Förkunskaper om eleverna, individualisering och läslust 32

Flera av de forskare och pedagoger, till exempel Liberg och Bernstein, som jag läst inför denna undersökning påpekar elevens tid före skolan som myckets betydelsefull för elevers förmåga till läsinlärning och läsutveckling. Därför ville jag veta hur mycket pedagogerna vet om eleverna innan de börjar i skolår ett. Lundberg säger bland annat att en sak som kan hjälpa eleverna i deras läs- och skrivutveckling är om de hela sitt liv fått ingå i sammanhang angående läsning som varit meningsfulla och att de levt i en språkligt rik miljö (Lundberg 2003). En annan faktor vilken knyter an till den språkligt rika miljön, som påverkar barns förmåga att lära sig läsa och skriva, är hur mycket de har blivit lästa för. Dessa saker kan pedagogerna i förskolan och i förskoleklassen påverka och därför tycker jag att det är viktigt att som pedagog få veta om man arbetat språkutvecklande på förskolan eller inte. Pedagogerna i min undersökning nämner alla en form av samtal eller överlämningskonferens med förskolelärarna. De får veta om det är någon elev som har speciella svårigheter,

”men den språkliga utvecklingen i förskolan det tar förskollärarna hand om” (pedagog A).

Jag tolkar deras svar som att de anser att den information de får räcker. De berättar att man snabbt bildar sig en uppfattning om eleverna ändå. För min egen del kan jag inte undgå att tycka att pedagog C har de bästa förutsättningarna då hon samarbetar en hel del med förskoleklassen innan de blir hennes elever. Även om det går fort att bilda sig en uppfattning så måste det vara skönt att veta vad man har att jobba med innan eleverna kommer i skolår ett. En negativ konsekvens av att veta för mycket om eleverna kan vara att man får en förutfattad mening om eleverna. Att pedagogen missbedömer eleverna utifrån andras åsikter. Eleverna hinner ofta förändras mycket under sommaren mellan förskoleklass och skolår ett. Jag anser dock att det är en del av pedagogers profession att inte bedöma eleverna utifrån vad de klarade innan utan utifrån vad de klarar idag (Vygotsky 1999)

Pedagogerna i min undersökning antyder alla att eleverna de får i skolår ett ofta ligger på mycket olika nivå. Min tolkning är att detta går att relatera till Basil Bernstein teori om verbala koder och om hur barns språk utvecklas olika i olika sociala miljöer. Dessa olika koder påverkar enligt Bernstein barns läs- och skrivinlärning. Han menar att det finns två skilda typer av talspråkanvändning - begränsad kod och utvecklad kod. Begränsad kod består ofta av ofullständiga satser, bara betydelsebärande ord och väldigt stereotypa uttryck, personer med denna kod använder nästan inga beskrivande ord eller bisatser (Leimar 1979). Pedagog A påpekar när vi pratar om olika sorters samtal att elever som inte har svenska som modersmål inte klarar av situationsoberoende samtal. Bernsteins teori utvecklades i förhållandet mellan medelklass och underklass men jag anser att den går även att tillämpa på dagens samhälle där många familjer pratar väldigt lite eller ingen svenska alls i hemmen. Detta gör ju att barnen får en mycket begränsad kod i det svenska språket, vilket ju pedagogerna påpekar som ett hinder för eleverna i deras utveckling. Detta verifieras av Annick Sjögren (2001) som skriver att invandrares språkliga kod begränsar dem i skolan. Ett sociokulturellt perspektiv, vilket Vygotsky har, ser på samhället och det sociala som det viktiga för inlärning. Har pedagogen detta perspektiv ser han eller hon på eleverna som individer som gör aktiva val och som inte bara slussas in i språket av en vuxen utan de är fullt kapabla att göra val och vara delaktiga. Allt detta sker i ett socialt sammanhang. Detta anser jag verkligen stämmer in på barnen i dagens samhälle. Som pedagog kan man inte tvinga elever att utföra sitt skolarbete bara för att man säger det. Dagens elever respekterar inte dig bara för att du är lärare. Du måste förtjäna deras respekt. Positivt eller inte? För mig är det en lätt fråga, barn är människor precis som vuxna och det är klart vi skall förtjäna deras respekt. Det ställer stora krav på oss pedagoger. Man får emellertid välja att se det som något utmanande och positivt för sin egen utveckling. Pedagogerna nämner heller inte detta som något negativt, de verkar gilla utmaningen av att hitta sätt som fungerar för den enskilda eleven. Låter vi eleverna vara med i planeringen känner de sig inte bara mer delaktiga utan de lär sig också att ta ansvar.

