (2005) beskriver ett av de många sätt som det går att beskriva faser inom narrativ analys. Under den första fasen beskriver intervjupersonen under intervjutillfället sina upplevelser om sin livsvärld och handlingar, genom vilken intervjupersonen organiserar sina berättelser. Berättelsen skapas i samspel mellan berättaren och lyssnaren. Redan under intervjun börjar forskaren att tolka mening utifrån intervjupersonens berättelser (Johansson 2005). Det insamlade materialet transkriberas sedan för att tolkas och analyseras av forskaren. I analysen finner forskaren bland annat
nyckelord, teman, mönster och motsägelser. Forskaren kan sedan använda narrativ teori för analys för att tolka och skapa förståelse om intervjupersonens berättelse (a.a.)
3.3 Centrala begrepp
Nedan kommer de centrala begrepp inom narrativ teori att presenteras, som vi kommer att använda oss av i denna uppsats. Först kommer begreppet berättelse förklaras utifrån vad som utgör en berättelse samt vad en berättelse bör innehålla. Ytterligare kommer begreppen intrig och argument att redogöras för som båda utgör beståndsdelar i en berättelse. Avslutningsvis kommer begreppet
16 Berättelse
”En minimal definition av berättelsen är att betrakta den som en väl avgränsad
enhet inom ramen för ett pågående samtal eller språklig framställning” (Hydén
1997:19). Den klassiska definitionen av en berättelse är att den har en början, en mitt och ett slut, men finns det något mer som definierar en berättelse? Enligt litteraturforskaren Seymore Chatman (1993) är det vanligt att en skiljer mellan tre typer av texttyper: argument, beskrivning och berättelse. Texttyperna argument och beskrivning är ofta en del av en berättelse och bistår till att utveckla och bilda berättelsen. Därför anser Chatman det viktigt att kunna skilja texttyperna åt (a.a.). Narratologen Monika Flaudernik (2000) fördelar i sin tur texttyperna i olika kategorier: narrativa, argumenterande, instruerande, konverserande och reflekterande texter. Den narrativa kategorin innehåller romaner, drama och berättelser i samtal. Inom den argumenterade finns vetenskapliga texter och tidningar medan det i den instruerande kategorin exempelvis finns guideböcker. I den fjärde kategorin finns brev och den dagliga kommunikationen. Avslutningsvis innehåller reflekterande texter filosofi och poesi (a.a.)
En berättelse bör innehålla några grundläggande punkter för att kunna definieras som en berättelse. För det första måste berättelsen ha en temporal dimension. Med temporal dimension avses att händelserna i berättelsen ska ha en kronologisk tidsföljd. För det andra bör det finnas en kausal dimension som uttrycker ett orsakssamband mellan händelserna i berättelsen. Händelserna bör hänga samman som en röd tråd från början av berättelsen till slutet (Johansson). Det innebär att händelserna i berättelsen måste ske i en kontext som är föranledd av någon eller något. I sin tur måste berättelsen ha upplevts av någon och därmed skildras av honom eller henne (Hydén 1997).
Vidare kan en skilja mellan tre olika nivåer i en berättelse. Den första nivån är
texten som står för den faktiska skildringen av berättelsen som delges. Den andra
nivån är berättelsen som innebär det som vi uppfattar som det centrala i berättelsen. Vidare är den tredje nivån det berättande, vilket är de upplevelser eller händelser som skildras i berättelsen. De tre nivåerna bidrar till att skapa dynamik och höjdpunkter. Intriger används för att generera spänning och
dramatik i berättelsen. Intriger kan ses som berättelsens poäng och är det som berättaren avser belysa och delge till åhörarna, vilket kommer att diskuteras mer ingående nedan (Hydén 1997).
