De lepradrabbades positioneringar är omgärdade av makt- och kunskapsstra-tegier som pekar ut mot deras förhållande till vårdpolitiska och historiska sam-manhang. En tydlig tendens i Dinas framställningar är hennes medvetenhet om att olika sorters vetande om lepra och lepradrabbade har existerat och exi-sterar parallellt. Även om hon själv i mycket höll sig till ett medicinskt språk-bruk fanns många olikheter mellan hennes och läkarnas sätt att beskriva till exempel leprans orsaker och spridning. Detta delade hon med de flesta patien-ter jag talade med. Dina hänvisade ofta till sina och andra patienpatien-ters kroppsli-ga erfarenheter av sjukdomen för att skapa auktoritet åt sin egen framställning och hävda ett tolkningsföreträde. Med hjälp av denna strategi omvandlade hon med varierande framgång de maktpraktiker som riktas mot dem till en för-kroppsligad kraft.
Ett metod som jag prövade för att få insyn i hur Dina förhöll sig till olika kunskapsparadigm var, som jag tidigare nämnt (s. 55), att be henne läsa och
o álos. Aliós to vlépi tin nóso o énas,
aliós tin vlépi o álos [Mm]. Ine zítima charaktíros.
50) [Ne, e-] Bíkes sto nóima?
och den andra så på sjukdomen, på ett annat sätt den andra [Mm]. Den är en fråga om sättet att vara.
50) [Ja, äh] Hänger du med i tankegångarna?
kommentera en liten skrift författad av en tidigare läkare på centret. Förutom ett antal råd om såromläggningar och medicinering påpekades i skriften både vad som orsakade lepra (en bacill) och vad som inte orsakade lepra (avogt sin-nelag, förbannelse, synd eller arv). Dina kommenterade dessa påpekanden med att läkaren klargjort sin ståndpunkt i skriften och att den inte skall förstås som att det finns människor som menar att avogt sinnelag, förbannelse och synd hör till leprans orsaker. Men hur kunde dessa aparta sjukdomsorsaker alls ingå i skriften? Dina svarade inte på denna fråga. Hon delade uppfattningen om att lepra orsakas av en bacill, men motsatte sig att sjukdomen var smittsam. Hon menade att bacillen produceras av den egna organismen och att alla människor har samtliga förekommande baciller inneboende i kroppen, men att olika bacil-ler aktiveras hos skilda individer.
Dina delade emellertid inte uppfattningen i skriften att lepra inte är en ärft-lig sjukdom. På denna punkt var hon beredd att ifrågasätta läkarens auktoritet med hänvisning till att denne saknade patienternas erfarenhet att ha levt med sjukdomen. Hon hävdade att lepra kan uppstå hos en individ flera generatio-ner efter att sjukdomen funnits hos ens förfäder och att det inte gick att skyd-da sig mot detta arv. Dina skapade auktoritet åt sin åsikt genom att, liksom tidi-gare, hänvisa till leprologen Markianos. Hon framhöll att Markianos hade erkänt värdet av att patienternas kunskaper om lepra grundades på personliga erfarenheter av sjukdomen. Hon gav språklig tyngd åt denna tanke med ord-språket och visdomsorden ”den drabbade [är lärd] läkare” efter att vi hade lagt läkarens skrift åt sidan. Ordspråket utlöstes denna gång av att jag uttryckte min belåtenhet med vårt samtal som led mot sitt slut.
1) Georg: E polá endhiaféronda prághmata [ne]
échete pi [ne ne]
Dina: Kítakse na dhis. Zúme. ”O pathós íne jatrós.” Otan páne se éna pathó ke les ”Moré esí 5) pos játrepses to stomáchi su?”, i pos tu pérase i ghrípi. ”Ti écho na káno
ke eghó ja na perási?” [ne]
Aftó enoí ”o pathós
jatrós” [ne]. Otan írthame edhó ke rotúsame 10) ton Ioani Markiano, kathijití leprológho. Se óla ta Valkánia íne o mónos leprológhos ítane.
