Förhandsinformation

47 Prop. 2017/18:225

5.4 Paketreseavtalet och information om paketresan

5.4.1 Förhandsinformation

Regeringens förslag: Innan ett paketreseavtal ingås ska arrangören, i den utsträckning det är relevant för de resetjänster som erbjuds, informera resenären om paketresan. Informationen ska avse bl.a. rese-tjänsternas huvudsakliga egenskaper, paketresans pris och villkor för betalning.

Innan ett paketreseavtal ingås ska arrangören dessutom informera resenären om hans eller hennes rättigheter och den resegaranti som gäller för paketresan. Informationen ska ges i ett standardformulär som fastställs av regeringen. Om avtalet ingås per telefon, får arran-gören ge informationen muntligen.

Informationen ska ges på ett klart och begripligt sätt. Den ska vara framträdande i förhållande till annan information som ges samtidigt.

Särskild hänsyn ska tas till behoven hos underåriga och andra särskilt utsatta personer.

Om paketresan säljs genom en återförsäljare, ska även återförsälja-ren ansvara för att information ges.

Vid paketresor som säljs genom ett länkat bokningsförfarande på in-ternet ska den näringsidkare som resenärens uppgifter förs över till ge resenären information om paketresan.

Viss förhandsinformation ska vara en del av avtalet, om parterna inte uttryckligen har kommit överens om något annat. För att rese-nären ska vara bunden av en beställning som görs på en näringsidkares webbplats krävs bl.a. att resenären uttryckligen påtagit sig förpliktel-sen att betala.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen lämnar inte något förslag om att informationen i förhållande till annan information som ges samtidigt ska vara framträdande eller att särskild hänsyn ska tas till behoven hos underåriga och andra särskilt utsatta personer. Utredningen lämnar inte heller något förslag om att det för att resenären ska vara bunden av en beställning som görs på en webbplats krävs att resenären uttryckligen påtagit sig förpliktelsen att betala.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker för-slagen eller har inga invändningar mot dem. Expedia Sverige pekar på att det finns en risk för att den utvidgade informationsskyldigheten kan få motsatt effekt och sänka resenärens uppmärksamhet. Konsumentverket anser att det bör ställas krav på att förhandsinformationen ska lämnas på ett varaktigt medium. Verket menar också att viktig och väsentlig information bör lämnas i en form som lämpar sig för personer med funktionsnedsättningar eller nedsatt rörlighet. Myndigheten för delaktig-het anser att information om resetjänsternas lämpligdelaktig-het för personer med nedsatt rörlighet i stället bör gälla resetjänsternas lämplighet för personer med funktionsnedsättning. Svenska Resebyråföreningen efterlyser besked om vilka krav som ställs för att informationskravet ska vara uppfyllt när

Prop. 2017/18:225

48

det gäller pass-, viserings- och hälsobestämmelser på destinationsorten.

Svensk Sjöfart förordar att informationsskyldigheten rörande pass och visum begränsas till att bara gälla i förhållande till medborgare i en stat inom EES. Researrangörsföreningen i Sverige, Svenska Resebyrå-föreningen och Svensk Sjöfart invänder mot att arrangören ska vara skyldig att lämna exakta uppgifter om resans lämplighet för en person med nedsatt rörlighet, om han eller hon efterfrågar sådan information.

Svenska Resebyråföreningen anser att arrangörens informationsskyldig-het i detta avseende bör förenas med ett krav på resenären att ange sina förutsättningar. Svensk Försäkring för fram att det är viktigt att resenären får information om de undantag från försäkringsskydd som finns – i synnerhet vid sjukdom som uppstod redan innan resan påbörjades.