Intrig
Intrig är en form av uttrycksmedel som ställer frågan ”hur?” och ”varför?”. Intrigen belyser därmed hur en person framför och berättar en berättelse
(Johansson 2005). Då intrig är ett uttrycksmedel läggs inte berättelserna på minnet hos den som berättar utan berättelsen återskapas på nytt vid varje tillfälle då berättelsen framförs. Berättaren kan också ha som utgångspunkt att framföra en berömd intrig och kan använda sig av ordspråk eller andra bestämda uttryckssätt. Då berättelsen utgår från en kronologisk följd når denna till slut en höjdpunkt och slutligen en lösning (Johansson 2005). Händelserna som framträder i berättandet är ordnade efter teman som bland annat utgår från tankar och synsätt som besvarar
17
frågor såsom vad som kommer att hända härnäst och om berättelsens egentliga mening (a.a.). Intriger syns på så vis i de situationer och företeelser som
framträder i berättelsen och som därmed skapar och för vidare berättelsen i nya situationer. Inledningsvis påbörjas en intrig genom en händelse som föranleder en annan händelse samtidigt som intrigen är överraskande. Det går inte att på förhand lista ut vad berättelsen kommer att handla om eller hur denna kommer sluta vilket innebär att intrigerna är omöjlig att förutse (a.a).
Argument
Som nämnt finns det tre framträdande varianter av verbalspråkliga texter:
argument, beskrivning och berättelse. Argument och beskrivning utgör ofta en del av berättelsen genom att bidra till att utveckla berättelsen (Johansson 2005). Ett argument används för att övertyga den som tar till sig berättelsen varför något är på ett visst vis. I berättelsen kan en händelse eller ett fall presenteras genom vilken lyssnaren eller läsaren blir uppmanad att agera på ett visst sätt. Ett
argument kan exempelvis uppmana till att rösta på ett specifikt parti eller köpa en viss produkt. Berättelsen är till för att besvarar frågan ”vad hände?”, medan argumentet ger svar på ”varför bör jag göra X?” (Johansson 2005:122).
Performance
Ovanstående centrala begrepp berättelse, intrig och argument utgör alla delar eller en uppbyggnad av det verbala berättandet. Begreppet performance utgör mer än den muntliga berättelsen och beskriver istället hur den enskilde framträder då han eller hon skildrar berättelsen. Föreställning, i enlighet med engelskans
performance, ses som ett drama och ett sätt att förmedla berättelsen. Berättaren kan i framträdandet använda sig av olika redskap såsom tonläge, upprepningar, hastighet, betoning på valda ord, byte av tempo, gester samt konstruerade dialoger för att uttrycka berättelsen (Johansson 2005). Genom performance belyses de rörliga delarna av berättandet. Att framföra en berättelse ses som en konst då den berättande måste fånga lyssnaren både genom berättelsens innehåll och genom berättarens förmåga att framställa berättelsen. Performance används även för att framhäva betydelsen av hur den som berättar gör detta med känsla och
engagemang. Genom berättandet och framställningen förmedlas en bild av berättaren till publiken. Publiken kan exempelvis uppleva berättaren som
engagerad i berättelsens ämne vilket framförs genom hur han eller hon använder det muntliga berättandet och sammanför det med kropp och språk. (a.a.).
3.4 Användning och valav teori
Anledningen till valet av narrativ som teori är att uppsatsen avser besvara hur biståndshandläggare som verkar inom Socialtjänstlagen i Malmö stad skildrar äldre personers subjektiva upplevelser av oro, otrygghet och ensamhet i den ordinära bostaden. Vidare avser uppsatsen utforska hur biståndshandläggarna framställer sitt arbete med äldre personer som upplever oro, otrygghet och
ensamhet. Narrativ teori används för att tolka och förstå berättarens framställning av en berättelse, genom vilket vi avser undersöka biståndshandläggarnas
skildringar av sina upplevelser om äldre personer.
18
olika teman: avståndstagande, föreställningar samt förbättringar. De olika temana har sedan analyserats med hjälp av narrativ teori. Genom narrativ analys har vi försökt finna mönster av likheter och skillnader i biståndshandläggarnas berättelser om äldre personer och deras upplevelser av oro, otrygghet och ensamhet. I analysen har begreppet berättelse tillämpats vilket åsyftar de
berättelser som informanterna skildrat som svar på våra frågor under intervjuerna.