Oli tóra íne dhermatolóji [ne].
1) Georg: Äh det är mycket intressanta saker [ja] ni har sagt [ja ja].
Dina: Hör här. Vi lever. ”Den drabbade är läkare.”
När dom går till en drabbad och säger ”Hörru 5) du hur botade du din mage?”, eller hur blev han bra från sin influensa. ”Vad kan jag göra för att också krya på mig?” [ja]
Detta är innebörden av ”den drabbade är läkare” [ja]. När vi kom hit och frågade 10) Ioannis Markianos, professor och leprolog. På hela Balkan var han den ende leprologen.
Nu är alla hudläkare [ja].
”Vi lever” (med sjukdomen) var här som så ofta annars Dinas nyckelord för att ge tyngd åt sina kunskaper om lepra. Ordet zúme ramar in berättelsen. Då de först yttras (rad 3) pekar det fram mot slutet (rad 42) där innebörden tydlig-görs. När Dina introducerade Markianos (rad 9–11) i detta sammanhang, fångades något av dennes auktoritet i ordspråket. Samtidigt markerade ord-spåket en distans till de nuvarande läkarna som inte är leprologer utan hudlä-kare (rad 12). I sitt citat av Markianos (rad 13–21) gav hon ordspråket
ytterli-A- mas ipe- ”Aftó tha kánete, ekíno tha kánete.” ”Kírie kathijitá, ti álo
15) prepi na kánume ja túto ke ja kíno?”
”Prochoráte páno
pu tha páte stus thalámus, i sta dhomátia, tha vríte polús jatrús!” Enoúse [¿Etsi
ipe] omiopathís. [ne] ”Na 20) vríte polús jatrús pu tha to orminévun.” [Mm]
Enoúse tus páschondas [ne]
Jatí o páschondas pu zi kséri pos andimetópise chthes [mm] orminévi 25) ke séna [ne]
Parádhighma tus édhine o kathijitís
”Tha pári tría tablétes tin iméra [ne] Emís pu erchótane edhó ”Dhen tha páris tris tablétes. Mi se ríksi sto kreváti
30) ghríghora, jati to fármako íne skliró.” [ne]
”Páre mía evdhomádha apó mía tabléta. [Mm] Tin défteri evdhomádha tha kánis dhío [Mm]
ke metá ton alo mína tris.
Jatí apótomi therapía ischirí 35) ke páno stin stenochória
dhen tros kalá, dhen kimáse kalá [Mm] ”Mi se piráksi [Mm] mi se arostísi ke péftis to kreváti. Tóte dhen borís na kánis kathólu therapía” [Mm Mm] Katálaves, íne 40) sistimatiká étsi líghi líghi [ne]. Túti tin dhíname mazí [ne]. Dhen borí to ((psiko)) to fármako [Mm] To zúme [Mm]
(viskar) Katálaves tóra.
Åh- han sa- till oss ”Detta ska ni göra, det där ska ni göra!” ”Herr professor, vad mer 15) måste vi göra för det här och det där?”
”Fortsätt ovanför
ni ska gå till sjuksalarna, eller till rummen, där ska ni finna många läkare!” Han syftade på [¿sa han så] medpatienter [ja]. ”Ni 20) kan finna många läkare som kommer att ge råd.” [Mm]
Han syftade på de drabbade [ja].
Eftersom den drabbade som lever och vet hur han fick bukt med det igår [mm] kan också 25) råda dig [ja].
Ett exempel, professorn gav dem
”Han ska ta tre tabletter om dagen [ja]. Vi som kom hit ”Man ska inte ta tre tabletter. Låt den inte göra dig sängliggande 30) med en gång, för medicinen är stark” [ja].
”Ta en tablett i veckan [Mm]. Den andra veckan ska du ta två [Mm]
och efter ytterligare en månad, tre.
