Informanterna tenderar att tala om sitt uppdrag med utgångspunkt i den norm jag skisserar i kapitel tre, den separerade kärnfamiljen. Uppdraget formuleras då som att bevaka barns rätt till tillgång till båda föräldrarna och att bidra till att föräldrar kan utöva ett gemensamt föräldraskap.215 I vissa intervjuer kontrasteras uppdraget uttryckligen mot ett arbete mot våld, vilket kan exemplifieras med ett citat från intervjun med Frida. I intervjuerna ställde jag en del frågor om hur det är att som familjerättssekreterare möta våldsutsatta kvinnor och våldsamma män, frågor som var tänkta att ge en bild av hur informanterna ser på dessa kvinnors och mäns situation då de möter familjerättssekreterare. När jag frågade Frida vad hon menar utsatta kvinnor har för behov när de kommer till familjerätten svarade hon bland annat:
Frida: Det beror alldeles på. Vi har ju en kvinnojour som är rätt aktiv här i stan’. Och där... De finns ju liksom, och backar upp. Och de får stöd där.
Och jag tycker att det är viktigt att se att familjerätten kan ju inte stödja misshandlade kvinnor. Det är inte vår uppgift. Och vi ska inte låtsas göra det
__________
215 Mönstret är inte helt entydigt och variationen diskuteras mer utförligt nedan.
heller för det blir bara tok. Däremot så är vår uppgift att se till att barn...
barn till föräldrar som kommer hit, ska ha rätt att ha tillgång till båda sina föräldrar. De ska ha rätt att ha tillgång till båda sina föräldrar. Det är en distinktion där va’. Det är inte samma sak som att man ska träffa en pappa som slår ’en, var fjortonde dag. Det är själva grunden för vår verksamhet.
Det är därför vi finns. För att vi har en föreställning om att det är viktigt för barn. Och utifrån det måste vi ju jobba. Och där betyder det också att om en kvinna som är utsatt för mycket våld, vänder sig hit för att få hjälp att, att karln’ ska sluta slåss, eller ja, det kan inte vi, vi måste jobba med barnet som uppdragsgivare, att föräldrarna har hjälp att hantera konflikten. Och det är ju inte säkert att det är möjligt att göra det. Det är inte säkert att det går att ha samarbetssamtal, om det är en våldsam man. Det... kan man inte... veta.
Men vår uppgift är ju inte primärt att hjälpa misshandlade kvinnor. Däremot är det att se... att hjälpa föräldrar, när det gäller samarbetssamtal, hjälpa föräldrar med det de vill ha hjälp med i föräldraskapet. Det kan ju vara... jag har träffar många kvinnor som... flyr misshandlande män och sedan vill ha hjälp med att se till att pappa på ett bra sätt får träffa barnen. Att ha det bra ordnat. Att man kan hjälpa till med det. Och det har föräldrarna varit ganska överens om också.
Informanten tydliggör att hennes och kollegornas uppdrag är att ta tillvara barns rätt att ha tillgång till båda föräldrarna. De ska också hjälpa föräldrar att hantera sina konflikter så att deras gemensamma föräldraskap kan fungera, och här är samarbetssamtal det centrala instrumentet.216 Enligt Frida är uppdraget varken att stödja utsatta kvinnor eller att få våldsamma män att sluta slåss, utan även i dessa fall ska de arbeta med barnet som uppdragsgivare, så att ”pappa på ett bra sätt får träffa barnen”.217 Så konstrueras familjerättens uppdrag som något annat än arbete mot fäders våld mot mödrar.
Samtliga informanter förutsätter dock att fäders våld mot mödrar kan få nå-got slags konsekvenser för deras arbete och för framtida vårdnads- och umgänges-arrangemang, till exempel för hur barnets rätt till tillgång till båda föräldrarna ska tillgodoses. Informanterna kan alltså sägas följa Föräldrabalken också när det gäller frågan om våld. Våld i vuxenrelationen kan bidra till att ärenden
defi-__________
216 Det är värt att notera att när det gäller samarbetssamtal formuleras uppdraget som att hjälpa föräldrar med det de själva ”vill ha hjälp med i föräldraskapet”. Detta gäller även i ärenden där det förekommit våld. Vad en sådan förståelse betyder för utsatta barns och mödrars säkerhet är något som bör undersökas mer ingående.