Argument kommer att framhävas i analysen för att belysa hur informanterna
genom sina berättelser förklarade eller försökte övertala oss om varför det de berättade var på ett visst vis. Intrig kommer användas för att framställa den poäng som informanterna avsåg framföra genom sina berättelser. Vidare har det
narrativa begreppet performance tillämpats för att analysera och beskriva
informanternas framträdande i form av bland annat konstruerade dialoger, tonläge och tempo. Performance används för att undersöka hur informanterna framställde sina berättelser inte enbart utifrån vad de sa, utan även utifrån hur de berättade.
4. METOD
Det här kapitlet är uppdelat i sex delar. Den första delen redogör för arbetets metodologiska ansats och presenterar arbetets metod. I den andra delen beskrivs tillvägagångssätt vad gäller urval av informanter, genomförande av intervjuer samt datainsamling. Den tredje delen berör skribenternas forskarroll och förförståelse på området. Del fyra presenterar vilken metod som använts för att analysera empirin. Den femte delen redogör för de etiska principer som tagits hänsyn till i uppsatsens. Avslutningsvis diskuteras arbetets metodologiska överväganden, det vill säga fördelar och nackdelar med skribenternas tillvägagångssätt.
4.1 Metodologisk ansats
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur biståndshandläggare som verkar inom Socialtjänstlagen i Malmö stad skildrar äldre personer och deras subjektiva
upplevelser av oro, otrygghet och ensamhet i den ordinära bostaden. Vidare vill vi utforska hur biståndshandläggarna framställer sitt arbete med äldre personer som upplever oro, otrygghet och ensamhet. Eftersom målet med uppsatsen är att undersöka biståndshandläggarnas upplevelser och framställningar av äldre
personers situation används en kvalitativ metod (Aspers 2008; Skärvad & Lundahl 2016). Den kvalitativa metoden syftar till att skribenterna ska bilda sig en
förståelse samt att analysera, tolka och redogöra för det sociala fenomen som vi har fokus på (Skärvad & Lundahl 2016). En kvalitativ metod ger därmed en djupare förståelse om biståndshandläggarnas personliga upplevelser.
Uppsatsen baseras på sex semistrukturerade intervjuer med yrkesverksamma biståndshandläggare i Malmö stad som verkar inom Socialtjänstlagen. Valet att genomföra intervjuer grundar sig på att vi eftersträvar kunskap och detaljerad information från biståndshandläggare som arbetar med äldre personer. Framförallt för att få en inblick i deras upplevelser om äldre personers oro, otrygghet och ensamhet, vilket även besvarar syftet och frågeställningarna. En negativ aspekt med användningen av en semistrukturerad intervju är att frågorna är framställda utifrån skribenternas perspektiv, där informanten inte har möjlighet att påverka
19
frågorna (Aspers 2008). Vi har därför försökt ställa öppna frågor som inte är baserade på ett antagande om äldre personer och deras upplevelser av oro, otrygghet och ensamhet. Detta eftersom biståndshandläggarna inte ska känna sig påverkade av våra antaganden så att de kan utveckla sina svar efter sina egna tankar och åsikter.
Vidare innebär en semistrukturerad intervju att forskaren har en intervjuguide (se Bilaga 1) med frågor som ställs i oberoende ordningsföljd under intervjutillfället. Forskaren kan även ställa ytterligare frågor när informanten framför något av intresse för undersökningen (Bryman 2011; Aspers 2008). Fortsättningsvis innebär intervjumetoden att intervjun är uppdelad i teman som framförs åt informanten (Aspers 2008). Intervjuguiden inleds med att informanterna blir informerade om deras deltagande. Vidare är intervjuguiden uppdelad i temana
biståndshandläggarens arbete och verksamhet, äldre och föreställningar. Till sist
läses ett fiktivt påstående upp innan intervjun avslutas med övriga kommentarer.
