Läkaren informerade styvfadern om att sjukdomen hade utvecklat sig och att Spyros därför måste tas in och stanna på sjukhus under en längre tid. Till Spy-ros sa läkaren att han måste avbryta skolarbetet med en gång. Han skulle inte ens få delta i det förestående examensprovet eftersom han måste åka till ett sjuk-hus och få behandling. Men läkaren tröstade honom med att han skulle få komma tillbaka och göra examensprovet i september istället. Detta var en lögn.
Läkaren uppmanade honom också att stanna inomhus tills det var dags att åka till sjukhuset. Ingen upplyste honom om vilken sjukdom han led av. Men allt han fått höra och uppmanats göra gjorde att han blev illa till mods. Han lydde inte läkarens råd att stanna inomhus, utan letade istället upp platser i Kavalla där han aldrig förr hade satt sin fot och bar på en känsla av att han tog avsked från något.Hans far skulle resa med honom till sjukhuset i Aten, en resa som kunde tyckas vara lång av flera skäl. Inbördeskriget pågick fortfarande och de allmänna kommunikationerna var delvis obefintliga. Familjens ekonomi var knapp. Men en god vän och tillika ordförande i kommunstyrelsen ordnade så att de fick ekonomiskt bidrag till resekostnaderna.
Den 20 juli 7 började resan till Aten. Den blev utdragen, vilket inte enbart berodde på att de flesta kommunikationsmedlen stod stilla och att alla resande måste passera täta vägspärrar. Spyros framhöll att fadern, som ensam ledsagade honom, ville stanna upp på vägen. De två bodde ett par dygn på hotell i Thessaloniki för att göra något trevligt. Spyros erinrade sig också att han fått dunkla besked om hur länge han skulle behöva stanna i Aten. Läkaren hade talat om några dagar. Hans mor hade däremot sagt att han skulle vara på sjuk-huset i några månader. När hon packade ner hans vinterkläder fast det var hög-sommar, svarade hon undanglidande på hans frågor om anledningen. Innan han berättade vidare om resan till Aten nämnde han om avskedet från sin mor, som också gjort honom förbryllad.
) Lipón- vévea
aftí ékleje, jatí su léi ”Tha to ksanadhí to pedhí?”
na púme, ne. Dhen ipírchan ke fármaka [Mm] ke dhen ksérame an ipírchan fármaka 5) tóte, ne. Lipón
opóte e- ne vriskómaste stin Saloniki.
Metá, dhen íche singinonía ja tin Athina, ektós me plío
) Nå- visst
hon grät, för att hon sa till dig ”Kommer jag att återse pojken? alltså? ja. Det fanns inte heller medicin [Mm] och vi visste inte om det fanns 5) mediciner då, nej. Nå
hursomhelst- vi var i Saloniki, Å vidare så fanns inga kommunikationer till Aten,
förutom med båt
Spyros berättelse om resan till anstalten i Aten flöt lika snabbt och lätt som hans tidigare skildringar. Men en noggrann avlyssning av de inspelade inter-vjuerna avslöjar att han talar sökande. Ofta inleder han en mening utan att
jatí i sidirodhromikés ghramés ke i jéfires
0) ítan katastraménes akóma me ton pólemo, ke [Mm] apó tus, ke apó ton emfílio. Ke írthame me plío apó ti Saloniki, me plío [aha] stin, ston Pirea.
Dhen íche singinonía apó ton dhrómo odhikí singinonía. [Mm] Lipón fíghame, thimáme
5) mesiméri ítan ke tin áli méra, to proí ímastan sti- Proí, proí ímastan ston Pirea. Lipón míname ke kanéna mía i dhío méres stin Atnina, sto ksenodhochío Olympias ekí stin Odho Athinas na púme. Sto ksenodhochío míname kanéna dhío 20) méres.
Ke tin paramoní pu vhgálame ke tin fotoghafía ékso apó tin Ethnikí vivliothíki. Tin áli méra paraskeví proí, ikosipénde Julío, mu lei o patéras mu e- étsi polí charakteristiká, pu léi 25) (blir tårögd) Télos pándon, singiníthika ligháki.
Mu léi ”Ade pedhí mu, páme” léi ”Póso na kátsume akómi.” [Mm]
0) Léi ”Kátse” Fíghame
kiriakí ke ftásame paraskeví na skeftíte. Dhío méres Saloniki, dhío méres stin Athina, [Mm]
dhio méres e taksídhi, kséro eghó, kaló. Lipón mu léi ”Ade pedhí mu”, léi ”páme” léi
5) ”Póso na kathísume akóma” mu léi, na púme, ne. E ke píghame sto nosokomío AjaThoma.
Ke dhen íche tambéla apékso típota. Vévea éghrafe limodón nóson ke
0) le pa, na púme. I próti endíposi pu mólis bíkame mésa sto perivólo tu stathmú
ítane óti-forúsane óli jaliá.
eftersom järnvägarna och broarna
0) fortfarande var förstörda av kriget, och [Mm]
av, och av inbördeskriget. Och vi kom med båt från Saloniki, med båt [aha] till, till Pereus.
Det fanns inga bilkommunikationer på vägen. [Mm] Nå vi gav oss iväg, mitt på dagen var
5) det och dagen därpå minns jag, på morgonen var vi i- Tidigt på morgonen var i Pireus. Vi bodde också någon dag eller två i Aten alltså, på hotell Olympia på Athinas, alltså. På hotellet stannade vi omkring två
20) dagar.
