Man har på Aspafors tvistat om brevets betydelse för Jäses sjukdom och död. Hans hälsotillstånd var redan förut känt (läkaren hade förbjudit resan, men Fagerlindarna hade inte haft hjärta att hindra honom.) Hjärnblödningen kom således icke särdeles överraskande. Men kunde man tänka sig, att det grymma brevet var dess närmaste orsak, eller var det kanske snarare den glada och våldsamma oron över resan, sammanträffandet med sonen, försoningen ined släkten, som vållade slaganfallet ? Var alltså glädje eller sorg dödsbringare? Enligt brukspatron Fagerlinds åsikt hann Jase aldrig läsa en stavelse av brevet, hann knappt taga det ur kuvertet. Fru Fagerlind, även hon åsyna vittne, vågade icke bestämt påstå, att Jase läst brevet, men ansåg det likväl troligt, eftersom han icke vid återvunnen sans begärde att få del av denna sista hälsning från sonen. Brevets betydelse vet alltså endast Den, som vet mer än vi.
Däremot veta vi någonting annat. Efter den första hjärnblödningen levde Jase ännu två dygn, stundtals vid medvetande, stundtals icke. Han låg i en stor, vacker gammal säng av holländsk tillverkning. Enligt
släkttraditionen skall Gustav II Adolf vilat i den någon eller några nätter, och den kallas därför Kungasängen.
Den är bred för fyra. Här låg nu Jase, kämpande med döden. Hans ansikte var vackert och välskuret då icke vissa ryckningar förvredo munnen. Ögonen, högkupiga
319
och högblå, tycktes med intresse iakttaga sänghimmelns sniderier, det gula, lätt vitnade pipskägget stod käckt rakt fram, i kroppen förmärkte man då och då vissa ristningar, som om denne »enkle knekt» ännu inför döden sökt och i det hela lyckats upprätthålla en kroppslig disciplin.
Som i kamp — dödskamp — tedde sig blott hans högra hand, vilken gång på gång halvt öppnades för att åter helt och hårt slutas. Samma hand som en gång sökt tvinga Fortuna till lydnad. Man kunde frestats att tro, att det var den ödesdigra åtbörden av anno 62, som upprepades i dödskampen.
Så var det icke. En ännu mera ödesdiger kamp förnyades under dessa två dygn. De goda Fagerlindarna, som sett Jäses spelande fröjd vid tanken att återvinna son och vänner, sporde honom kort efter hjärnblödningen, om de ej borde kalla Jonas till Aspafors. Jase svarade icke genast, men efter några ögonblick började den förut omtalade rörelsen i högra handen. Jäses svar blev:
Nej. Han är för ung att stå vid en dödsbädd.
För ung att stå vid en dödsbädd? En tjuguårig yngling för ung att stå vid sin fars dödsbädd? Yttrandet stämmer illa med en gammal knekts kärva och manliga åsikter.
Däremot kan man tänka sig, att även en gammal knekt finner det olämpligt att föra en tolvårig gosse till ett dödsläger. Den döende Jase hade glömt åtta år av sitt liv! För honom var Jonasunder dessa dygn alltjämt gossen, som följde honom till affären vid Regeringsgatan, gossen, som föreställdes för finfina mormor med orden: »son till en avlägsen släkting», gossen, som följt honom hem motsträvigt. Gossen, som sa: Far brukar säga att jag gör far heder. Å, snälla, säg det aldrig mer. — Gossen, vars hand långsamt men beslutsamt drog sig ur fars hand.
Jase på sin dödsbädd kämpade ännu för att få behålla den lilla handen i sin. De sista ord man förnam från knekten, strebern, dandyn, falskspelaren J. A. C. Loewen voro: Jag förstår dig inte min gosse — — — låt oss gå hem till mor —
Jases död blev Jases seger. Då han avstod från att återse Jonas, då den krampaktigt gripande handen avstod från en annan människas hand, då hans döende hjärta avstått från sin längtan — då först hade brottslingen erkänt.