217 Även om samtliga informanter uttryckligen definierar umgänge som ”barnets rättig-het” finns det i flera intervjuer en tendens till att tala med utgångspunkt i fäders perspek-tiv, t. ex. om ”pappans” umgänge med barnen och inte tvärtom.
nieras som ”ett särskilt fall” där till exempel ensam vårdnad och ett relativt be-gränsat, bevakat umgänge måste anses vara det bästa för barnet. Anna pratade om ett ärende med våld hon haft och sa så här om de förslag som lämnades till tingsrätten:
Anna: Jaa. Och han... den här då, han ansökte om, ja han ansökte om vård-nad och umgänge. Men vi, vi föreslog att hon skulle ha ensam vårdvård-nad. Och det fick hon. Och så föreslog vi umgänge, för det tyckte hon ändå att det skulle vara, med barnen. Men med tredje person. […] Men han, han fann sig i det alltså. Att det fick vara med tredje person. För det sa vi också, att ”med detta är det bara så att det är inget annat. Vi kan inte föreslå något annat”.
Våld presenteras också som ett skäl till att arbeta på ett delvis annat sätt än nor-malt. I familjerättssekreterarnas beskrivningar av sin praktik framstår gemen-samma samtal genomgående som en central arbetsmetod och de framställs i de flesta fall som bättre än samtal med fäder och mödrar var för sig. I utrednings-kontexten kan gemensamma samtal handla om allt från inledande informations-möten till hela utredningar som konsekvent genomförs med båda parter närva-rande samtidigt.
Informanterna pratar om att de anpassar sitt arbete till om det förekommit våld eller inte, till exempel genom att inte kalla föräldrar till samtal gemensamt då uppgifter om våld är kända sedan tidigare. Intervjun med David kan ge ett exempel på sådana beskrivningar:
Maria: Börjar ni alltid tillsammans? När ni gör vårdnadsutredningar till exempel?
David: Nej, vi är inte konsekventa […] Det beror lite på vad man läser, tingsrättshandlingar, det beror också lite på vem man jobbar med. […] Men sedan skulle jag kunna säga så här, när det är uppenbart våld, när det är omnämnt våld i tingsrättshandlingar, då gör inte jag det. Därför då utsätter man folk för... saker som inte är bra. Så är det omnämnt... vilket händer, att man läser i remissen från tingsrätten, av tingsrättsprotokoll framgår med all önskvärd tydlighet att det har förekommit våld, då kör vi inte gemensamt.
Utan då tar vi dem en och en.
Enligt David innebär gemensamma samtal då det ”med all önskvärd tydlighet”
förekommit våld att ”folk” blir utsatta för ”saker som inte är bra”. Det samma gäller om det finns en stark ojämlikhet mellan föräldrarna.218 Ett annat exempel är Anna som, apropå det fall där de föreslog ensam vårdnad och umgänge med
tredje person (se ovan), sa att ”det var ju aldrig tal om att vi skulle träffa de föräldrarna ihop, nej, nej, nej”.
Det finns en viss variation i materialet på den här punkten. Medan de flesta informanterna är relativt tydliga med att de inte använder gemensamma samtal under utredningar av ärenden där det förekommit våld uttryckte en informant att dessa ärenden i princip handläggs på samma sätt som alla andra ärenden:
Maria: Är det någon skillnad då på de fall där det har förekommit våld och andra fall som du har? Kan du se att det är någon skillnad mellan vanliga, så att säga, vad nu det är...
Nej, för mig, i min värld är det inte det. Det är inte det. Och jag gör ingen skillnad på handläggningen i ärenden heller. Utan jag går alltid in i ärenden på samma sätt.
Detta innebär att informanten alltid inleder med att kalla föräldrarna till ett ge-mensamt samtal. Det här är den familjerättssekreterare som är tydligast med att det är bättre att arbeta med fäder och mödrar närvarande samtidigt. Det händer att fadern eller modern hör av sig då de fått kallelsen till det inledande samtalet och vill komma ensam, men informanten säger sig då försöka få ett gemensamt möte till stånd. Det kan dock hända att samtalen med fadern och modern genom-förs var för sig, ibland för att det förekommit våld, men gemensamma samtal fungerar ”nästan alltid, det funkar fler gånger än man tror”. Informanten beskrev sig själv som bra på att kontrollera vad som händer i rummet så att var och en får prata utan att bli avbruten och utan att det blir ”några höga ljudnivåer” eller så.219 Också samarbetssamtal bör anpassas till förekomsten av våld och även här kan informanterna göra ”undantag” från gemensamma samtal. Om man behöver säkerhetsarrangemang, som olika tider att komma och gå och liknande, är samar-betssamtal inte lämpliga, menade David:
__________
218 I vissa intervjuer kopplas en sådan ojämlikhet framförallt till ”invandrare”: ”Invand-rarfamiljer till exempel, där mannen kan svenska, han har jobb, hon kan inte svenska, hon har varit hemma hela tiden. Där det väl, då är vettigare kanske, att ta dem en och en och de får utveckla sin talan i lugn och ro så att säga. I stället för att vara... i konkurrens om luftrummet i det läget”. Förståelser av ”invandrare” respektive ”svenskar” diskuteras mer utförligt längre fram i kapitlet.
