Föregående kapitel gav en bild av de förutsättningar som krävs för att ett hushåll ska kunna försörja sig i Mäggänaňňa. Många hushåll, både kvinnohushåll och hushåll med en man som överhuvud, måste samarbeta med andra för att kompensera för de produktionsfaktorer hushållet lider brist på. Det här kapitlet kommer att presentera de formaliserade utbyten som förekommer. De är lokala ekonomiska transaktioner som inte kräver tillgång till monetära medel. Utbytena är lokala i betydelsen att de inte är del av en global marknadsekonomi. Istället skapar sociala relationer förutsättningar för att ingå i dem. De är ”inbäddade” i institutionaliserade sociala band och förpliktelser (i Polanyis (1944) mening, i Dalton 1968). Trots att alla utbytena ser ut att involvera arbete, kreatur eller mark så har varje utbyte egna regler och förpliktelser.
Vare sig äldre litteratur som behandlar ekonomiska sfärer av utbyten i en afrikansk kontext (Barth 1967; Bohannan 1955, 1959; Bohannan & Bohannan 1968) eller senare litteratur (Ferguson 1992; Gudeman 1986; Guyer 2004; Hutchinson 1996; Maurer 2006; Parry och Bloch 1989; Piot 1991; Shipton 1989, 2007) har uppmärksammat genusrelationers betydelse i utbyten. För att lyfta fram relevansen av ett genusperspektiv, ska det här kapitlet se närmare på hur genus är en aspekt av olika utbyten i Mäggänaňňa och utifrån det analysera vilka konsekvenserna blir för kvinnohushålls möjlighet att delta i formaliserade ekonomiska transaktioner. Utbytena omtalades lokalt som vedertagna lösningar för alla hushåll som saknar oxar, mark eller arbetskraft, men det här kapitlet kommer att visa att alla inte är genusneutrala. Jag kommer att diskutera utbyten med kvinnohushåll som utgångspunkt, eftersom de ofta saknar manlig arbetskraft, och undersöka kvinnohushållens handlingsutrymme genom dem.
126 Boskap genom utbyten: wänfäl och rəbbi
Få hushåll i Mäggänaňňa har två egna oxar att plöja med. Att låna oxar för att plöja i Mäggänaňňa sker genom en form av institutionaliserat utbyte, wänfäl. Utbytet wänfäl innebär att det är möjligt att arbeta ett överenskommet antal dagar för en person som äger oxar för att sedan få låna oxarna för eget bruk (jfr Aspen 1993; McCann 1987a för liknande utbyten i andra delar av höglandet).
Wänfäl innebär att den som vill låna oxar först plöjer ox-ägarens mark under 1-5 dagar för att sedan få bruka oxarna för egen del under en dag. Antalet dagar av arbete är förhandlingsbart och relaterat till närhet och förtroende i relationen. Relationen mellan parterna är inte jämlik då oxarnas ägare har stora möjligheter att formulera villkoren för utbytet. För den som vill låna oxar kan det bli dyrt i tid räknat. I en nära och förtroendefull relation kan utbytet vara en dags arbete för en dags lån av oxar. I en mer distanserad relation kan det däremot krävas att låntagaren arbetar upp till fem dagar för varje dag som personen vill plöja sin mark.
Hushåll som inte har någon egen oxe har på så vis ändå en möjlighet att plöja sin egen jordbruksmark. De hushåll som har två egna oxar har förstås fördel då de kan plöja den egna marken vid en optimal tidpunkt och tillräckligt många gånger för att det sädesslag som skall utsås senare ska gro. Genom att optimera plöjandet minskar dessutom arbetet med ogräsrensning senare under året. Om ett hushåll endast äger en oxe slår det sig samman med ett annat hushåll i samma situation och så plöjer de varannan dag.
Fördelarna med att ha egna oxar är stora men det finns också risker. Oxar kan bli sjuka, råka illa ut eller dö. De kan behöva säljas med förlust vid en ofördelaktig tidpunkt då priset på boskap är lågt. Att låna ut oxar till andra är förenat med risk eftersom alla grannar inte är lika aktsamma. Det är alltså ett utbyte bygger på förtroende och kräver manligt arbete i retur, vilket innebär att hushåll utan manlig arbetskraft inte kan delta.
