Som framgår av föregående kapitel försöker lagstiftaren skapa så kärnfamiljslika förhållanden för barn som möjligt. Detta sätt att organisera, köns-, ålders- och släktskapsrelationer förutsätts motsvara barnets bästa. Det problem som ska han-teras kan formuleras som särskiljandet av parförhållandet, föräldraskapet och hemmet: antingen en upplöst eller en ofullbordad kärnfamilj. I linje med detta omtalas separationer och skilsmässor som risk:
Risken för att föräldrarna skall separera är beroende bl. a. av om föräldrarna är gifta eller inte. För barn som bor med sina ursprungliga, med varandra gifta, föräldrar är risken minst. År 1991 hade samboföräldrar med barn ca tre gånger högre separationsfrekvens är gifta med barn och risken att föräld-rarna skall separera är större ju yngre barnet är. Invandrarbarn – en eller båda föräldrarna kommer från ett annat land än Sverige – löper allmänt sett större risk än svenska barn att deras föräldrar separerar. (SOU 1995:79, 54-55)141
__________
139 Lagutskottet är mer konsekvent och menar att i de fall där den ena föräldern utsätter en familjemedlem för våld bör gemensam vårdnad vara utesluten (LU 1997/98:12, 30f).
140 För ett exempel på liknande framställningar av fäder i andra sammanhang, se utställ-ningen Dear Child. On Men, Children and Gender Equality in Sweden (Svenska Institu-tet 2001), på turné i Europa under Sveriges halvår som ordförande för EU 2001.
141 Ett sådant tal om risk återfinns även i andra sammanhang, se t. ex. SCB (1997, 272).
Konflikter mellan föräldrarna är en del av problemet, bland annat för att dessa kan stå i vägen för den önskade kärnfamiljslika ordningen efter skilsmässor och separationer.142 Föräldrakonflikter hindrar helt enkelt den harmoniska, samarbets-inriktade, nära och vardagliga kontakt mellan den ”upplösta” kärnfamiljens med-lemmar – barn, fäder och mödrar – vilken definierats som barnets bästa. Barn har rätt att ”slippa konflikter mellan föräldrarna” (se t. ex. Prop. 1997/98:7, 49).
Konflikter kan också bidra till att barnet tappar kontakt med den förälder som det inte bor med, och/eller att en förälder motarbetar barnets kontakt med den andra föräldern.
I citatet från utredningen ovan framställs ogift samboende som en ”risk”: är föräldrarna inte gifta ökar sannolikheten att parförhållandet, föräldraskapet och hemmet åtskiljs. Riskerna knutna till ogift samboende framställs också som ökande då ”[i] dag är det lika vanligt att leva tillsammans gifta som ogifta. Hälften av alla barn som föds i Sverige har ogifta föräldrar” (SOU 1995:79, 54). På andra håll i utredningen och i propositionen framstår frånvaron av äktenskap som ett pro-blem av ytterligare ett skäl: den begränsar fäders möjligheter att få del i vårdna-den. ”Är föräldrarna inte gifta med varandra blir modern ensam vårdnadshava-re”, enligt gällande ordning (SOU 1995:79, 40; Prop. 1997/98:7, 31. Se 6 kap.
3§ FB). Frånvaron av äktenskap tycks innebära att varken det gemensamma för-äldraskapet eller faderskapet får en (tillräcklig) juridisk reglering: kärnfamiljen framstår som ofullbordad.
Ytterligare skäl finns till att ogifta mödrars ensamma vårdnad ses som pro-blematisk. Jag vill här återknyta till diskussionen i det föregående kapitlet om hur en övergripande politisk ambition att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män frångås inom politiken om barn och föräldraskap, skilsmässor och sepa-rationer. Det könsneutrala språket är dock inte genomgående i Vårdnadstvist-utredningen. Det finns könsspecifika motiv bakom införandet av gemensam vård-nad mot en förälders vilja. I utredningen sägs explicit att fäder bör kunna få del i vårdnaden även om mödrar motsätter sig detta (SOU 1995:79, 9, 84). Bak-grunden är att ”det i praktiken är omöjligt för en fader som vid barnets födelse inte är gift med barnets moder att få gemensam vårdnad om barnet, om modern motsätter sig detta” (SOU 1995:79, 84). Ett sätt att komma till rätta med detta är att införa automatisk gemensam vårdnad vid barnets födelse, ett förslag som ut-redningen avvisar med tanke på att sådan vårdnad för ogifta kan leda till att mödrar inte medverkar till att faderskapet blir fastställt. Det ”torde vara långt mycket olyckligare för barnet än att föräldrarna inte får gemensam vårdnad
auto-__________
142 Se även Smart m. fl. (2001, 32) om hur skilsmässor och separationer kan konstrueras som i sig medförande ett dåligt föräldraskap.
matiskt” (SOU 1995:79, 79).143 Utredningen pekar i stället på möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja.