Och dagen innan då vi tog fotografiet utanför nationalbiblioteket. Nästa dag fredag morgon , tjugofemte juli, säger min far till mig äh-med stort allvar, som man säger
25) (blir tårögd) Hur som helst, jag blev lite rörd.
Han säger till mig ”Kom min pojke så går vi!”, sa han, ”Vi kan väl inte bli sittande här i evigheter?” [Mm]
0) Han säger ”Vänta” Tänk er, vi gav oss iväg på söndagen och kom fram på fredagen. Två dagar i Saloniki, två dagar i Aten, [Mm] två dagars äh resa, vad vet jag, fint. Nå sen sa han till mig
”Kom min pojke”, sa han, ”kom så går vi”, sa han,
5) ”Vi kan väl inte bli sittande här i evigheter?” sa han till mig alltså. ja. Äh vi åkte till sjukhuset i Aja Thomas
Och det fanns ingen skylt utanför, ingenting. Det stod förstås infektionssjukdomar och
0) så vidare, alltså. Det första intrycket just som vi kom in på (spetälske-) stationens gård
var
att-alla hade glasögon.
fullfölja den.20 Istället väljer han ett nytt sätt med andra ordval för att uttrycka det han vill säga. Men hans benägenhet att avsluta något han sagt med den stilistiska figuren ”na pume, ne” (”låt oss säga, ja”), med ett visst anslag på ”ne”, fick hans tal att låta effektivt och kontrollerat. Samma effekt fick hans noggranna tidsangivelser i detta (rad 22–2) och andra avsnitt i hans framställning. Men ett kort ögonblick lyckades han inte tygla sin egen rörelse eller smärta. Detta skedde när han i sin skildring av resan till Aten skulle berät-ta om hur den sluberät-tade, om det smärtfyllda ögonblick då hans styvfar stod i begrepp att överlämna honom till den dåvarande ”spetälskestationen” (rad 25).
Denna punkt i Spyros berättelse markerar den situation då ett identitetsby-te äger rum. Det var först nu efidentitetsby-ter den utdragna resan till Aidentitetsby-ten som fadern tvingades att konfrontera Spyros med verkligheten och överlämna honom till ett liv som leprapatient på anstalten i Aten. Berättelsen kan tolkas som en beskrivning av hur Spyros långsamt gjordes medveten om sin sjukdom. En spänning uppstod för mig som åhörare, eftersom jag var informerad om vad Spyros inte visste i den berättade händelsen. På sin höjd misstänkte han vad som pågick och anade att föräldrarna försökte bespara honom den bittra san-ningen in i det sista. Det mest smärtsamma och osägbara, som berättelsen kret-sar kring, är att intagningen på anstalt för leprasjuka vid denna tidpunkt kun-de antas vara på livstid. Mot kun-den bakgrunkun-den är kun-det lätt att leva sig in i kun-den sorg Spyros styvfar kan ha känt, men hållit tillbaka under det utdragna uppehållet i Thessaloniki och i Aten, som förevigades med ett fotografi av far och son (rad 2–22). Spyros visade mig fotografiet tillsammans med andra bilder tidigare under dagen. Fotografiet är en sista bild av Spyros innan han identifierade sig som leprasjuk.
I en mening ramade Spyros in skildringen av hur fadern överlämnade honom till anstaltslivet och det förestående identitetsbytet (rad 2–2): ”Näs-ta dag, fredag morgon, tjugofemte juli, säger min far till mig, äh med stort all-var”. Det allvarliga låter Spyros tala för sig självt genom att citera sin styvfars faderliga sätt att försöka lätta upp stämningen med uppmaningen, (rad 27–2):
”’Kom min pojke så går vi!’ ’Vi kan väl inte bli sittande här i evigheter?’” När Spyros med tjock röst sagt detta, flikade han in den orienterande kommenta-ren till mig om att hans styvfar låtit resan ta mycket lång tid och upprepa upp-brottsorden (rad 0–5) ”’Kom min pojke så går vi! Vi kan väl inte bli sittan-de här i evigheter?’”
Spyros berättelse om resan till Aten kan också uppfattas som en symbolisk
resa i ett liminalt rum, det vill säga en beskrivning av hur en person överförs från ett status till ett annat, men dessemellan befinner sig i ett tillstånd som utgör en blandning av de båda (jfr van Gennep 60:5ff). Spyros tidigare skild -ring av hur familjen tvingades att gå under jorden visar hur han separerades från sitt status som icke leprasjuk i förhållande till myndigheterna. Men det är först i berättelsen om resan till anstalten som Spyros antyder sin kluvna självförstå-else på grund av alla tvetydiga signaler från omvärlden på hans sjukdomstill-stånd.
Om resan på detta sätt kan uppfattas som ett gränsland mellan Spyros olika förståelser av sig själv som frisk eller sjuk, gestaltar den hans identitet som en blandform och ett ”orent” tillstånd i förhållande till tidigare och senare själv-förståelse. Spyros beskrev inte hur han fick reda på att han hade lepra. Han sade endast att han inte såg någon skylt som angav att de kommit till en lepraanstalt (rad –) samt att de intagna bar (sol)glasögon. Alla som känner till sjukdo-mens symtom vet att ögonen kan ta skada. Detta visste inte Spyros. Någon gång därefter stod det klart för honom vart han hade kommit. Det är först i det-ta senare ”rena” tillstånd då dimmorna kring sjukdomen skingrades som Spy-ros fick förutsättningar att agera som subjekt för de leprasjukas självförståelse.
I den meningen erbjöd asylen en fristad där de lepradrabbade är synliga som subjekt.