Eftersom en plötslig behandling är stark 35) och ovanpå bekymren
man äter inte bra, man sover inte bra [Mm]. ”Låt den inte göra dig dålig [Mm] och göra dig sjuk och sängliggande. Då kan du inte alls behandlas” [Mm Mm]. Förstår du, det är 40) systematiskt så där lite, lite [ja]. De där gav vi på en gång [ja] ((Psyket)) tål inte medicinen på det viset [Mm]. Vi erfar det i praktiken [Mm]
(viskar) Förstår du nu?
gare dimensioner, vilket illustrerar vad som kan ha varit ett upphovet till hen-nes omformulering av ordspråket.
I citatets inledande mening (rad 15–1) ”’Fortsätt ovanför, ni ska gå till sjuksalarna eller till rummen, där ni ska finna många läkare!’” betecknar ordet läkare de drabbade och länkas till rummen och salarna där vårt samtal, men inte det citerade samtalet, utspelade sig. Den rumsliga anvisningen ”ovanför” pekar mot att platsen för den berättade händelsen varit sjukhusbyggnaden, som är belägen nedanför bostadsbyggnaderna. Nivåskillnaden mellan byggnaderna gör att deras lokalisering i förhållande till varandra brukar anges på detta sätt.
Citatet pekar också på en helt annan aspekt av vad som kan ha gett upphov till användningen av ordspråket. Som jag påpekat tidigare (s. 100) rekryterades den fasta vårdpersonalen uteslutande bland patienterna ända till slutet av 190-talet. På så sätt markerades särbehandlingen av leprasjuka jämfört med andra sjuka. Omformuleringen av ordspråket kan därför ha anpassats till denna verk-lighet och med andra ord gjort en dygd av en diskriminerande särbehandling.
I sin fortsatta framställning (rad 22–42) gav Dina ordspråket ytterligare tolk-ningsmöjligheter. ”Den drabbade är läkare” kan där tolkas med avseende på beskrivningen av de drabbades förmåga att själva docera medicinen på grund-val av sina kroppsliga erfarenher. Detta och många andra exempel visar hur dis-kriminering kan skapa en medvetenhet om existensen av en hierarkiskt struk-turerad kunskap och föda ett motstånd. I detta och andra exempel ifrågasatte Dina denna kunskapshierarki och hävdade sitt tolkningsföreträde.
Denna kunskapskritik ger mig anledning att återknyta till mitt tidigare reso-nemang (s. 32) om hur det i fältarbetet skedde en utväxling av tankar och idéer om hur verkligheten är beskaffad. I sina möten med mig skapade de lepradrab-bade situationella förståelseramar för sin subjektivering. Det är omöjligt att överblicka hela vidden av det situationella i denna självförståelse. Det första intervjusamtalet startade nästan i samma stund som Dina anlände till salen och placerade mig på en stol och samtidigt som jag anslöt mikrofonsladden till bandspelaren. Nästan allt som hann sägas spelades in. Hon hade just kommit tillbaka från ett besök hos en schweizisk tandläkare som tjänstgjorde på centret i perioder. Tillsammans med en kollega och landsman arbetade han ideellt utan ekonomisk ersättning. Tandläkarna hade ett grundmurat gott anseende bland leprapatienterna, som fick sina tänder lagade utan kostnad och därtill ett vänligt och intresserat bemötande.110 Dina blandade möjligen samman våra olika nationaliteter. Jag fick intrycket att hon också i övrigt förknippade mig med dem och att deras insatser i viss mån utgjorde en förtroendeingivande
före-bild åt mitt första samtal med henne. Nu i efterhand kan jag konstatera att Dinas frispråkighet hade sina gränser vilket antyder att hennes deltagande i intervjun inte var förbehållslöst. Bland annat avstod hon, som tidigare nämnts, från att informera mig om sitt namn och sin familj och om att fadern insjuk-nat i lepra före henne. Samtalen med Dina kan i sin helhet beskrivas i termer av förhandlingar och kompromisser om tolkningsmöjligheter. Ett mål med förhandlingar är att hävda bestämda uppfattningar om hur verkligheten är beskaffad. Förhandlingarna, som både rör framställningens form och innehåll, gestaltas i strategiska konstruktioner av intertextuella samband och relationer (jfr s. 34f).
