Fader Bourmaister, som samvetsgrant om ock ej framgångsrikt inpräntade flärdlöshetens dygd
i sina barns sinnen, var själv en man med tämligen luxuösa vanor. Han tyckte om att bo i ståtliga hotell bland eleganta människor, väluppassad som en liten kung. Så snart trasslet med pojkarna uppklarats, lämnade han det lilla pensionatet och beställde för sig och de sina en hel liten våning i ett förnämligt hotell. Härigenom bröts umgänget med Jasesonen. Bankiren smekte ömt sina händer och mumlade: Tjaha — kanske att man ändå skulle kunna få några hyggliga veckor i Paris!
Fyra dagar senare, en morgon då familjen ännu satt vid frukostbordet i sin privata matsal, anmäldes herr Jonas Kerrman. Helen ropade: Var har du hållit hus, Jonas lille? Har du inte hittat hit?
Som du ser har jag hittat, svarade den unge mannen torrt. Han gick runt bordet och hälsade299 omständligt, skakande hand med var och en. Därefter yttrade han lugnt och kyligt:
Egentligen har jag kommit för att taga avsked. Jag reser i afton.
Efter en liten paus tillfogade han:
Jag fann det riktigast att inte lämna Paris utan att ha gjort herrskapet Bourmaister min uppvaktning.
Å, bevare mig väl! utbrast Helen i den mest hånfulla ton. Vad han ändå är för en väluppfostrad gosse, den där Jonas! Han vet att skicka sig.
Skilsmässans dag, den bittra, vars blotta skugga framkallat tårar, ångest, exaltation, »kasta-bort-sig»-fantasier var inne. Och hon hånade, skämtade, skrattade! Det fanns ej en tår i hennes ögonfransar, men väl besköt hon Jonas med elaka och skadelystna blickar. Res min gosse! Ingen skall sakna dig.
Hur skall man fatta denna grymhet? Hade hennes känslor förändrats? Ja, högst betydligt! De hade ändrats under de långa timmar hon tillbragte i sjukhusets väntsal. Hon hade fattat ett raklinigt och orubbligt beslut. Hon hade meddelat det till sin mor, sägande: Jag har tröttnat på att tigga förlovningsring av gunstig herrn. Må han resa! Jag kommer icke att hålla honom i rockskörten!
Det sålunda fattade beslutet löd i sin enkla och en smula kärva formulering:300 Jag — ämnar — gifta mig — med — Jonas — vare sig han vill eller ej.
Det var att gå rakt på sak utan all förkastlig blygsamhet eller människofruktan. Men den beslutsamma flickan blir lätt grym. Hon känner alltför mycket sin makt. Vederbörande skall akta sig att reta henne. Helst bör han hålla sig något på avstånd. Helen sa till sin mor: Han må gärna resa till Kamschatka ifall det kan roa honom. Jag kommer i
alla fall att söka upp honom var och hur och när det behagar m i g. Om jag så ska gå till jordens ände! På
händerna! (Den energiska flickan tycks inte ha funnit det tillräckligt knegigt att gå på fötterna. Kärleken har stora anspråk.)
Helens mor, fru Cecilia, medveten om sin dotters beslut och beslutsamhet, kunde givetvis inte heller finna Jonas' avfärd uppskakande. Sitt moderliga motstånd mot de ungas förening hade hon redan uppgivit, tröstande sig med den slappa sanning, som så många mödrar tummat och vänt på: Ska de ha varann, så nog ta de varann och sen får jag heta elak, som ställt mig i vägen. För resten hade hon två skäl att giva vika — det ena vitt, det andra svart som synden. Det vita bestod helt enkelt däri, att Jonas behagade henne. Det syndiga svarta löd: Dessutom kan Fabian behöva en läxa. Som om den stackars bankiren ej ren fått nog med läxor!
Fru Bourmaister, på intet sätt upprörd, yttrade lamt och likgiltigt:301 A verkligen ? Ska herr Kerrman redan lämna oss? Så tråkigt.