För hushåll som inte har råd att köpa boskap eller andra nyttodjur finns en möjlighet att på lång sikt förvärva sådana genom rəbbi (jfr Aspen 1993). Detta är ett avtal mellan två parter där ägaren överlåter till ett annat hushåll att hålla och föda upp kreaturen. Överenskommelsen innebär att ägare och skötare delar på inkomster av mjölk, smör och kalvar, om avtalet gäller en ko. Ägaren har alltid sista beslutsrätt om vad som ska säljas och behållas. Skötaren å sin sida ansvarar för att sköta om och föda upp kon, att mjölka den, tillverka smör och ta det eller mjölken till försäljning. Om en ko får två kalvar äger den person
127
som tar hand om kon rätt till den kalv som föds som nummer två och skötaren kan på så sätt förvärva boskap. Denna princip gäller även getter och får som tillsammans med nötkreatur är vanligt förekommande i rəbbi-överenskommelser. Om hushåll inte har möjlighet att betala en stor summa pengar för kreatur på den lokala marknadsplatsen kan de genom dessa avtal, över lång tid och med avsevärd arbetsinsats, förvärva både boskap och andra nyttodjur. Det är en form av transaktion som för den som sköter om kreaturen varken involverar risk eller kräver tillgång till monetära medel. Däremot krävs det att skötaren har ett gott rykte och är en ansvarsfull och pålitlig person för att detta lokala ekonomiska avtal ska komma till stånd. Det är en form av utbyte som även kvinnohushåll har möjlighet att delta i för att på sikt förvärva kreatur.
I både rəbbi och wänfäl finns ett inslag av risk för den som lånar ut kreatur. Att priset för lån av oxar är förhandlingsbart antyder en aspekt av vinstmaximerande tänkande i wänfäl. I förhandlingarna försöker den som lånar ut att minimera risk och samtidigt få ut så mycket arbete som möjligt av den som vill låna medan personen som lånar vill ha så låg kostnad som möjligt.
Wänfäl och rəbbi är former av utbyten som trots sin vinstmaximerande ”marknadsdimension” är separerade från övriga marknadsekonomiska transaktioner i Mäggänaňňa.74 Varken wänfäl eller rəbbi omfattar användande av pengar eller handel utan ingår i en social kontext där långvariga goda relationer med andra människor är en nödvändighet för att utbytena ska komma ifråga. Det är sociala relationer som skapar förutsättningar för att ingå i dessa utbyten.
Rəbbi och wänfäl är helt åtskilda från varandra men också olika med avseende på genus. Vad gäller rəbbi är en persons goda relationer och rykte som pålitlig och ansvarstagande avgörande för att kunna delta. Både kvinnor och män vaktar och sköter om kreatur, men det är kvinnligt arbete att mjölka kor och omvandla mjölken till smör som kan säljas på den lokala marknadsplatsen. Som tidigare kapitel visat finns alltid tillgång till kvinnligt arbete i ett hushåll med en man som överhuvud. Alla slags hushåll kan alltså sträva efter att ingå i ett rəbbi utbyte. Däremot innebär utbytet wänfäl att endast hushåll som har tillgång till manlig arbetskraft kan komma ifråga. Eftersom plöjande är en manlig arbetsuppgift så är wänfäl inte ett alternativ för ett
74 En helt annan möjlighet är att köpa kreatur för den som har råd. Priserna på en oxe på lokala marknadsplatser varierar i förhållande till tillgång och efterfrågan, bland annat beroende på om det är den tid på året då oxar är nödvändiga i jordbruket.
128
kvinnohushåll utan tillgång till manlig arbetskraft. Människor i Mäggänaňňa presenterade wänfäl som ett självklart alternativ för hushåll som inte hade egna oxar. Föreställningen att alla delade på de oxar som fanns i området var så övertygande att en del framhöll detta som ett argument i en dispyt om att brist på boskap är en markör för fattigdom (se föregående kapitel). De som drev argumentet menade att alla hushåll genom wänfäl har tillgång till oxar oavsett om de äger någon eller inte. Utbytet framställdes som en relativt oproblematisk lösning på hushållets brist på oxar. För kvinnohushåll som saknar tillgång till manlig arbetskraft är det emellertid inte en möjlighet eller lösning över huvud taget. Kvinnohushåll utan tillgång till manlig arbetskraft måste istället hitta andra lösningar för att bruka sin åkerjord. Härnäst ska vi se vilka möjligheter som finns att överväga när det gäller att förvärva manlig arbetskraft i ett hushåll som saknar sådan. Alla möjligheter är inte lika fördelaktiga för ett kvinnohushåll som behöver hjälp att bruka jorden. Vilken slags relation den person som utför manligt jordbruksarbete har till kvinnan står nämligen i relation till hur mycket av skörden som ett kvinnohushåll får behålla för att leva av.