Utredningen förespråkar alltså åtgärder som ska undergräva (ogifta) möd-rars möjligheter att utestänga fäder och som alltså ska gynna fäders jämställdhet med mödrar. I både utredning och proposition anförs rättsfall från Högsta Dom-stolen (HD) där det framhålls att ”ingen av föräldrarna på grund av sitt kön är mera lämpad som vårdnadshavare än den andra” (SOU 1995:79, 50; Prop. 1997/
98:7, 32).144 Mot denna bakgrund framstår ogifta mödrars ”monopol” på vårdna-den som orättfärdigt. De förutsätts helt enkelt ha en orättvis fördel i förhållande till ogifta fäder.145 Enligt normen att kön inte bör ha betydelse blir politikens könsspecifika mål – att fäder ska kunna få del i vårdnaden mot mödrars vilja – rimligt och rättfärdigt.
Trots ett explicit avvisande av ett ”jämställdhetsperspektiv” som innebär rät-tigheter för föräldrar kan politiken tolkas som att den (också) handlar om rättvi-sa. Politiken formuleras dock inte som en fråga om fäders rättigheter eller lika möjligheter utan som en fråga om barns rätt, behov och intressen. Barns och fäders behov och intressen förutsätts dock ”i allmänhet” sammanfalla vid ge-mensam vårdnad:
Gemensam vårdnad har i allmänhet sådan betydelse för barnet, och även dess föräldrar, att det måste vara möjligt för en fader att även mot moderns vilja kunna få till stånd gemensam vårdnad om barnet. (SOU 1995:79, 84.
Min kursivering)
Både barns, föräldrars och fäders intressen framställs som ”allmänna”, viket får mödrars intressen att framstå som ”särskilda” (jfr. Eduards 2002, 36).
Vårdnadstvistutredningens utgångspunkt tycks vara att (ogifta) mödrar har
__________
143 Förslaget om automatisk gemensam vårdnad avvisas inte på samma sätt i propositio-nen och frågan har utretts vidare inom justitiedepartementet (se Prop. 1997/98:7; Ds.
1999:57. Jfr. Singer 2000, 464).
144 Bakgrunden är den tidigare presumtionen angående barnets bästa vid tvister om vård-naden: att modern var den bäst lämpade att ta hand om små barn när inget talade emot det. Fram till 1900-talets början var faderspresumtionen dominerande. Från 1920-talet fram till 1970-talet förekom i stället en moderspresumtion i varierande omfattning i rätts-praxis (Schiratzki 1997, 57ff). I ett rättsfall från slutet av 1980-talet slår dock HD fast att Föräldrabalkens bestämmelser innebär att ingen av föräldrarna är mer lämpad p.g.a. kön.
Det är värt att notera att till skillnad från i många andra länder har moderspresumtionen aldrig kommit till uttryck i lagstiftningen, utan endast i rättspraxis, se Schiratzki (1997).
145 Även detta problem framställs som växande då fler och fler barn föds med ogifta föräldrar, det omfattar nu ”hälften av alla barn som föds i Sverige” (SOU 1995:79, 54).
en illegitim maktposition i förhållande till fäder och den föreslår därför åtgärder för att hantera en sådan skevhet. Vad gäller fäders makt omtalas den explicit i betänkandet Vårdnad, Boende och Umgänge – som makt över de äktenskapliga barnen före regleringen av förhållanden mellan föräldrar och barn i 1734 års lag (SOU 1995:79, 47). Denna skrivning fungerar dock snarast som en kontrast som understryker (ogifta) fäders begränsade ”möjligheter att få vårdnaden om sina barn” i modern tid (se även SOU 1995:79, 48).
Slutligen är det värt att notera skillnaden mellan Vårdnadstvistutredningen och Kvinnovåldskommissionen vad gäller deras överväganden och förslag. Även om den senare tycks ta (våldsutövande) fäders maktposition som (oproblemati-serad) utgångspunkt, föreslår den inga direkta åtgärder för att hantera fäders makt eller maktmissbruk. Detta understryker föräldraskapets marginella position på området våld i nära relationer.