4.2 Urval och tillvägagångssätt
Uppsatsarbetet grundar sig på intervjuer med sex biståndshandläggare som verkar inom Socialtjänstlagen och är yrkesverksamma i Malmö stad. De sex
informanterna har olika bakgrund så till vida att de har varierande lång erfarenhet inom yrket samt att de är i olika åldrar. Hälften av de sex informanterna arbetar som biståndshandläggare på sjukhus i SVU-team, vilket benämns samverkan vid
utskrivning. Det innebär att de möter upp de klienter som befinner sig på sjukhus
och är i behov av stöd från kommunen vid återkomst till det ordinära boendet. Resterande informanter arbetar som biståndshandläggare i ordinärt boende. Vidare arbetade majoriteten av informanterna inom olika stadsdelar i Malmö stad. I Malmö stad finns det fem stadsområden inom vilka biståndshandläggare är yrkesverksamma, nämligen Norr, Söder, Väster, Öster och Innerstaden.
Anledningen till att uppsatsen består av sex informanter beror på svårigheter att få tag på fler biståndshandläggare inom Malmö stad. Då kontakt togs med
verksamheterna önskades att få intervjua två informanter, men vid majoriteten av förfrågningarna fick vi endast kontakt med en. Däremot bedöms det insamlade materialet från de sex informanterna som tillräckligt för att besvara uppsatsens syfte och frågeställningar. Avsikten var från början att genomföra en intervju med minst en informant per område. Anledningen var att områdena arbetar utifrån samma lagar och regler men de har olika rutiner och upplägg för hur de genomför sina arbetsuppgifter. Därför ansågs det intressant att få ta del av upplevelser från en biståndshandläggare från varje stadsområde. Dessvärre uppstod det svårigheter med att få kontakt med alla stadsområden, vilket har bidragit till att enbart
biståndshandläggare från fyra av fem stadsområden har intervjuats.
Populationen består av biståndshandläggare som är yrkesverksamma inom Malmö stad. Urvalet av informanter var både målstyrt och slumpmässigt. Det var målstyrt då vi gjorde ett subjektivt urval av två av uppsatsens sex informanter. Med
subjektivt urval avses att skribenterna medvetet valde ut personer som vi hade kännedom om sedan tidigare och som kunde bidra med viktig och relevant information. Med andra ord valdes de två målstyrda informanterna ut efter deras relevans för undersökningens syfte (Denscombe 2009). Anledningen till det
20
målstyrda urvalet var att en av uppsatsens skribenter utförde sin praktik inom informanternas område i Malmö stad. Informanterna valdes ut då skribenten inte hade spenderat så mycket av sin praktiktid hos informanterna då relationen kan påverka informanternas svar. Resterande av uppsatsens fyra informanter valdes genom ett slumpmässigt urval. Utifrån etiska riktlinjer kontaktades
sektionscheferna för att tillfrågas om tillåtelse att intervjua någon av deras anställda. Det var sedan sektionscheferna som beslutade vem av deras anställda som skulle delta i intervjun. Urval ligger därför i relation med slumpmässigt urval i den bemärkelsen att cheferna valde informanter utan skribenternas inverkan. Ett informationsbrev (se Bilaga 2) skickades till sektionscheferna för de olika områdena med en förfrågan om att intervjua en till två av verksamhetens
biståndshandläggare. Det var sedan upp till sektionscheferna att besluta om vem av hans eller hennes anställda som skulle tillfrågas om att genomföra intervjun. Att cheferna valde informanter kan vara problematiskt då det kan resultera i informellt tvång där biståndshandläggaren känner sig tvungen att delta i intervjun efter chefens begäran. Vidare kan chefen välja de informanter som han eller hon anser vara bäst lämpad att besvara uppsatsens frågor. Det är dock ingenting vi som skribenter kan påverka. Sektionscheferna gav oss sedan kontaktuppgifter så kontakt kunde tas med informanterna. Ett liknande informationsbrev skickades till informanterna (se Bilaga 3) där de tillfrågades om de ville genomföra intervjun. Bryman (2011) skriver att forskaren ska garantera informanten att intervjun utförs i en miljö som för informanten är trygg och där informanten inte ska känna oro över att någon i omgivningen hör dennes svar. Informanterna fick välja plats för intervju då det är viktigt att de befann sig i en miljö där de kände sig trygga att svara på frågor och delge information. Fem av sex informanter valde att genomföra intervjun på sin arbetsplats. Den sista informanten föreslog att intervjun skulle genomföras på ett café då hen inte ansåg att miljön skulle ha någon påverkan.
