Finns det omständigheter som förkortar frigörelsefasen och möjliggör frigörelse från medföräldern/den före detta partnern? Som gör det möjligt att komma ur våld? Det är alldeles uppenbart så att informanterna inte bara beskrev lagstift-ning och myndighetspraktiker som problem. De pratade även om olika former av hjälp och stöd. Jag väljer här att lyfta fram de omständigheter som framstår som de mest centrala för mödrarnas oberoende av den våldsutövande medföräldern/
före detta partnern. Omständigheterna kan sägas vara motsatsen till de problem som beskrivs ovan. Sammanfattat: att mannens våld mot dem själva och barnen upphör eller stoppas, till exempel med hjälp av rätten; att modern bemöts som – bekräftas som – våldsutsatt; att fadern bekräftas och bemöts som en våldsam make/partner och i vissa fall våldsam förälder till barnen; att umgänget med fa-dern är tillräckligt tryggt och bra för barnen.
När det gäller att stoppa våld vill jag kort nämna att rättsliga åtgärder fram-ställs som att de underlättat situationen, även om de inte löst mödrarnas svårighe-ter med vårdnaden, umgänget och mötet med socialtjänst och familjerätt. En in-formant berättade om hur ett beslut om besöksförbud gjorde att den före detta
maken lämnade henne ifred. En annan att en längre fängelsedom gjorde att hon fått ”vara ifred” och tid för återhämtning. Ytterligare en berättade hur en dom om övervakat umgänge i alla fall tillfälligt minskat risken för direkt våld mot barnen i form av sexuella övergrepp.
Bemötande av informanterna som bekräftar dem som våldsutsatta kan inne-bära både praktiskt och känslomässigt bemötande. Av intervjun med Annika fram-går tydligt att både det praktiska och känslomässiga stödet som hon själv fick av socialtjänsten var viktigt i avslutningsfasen då hon flyttade från medföräldern/
sin dåvarande make och gav upp par-projektet. Hon fick bland annat hjälp med skyddat boende under en period och därmed bekräftelse på hennes behov av skydd och av hennes definition av sig själv som utsatt för våld. Men Annika beskrev inte bara praktisk hjälp som bra och viktig, utan även förhållningssättet till henne själv. Hon omtalade den första socialsekreterare hon hade kontakt med som ”jätte, jättebra på alla vis, mot mig” och som viktig för beslutet att inte ”gå tillbaka”:
Annika: Jag hade nog säkerligen gått tillbaka om han hade... visat lite ånger.
Så hade jag nog säkert gått tillbaka tror jag. Så det var väl kanske tur i oturen att det inte blev så. Men jag var så, jag var sådan.
Maria: Inne i det liksom?
Annika: Jag var så inne i det liksom att... han kan ändras bara han känner ånger och så, då kanske vi kan fixa detta tillsammans och...
Maria: Men han gjorde inte det?
Annika: Till mig sa han det. För att jag, fick ju prata med honom per telefon då. Och till mig då så... så sa han att ”jag ska gå till socialkontoret, jag ska prata om det här och jag ska säga det och”... så då satt jag ju med det här hoppet om att han har ånger för vad han har gjort och så. Det kanske finns en chans för oss i alla fall. Sedan så gick jag ju då till socialkontoret och så pratade jag med socialsekreteraren sedan efteråt. Och det var inte en gnutta, inte en gnutta ånger. Ingenting.
Maria: Hade han sagt då själv att han hade misshandlat dig? Till dem?
Annika: Nej. Han har aldrig erkänt att han har misshandlat mig. Utan jag hade slagit mig själv […]. Så liksom, det är ju. Jag menar, i stället för all den här ångern som jag hade hoppats att han skulle ha, så förnedrade han mig i stället väldigt mycket. Det har jag fått veta genom socialkontoret. Att jag var psykiskt störd och jag var ingen lätt människa att leva med och... han hade hållit fast mig bara, inget utav det andra, han hade bara hållit fast mig.