Max & Eddi betraktade sin energiske försvarare under höjda ögonbryn. Han föreföll dem mer än vanligt landsortsmässig, där han stod i sin Söder-sydda paletå, i handen ett något slitet »plommonstop» (av Eddi kallat
»brackans helgongloria»). Emellertid utbrusto de båda herrarna: Ska du resa? Så tråkigt.
Det såg ut som otn Skilsmässans Dag skulle bli kylig men värdig. Tyvärr fanns det i församlingen tvenne, som fattade den helt tragiskt. Den ene var Jonas Kerrman, övermänniskan. Den andre var bankiren, Stor-Korset av Vasaorden, Kommendören av Nordstjärnan (Nescit occasum!) med mera välborne herr F. S. B. Bourmaister.
Det finns eller fanns i det gamla borgardömet ett kitt, som kanske mer än annat höll skutan samman och flott:
tacksamhet för visade tjänster. Bankiren betraktade sin dotter, sin hustru, sina söner med en häpnad, som snart övergick i förtrytsamt ogillande. Vad nu? Denne unge man, som oegennyttigt ansträngt sig i familjens tjänst under särdeles brydsamma och hotfulla förhållanden, denne unge man avfärdades med några spetsiga anmärkningar, ett par likgiltiga »så tråkigt» och föraktfulla blickar! Bankiren kände sig »i sanning nära nog upprörd». Han reste sig. Han var utomordentligt högtidlig. Högtidlighet smittar. Samtliga reste sig.302 Bankiren yttrade:
Min käre Jonas — Jonas Kerrman — detta farväl är ju för oss alla — hur skall jag säga? — verkligen smärtsamt?
Eller hur, Cecilia, du delar min åsikt? (Skarp blick på fru Cecilia. Utan verkan.) Jag vill ej förneka att ni — på mig — på oss alla — personligen — under denna hårda prövotid gjort ett mycket fördelaktigt intryck. Man skulle kunna önska, att er rådighet, allvar, självdisciplin, enkla seder vore oftare tillfinnandes hos nutidens ungdom. (Fruktansvärd blick på Max & Eddi. Ingen nämnvärd verkan.) Vår aktning skall städse följa er och det stöd jag möjligen kan giva er på er framtida bana kommer — det vågar jag säga — ej att utebliva. Hm. Ja — ja
— vad tycker du, Cecilia? Skulle vi ta in en flaska champagne för att önska herr Kerrman lycka?
Det tycker jag visst inte, sa fru Cecilia. Man blir så tung i huvut.
Du kan ha rätt, Cecilia. Vi nöja oss alltså med att säga: lycka till, herr Kerrman. Och. Och. Vad jag mer skulle säga —?
Stackars bankir Bourmaister! Detta tal, som vållade honom så mycket besvär (han var eljest en god bordstalare) var fullständigt förspillt. Ingen lyssnade. Nu först sa han något, som åtminstone hos en person väckte
uppmärksamhet. Och denna fras skulle föra bankiren rakt in i den stora förödmjukelsen. Han sa:303 Vissa omständigheter torde måhända nödvändiggöra att vi aldrig råkas mer —
Som om en skruv lossnat i nackkotorna på den stolt uppsträckte Jonas gled hans huvud nu åt sidan och han vände ansiktet mot Helen.
Aldrig mer?
Någonting fullständigt oväntat inträffade. Under bankirens hackiga tal hade Jonas, stående bredvid Max, intagit en fullt konventionell hållning. I ena handen höll han sin hatt, i den andra sina handskar. Nu lade han dessa
tingestar ifrån sig på bordet. Han satte sig på Maxis stol. Han sköt bort tallriken med de båda urätna äggskalen.
Han böjde sig ned mot bordet, tagande stöd med armarna. Han borrade ned huvudet i armarna. I detsamma ropade Helen:
Jonas! Jonas? Jonas!!
