Det ljusnade. Bankiren började redan gnida de långa, smala händerna. Ett litet illparigt leende lekte i munvinklar och ögonvrår. Kanske förberedde han en generalrevision av inköpsfonden. Bredvid den nyss överståndna faran tedde sig inköpsfondens bedrövliga öde som ett skämt! I nästa nu var emellertid ställning och stämning
förändrade. Paragrafmannen kom med nya och hotfulla underrättelser. Den sjukas kroppsliga befinnande hade förbättrats men hennes själstillstånd ingav farhågor. Och vidare: Corfitz Hansson hade talat!
Missionären hade uppsökt paragrafmannen och avlagt fullständig bekännelse rörande sitt samtal med fästmön före självmordsförsöket. Talade han sanning? Antagligen hade den förtvivlade flickan sagt någonting i den här stilen: Jag var fullständigt galen och det begagnade de sig av — — —. I missionärens framställning fick ordet galen en annan valör, mera överensstämmande med läkarens farhågor. Bröderna Bourmaister — eller åtminstone Max — skulle ha begagnat sig av flickans sinnesförvirring till att begå vissa ej närmare angivna »skändligheter».
(Här må påpekas faran av att tala skilda erotiska språk. För Max betydde285
en »glödande kyss pà mun» säkerligen ej mer än för vadmalsflickan en »varm handtryckning». Man begriper att missförstånd kunna uppstå!)
Corfitz' bekännelse var en utomordentlig allvarlig händelse. Finge den stå oemotsagd och besannades läkarens farhågor, hotade utan tvivel några av strafflagens bistraste paragrafer. Fader Bourmaister, som nyss börjat repa sig efter det första slaget, dukade under för det andra och tyngre. Han tappade besinningen. De fantastiska idéerna rörande en »Aspaforsliga», ledd av den avlägsne Jase och nu senast företrädd av Aspafors-pojken Corfitz, tycktes honom bekräftade. Bankiren skrev för första gången på tjugufem år ett brev till svåger Jase. Dess innehåll kunde dels ha bragt den välförståndige mannen i fängelse på grund av grov ärekränkning, dels placerat honom på sjukhus till följd av farliga förföljelseidéer. Inte nöjd därmed beslöt han att slå två flugor i en smäll.
Han stoppade brevet i ett kuvert och utan att försegla eller adressera det gav han brevet åt Jonas, sägande:
Herr Kerrman, vill ni vara god och vidaTe-befordra det här?
Till vem? sporde Jonas och sökte förgäves adressen. Bankiren svarade med en stämma, som plötsligt blev gubbaktigt skälvande:
Till er far, herr Kerrman. Till kapten J. A. C. Loewen på Aspafors.
Åter skärvan i foten, skärvan, som lurar på oäk-286
tingen, barfotalassen. Sällan hade den skurit så djupt. Desto präktigare tedde sig ynglingens självbehärskning.
Han rev omsorgsfullt sönder brevet och stoppade bitarna i den sommartomma järnugnen. Därpå smällde han hårt igen luckan, sa kärvt: Sansa er! Det här har tydligt gjort er vilsen. Men jag ska nog reda upp saken; jag ska tala förnuft med Corfitz.
Han begav sig till Corfitz' håla.
Det är möjligt att den begåvade »komedianten», som skötte sig så bra hos rannsakningsdomaren, även skulle ha kunnat finna lämplig mask och text för en liten komedi med missionären. Tyvärr hade bankiren tänt en passion, som för intelligensen är skadligare än någon annan — vreden. Han var fräsande vred, då han trädde in till missionären, och han fyllde genast den lilla kammaren med en rykande svordom: Vad fan i helvete har ni ställt till med! — Mitt samvete, mumlade missionären. Stoppa in ert fördömda samvete i samma påse där ni har er tro och annan lump —
Han fortsatte en stund i samma ton, visste knappt vad han sa. Missionären hade inte svårt att motstå en dylik övertalare. Han blev allt kyligare och ordknappare; slutligen teg han — teg fromt, undergivet och ståndaktigt. Då tystnade också Jonas. Han satte sig på bordskanten och funderade. Vad kommer det sig, att jag gnor omkring och försvarar två liderliga lymlar, som är mig vedervärdiga? Helens bröder? Bah — om287
ett par månader har jag glömt Helen, hon mig. — Han grinade som en morrande hund och sa till sig själv: Det är släktskapen. De kära gossarna och jag är ju köttsliga kusiner. Blod är tjockare än vatten. Vad du är för en släktkär och pietetsfull person, käre Jonas.
I detsamma hörde han missionärens röst tätt intill sig, len och vänlig: Vad det förvånar mig, herr Kerrman, att just ni försvarar de där liderliga lymlarna, som måste vara er vedervärdiga.
Jonas var nära att utbrista: Ja, fy fan, vad ni har rätt! — Men samtidigt strök Corfitz' hand över hans knä i en bönmötesbroderlig smekning. Den äcklade: han reste sig och gick mot dörren. Då sa missionären:
Det förvånar mig synnerligast därför, att jag kände er far.