4.3 Forskarrollen
Båda uppsatsens skribenter hade förförståelse inom biståndshandläggning. Under utbildningens praktikperiod utförde båda skribenterna sin praktik hos
biståndshandläggare som verkar inom Socialtjänstlagen på olika platser i Skåne. Innan praktiken var ingen av skribenterna införstådda i äldre personers situation eller den problematik som kan finnas kring äldre personer gällande oro, otrygghet och ensamhet. Från praktiken har vi erhållit liknande erfarenheter och upplevelser av bilden av äldre personer och ensamhet utifrån ett myndighetsperspektiv. Vi båda upplever även att äldre personer inte belyses eller diskuteras tillräckligt under socionomutbildningen. Förförståelsen kan bedömas som en nackdel då den kan ha resulterat i att vi medvetet eller omedvetet styrt intervjusamtalet i en riktning som bekräftat våra erfarenheter. Den semistrukturerade intervjun ger möjlighet att styra samtalet och följa upp den information som bekräftar våra upplevelser. Under intervjuerna kan informanterna ha bekräftats genom nickningar och uppmuntrande kommentarer vilket kan ha föranlett dem till att fortsätta berätta på samma spår. Eftersom uppsatsen undersöker
biståndshandläggarnas subjektiva upplevelser har vi däremot försökt att inte styra samtalet utan varit öppna för informanternas upplevelser och erfarenheter.
21
Under de sex intervjuerna närvarade båda skribenterna vid intervjutillfället. Båda har aktivt deltagit i konversationen vid alla tillfällen utom ett. Vid intervjun som genomfördes på ett café valde en av skribenterna att anteckna intervjun för att säkerställa det empiriska underlaget ifall att bakgrundsljudet skulle påverka kvaliteten på inspelningsmaterialet. Resterande intervjutillfällen deltog båda skribenterna då det ansågs som en fördel till följd av att olika perspektiv kunde lyftas och resultera i ett bredare material. En del personer kan uppleva det hämmande att bli intervjuad av två personer, att personen känner sig i underläge då det är två personer mot en. Det är dock inget som har upplevts påverka informanterna. Däremot har vi försökt att anpassa oss genom att i den mån som det varit möjligt placerat stolarna i en cirkel för att minska markering av ”vi och dem”.
4.4 Analysmetod
För att fånga upp informanterna svar och ytterligare frågor som inte fanns med i intervjuguiden spelades intervjuerna in. Hade det empiriska materialet antecknats istället för att spelats in hade det försvårat i processen att fånga upp hela samtalet, liksom att uppmärksamma betydelsefulla citat från informanterna (Bryman 2011). Varje intervju har spelats in efter att informanterna givit sitt medgivande.
Intervjuerna har sedan transkriberats, vilket har tillförsäkrat skribenterna fullständig dokumentation (Denscombe 2009). Varje informant tillfrågades om samtycke att spela in intervjun och informerades om att materialet endast skulle transkriberas av skribenterna för att sedan raderas. Inspelningsapparaten
kontrollerades innan intervjun påbörjades (Bryman 2011; Aspers 2008). Varje intervju transkriberades ordagrant på dator där pauser och hummande endast markerades om de hade betydelse.