Så att det... Därav blev det att jag aldrig kom tillbaka igen. Men jag hade länge, länge den där känslan att om han ändå kunde säga förlåt. […] Så egentligen kanske han gjorde mig en välgärning att han inte bad om ursäkt
men, det kan jag ju säga nu. Det kunde jag inte säga då. För det hade ju inte blivit bättre. Om han inte ångrade någonting och inte går på behandling så hade det ju inte blivit bättre.
I efterhand, med utgångspunkt i sin definition av verkligheten idag, omtalar An-nika det som ”tur i oturen” att hon aldrig fick någon ursäkt från medföräldern/
den före detta partnern. I intervjun talade hon om att hans beteende inte skulle ha blivit bättre, även om hon inte kunde se det ”då”. I berättelsen framstår det som frigörande för Annika att socialsekreteraren förmedlade medförälderns/den före detta partnerns förnekande till henne och därigenom bidrog till att Annika giltig-gjorde honom som en man med ett misshandelsbeteende här och nu. Därmed bidrog socialsekreteraren även till att Annika gav upp par-projektet.190
Här kan tilläggas att genom talet om ”då” och ”nu” kan informanterna balan-sera presentationen av sig själv som våldsutsatt kvinna och medföljande associa-tioner av passivitet och hjälplöshet med att presentera sig som ”annorlunda” – mer självständiga, insiktsfulla och med kontroll över sina liv – ”idag”. Genom kontakterna med kvinnojouren har vissa informanter kommit i kontakt med ett perspektiv på våld där teorin om normaliseringsprocessen är viktig (se Jeffner 1994). En central tanke i teorin är att våldsutsatta kvinnor gradvis kan internali-sera den misshandlande mannens förståelse av verkligheten och att gränsen mel-lan det som uppfattas som normalt/acceptabelt och avvikande/våld förskjuts. Vissa intervjuer kan tolkas som att detta perspektiv kan fungera väl i en presentation av sig själv som både offer och icke-offer: ”då” ”inne i det”, hjärntvättad och inte alltid så bra på att se sitt barns behov, ”nu” en starkare och mer insiktsfull kvinna och mor.191
Det är främst personer från socialtjänsten (och kvinnojouren, polisen, sjuk-vården) som informanterna varit i kontakt med i samband med ett misshandel-stillfälle, eller i samband med att de flyttat, som framstår som bidragande till en giltiggörande process. Familjerättssekreterarna framstår däremot inte på det sät-tet. Det kan ha betydelse att informanterna oftast haft kontakt med familjerätten senare i separationsprocessen, men hur detta kan tolkas återkommer jag till.
Den enda informant som var explicit positiv om familjerätten var Anna-Karin.
Hon beskrev både socialtjänsten och familjerätten som ”jättesnälla”. I intervjun
__________
190 Jag väljer att använda termen giltiggörande här eftersom Annika ”idag” ger uttryck för en liknande syn och i retrospektiv kan sägas ha fått den förståelsen bekräftad av socialse-kreteraren (som alltså kan sägas vara medskapare till den förståelse Annika gav uttryck för i intervjun).
191 En angelägen fråga för forskning är vad professionella och ideella hjälpares perspek-tiv på våld betyder för utsatta kvinnors självbild och återupprättelse.
betonade hon den ansvariga utredarens personliga erfarenhet av det våld som hon utsatts för som viktigt för det positiva bemötandet:
Anna-Karin:.[…] Eftersom de, hon som jobbar på familjerätten, som har hand om utredningen […] jobbar halvtid på soc […] Så hon såg det här va’.
Så hon har ju lite egna känslor inför det som hade hänt. Och att vi hade haft så mycket med sociala att göra innan. De har sett hur dåligt jag har mått.