Manligt arbete utan kostnad: barn och bröder
Barn är, som kapitel 3 visade, viktiga för människor i Mäggänaňňa; som sällskap, arbetskraft och hjälp och på längre sikt som givare av omsorg när föräldrar blir gamla. För ensamstående kvinnor med vuxna söner är sönerna ett förstahandsval som hjälp med jordbruksarbetet. Söner bor ofta granne med sin mor eller till och med i samma hushåll. Av de trettio kvinnohushåll i Mäggänaňňa som jag intervjuade fick elva hushåll sin manliga arbetskraft av en son. I följande fall väntade en mor oroligt på att hennes son skulle återvända från arbete på annan ort för att hon skulle slippa arrendera ut marken i yäəkkul och därmed mista hälften av skörden. Yäəkkul, ett arrendeliknande utbyte där kvinnan som innehar åkermarken delar skörden lika med den man som brukar marken åt henne, är en mycket vanlig utväg för ett hushåll utan manlig arbetskraft vilket återkommer senare i kapitlet.
Asnako var femtio år och änka. Hennes make hade dött ungefär femton år tidigare och hon bodde tillsammans med sin yngsta dotter som var tio år.
129
Asnako påpekade att hon inte gift om sig efter makens död.75 En äldre dotter hade dött några månader tidigare. En tolvårig son arbetade som herdepojke i ett annat hushåll eftersom de inte själva hade särskilt mycket boskap att se efter. Sonen bodde i hushållet där han arbetade och hans mamma Asnako erhöll lön för hans arbete (30 birr/år, alltså 36 SEK). Hon hade också en vuxen son som befann sig i låglandet österut för att arbeta och tjäna pengar så att de förhoppningsvis skulle kunde köpa en oxe. När jag träffade henne för en intervju oroade hon sig för att sonen inte skulle komma tillbaka i tid för att plöja inför nästa sådd. I så fall måste hon arrendera ut marken, menade hon. För Asnako var sonens arbete på åkern att föredra framför ett arrende som skulle kosta henne halva skörden. Hon hade fyra andelar mark varav en del åkermark, 20 gånger 20 meter, var konstbevattnad. De hade odlat durra och majs på den konstbevattnade delen. Eftersom den vuxna sonen inte hade varit hemma på ett tag och Asnako själv inte hade grävt om bevattningskanalerna, så hade det under innevarande år inte varit möjligt att utnyttja konstbevattningen. Asnako hade en ko med en kalv och även ett får genom ett rəbbiavtal. Tidigare hade de haft en egen oxe men de sålde den på grund av torkan då de behövde köpa mat.
Kvinnor som arrenderar ut sin mark för att deras söner är för unga för att arbeta i jordbruket upphör med det när sönerna har vuxit upp och i tonåren klarar att utföra hushållets manliga arbetsuppgifter. Hushållet får då hela skörden att leva av. Samoye, som hade varit änka i tio år, exemplifierar det (se även kapitel 4 och 7). Hon och hennes man fick tre söner som vuxit upp och var mellan femton och tjugo år gamla. Samoye hade fyra andelar åkermark och en oxe. Hon berättade att när hon blev änka så var sönerna för unga för att plöja. Då lät hon en granne plöja marken och delade skörden lika med honom. Nu var sönerna stora nog för att plöja vilket innebar att hon behöll hela skörden. Sönerna slog sig samman med en annan bonde som också hade en oxe och plöjde varannan dag.