De fyra pedagogerna jag intervjuade är mycket flexibla i sin undervisning och de har en mängd undervisningssätt som de provar på eleverna för att se på vilket sätt de klarar att knäcka läskoden. Alla fyra berättade vid något tillfälle att hur de undervisar beror på vilka elever de har framför sig ”bra lärare är alltid duktiga eklektiker: de använder det som fungerar när de ser att det kan fungera, även om de inte är säkra på varför det fungerar” (Smith, 2003 s.

12). Mycket av den forskning jag har läst inför detta arbete pekar på att en pedagogs val av metod är sekundärt i förhållande till att vara flexibel och anpassa sin undervisning efter vilka elever man för tillfället undervisar. Detta tycker jag att pedagogerna i min undersökning till stor del gör.

”Ja sen det är lite olika vad olika barn behöver. … man får försöka hitta på olika saker. Jaha hon nappade på det, nej det förstod inte han alls, då får vi hitta på något annat till honom” (pedagog B).

Ofta använder man, om man arbetar efter den syntetiska metoden en gemensam läsebok och jag tycker det verkar mycket svårt att hitta en bok som alla elever i en klass tycker är intressant. Som jag förstår det är intresse, för inlärning i sig och för stoffet, en av de viktigaste sakerna för en pedagog att skapa. Även Ulrika Leimar skriver om detta, hon berättar att en nackdel med den syntetiska arbetsmetoden är att ”läslärornas ibland konstlade och torftiga ordförråd svarar inte mot det enskilda barnets mognad, variationsrikedomen i de olika barnens begreppsvärld och deras behov av meningsfullhet” (Leimar 1979, s. 37). Många gånger tvingas barnen jobba med ord som de inte kan relatera till, som inte finns i deras verklighet. Det finns ju barn som i skolår ett kan stava till astronaut men inte till åra. Detta menar Ulrika Leimar beror på att eleverna inte har begrepp att sätta till dessa ord. Istället menar Leimar att eleverna gemensamt skall producera texter som de sedan bearbetar. Det är då lätt för eleverna att införliva sitt eget kunskapsstoff och alla känner sig delaktiga i arbetet, om klassen är intresserad av rymden kan man läsa om den och på så vis utvecklas.

Att kunna läsa är en av de viktigaste kunskaperna för att klara sig i dagens samhälle och av den anledningen ligger det stor press på de pedagoger som arbetar i grundskolans tidigare år. För att eleverna skall kunna lära sig nytt stoff genom hela sin skolgång och i hela livet behöver de hela tiden läsa. Har man en brist i läsförmågan påverkar det allt, dagens samhälle är uppbyggt väldigt mycket kring skrift. Pedagogerna i min undersökning har enligt mig en stor kunskap om läsundervisning. Alla deras elever har läs- eller skrivläxa varje dag under hela skolår ett vilket jag tycker bevisar hur viktigt de anser att det är. All sorts läsning tränar denna kompetens, det är inte bara när pedagogen har läsundervisning som utveckling sker

”utan läser man Skåne så är ju läsläxa om Skåne läser man stenåldern så blir det läsläxa i en bok om stenåldern ju … och då är det ju en kombinerad …” (pedagog B).