Det var en besynnerlig liten ceremoni. På hela klotet fanns blott en människa, som kunde tolka den — en sömmerska på Söder i Stockholm. Hon kunde ha sagt den förbryllade och förfärade familjen Bourmaister att hennes Jonas äntligen bestämt sig för att gråta. Äntligen! Det skedde inte i första taget. I tre månader hade ynglingen, butter, kärv, ilsken och ömskinnad kämpat mot en övermäktig sinnesrörelse. Han hade hållit valplatsen, tills bankiren stötte honom en dolk i ryggen. Aldrig mer! Man kan finna detta nederlag ömkligt, denna gråt omanlig. Säkert är, att den kärvhet, som304
fanns i gråten, var helt och hållet manlig. Eller kanske snarare pojkaktig.
Verkan av den oväntade händelsen blev följande: Helen störtade fram till sin vän och slöt honom i en omfamning, som icke visade spår av hänsyn till det passande.
Max & Eddi stirrade ett par sekunder häpna pä den snyftande unge mannen. Därpå bytte de blickar, som kunde tolkas sålunda: Äh, Eddi, äh? — Bäh, Max, bäh! — Näsorna rynkades. Fru Cecilia, expert på detta Max-Eddiska teckenspråk, skyndade att viska till de båda unga männen: Vad gör ni för grimaser? Vill ni kanske ha ett par orrar? — Ynglingarna lämnade omdelbart rummet. Milda människor — som fru Cecilia — utdela förfärliga örfilar, lekamliga och andliga. Det beror på bristande övning. De råka i stark upphetsning inför örfilen och säga till sig själva: Här gäller det att dänga till av alla krafter! —
Pojkarna utsopade yttrade fru Cecilia till sin man: Följ mig, Fabian. — Bankiren följde. De båda unga lämnades alltså allena i salen. Vad försiggick? Det veta vi ej. Familjen i övrigt delades i tre grupper. Fru Cecilia satt i salongen, händerna knäppta i knät, lika lugn som det allvetande ödet. Max & Eddi vid var sitt toalettbord gjorde vissa förberedelser till dagens nervkur på bule-varder och i kaféer. Max grimaserade och sa: Äh, vet du va! Att gråta sig till flickan! Det var pjaskigare än jag väntat mig! — Eddi, sysselsatt305
med sin bena, gav efter några sekunder sin bror en tung blick fylld av leda — just en sådan blick, som den ene siamesiske tvillingen sannolikt då och då måste skänka den andre. Han sa: Du är i dag något dummare än vanligt.
Om en anständig familj trugar sin dotter på en karl, så inser jag inte varför karln skulle gråta sig till henne. — Truga? Truga?? Truga??? utbrast Max och spärrade upp sina trinda ögon. Vi få väl se, sa Eddi.
Slutligen — i korridoren vankade bankiren av och an utvecklande en verksamhet som vi frestas att kalla parlamentarisk. Han höll nämligen ett längre, ohört tal till osynliga åhörare. Högra handen gestikulerade flitigt och med små bugningar underströkos slutsatserna. Efter en halvtimme övergick bankiren från parlamentarisk till diplomatisk verksamhet. Han stannade framför salsdörren och gav den en diskret men beslutsam knackning.
Hans ansikte gav uttryck för en hel del skiftande egenskaper såsom visdom, ädelmod, slughet, tålamod,
världserfarenhet, myndighet, ömhet, ilska, högdragenhet och en högst betydande självbelåtenhet. Mannen stod i själva verket inför sitt moraliska fall. Han knackade; Helens serafiskt lugna röst svarade: Stig in. (Hon trodde att det var kyparen.) Tillståndet i salen vittnade emellertid ej om serafiskt lugn. Båda ungdomarna voro förgråtna och Jonas' kalufs mer än vanligt oregerlig. Dessutom föreföll luften mättad av sådana ord och 20. — Bergman, Jonas och Helen.fraser som: Dö! Hellre dö! In i döden! Efter döden! Hela livet! med flera.
Oanfäktad härav yttrade bankiren:
Helen låna mig Jonas.
Och han tillade med obeskrivlig blygsamhet:
Saken är en smula invecklad. Men din gamla pappa brukar ju inte stå så alldeles handfallen inför invecklade situationer.
Helen lånade honom Jonas.