Innehåll i läsundervisningen och pedagogens roll 35

Inom den metalingvistiska forskningen har man kommit fram till att de förskolebarn som har svårt att prata om språket med stor sannolikhet också får läs- och skrivsvårigheter när den formella undervisningen börjar (Liberg, 2006). Jag frågade pedagogerna om de anser att de tränar elevernas metaspråkliga förmåga. Som tidigare sagts hade inte någon av dem speciellt mycket att säga om denna fråga och deras första reaktion var att de inte gjorde det överhuvudtaget. Jag tror att detta berodde på att de inte riktigt kände igen ordet metalingvistik för när vi började prata om vad jag menade hade de mer att säga. Pedagog A sa till exempel

”men vi analyserar ju hur man kan stava ljud på olika sätt och vi analyserar ju det här med konsonanter, mm och vi pratar ju om olika ordklasser ååå och ja så där vidare. Ju äldre dom blir desto mer går vi in på språkets uppbyggnad” (pedagog A).

Enligt Ingvar Lundberg bör man dock redan på förskolan träna eleverna i uppbyggnaden av talspråk och skriftspråk genom att rimma, göra ramsor och leka ordlekar. Pedagogerna jag intervjuade menade dock att det kommer senare. Jag kan tänka mig att det är en ganska vanlig uppfattning, att det helt enkelt är för svårt för eleverna att förstå. Jag tror dock som Lundberg att om man börjar träna det tidigt genom lekar som barnen/eleverna tycker är roligt så får de det lättare när de väl måste lära sig det (Lundberg, Lunchakademin 2003).

Caroline Liberg (2006) skriver om vikten av situationsoberoende samtal och hur boksamtal med eleverna kan vara en mycket viktigt källa till information om vad eleverna finner intressant och spännande. Man får som pedagog också möjlighet att föra dessa situationsoberoende samtal med sina elever då man i ett boksamtal pratar om det som inte finns just här och nu. Liberg menar att läsningen utvecklas mycket om eleverna får ingå i många samtal med olika partners. Pedagog B berättar att hennes elever ofta får berätta vad de har läst för sina klasskamrater, vad boken handlade om, och ge den ett betyg. På så vis tvingas eleverna att ha situationsoberoende samtal, med klasskamrater och med pedagogen. Alla fyra pedagogerna arbetar på det som tidigare kallades lågstadiet. De menar att eleverna framförallt i början är för små och för situationsbundna för att klara sådana samtal. Pedagog A påpekar också att de elever som inte har svenska som modersmål inte klarar samtal eller texter de inte kan relatera till

”jag tycker det är jätteviktigt speciellt i början och jag vet också speciellt med barn som inte har svenska som ehm som hemspråk så tror jag att det är himla viktigt att man bygger upp ett språk på en händelse som dom har varit med om” (pedagog A).

Min åsikt är även här att desto tidigare man börjar föra sådana samtal ju smidigare blir övergången från det situationsbundna till det situationsoberoende. Man måste förmodligen börja i det som är relativt nära men jag tror att övergången kan göras mjuk om man inte väntar för länge med att börja.

Bruner skriver att för att en pedagog skall kunna ge elever möjligheten att lära sig nytt stoff måste pedagogen hela tiden ha en stor kunskap om området som undervisas i. För att kunna lära elever läsa och skriva och för att ge dem möjlighet att klara sig i livet måste man alltså som pedagog ha en stor kunskap om språket och hur det är uppbyggt. Ester Stadler (1998) lägger precis som Bruner stor vikt vid det faktum att det är pedagogens kompetens som är avgörande för barnens läsutveckling. Hon skriver att de flesta elever lär sig läsa hur du än undervisar men när det kommer till de elever som får problem behöver pedagogen stor kompetens. Hon skriver ”Enligt min mening bör varje läslärare genom utbildning eller fortbildning tillförsäkras så goda kunskaper om läs- och skrivprocessen att hon/han själv kan ta ställning till metodiskt handlande och ta ansvar för att nå ett uppsatt kunskapsmål” (Stadler, 1998 s. 52). Jag tycker att kompetensutveckling är en central del inom läraryrket eftersom det forskas så mycket inom området inlärning. Det kommer hela tiden nya förslag på metoder för undervisning och forskningsrön. Jag tycker att alla borde få en chans att ta del av allt detta. Valet av de texter som pedagogerna låter eleverna arbeta med kan jag ibland uppleva som ganska slumpartat, att man helt enkelt väljer den text man först hittar som behandlar det ämne man skall jobba med. I min undersökning visar det sig att eleven själv till stor del väljer de texter de jobbar med men ofta utifrån ett urval som pedagogen har samlat ihop. Detta urval utgår ofta enligt pedagog D från vad som finns på skolan. Alla pedagogerna och kanske främst pedagog C väljer att använda sig av skönlitteratur i sin undervisning. Pedagog C går till biblioteket en gång i veckan under hela skolår ett, där bibliotekarien ger eleverna boktips och inspiration. Alla pedagogerna ger dock eleverna läsläxa i skönlitterära böcker så fort de klarar av en text. Skönlitterära böcker, tolkar jag, att pedagogerna använder för att de vill att eleverna skall se meningen med att kunna läsa, att det kan ge nya upplevelser, information om

intressanta saker och möjlighet att utvecklas. Det är i skönlitterära böcker som de blir inspirerade och lockade och för egen del kan se varför de skall kunna läsa. Jag upplever det som att uppgiften att finna lämpliga böcker till eleverna är en av pedagogens viktigaste. Detta för att få elevernas läsning att utvecklas. Frank Smith säger ”Min huvudpoäng är att det bara är genom läsning som barn lär sig läsa, och att lärarens uppgift därför måste vara att se till att varje barn har tillgång till läsmaterial som upplevs som meningsfullt och stimulerande” (Smith, 2003 s. 7). Jag anser att läslust är en av de viktigaste sakerna för en pedagog att lyckas ge sina elever. Jag tycker själv att högläsning är ett utmärkt sätt att ge sina elever tillgång till läsningens magiska värld. Tre av pedagogerna nämner också högläsning som ett av sina viktigaste instrument när det gäller att väcka läslust.

”Att dom om dom lär sig när nån lyssnar, eller när nån läser för dom och dom lyssnar och de kommer framåt i berättelsen, så skapar det en förståelse, tror jag att, att läsning är något lustfyllt” (pedagog B).