Analysen av samtalen med Dina visar att hon med sin framställning både skapade en intertextuell närhet och ett intertextuellt avstånd till den medicins-ka diskursen om lepra. Hennes omformulering av ordspråket ”O pathós mat-hós” är ett uttryck för detta. Å ena sidan kontextualiserade hon ordspråket i för-hållande till den samtida skolmedicinens uppfattning om lepra och närmade sig därmed intertextuellt medicinens beskrivningar av sjukdomen. Å andra sidan tillskrev hon den drabbades uppfattning auktoritet varvid hon fjärmade sig intertextuellt från medicinens beskrivningar av till exempel leprans smitt-samhet. Denna strategi kan säkert vara ett resultat av hur framställningarna har filtrerats genom hennes personliga erfarenheter av att vara drabbad av lepra.
Men samtidigt ingår den i en mer övergripande strategi som hon delar med sina medpatienter, att maximera ett intertextuellt gap till hur spetälska framställdes i det förflutna och fortfarande omtalas i många sammanhang.
Sammanfattning
Från och med detta kapitel har jag förflyttat undersökningens empiriska inrikt-ning från de lepradrabbades kroppsliga och rumsliga praktiker till enskilda per-soners tal och berättande. Men avsikten är inte att reducera diskussionen till enbart verbala handlingar. Den analytiska uppgiften har jag koncentrerat till hur Dina anpassade sitt tal till samtalskonventioner och vetandediskurser.
Hennes viktigaste anpassning är att fjärma den egna framställningen från talet om spetälska i det förflutna. Detta sätt att tala är en konvention som hon delar med andra lepradrabbade. Samtalskonventionen ingår i en diskurs som fram-häver ett nytt sätt att gestalta sin självförståelse i förhållande till ett äldre. Des-sa två aspekter av hur Dina anpasDes-sade sitt tal, till Des-samtalskonventioner och till vetandediskurser, är förbundna med varandra.
Ett exempel ur samtalen med Dina, som har fått illustrera denna förbindel-se, är hennes användning av ordspråket ”Av skadan blir man vis” (”O pathós íne mathós”), som med hennes formulering lyder ”Den drabbade är läkare” (”O pathós íne jatrós”). Jag har försökt visa hur Dinas användning av ordspråket ing-ick som en del i en strategisk intertextuell konstruktion i förhållande till medi-cinens diskurs om lepra och till sådana konventioner som förknippas med ”för-domar” om lepra och äldre tiders tal om spetälska. Samtidigt ingick Dinas användning av ordspråket i hennes verbala strategier för att skapa auktoritet åt sin framställning, upprätta tolkningsföreträden och styra tolkningsmöjlighe-terna i en bestämd riktning.
En anledning till att jag har velat fästa uppmärksamheten vid Dinas använd-ning av ”O pathós íne jatrós” är att hon med detta stiliserade uttryck illustrera-de hur hon gjorillustrera-de illustrera-de lepradrabbaillustrera-de till subjekt för ett vetanillustrera-de om sjukdomen.
Hennes användning av ordspråket kan, som jag har visat, kontextualiseras och tolkas situationellt i förhållande till olika interaktiva sammanhang. Men det kan också ge ord åt hennes gestaltning av de lepradrabbades subjektivering med utgångspunkt i hennes egen sjukdomshistoria. Ur det perspektivet omvandla-de hon med stöd av ordspråket sin stigmatiseraomvandla-de kropp till en källa av erfa-renheter och till en social kraft. Användningen av ordspråkets visdomsord bely-ser också ett vanligt och effektivt språkligt medel för att omvandla en person-lig erfarenhet till ett kollektivt omfattat vetande.