Empirin har analyserats utifrån en tematisk analysmetod vilket innebär att skribenterna har sökt efter relevanta teman i datainsamlingen (Bryman 2011). Båda skribenterna har gått igenom transkriberingen tillsammans vid flera tillfällen för att finna teman och sålla bort delar av informationen som inte ansågs ha betydelse för uppsatsen eller som inte besvarar dess syfte och frågeställningar. Dessa teman kan vara något som framkommit i flertalet intervjuer och som därmed är återkommande ämnen från informanterna. Samtidigt kan den tematiska analysen även belysa hur informanternas upplevelser skiljer sig från varandra och hur de använder specifika uttryck för att poängtera detta (a.a.). Varje tema
analyseras med stöd av narrativ teori, där biståndshandläggarnas berättelser om äldre personers upplevelser av oro, otrygghet och ensamhet jämförs med varandra.
4.5 Etiska överväganden
Som forskare finns det fyra vägledande etiska principer som måste beaktas i forskningsarbetet. Den första principen gäller informationskravet och innebär att forskaren måste informera deltagarna om syftet med uppsatsen samt att
deltagandet är frivilligt. Som nämnt inleddes samtliga intervjuer med att
informera intervjupersonerna om att intervjuerna var frivilliga och att de när som helst kunde avbryta intervjun utan vidare anledning. Det påmindes även om att uppsatsens kommer att publiceras på Malmö University Electronic Publishing,
22
MUEP. Samtyckeskravet, som är den andra principen, står för att intervjupersonen själv bestämmer över sin medverkan och på vilka villkor som denne deltar. Innan intervjun fick informanterna skriva på en samtyckesblankett (se Bilaga 4) som uttryckte att deras deltagande var frivilligt och att de när de själva ville kunde avbryta deltagandet (Bryman 2011). Vidare finns konfidentialitetskravet som betyder att forskaren ska tillförsäkra deltagarna anonymitet om de önskar det. Det poängterades i både informationsbreven till sektionscheferna och till
biståndshandläggarna samt under inledningen av intervjun att varken
informanternas namn, kön eller det stadsområde där de var yrkesverksamma skulle framkomma i uppsatsen. Fortsättningsvis benämns den sista principen
nyttjandekravet och innebär att forskaren garanterar att den information som
samlats in från deltagarna endast kommer att användas för det ändamål som forskaren redogjort för (a.a.). Samtliga principer klargjordes och garanterades i det informationsbrev som skickades till sektionscheferna och
biståndshandläggarna. Principerna belystes och poängterades även vid inledningen av samtliga intervjutillfällen.
Några av informanterna har anförtrott oss berättelser som vi av etiska skäl väljer att utelämna. Trots att informanterna anonymiserade de exempel och berättelser som de skildrade väljer vi att inte analysera eller framföra dessa i uppsatsen. Fortsättningsvis kommer informanterna i uppsatsen att benämnas ”hen” snarare än ”han” eller ”hon”, som tidigare har använts i uppsatsen. Detta då informanterna ska tillförsäkras fullständig anonymitet. För att vidare stärka anonymiteten
kommer informanterna i analysen att benämnas utefter siffrorna 1–6, det vill säga informant 1, informant 2 och så vidare.
4.6 Metodologiska överväganden
Det har förelegat en svårighet kring att finna kontaktuppgifter till sektionscheferna för samtliga stadsområden i Malmö stad. Som nämnt utelämnades ett stadsområde och ett perspektiv som kunde ha skiljt sig från resterande informanter. För att undvika uteslutandet av ett stadsområde kunde skribenterna istället ha tagit kontakt med cheferna per telefon och säkerställt att rätt person och område kontaktades. Samtidigt var vi ute i god tid och kunde utföra våra intervjuer efter den tidsram som har lagts upp. För att arbeta så effektivt som möjligt har
skribenterna träffats nästintill dagligen för att samarbeta med varje avsnitt och få fram ett bredare arbete med stöd av bådas kunskaper. Detta har också möjliggjort att skribenterna har kunnat diskuterat i större utsträckning än om arbetet hade utförts enskilt. Det har även funnits möjlighet för att ifrågasätta varandra så att arbetet inte riktats efter skribenternas egna upplevelser. Men till följd av tidsbrist har vissa stycken eller rubriker delats upp, innefattande att söka efter information och skriva utkast som sedan har arbetats ihop av båda skribenterna. Det innebär att varje stycke har diskuterats, analyserats och redigerats gemensamt så att båda skribenterna är införstådda och står för det innehåll som skrivits. Slutligen har den litteratur som varit relevant för uppsatsen varit lättåtkomlig. Hade möjlighet funnits att göra en förändring i kunskapssökandet skulle större delen av sökandet snarare utförts på Malmö universitets databas Libserch. Skribenterna har
mestadels använt sökord så som biståndshandläggare, äldre och oro, äldre och
23
litteratur och artiklar funnits genom referenslistor vilka har gett förslag på andra källor.