Sedan har de väl sett vilken förändring det har blivit. Så då har ju de varit ganska medgörliga egentligen. Faktiskt. Så jag har ju haft ganska tur…
Här ska dock tilläggas att även om familjerätten framställs som att de bekräftat definitionen av medföräldern som en våldsam partner och Anna-Karin som ut-satt, så beskrev inte Anna-Karin generellt mödrars situation i möte med familje-rätten på ett lika positivt sätt:
Men det beror ju på vad jag har haft med mig. Det kunde ju ha varit en annan tjej som inte haft samma situation eller, då tror jag inte de hade varit lika medgörliga. Det, det är svårt att kämpa mot dem, tycker jag. Eftersom papporna har sådana djävla rättigheter.
En del informanters berättelser handlar om hur deras egen bild av barnens far som en våldsam partner och medförälder bekräftats. Det är dock färre berättelser som handlar om att också bilden av honom som en våldsam far i förhållande till barnen bekräftats, det vill säga att han har varit och/eller skulle kunna bli våld-sam direkt mot barnet vilka därför behöver skyddas från honom här och nu. I ett av kapitlets tidigare avsnitt citerar jag Lisbet som pratade om att familjerätten inte bryr sig om hur det har varit utan menar att medföräldern/den före detta partnern ”kanske har blivit bättre”. Även Annika talar om de sexuella övergrepp hon är övertygad om att fadern utsatt dottern för och att socialtjänsten ”menade på det att han blev inte fälld” och att ”det behöver ju inte betyda att han gör det igen”.
Jag vill också peka på att den invändning Annika uttryckte mot socialtjänst-ens bemötande av under avslutningsfasen inte handlar om brist på bekräftelse av henne själv som våldsutsatt, utan brist på bekräftelse av dottern som ett våldsut-satt barn. Det var för att dottern blivit vittne till, och indragen i sin pappas våld mot mamma som socialtjänsten blev inkopplad:
Annika: Och hon fick ingen hjälp med det […]. Men jag tänkte inte så rik-tigt då, för att jag själv var så, jag tänkte inte på henne då. Att jag fick kuratorhjälp och så, det var jättebra. Men egentligen, när jag ser det nu, det är klart att hon också skulle ha haft hjälp.
Maria: Mm, men det är inte lätt att tänka på det när man är mitt uppe i det själv heller.
Annika: Jag var inte uppe i det heller att jag skulle ha hjälp utan det fick jag automatiskt. Men flickan fick inte det. Och hon kommer ihåg det fortfaran-de vad hon gjorfortfaran-de. Det är ju inte fortfaran-det att vi pratar om fortfaran-det för att fortfaran-det, fortfaran-det gör vi inte för hon vill inte prata om sin pappa. […]. Men det enda hon kan säga det är att, ”jag var väl duktig som hjälpte dig då”. Så i alla fall så blev det sängvätning, gnissling av tänder, och sedan blev det så att hon vägrade släp-pa mig. Utan hon skulle ju sova hos mig, alltid. Jag kunde inte gå på toalet-ten själv utan hon skulle vara med mig på toalettoalet-ten. Överallt, var jag än gick skulle hon vara med. Hon släppte inte en millimeter släppte hon. Det är det jag tänker liksom, hon skulle haft hjälp då. […] För socialmyndigheter var det så självklart att jag skulle få hjälp och det är klart att det är. Men flickan såg ju detta också, så hon behövde ju också haft hjälp.
Det uteblivna stödet till flickan framstår här som ett förnekande av henne som ett utsatt barn med behov av stöd, och därmed också av Annika som mor till ett utsatt barn. Förnekandet har sedan förstärkts sedan genom den fortsatta hante-ringen av flickans umgänge med fadern (se ovan).
Ett undantag från detta mönster, ett tydligt bekräftande av medföräldern som våldsam mot barnen här och nu, kommer från intervjun med Sara. Hon pratade om att hon under lång tid förgäves försökt få socialtjänsten att inse att hennes medförälder/före detta partner misshandlar sin son. I intervjun pratade hon om att hon numera faktiskt får gehör för detta och att hennes och pojkens situation har förändrats under de senaste åren. I Saras berättelse är ett speciellt misshan-delstillfälle av avgörande betydelse för hur inblandade myndigheter i fortsätt-ningen hanterade pojkens pappa:
Sara: […] vi hade varit överens såpass att han skulle bo här hemma hos mig, pojken, när pappan var bortrest över jul. […] Och då, dagen efter att han hade kommit hem, då skulle de hjälpa till och hämta [lillebror] på fritids.