Jonas tvärstannade, trädde i giv akt. Automatiskt infann sig de mångårigt inövade frågorna: Vad vet han? Hur mycket vet han?
Missionären fortsatte:
Vilken man! Vilken präst! Vilken kristen! Han var min konfirmationslärare, jag kände honom väl —
Och se — det lilla landsortshelgonet vann nu som på Bekännelsens dag sin uppståndelse och vandrade på jorden i sin blida fullkomlighet. Hur förunderligt det goda väves samman med det onda! I livet en torterad martyr torterade det lilla helgonet nu i sin tur en oskyldig — Jäses son.288
Missionären lovsjöng. Jonas lyssnade dock blott till tonfallet. Han väntade en skiftning. Nu kom den:
Och denne man! — denne man fick hela sitt liv förstört av en liderlig sälle. Just därför slår det mig med häpnad, att ni tar deras försvar.
Jag var bara en parvel på den tiden, men jag vet vad jag talar om. Ack hur många gånger öppnade jag inte grinden för pastorn och pastorskan, då de körde till herrgårn.
Paus. Suck. Paus. Djupt:
Och för kapten Loewen, då han red till präst-gå rn —
Plötsligt kände Jonas sina porer öppnas. Svetten flöt kring hans kropp. Han drog ett djupt andedrag, en lättnadens suck. Gränsen var överskriden. Gud! Ske! Pris!
Paragrafmannen redogjorde ånyo för bankiren rörande den farliga vändning sönernas sak tagit. In trädde Jonas Kerrman, la på bordet framför de båda herrarna ett papper. Det var en bevittnad skrivelse i vilken missionären Corfitz Hansson erkände att han av oförstånd och avoghet vrängt sanningen i sitt vittnesmål. Vittnet Corfitz Hansson var alltså oskadliggjort. Något senare steg — efter en trevande knackning — bankir Bourmaister in till Jonas Kerrman. Han önskade uttrycka sin tacksamhet. Vidare önskade han av pur nyfikenhet få veta, hur Kerrman lyckats övertala missionärentill ett så vittgående steg. Kerrman, som var sysselsatt med att göra toalett, gav bankiren en snedblick, i vilken tjurilska blandades med en viss munterhet. Han muttrade: Jag använde en metod, som jag bort använda förr. Och mot andra. Ultima ratio, eller på svenska storsmockan.
Bankirens hållning.
För en person, som rest till Paris enkom för att krossa Jasesonen Jonas, måste det vara pinsamt att se sig helt och hållet hänvisad till just denne Jasesons tjänster och omsorger. Det bar honom innerligen emot, men så
småningom gjorde han en dygd av nödvändigheten — denna de trötta klokas trollkonst. Förändringen
markerades i några kvällsfraser till fru Cecilia. Första frasen löd: Du begriper väl att detta är ohyggligt för mig?
Jäses son! — Ett par kvällar senare: Bervars, visst är han rätt hygglig men förblir dock Jäses son. — Ytterligare ett par kvällar senare: Cissi, jag frågar mig själv: hur kan detta vara Jäses son ? — Slutligen råkade fru Cecilia en kväll yttra att någonting obehagligt kärvt i Jonas' sätt påminde om Jase. Till den stackars fruns förbluffelse, tog bankiren illa upp. Han vandrade av och an i sovrummet, slängande sina kläder på ett högst ovanligt sätt och viftande med hängslena som en broms-stungen fåle med sin svans. Han påpekade, att Jonas säkerligen var en ganska begåvad yngling och att han vid flera tillfällen handlat »rådigt om ock något inkorrekt». (Sistnämnda en tämligen be-beskedlig dom över den, som med våld och mutor291
»organiserat vittnen».) Bankiren slöt: Det är småaktigt av dig(!) att jämt hänga upp dig på hans far. — Snälle Fabian, genmälte fru Cecilia en smula skrattsjuk, jag ska aldrig mer säga ett ont ord om din gullgosse! — Pah!
Gullgosse! Vilket enfaldigt uttryck! Vilken fruntimmersglosa! fnös bankiren och störtade med kläm och ett kort god natt huvudstupa in i bolstrarna.
Bankiren var trots sitt hat en rättvis man. Han erkände, att Kerrman gjort familjen betydande tjänster. Å andra sidan var han inbitet besluten att icke använda sig av Kerrmans tjänster mer än nödvändigt. Så snart den lyckliga dag randats, då Max ej längre skulle »tycka sig höra bilan vässas», då Eddi ej mer skulle kunna lugna sin
skrämda mor med de heroiska orden: »jag är beredd att dö om man blott ger mig en förnuftig orsak» — så snart denna dag grytt, ämnade bankiren återtaga sitt husfaderliga välde i dess yttersta utsträckning. Därmed skulle ock Kerrman — efter lämplig belöning — automatiskt bortfalla.