Uppsatsens slutsats kan inte vara generaliserbar då ett målstyrt urval använts i två fall. Samtidigt var inte syftet med undersökningen att göra det generaliserbart för hela populationen av biståndshandläggare som verkar inom Socialtjänsten i Malmö stad. Skribenterna sökte finna biståndshandläggarnas subjektiva åsikter om äldre personers situation och upplevelser av oro, otrygghet och ensamhet. Det kan samtidigt vara problematiskt att använda ett målstyrt urval då informanterna kan ha sagt mer än vad de egentligen hade velat till följd av en personlig kontakt med en av skribenterna. Skribenterna kan även ha ställt andra sorters
uppföljningsfrågor till dessa informanter jämfört med vad som hade ställts till de andra informanterna. Dessa uppföljningsfrågor kan exempelvis ha varit mer riktade. Fördelen med det målstyrda urvalet är att det kan ha varit en annan stämning vid intervjutillfället där informanterna kan ha besvarat frågan på ett djupare plan och varit mer ärliga.
5. RESULTAT OCH ANALYS
Kapitlet inleds med en presentation av biståndshandläggarna och deras yrkesroll. Därefter kommer kapitlet delas in i tre olika teman som har utarbetats från narrativ teori. Den första delen handlar om informanternas berättelser om äldre personers och samhällets avståndstagande från varandra. Den andra delen belyser informanternas personliga föreställningar om äldre personer och vad
informanterna tror att omgivningen har för föreställningar om gruppen äldre. De tredje delen kartlägger informanternas berättelser om vad som skulle kunna förändras i den omgivande miljön och inom verksamheten för äldre personer som upplever oro, otrygghet eller ensamhet.
5.1 Biståndshandläggarnas arbete
För att öka förståelsen för de berättelser som analyseras nedan har vi valt att kort presentera biståndshandläggarnas arbete. Som yrkestiteln biståndshandläggare avslöjar arbetar biståndshandläggare med att handlägga ansökningar om bistånd. En biståndshandläggare arbetar för en myndighet där de utreder ansökningar. Ansökningarna om bistånd kan komma från vem som helst och är oberoende av ålder. Biståndshandläggarna har ett ansvar att samhällsmedborgarna får det stöd och den hjälp som de är i behov av (Dunér & Nordström 2005).
När en ansökan inkommit är det biståndshandläggarnas uppgift att utreda, bedöma och besluta kring behovet av bistånd. Biståndshandläggarna börjar med att
bedöma vilket eller vilka behov som den enskilde har, vilka som kan tillgodoses genom bistånd och vilka som kan tillgodoses på annat sätt (Dunér & Nordström 2005). Insatserna som biståndshandläggarna kan erbjuda i den ordinära bostaden är indelat i områden som berör att sköta hemmet, hjälp med förflyttning, personlig vård och hygien, samhällsgemenskap och trygghet. Utöver dessa insatser finns det även insatser för att främja social samvaro, motverka isolering samt insatser för att avlasta anhöriga. Biståndshandläggana utreder även ansökningar om vård-och omsorgsboende samt utför uppföljningar på korttidsboende.
