Reklamation, resenärens rätt att vända sig

Prop. 2017/18:225

70

den nya lagen föreskriva ett ansvar för återförsäljaren när denne är part i avtalet.

Återförsäljarens ansvar när arrangören är etablerad utanför EES Enligt direktivet finns ett särskilt ansvar för återförsäljare som är etable-rade i en medlemsstat när arrangören är etablerad utanför EES (arti-kel 20). I dessa fall ska återförsäljaren omfattas av de skyldigheter som en arrangör har för fullgörandet av paketresan och för resenärens skydd vid obestånd, om inte återförsäljaren lägger fram bevis för att arrangören uppfyller kraven. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i 1992 års lag (jfr dock 9 § andra stycket som beskrivs ovan).

Regeringen lägger i samband med denna proposition även fram en proposition med förslag till en ny resegarantilag (prop. 2017/18:226).

Återförsäljarens ansvar när det gäller resenärens skydd vid obestånd behandlas i den propositionen. När det gäller ansvaret i övrigt måste förutsättningen i direktivet att återförsäljaren ska vara etablerad i en medlemsstat läsas i ljuset av att direktivet enligt beslut av den gemensamma EES-kommittén införlivats i EES-avtalet och därför tillämpas även i förhållande till dessa stater (beslut nr 187/2017). Det bör mot denna bakgrund anges att återförsäljaren ska vara etablerad i en stat inom EES och arrangören i en stat utanför EES för att återförsäljaren ska kunna göras fullt ansvarig för fullgörandet av de resetjänster som ingår i paketresan. Direktivet har genomförts på detta sätt i Danmark (§ 34 i lov nr 1666 af 26/12/2017 om pakkerejser og sammensatte rejsearrangementer).

I det ansvar som föreslås ligger att återförsäljaren kan bli skyldig att avhjälpa fel, erbjuda ersättningsarrangemang, ge prisavdrag, betala skadestånd, tillhandahålla hemtransport och inkvartering, eller ge assistans till resenärer som befinner sig i svårigheter. Återförsäljarens ansvar faller bort om arrangören fullgör sina skyldigheter.

5.6.2 Reklamation, resenärens rätt att vända sig till återförsäljaren och preskription

Regeringens förslag: Resenären ska få åberopa ett fel i paketresan endast om resenären utan onödigt dröjsmål från det att han eller hon märkt felet lämnar ett meddelande till arrangören om felet (reklama-tion). Om arrangören eller återförsäljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder, ska resenären få åberopa ett fel trots att reklamation inte skett i rätt tid.

Om paketresan har sålts genom en återförsäljare, ska resenären få vända sig till återförsäljaren för att reklamera och lämna andra medde-landen som rör paketresans genomförande. Återförsäljaren ska utan onödigt dröjsmål vidarebefordra sådana meddelanden till arrangören.

Regeringens bedömning: Det bör inte i den nya lagen införas någon särskild regel om preskription.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår att resenärens

71 Prop. 2017/18:225 rätt att åberopa felet ska vara kopplad till att reklamation skett inom

skälig tid. Utredningen föreslår vidare att återförsäljarens vidare-befordran av meddelanden till arrangören ska ske utan oskäligt dröjsmål.

I utredningens förslag finns det dessutom en bestämmelse som innebär att resenären utan onödigt dröjsmål och med beaktande av omständig-heterna ska informera arrangören om fel i paketresan.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker för-slagen och delar bedömningen eller kommenterar dem inte särskilt.

Allmänna reklamationsnämnden anser att de olika bestämmelser om reklamation som utredningen föreslår bör sammanföras och utformas med utgångspunkt i den nu gällande reklamationsbestämmelsen i 1992 års lag. Umeå universitet ifrågasätter om inte förlusten av rätten att göra ett fel gällande riskerar att bli för strikt i förhållande till direktivet.

Universitetet förordar därför att bestämmelsen tas bort och att en treårig preskriptionsfrist införs i stället. Juridiska fakultetsnämnden vid Stock-holms universitet invänder att den föreslagna rättsföljden av en sen reklamation – förlust av att rätten att göra ett fel gällande – inte framgår av direktivet och avråder därför från att reglera frågan. Fakultetsnämnden anser att direktivets krav på att reklamation ska ske utan onödigt dröjs-mål utan risk för betydelseförändring kan ersättas av det av utredningen föreslagna kravet på att reklamationen ska ske inom skälig tid.

Fakultetsnämnden för även fram att om en för sen reklamation inte före-slås leda till förlust av rätten att göra ett fel gällande, kan det finnas skäl att överväga en kortare preskriptionsfrist än tio år. Konsumentverket anser att återförsäljaren bör åläggas att på ett varaktigt medium bekräfta att återförsäljaren har tagit emot resenärens meddelande, krav eller klagomål. Svensk Försäkring vill att det förtydligas att avsaknaden av en särskild preskriptionsreglering innebär att preskriptionsfristen är tio år.

Skälen för regeringens förslag och bedömning Reklamation

I direktivet föreskrivs en skyldighet för resenären att utan onödigt dröjs-mål och med beaktande av omständigheterna informera arrangören om bristande överensstämmelse som resenären upplever vid fullgörandet av en resetjänst som omfattas av paketreseavtalet (artikel 13.2).

Av 19 § i 1992 års lag följer att resenären inte får åberopa ett fel om rese-nären inte inom skälig tid efter det att han eller hon märkt felet underrättar arrangören eller återförsäljaren om det. Rätten att åberopa felet går dock inte förlorad om arrangören har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder. Påföljden vid utebliven reklamation i 1992 års lag saknade motsvarighet i det tidigare paketresedirektivet, men infördes mot bak-grund av att en regel om skyldighet för resenären att reklamera annars ansågs bli verkningslös (prop. 1992/93:95 s. 51–53).