Den lyckliga dagen randades. Sjukhusläkaren medgav förhör med vadmalsflickan. Kanske förberedd av Helen gav den stackars flickan en nästan rörande skildring av brödraparets oskyldiga uppförande. Paragrafmannen, vorden Bourmaistrarnas vän, begav sig stolt och viktig till pensionatet för att å de franska myndigheternas vägnar lyckönska herrar Max & Eddi till en återvunnen frihet.292
Tack sa hjärtligt! utbrast Max indignerad. Men jag ska dessutom anhålla om hederslegionen!
Den lyckliga dagen var inne — och vad hände? Bankiren hade förgätit, att ett samhälle kan hastigt insjukna men blott långsamt tillfriskna. Den faderliga myndigheten visade sig vara en kråkskrämma utan anseende och aktning.
Fru Cecilia förklarade, att hon under den närmaste tiden ej önskade se sin man, ej heller sina söner. Hon hade gripits av hat till hela mankönet, vilket bestode dels av småaktiga och gnatiga personer sådana som Fabian, dels av bortskämda, äckliga slynglar sådana som hennes herrar söner, dels slutligen av oartiga tölpar sådana som Jonas. Till att böta detta ödesdigra manfolkshat ansåg hon sig behöva en vecka. Denna tid ämnade hon använda till att sova, gråta, skriva brev, gå i museer och magasin, glömma priffe och återfånga minnen från en för länge sedan vissnad Pariservår. Det enda sällskap hon önskade var Helens, och Helen fogade sig desto hellre, som hon den sista tiden »verkligen hunnit bli skäligen trött på deii käre Jonas».
Återstod för bankiren att utöva faderlig myndighet över de båda sönerna. Tyvärr är en far, som förklarats i bann av sin hustru, en föga imponerande figur. Barnen lyssna till hans kloka råd med misstro och till hans välbetänkta bannor med överlägsenhet. Bankiren framförde den allvarliga frågan beträffande inköpsfonden. Hans söner vägrade ånvo att tro sina örons vittnes-293
börd. Vad nu? Hade deras far ingen aning om de lidanden, sönerna genomgått? Eller hur skulle de eljest fatta hans brutala beteende? De beslöto att visa den gamle överseende. De tillgåvo honom hans av uppslitna nerver orsakade brist på finkänslighet. De lämnade honom i fred. De uppsökte kusin Janne och erhöllo av honom nödiga medel för sitt uppehälle. De köpte vackra blommor och sände dem till vadmalsråttan — »för att den stackars tösen ändå ska veta, att vi tänker på henne». Därpå begåvo de sig ut i bulevardlivet, antagligen för att tänka på den stackars tösen eller kanske för att böta sina nerver.
Sålunda hade upproriska makter berövat bankiren hela hans legitima familj. Återstod Kerrman. Vi ha förut skildrat bankirens vanliga hållning: överkroppen något framåtböjd, vänstra handen knuten vilande på korsryggen, högra handen öppen, framåträckt till hälsning eller till den understrykande åtbörden i ett samtal.
Denna hållning ändrades i viss mån under Pariserveckorna. Den vänstra, knutna handen lämnade korsryggen och stacks, oknuten, in under Kerrmans arm. Bankiren behövde ett stöd och tog det där det stod att taga.
Det var ett dugande stöd men icke angenämt. Rörande smärre praktiska detaljer kommo bankiren och hans »unge vän» tämligen väl överens, men i viktigare frågor skuro sig viljorna. Kerrmans brist på umgängesvett kunde då göra sig294
pinsamt kännbar. Ett exempel: Corfitz Hansson, missionären, hade efter »ultima ratio» återvunnit sin forna ödmjukhet och i denna stämning funnit det rimligt att ånyo begära ett penningunderstöd av Bankiren. Bankiren gav honom utan vidare den begärda summan. Kanske var hans sam|vete inte lika rent som Max & Eddis. Denna
»beskedlighet» bragte Jonas till ursinne. Hade han inte en gång för alla och på det kraftigaste sätt gjort upp med missionären ? Var det ett sätt att underkänna hans åtgärder? En förolämpning! Tjurkalven bölade. Bankiren tog hans vredesutbrott med förvånansvärt och beundransvärt lugn. Han sa: Titulus Hansson är mig visserligen rätt osympatisk. Men han torde alltjämt kunna bereda oss obehag. Jag finner det välbetänkt att ställa honom till freds.
Denna »vedervärdiga ovederhäftighet» stegrade den unges vrede och han utbrast:
Bankir Bourmaister! Vet ni vad ni är? Ni är en ärkekruka!
Bankiren spratt till; den vänstra handen knöts åter bak korsryggen och knöts hårt. Ögonen flammade upp.
Emellertid dröjde han några sekunder med svaret. Så bugade sig den gamle för den unge och i det han med högra handen gjorde en medgivande åtbörd, svarade han:
Herr Kerrman har kanske rätt. Möjligen är jag en kruka. Men i betraktande av min ålder vågarman måhända säga, att jag är en kruka, som gått länge till brunnen — utan att spricka.
Den unge, påmind om sin ungdom, rodnade.