Skälen för regeringens förslag Förhandsinformation

Enligt artikel 5.1 i direktivet ska resenären innan han eller hon blir bunden av ett paketreseavtal få information om paketreseerbjudandet. Resenären ska få information som är tillämplig på paketresan om bl.a. närings-idkaren, resetjänsternas huvudsakliga egenskaper, paketresans totalpris, betalningssätt och när betalning ska ske, det minsta antal personer som krävs för att resan ska genomföras, allmänna pass- och viseringskrav, hälsobestämmelser i destinationslandet, rätten att säga upp paketrese-avtalet mot en uppsägningsavgift samt frivillig eller obligatorisk reseför-säkring. Informationen ska tillhandahållas på ett klart, begripligt och tydligt sätt och vara läsbar när den ges skriftligen (artikel 5.3). Arrangö-ren eller, i förekommande fall, återförsäljaArrangö-ren ska även ge resenäArrangö-ren in-formation om hans eller hennes rättigheter genom att tillhandahålla stan-dardinformation genom de formulär finns intagna som delarna A och B i bilaga I till direktivet.

Kravet på förhandsinformation motsvarar i stora delar vad som gäller enligt 1992 års lag. Direktivets krav är dock mer utbyggda, bl.a. när det gäller de huvudsakliga egenskaperna för de resetjänster som ingår i paketresan. Direktivet innehåller också en skyldighet att informera om resenärens rättigheter – en informationsskyldighet som inte finns i 1992 års lag. I direktivet finns dock inte någon bestämmelse som motsvarar regleringen i 1992 års lag om att kataloger och broschyrer som till-handahålls resenären ska innehålla viss information om resan och att informationen som finns i sådana kataloger och broschyrer är bindande för arrangören.

En alltför omfattande informationsskyldighet kan – som Expedia Sverige framhåller – leda till att resenären i själva verket får svårare att tillgodogöra sig nödvändig information om paketresan. Samtidigt har den utvidgade informationsskyldigheten goda skäl för sig och kommer i många fall att leda till att resenären får bättre kunskaper om vad paket-reseerbjudandet faktiskt innebär. Resenären kan därigenom fatta ett mer informerat beslut om huruvida erbjudandet passar honom eller henne.

Någon möjlighet att frångå direktivets krav finns heller inte vid genom-förandet av direktivet i svensk rätt. I den nya lagen bör det alltså införas bestämmelser om arrangörens skyldighet att ge förhandsinformation som motsvarar direktivets.

49 Prop. 2017/18:225 Konsumentverket vill att det ställs krav på att förhandsinformationen

ska lämnas på ett varaktigt medium. Direktivet ställer dock inte något sådant krav. Informationen ska enligt direktivet lämnas på ett klart, begripligt och tydligt sätt. Det får anses tillräckligt att i den nya lagen ange att informationen ska ges på ett klart och begripligt sätt. För de situationer där det kan förväntas att resenären tar emot en stor mängd information bör det särskilt föreskrivas att informationen ska vara framträdande i förhållande till annan information som ges samtidigt. En sådan föreskrift uppfyller också de informationskrav som gäller för sådana distansavtal om paketresor som ingås elektroniskt (artikel 8.2 första stycket i konsumenträttighetsdirektivet som enligt artikel 27 i direktivet ska tillämpas även i fråga om paketresor). Det kan i vissa fall krävas att informationen ges på svenska (jfr prop. 2013/14:15 s. 44).

I direktivet anges att när förhandsinformationen lämnas bör särskild hänsyn tas till specifika behov hos resenärer som är särskilt sårbara på grund av sin ålder eller sitt fysiska tillstånd och som näringsidkaren rimligen kunde förutse (skäl 25). I 2 kap. 3 och 5 §§ distansavtalslagen finns bestämmelser som innebär att när information ges ska särskild hänsyn tas till behoven hos underåriga och särskilt utsatta personer. I linje med vad Konsumentverket är inne på i sitt remissyttrande bör en motsvarande föreskrift tas in i den nya lagen.

Direktivet kräver också att resenären ges standardinformation om sina rättigheter och om att resegaranti enligt den föreslagna resegarantilagen gäller för paketresan. Informationen ska ges genom särskilda formulär.