219 Ett par informanter pratade om att de alltid arbetar med fäder och mödrar separat då de gör utredningar om vårdnad, boende eller umgänge. Dessa informanter behöver därför inte särskilt anpassa sitt arbetssätt utan de kan arbeta med våldsutsatta mödrar och våld-samma fäder på våld-samma sätt som andra mödrar och fäder. Det arbetssätt som beskrivs av dessa informanter kan sägas utgöra ena extremen i ett kontinuum av anpassning där ar-betssättet som beskrivs ovan utgör den andra.
Men du, jag tycker så här, för tio år sedan, så var det mycket sådant. Mycket mera sådant. Att en fick komma före, och liksom så. Nu för tiden skulle jag påstå att de ärendena har man inte i samarbetssamtal längre. De är ingen idé att ha samarbetssamtal med. Om det är så... upphetsat läge, då är det inte samarbetssamtal man ska sitta i. Det är fel forum. Och jag menar, generellt va’, är det pågående våld, då ska man inte sitta där, och låtsas göra dealar.
Utan då ska man gå till domstol. Eller, ja, någon får gå till domstol.
Om det finns en överhängande risk för våld bör man inte sitta i samarbetssamtal.
Eventuella ”dealar” presenteras inte som några genuina överenskommelser.
Medan vissa informanter, som David, tycks förutsätta att samarbetssamtal kräver möten ansikte mot ansikte i rummet, talar andra om samarbetssamtal med parterna i skilda rum som ett alternativ då det förekommit våld. Här kan tilläggas att några informanter beskriver en förändring över tid från att tidigare ha arbetat med möten ansikte mot ansikte även då det finns en historia av våld till att bli mer restriktiva med det:
[V]i har kanske börjat uppmärksamma mer, senare år. Vi har ju suttit i sam-tal, där det har varit uttalat att det har funnits våld med i bilden. Och där vi kanske skulle ha pratat mer med kvinnan om det här. Att ”ska vi verkligen utsätta dig för att sitta här i samma rum”. Hon kanske har känt att ... ”det kan jag väl inte säga nej till”. För vi har inte givit de signalerna, att ”det kan du visst göra”. Där har vi ju blivit tydligare. Säger hon redan innan hon kom-mer hit att det har förekommit våld så pratar vi om det. Antingen... ja, där är vi inte klara mellan valstrategier. Det finns ju de som jobbar med par, med-vetet så att säga, och pratar mycket om det här med våldet. Att det hela tiden är öppet på bordet att det har varit våld och det ska inte förekomma något våld, och inte så att de här samtalen leder till mera våld. Men jag vet inte vad som är... jag menar är det ett tänkbart sätt, eller ska man försöka undvika att ha parterna i samma rum. Det är svårt. Och vi vet ju också... det har jag varit med om, par där det har förekommit våld, men kvinnan har, ja, det är hon som har tagit initiativ till samtalen och har inte pratat om våldet och det kommer fram efter hand. Och där det kanske fortfarande, relationen är inte klar. Så det blir... det händer någonting mellan de här parterna. Och sedan kanske de kan samarbeta väldigt bra om barnet här i rummet och de vill hjälpas åt. Och plötsligt så kommer de så nära varandra och det blir ganska positivt. Och det kan vara en jättefarlig situation. Och det är man inte alltid medveten om som samtalsledare. Jag vet vi hade ett par där det var... där de flyttade ihop en period också. Men det var vid något samtal, som de var väldigt överens och... vi tänkte ju ”skönt” liksom, ”va’ bra”. Och så gick de,
och så kom hon uppspringande. Då hade han dunkat in huvudet i väggen.
För då fick han antagligen någon sorts hopp om att... nu, det här blir nog bra.