Och i den långa, tunga process vi föra ges blott en verklig seger: bekännelse.
Ungdom.
De beskedliga Fagerlindarna sa till varandra: Ska vi verkligen underrätta Jonas och Bourmaisters om Jases död?
De hinna ändå inte till begravningen. Och tänk på de båda unga! Mitt i förlovningen! Nej, det gör vi inte. Jase
själv skulle ha sagt nej.
Det telegram, som utgick från Aspafors till Paris meddelade sålunda endast att Jase allvarligt insjuknat och hans resa avbrutits. Max & Eddi321
sörjde. Vaxkabinettsdockan, dandyn av anno 62, skulle icke beles av dandies i dagens Paris! De båda herrarna, som redan lidit så mycket, kände att ödet åter förolämpat dem. Våren föreföll dem trist. De saknade nöjen.
Nöjesmänniskor straffas genom sina nöjen antingen genom att få dem eller genom att nödgas avstå från dem.
Pappa och mamma Bourmaister, underrättade om den avbrutna resan, drogo var sin lättnadens suck. Senare, då dödsfallet blev dem bekant, utbrast fru Cecilia förfärad: Tänk — jag som var nära att tacka Gud för att Jase inte kom —!
Även goda människor råka stundom in på de dystra fält, där dödssynder gro.
Jonas och Helen?
Skyddades alltjämt av den magiska ring, som kallas kärlek. Visste ingenting. Förnummo ryktesvis att familjen Bourmaister (av vilken de utgjorde en del) snart skulle lämna Paris. Då sa Jonas: Min vän, låt nu en karl med bildning och skick lära dig goda seder. Vi ska lämna Paris — vi måste gå på avskedsvisiter! — Flickan hoppade högt i skräck! Skulle hon gå på avskedsvisit till de tjugu aristokratiska hus, som hon nära nog glömt? Jonas lugnade henne. Hade Hennes Lilla Obetydlighet lyckats glömma tjugu Aristokratiska Hus, så hade tjugu Aristokratiska Hus alldeles säkert lyckats glömma Hennes Lilla Obetydlighet.
I stället förde han henne till:
1) Jardin des plantés för att uppvakta ett visst 21. — Bergman, Jonas ocli Helen.322
gammalt lejon, som på härskaresätt ingripit i deras liv. Tyvärr stod buren tom. Den ärevördige gamle hade tröttnat att ryta, tröttnat att höja och sänka de tunga ögonlocken över glänsande guldglober. De båda unga måste nöja sig med att inför en tom bur till den ärevördige gamles ära och åminnelse utföra en viss ceremoni.
2) Vidare förde hon honom till Sibyllan. Ty, sa hon, den som så i första blinken upptäcker att du är dum — hon måste vara en människa med skarp blick och magisk visdom. Jag vill bli spådd av henne! — Denna gång kände Sibyllan inte igen sin gunstling, Jonas. Däremot kände hon igen Helen och utbrast: A, min lilla, är du inte den flickan, som blev förlovad med en dum pojke? Du måtte ha skaffat dig en annan ? Den där ser lite mera klyftig ut. — Nej, genmälte Jonas, jag är samme pojke, den dumme. — Strax grep gumman hans hand till att spå. En sekund — och hennes ansikte uttryckte en så livlig spänning, att inte blott Helen utan ock hennes skeptiske vän smittades. Så säg då vad ni ser, madame! viskade Helen. Sibyllan mumlade: Jag ser, att han är kär i en flicka! — Ja, det är ju jag det! viskade Helen, hes av spänning. Jag ser, återtog sibyllan, att han kommer att gifta sig och få barn. — Ja, det är ju klart, sa Jonas (utan att rodna). Han kommer att förtjäna mycket pengar genom mycket arbete. — Det förstås! avbröt bankirdottern otåligt. Sibyllan pause-rade, därpå trevande: Stundom blir han lycklig,323
stundom olycklig. — Äh, sa Jonas, anande oråd. Sibyllan såg upp på honom med sin kloka, fräna men vänliga blick, avslutade seansen, sägande: Och till sist min gosse kommer du att dö! Hon reste sig och tillfogade: Det är det enda, som en verklig mästarinna av facket har att säga två ungdomar som ni. Ge er nu i väg, ungar, och tag en gammal kärings välsignelse med er.