Utredningen föreslår att en motsvarande bestämmelse tas in i den nya lagen. Umeå universitet menar att en sådan reklamationsbestämmelse skulle kunna vara för strikt i förhållande till direktivet, eftersom rätten att göra gällande felet många gånger kommer att gå förlorad tidigare än inom två år; enligt direktivet får preskriptionstiden för att framställa anspråk inte understiga två år (artikel 14.6). Direktivets bestämmelse måste dock enligt regeringen uppfattas som ett krav på att

Prop. 2017/18:225

72

staterna inte får införa en preskriptionsfrist som är kortare än två år och som förhindrar en part att göra gällande sin fordran, t.ex. genom att kräva betalning i domstol. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni-versitet invänder att direktivets artiklar inte reglerar påföljden vid för sen reklamation. Någon sådan påföljd fanns inte heller föreskriven i det tidigare direktivet, vilket föranledde de nordiska länderna att införa regler som svarar mot den som finns i 19 § i 1992 års lag. I den finska lagstiftningen som genomför det nya direktivet i finsk rätt har en reklamationsbestämmelse som motsvarar 19 § i 1992 års lag behållits (se 22 § lag 901/2017 om kombinerade resetjänster, och propositionen RP 105/2017 rd s. 39 och 40).

Det är en allmän princip inom civilrätten att den som vill göra gällande ett anspråk på grund av fel eller brist i en vara eller tjänst måste rekla-mera (se t.ex. rättsfallet NJA 2005 s. 142). Detsamma gäller krav på er-sättning till följd av att prestationen har utförts för sent. Högsta domstolen har i fråga om EU:s flygpassagerarförordning bedömt att det inte finns något hinder mot att tillämpa en sådan reklamationsbestäm-melse (se Högsta domstolens dom den 15 mars 2018 i mål T 2659-17).

Påföljden vid en för sen reklamation har goda skäl för sig och svarar väl mot vad som gäller enligt annan lagstiftning inom kontrakts- och obliga-tionsrätten (jfr bl.a. 32 § köplagen [1990:931], 17 § konsumenttjänst-lagen [1985:716] och 23 § konsumentköpkonsumenttjänst-lagen [1990:932]). Det finns därför anledning att ha en bestämmelse med denna innebörd i den nya lagen.

Som Allmänna reklamationsnämnden för fram bör den nya regleringen utformas med utgångspunkt i reklamationsbestämmelsen i 19 § i 1992 års lag. En fråga som aktualiseras med anledning av det nya direktivet blir dock inom vilken tid reklamation ska ske. Enligt direktivet ska rese-nären utan onödigt dröjsmål med hänsyn till omständigheterna informera arrangören om fel i paketresan. Juridiska fakultetsnämnden vid Stock-holms universitet anser att det kravet utan risk för betydelseförändring kan ersättas av ett krav på att reklamation ska ske inom skälig tid – ett uttryck som används i annan lagstiftning. Såväl ”utan onödigt dröjsmål”

som ”inom skälig tid” används dock i andra bestämmelser direktivet. Det är angeläget att direktivets olika tidsfrister inte blandas samman. Vidare bör bestämmelsen utformas så att den blir lättare att ta till sig. Det bör därför krävas att resenären utan onödigt dröjsmål från det att han eller hon märkt felet informerar arrangören om felet.

Resenärens rätt att vända sig till återförsäljaren

Av artikel 15 i direktivet följer att medlemsstaterna ska se till att rese-nären kan skicka meddelanden, framställningar eller klagomål vad gäller fullgörandet av paketresan direkt till den återförsäljare som den köptes genom. Direktivet föreskriver också att återförsäljaren ska vidarebefordra sådana meddelanden, framställningar och klagomål till arrangören utan onödigt dröjsmål. När det gäller tidsfrister och preskriptionstider, ska återförsäljarens mottagande av sådana meddelanden, framställningar eller klagomål anses som arrangörens mottagande.

Av 19 § i 1992 års lag framgår att reklamation även kan ske till återför-säljaren. Någon regel som svarar mot direktivets krav på att

73 Prop. 2017/18:225 jaren ska vidarebefordra meddelanden till arrangören finns dock inte. En

annan skillnad är att direktivets reglering omfattar även andra med-delanden och klagomål än renodlade reklamationer. En särskild paragraf som svarar mot direktivets reglering bör tas in i den nya lagen.

Konsumentverket anser att återförsäljaren bör åläggas att på ett varak-tigt medium bekräfta att denne har tagit emot resenärens meddelande, krav eller klagomål. Någon sådan skyldighet föreskrivs inte i direktivet.

Det kan vidare konstateras att en motsvarande skyldighet för arrangören att bekräfta meddelandet inte finns för arrangören. Någon jämförbar skyldighet finns inte heller enligt någon annan jämförlig lagstiftning. Det finns därför inte skäl att införa en sådan skyldighet för återförsäljaren.

Preskription

1992 års lag innehåller inte någon särskild preskriptionsfrist och utred-ningen föreslår inte heller någon sådan. Regeringen bedömer – i linje med de resonemang som förs av Juridiska fakultetsnämnden vid Stock-holms universitet – att det praktiska behovet av en sådan reglering är begränsat om en reklamationsfrist samtidigt införs. Det finns alltså inte anledning att införa en särskild preskriptionsfrist i den nya lagen. Det innebär – vilket Svensk Försäkring frågar om – att en fordran som huvudregel preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan (2 § första stycket preskriptionslagen [1981:130]).