Och så när de kom ut, så hamnade de väl i gräl om något och han förstod att hon menade inte så. Att hon ville ha tillbaka honom. Utan, det handlade om umgänge. Så då blev han ju rasande.
Maria: Och det hände här då?
Ja, utanför. När de kom ut. Det var när det blev för bra. I de här samtalen.
Den ena får hopp kanske. Och det handlar om olika saker. Man är på olika nivå. Han pratade om relationen och hoppas att hon ska komma tillbaka och hon pratar om kontakten med barnet och hur det ska ske. Och hade man då...
liksom pratat mera öppet om det här vad som gällde då kanske... vi tyckte det var så skönt att de verkade komma överens. Och lutade oss tillbaka.
Aningslöst då.
Informantens berättelse om ett konkret ärende förmedlar en bild av att det är svårt att som samtalsledare ha kontroll över det som händer utanför samtalsrum-met och att själva överenskommelsen kan vara direkt farlig för modern.
Familjerättssekreterarna framstår som relativt överens om att misshandlade mödrar inte ska behöva utsättas för ytterligare våld, skrämmande eller kränkande situationer under utredningar, samarbetssamtal, eller i det framtida livet. På så sätt gör faderns våld mot modern ärendet till ett ”undantagsfall” och till något annat än de fall där gemensam vårdnad, gemensamma samtal och/eller samar-betssamtal är lämpliga, alternativt till ett fall där det behövs en tredje person/
kontaktperson vid hämtning och lämning eller under hela umgänget (synen på umgänge diskuteras mer utförligt längre fram i kapitlet) (Figur 1):
Figur 1
Av intervjuerna framgår dock att ärenden där fadern utsatt modern för våld inte nödvändigtvis måste placeras i kategorin ”undantagsfall”. Apropå frågan samar-betssamtal då det förekommit våld sa David:
Vanliga ärenden Gemensamma samtal
Samarbetssamtal Gemensam vårdnad
Umgänge
(våld ger) Undantagsfall Enskilda samtal Inga samarbetssamtal
Ensam vårdnad Kontaktperson v. umgänge
David: […] Sedan, bara för att stöka till det då va’, så finns det ju ärenden där det är uppenbart där det har förekommit våld. Och där det har varit domar och hela kalaset. Där man ändå har dem ihop.
Maria: Och varför då?
David: Därför när man träffar dem så upptäcker man att den här människan är, jag tänker på ett särskilt ärende som jag hade nu, hon hade med hjälp av kvinnojouren, till exempel, gått i, fått hjälp att bearbeta va’. Hon var skit-bra. Kristallklar och liksom, villkoren, helt öppna va’. Och vågade möta den här mannen. Och kunde säga till honom precis vad hon tänkte och tyckte.
Och ingå överenskommelser.
Enligt David kan samarbetssamtal vara möjliga till exempel då kvinnan har bear-betat det hon varit med om och vågar möta mannen. Här presenteras också de överenskommelser som samtalen resulterar i som mer genuina än då våld är över-hängande. Samma informant beskriver med andra ord olika praktiker beroende på konkret situation. Som indikerats ovan skiljer sig också beskrivningarna av arbetssättet åt mellan olika informanter.
Våld ges olika betydelse av olika informanter och beroende på omständighe-terna. Å ena sidan presenteras ärenden där våld förekommit i vuxenrelationen som ”undantagsfall” och som något annat än de fall där gemensam vårdnad, obe-vakat umgänge, gemensamma samtal och/eller samarbetssamtal är lämpliga. Å andra sidan framstår inte våld som ett skäl ”i sig” att placera ett ärende i katego-rin ”undantag”. Det utrymme för tolkning som familjerättssekreterare har bety-der att det också finns ett utrymme för att förhandla betydelsen av våld i det enskilda fallet. På så sätt kan vissa ärenden där fadern utsatt modern för våld hanteras som ”vanliga” ärenden där gemensamma samtal och samarbetssamtal är lämpliga samt gemensam vårdnad, växelvis boende, och/eller umgänge utan kon-taktperson kan anses vara lämpliga framtida arrangemang (Figur 2):
Förhandlingsutrymme220
Figur 2
Vanliga ärenden Undantagsfall
__________
220 Resonemanget om förhandlingsutrymmet och figuren är inspirerade av Stina Jeffners tolkning av ungdomars förståelser av våldtäkt och hennes diskussion av förhandlingsut-rymmet mellan ”bra sex” och ”våldtäkt”. Se Jeffner (1997, 189ff).