3) Gingo de till sjukhuset, till vadmalsråttan. Den sjuka var utom all fara, men ett verkligt tillfrisknande var knappt tänkbart. I låg och gnällig ton delgav hon Helen sina bekymmer. Under tiden stodo herrar Corfitz Hansson och Jonas Kerrman i en vrå av sjukrummet och bugade sig för varandra. Efter några fraser yttrade Corfitz att han, tack vare bankirens tillmötesgående och hans egen älskade flickas lilla kapital, trodde sig i stånd att begynna en välsignelsebringande verksamhet i Kongo. Som herr Kerrman väl antagligen efter kortare eller längre frist skulle upptagas i den mäktiga och högaktade firman Ahnfeldt, Bourmaister & Co, vågade herr Hansson uttrycka en förhoppning om framtida angenämt och redbart samarbete. Herr Kerrman svarade, att allt
detta torde vara ställt på mycket lång sikt och att han näppeligen trodde på något samarbete. — Trettio år senare begrovos de båda herrarna i samma grav och multna nu broderligt samman.
4) Gjorde Jonas och Helen avskedsvisit så att säga hos sig själva. De råkade nämligen in i dendär bergsklyftan högt uppe på Montmartre, där Helen en gång förr varit »efterhängsen och sliskig» (hans terminologi) samt Jonas
»brutal och ohyfsad» (hennes terminologi). Denna gång förekom överhuvudtaget ingen terminologi. Det blev en stum visit.
Men Vår Herres änglar skredo genast fram under himmelskupan och ur deras basuner gingo dessa vita, mjuka, vackra moln, som i sin tillfälliga skönhet fångat något av evighetens fägring.
Ungdom, älskade ungdom.
Albert Bonniers förlag.
HJALMAR BERGMAN:
Maria, Jesu moder. Drama. 1905... 2:25.
Savonarola. En munkhistoria. 1909 ... 4:50.
Hans nåds testamente. 1910 ... 3: 75.
Amourer. 1910 ...;... 3:75.
Vi Bookar, Krokar och Rothår. Ur en stadskrönika. 1912 ... 5:50.
Löngången. Skådespel i fyra akter. 1913... 2:25.
Loewenhistorier. 1913... 3:75.
Komedier i Bergslagen. Två släkten. 1914. 3: 25. Dansen på Frötjärn. (Komedier i Bergslagen II.) 1915 ... 4:25.
Parisina. Skådespel i tre akter. 1915... 2: 25.
Sagor. Med teckningar av Annicka Öman.
1916 ... 3: 75.
Knutsmässo marknad. (Komedier i Bergslagen III.) 1916 ... 3: 75.
Marionettspel. (Dödens arlekin. — En skugga.
— Herr Sleeman kommer.) 1917 ... 3: 75.
Mor i Sutre. 1917 ... 4: 75.
En döds memoarer. Roman. 1918. Två delar à 6: — Ett experiment. Komedi i tre akter. 1919. 3: 75 Markurells i Wadköping. 1919... 9: 50.
Herr von Hancken. 1920...12: — Farmor och Vår Herre. 1921 ... 8: 50.
Eros' begravning. 1922 ... 7:—
Spelhuset. — Vävaren i Bagdad. — Porten.
1923 ...t... 5: 25.
Jag, Ljung och Medardus. 1923 ... 7: 50.
Nya sagor. 1924 ... 7: 50.
Chefen fru Ingeborg. 1924... 7: 75.