Användandet av formulären är alltså obligatoriskt. Regeringen avser att i förordning fastställa formulären och föreskriva att Konsumentverket ska tillhandahålla information om dem och möjliggöra nedladdning av dem från sin webbplats. Lagrådet anser att lagtexten inte behöver tyngas med uppgift om att standardformulären fastställs av regeringen. Regeringen ser dock fördelar med att det i lagen ges en tydlig upplysning om detta – särskilt som underlåtenhet att följa lagen kan leda till marknadsrättsliga påföljder. Eftersom informationen ska ges i standardformulären, finns det dock inte skäl att ställa några särskilda krav på hur informationen ska ges. Det bör vidare föreskrivas att informationen får ges muntligen om avtalet ingås per telefon.

Som anges ovan innehåller direktivet även regler om återförsäljarens skyldigheter att ge information till resenären. I den nya lagen bör det därför anges att om paketresan säljs genom en återförsäljare ansvarar återförsäljaren för att ge den angivna informationen till resenären och dessutom information om sitt namn och sina kontaktuppgifter. Såväl arrangören som återförsäljaren har ett självständigt ansvar för att den föreskrivna informationen ges till resenären. Det avgörande är att informationen ges till resenären. Det ställs alltså inget krav på att både arrangören och återförsäljaren ska ge samma information till resenären.

I artikel 5.2 finns regler om informationsskyldigheten för det fall pa-ketresan säljs genom ett länkat bokningsförfarande på internet. I dessa fall ska arrangören och den näringsidkare till vilken uppgifterna förs över säkerställa att de båda, innan resenären binds av paketreseavtalet, till-handahåller resenären förhandsinformation, i den mån det är relevant för deras respektive resetjänster. Arrangören ska samtidigt tillhandahålla resenären standardinformation genom det formulär som finns i del C i

Prop. 2017/18:225

50

bilaga 1 till direktivet. Artikelns bestämmelser bör genomföras i den nya lagen. Att arrangören är skyldig att ge förhandsinformation även i denna situation följer direkt av förslaget till 2 kap. 1 §. Det bör dock införas en särskild bestämmelse som reglerar skyldigheten för den näringsidkare som tar emot resenärens uppgifter att ge förhandsinformation.

Under remissbehandlingen har några av informationsbestämmelserna särskilt uppmärksammats. De behandlas därför i det följande.

Enligt artikel 5.1 första stycket f i direktivet ska resenären få allmän information om de pass- och viseringskrav och hälsobestämmelser som gäller i destinationslandet. Svensk Sjöfart förespråkar att informationsskyl-digheten – i likhet vad som gäller enligt 1992 års lag – begränsas till att gälla endast i förhållande till medborgare i en stat inom EES. Mot bak-grund av hur direktivet är utformat är någon begränsning av detta slag inte möjlig och bör därför inte införas i den nya lagen. Skyldigheten att informera om pass- och viseringskrav bör alltså gälla i förhållande till alla resenärer, dvs. oavsett resenärens nationalitet. Svenska Resebyråföre-ningen undrar vilka krav som ställs för att informationskravet ska vara uppfyllt. I skäl 28 i direktivet anges att det är tillräckligt att arrangören hänvisar till officiell information om ungefärlig handläggningstid för en visumansökan.

Enligt artikel 5.1 första stycket a i direktivet har resenären rätt att få information om resans lämplighet i allmänhet för personer med nedsatt rörlighet och, på begäran, om resans lämplighet för den aktuella resenären. Myndigheten för delaktighet anser att informationsskyldigheten i stället bör gälla i förhållande till personer med funktionsnedsättning, eftersom utredningens förslag, som överensstämmer med direktivets lydelse, riskerar att bara omfatta personer med motoriska nedsättningar.

Direktivet hänvisar till den definition som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2006 av den 5 juli 2006 om rättigheter i samband med flygresor för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet (jfr fotnot 1 till skäl 27 och artikel 13.8 i direktivet).

Hänvisningen innebär att endast personer som har nedsatt rörlighet omfattas, oavsett om orsaken till rörelsenedsättningen är ålder eller någon fysisk, psykisk eller annan funktionsnedsättning. Den omfattar alltså inte andra personer med funktionsnedsättningar. Regeringen bedömer därför att direktivet inte medger att informationsskyldigheten i lag utsträcks på det sätt som myndigheten efterfrågar. Inget hindrar givetvis arrangören från att ändå ge information av det slag som myndigheten tar upp.