[…] Jag var på mitt arbete, så ringer telefonen och det är en i personalen som är alldeles uppriven. ”Ja, pappan har varit här. Och han har slagit Kris-toffer”. ”Har han slagit honom?”, sa jag. ”Ja. Han har slagit honom”. Om det var ett par slag, jag kommer inte ihåg riktigt. ”Och han skriker, han har skrikit och skrikit och vi kan inte prata med honom”. ”Ja, men”, sa jag, ”var är då barnen?”. ”Ja, de följde med honom hem till din bostad”. ”Ja, men herregud, släppte ni iväg honom i det tillståndet med barnen?” Men hon sa,
”vad skulle vi göra?” ”Ja, det ska väl ni veta”, menade jag på då […] ”du får väl ringa till det sociala”, sa jag då.
I Saras retrospektiva berättelse framstår detta misshandelstillfälle som en vänd-punkt och som inledningen på en process som gick en del fram och tillbaka och till slut resulterade i att socialtjänsten initierade en flytt av pojken från fadern till Sara.
Definitionen av medföräldern som våldsam mot barnet fick också konse-kvenser för inblandade myndigheters bemötande av Sara:
Om jag tittar tillbaka, innan det blev uppdagat, så tycker jag att de har...
inte... lyssnat på vad man har sagt, men de har inte tagit det till sig utan menat på att det här är... att vi klandrar varandra jag och pappan på något sätt, då. Så har jag upplevt det vid flera tillfällen. Och då om man säger, ja, han ska ha sin papparoll... [—] ja han ska ha sin papparoll, han måste ju få stöd, försöka få det att fungera och […] Han måste få tid och så vidare. [—
] Jag tycker nog att sedan det hände, den här händelsen på fritids, då plöts-ligt så blev man mer trovärdig. Det var ungefär som att man tände en lampa,
”ja, men det var kanske sant allt det här”[…] För då plötsligt så, så öppna-des det ju, portarna och att de, ”ja, men nu måste vi göra någonting!”
Saras definition av sig själv har också bekräftats. I berättelsen blir ”fritidshändel-sen” en kritisk händelse av ytterligare ett skäl: för att den gjort det möjligt för pojken att berätta om vad han varit med om.
Sara: Ja, och han hade ju berättat, när allt det här liksom blev uppenbart, det som hade hänt på fritids, då var det ungefär som man hade dragit ur proppen i ett badkar. Då började Kristoffer berätta. Han hade inte sagt någonting direkt, under tiden pappan var bortrest, men ändå var han livad och glad då för då var det ju ingen pappa som... Ja, han behövde inte vara rädd. Men då berättade han ju att han hade blivit slagen hemma, i regel varje vecka, ibland flera gånger. Det var med livrem, med hand eller pappan hade slagit med knytnäven i huvudet. Det här tillfället då när han sa att han hade ramlat […]
och då hade han [fadern] sparkat ikull och sparkat honom i magen och sedan hade han hållit nycklarna i handen, ungefär så här, så ut, så det sticker ut så.
[…] Det var liksom, det ena värre än det andra. […]. Och sedan fick man ju, jag fick berätta för socialsekreterarna, han fick berätta.
Händelsen blir kritisk för att den bidrog till ett synliggörande av våldet: fadern utövade våld på en ”offentlig” arena och med fritidspersonalen som närvarande vittnen. Det här offentliggörandet var i sin tur centralt för bekräftandet av med-föräldern som en våldsam far och för socialsekreterarnas bemötande av Sara som
”trovärdig” i stället för ”klandrande” då hon pratade med dem om pojkens
pap-pa. Uttryckt på ett annat sätt är det en kritisk händelse för att den lett fram till ett bemötande av informanten som ligger i linje med hennes egen verklighetsbe-skrivning: att hon försöker skydda ett utsatt barn.