Andra remissinstanser uttrycker farhågor om att arrangörens infor-mationsskyldighet när det gäller resans lämplighet för resenärer med ned-satt rörlighet är mer långtgående än vad som är möjligt att uppfylla. Re-geringen konstaterar dock att information av detta slag många gånger är avgörande för att resenären ska kunna ha möjlighet att ta ställning till om han eller hon kan genomföra paketresan. Redan i dag anges det i Kon-sumentverkets föreskrifter och allmänna råd om paketresor (KOVFS 1993:3) att en arrangör ska ange om ett hotell är olämpligt för äldre eller personer med funktionshinder. Enligt samma föreskrifter ska kataloger och broschyrer som tillhandahålls resenärer innehålla uppgift om att per-soner med funktionshinder och äldre som har särskilda behov bör fram-föra sina önskemål till arrangören när de beställer en paketresa. Direk-tivets krav är mer långtgående på det sättet att en resenär med nedsatt

51 Prop. 2017/18:225 rörlighet ska kunna begära information om resans lämplighet för just

honom eller henne. För att arrangören ska kunna fullgöra skyldigheten krävs det givetvis att arrangören känner till vilka särskilda behov som resenären har. Eftersom det ligger i resenärens intresse att arrangören får den informationen, är det naturligt att resenären ger arrangören denna i samband med att han eller hon begär information om resans lämplighet för just honom eller henne. Något behov av att införa en uttrycklig bestämmelse om detta i lag, vilket Svenska Resebyråföreningen efter-frågar, finns därför inte. Det är under alla förhållanden knappast förenligt med direktivet att införa ett sådant krav. Som föreningen noterar bör dock informationsskyldigheten i förhållande till en viss resenär i högre grad kny-ta an till direktivets lydelse och innebära att arrangören på resenärens begäran är skyldig att ge information om paketresans lämplighet för den aktuella resenären.

Förhandsinformationen som avtalsinnehåll

Av artikel 6.1 framgår att viss förhandsinformation som ges om resan, bl.a. avseende resetjänsternas huvudsakliga egenskaper, paket-resans totalpris, betalningssätt och det minsta antal personer som krävs för att paketresan ska genomföras, är en del av paketreseavtalet, om inte parterna uttryckligen enas om något annat. Förhandsinformation som parterna inte kan avtala om, t.ex. passkrav och hälsobestämmelser på res-målet, utgör alltså inte avtalsinnehåll. Någon motsvarighet till direktivets reglering finns inte i 1992 års lag. En motsvarande bestämmelse finns dock i 2 kap. 8 § distansavtalslagen, som genomför konsumenträttig-hetsdirektivet i svensk rätt. Det bör i den nya lagen införas en bestäm-melse om att den aktuella förhandsinformationen är en del av avtalet, om parterna inte uttryckligen har kommit överens om något annat. Bestäm-melsen får betydelse bl.a. på det sättet att det kommer att bli den som på-står att ett avtal avviker från den information som getts som ska bevisa att så är fallet.

Paketreseavtal som ingås på en webbplats

Det framgår av artikel 27 i direktivet att artikel 8.2 i konsumenträttighets-direktivet ska tillämpas på paketresor. Enligt artikeln ska näringsidkaren tydligt och synligt göra konsumenten uppmärksam på viss information.

Det krävs därför en bestämmelse som innebär att näringsidkaren, vid avtal som ingås på dennes webbplats, ska se till att resenären i samband med beställningen uttryckligen medger att beställningen är förenad med betalningsskyldighet. Om beställningen t.ex. görs genom att trycka på en knapp, bör det på knappen eller i omedelbar anslutning till den otvetydigt framgå att beställningen medför en skyldighet att betala. Om resenären inte trycker på knappen eller vidtar en motsvarande åtgärd, bör resenären inte vara bunden av beställningen. (Se prop. 2013/14:15 s. 46.)

Prop. 2017/18:225

52