Kvinnor som inte har söner men som har gifta döttrar som bor inom ett rimligt avstånd kan få hjälp av en svärson. Även det sker utan ett uppgjort arrende. Kadidja var en kvinna i sjuttioårsåldern som bodde tillsammans med ett tolvårigt barnbarn, en pojke. Hennes make dog för trettio år sedan och hon gifte inte om sig efter det. Däremot var hon gift en gång tidigare med en man
75 Dottern liksom den tolvårige sonen var för unga för att ha den avlidne maken som far. Antingen är tidsangivelserna inte helt korrekta eller så har Asnako fått de två barnen efter den nämnde makens död.
130
som hon fick två söner med. En son dog och Kadidja skilde sig och flyttade hem till sina föräldrar igen. Den andra sonen följde med henne vid nästa äktenskap. Kadidja fick nu två döttrar men maken dog under svälten 1973. Den äldsta dottern som bodde i grannbyn hade sex söner och en av dem, en tolvårig pojke, bodde med sin mormor och var hennes dagliga hjälp och ett kärt sällskap. Hennes svärsöner plöjde och sådde marken åt henne. Hon påpekade att hon inte behövde ge något i utbyte för denna hjälp: ”Jag är deras mor.” Moderskap är alltså en förutsättning för att skaffa hjälp i jordbruket utan arrende oavsett om det sker genom söner eller döttrars makar. Fyra av de trettio kvinnohushåll jag intervjuade fick manlig arbetskraft genom svärsöner.
Ett annat sätt att få hjälp utan kostnad är genom barnbarn. Norit var 65 år och änka sedan 1970-talet. Hon hade två andelar åkermark och ett litet, runt hus av den enklaste konstruktionen där virket möttes lutande mot mitten och utgjorde både väggar och tak. Norit hade två vuxna döttrar. En dotter bodde i Bati, som ligger öster om höglandsmassivet, och hon var gift och hade tio barn. Den andra dottern var änka och bodde i en grannby. Den senare dottern hade tre barn, två döttrar och en son. Norit bodde sedan ett år tillbaka mestadels i denna dotters hem som var större än hennes eget. Varken Norit eller hennes dotter hade kreatur. Dottersonen utförde allt manligt arbete i jordbruket men detta år hade han rest bort för att söka arbete. Norit och hennes dotter var båda bekymrade för vem som skulle plöja deras mark eftersom han inte hade återvänt. Eftersom det var svårt att hålla kontakten med någon som givit sig av för att leta arbete var både Norit och hennes dotter dessutom oroliga för vad som kunde ha hänt honom. Norit hade inte betalat sin markskatt i tid. Bondeföreningens styrelse hade därför föreslagit henne att sälja sina eukalyptusträd för att klara skatteinbetalningen. Norit menade att hon var gammal och trött och bara ville äta och sova, medan hennes dotter förmanade henne att betala. Dottern hade föreslagit Norit att hon borde söka anstånd med skatten på distriktskontoret i området. Dottern hade själv inga pengar för att hjälpa sin mor, hon kunde nätt och jämt betala sin egen skatt. Genom sin dotterson hade Norit tillgång till manlig arbetskraft men det var osäkert om han skulle hinna hem för att plöja. Om dottersonen inte kom tillbaka i tid för att plöja så övervägde Norit att arrendera ut marken till någon som i så fall skulle dela skörden lika med henne. I ett sådant utbyte kunde även ingå att personen som utförde jordbruksarbetet lånade Norit pengar till markskatt. I så fall blev Norit bunden till utbytet och personen ifråga tills hon kunde återbetala lånet.
131
I sju av de kvinnohushåll jag intervjuade hade kvinnorna inte några barn. Ett fåtal av dem bad sina bröder om hjälp med manligt jordbruksarbete. Eftersom kvinnor ofta flyttar till sina makar vid giftermål lever de sällan nära sina bröder vilket gör att det är ovanligt att de får hjälp av bröder. Kvinnor lever sällan nära sina systrar (och svågrar) eftersom systrarna också flyttar när de gifter sig. Ett av de sju barnlösa hushållen bestod av en föräldralös ung kvinna som delade sitt hushåll med yngre bröder vilka plöjde marken de ärvt efter sina föräldrar. Ancha är ett annat exempel. Hon var en änka i fyrtioårsåldern vars make dog för längesedan, hon visste inte riktigt hur många år som hade gått. Maken var född i området där hon nu bodde kvar. Han hade varit gift tidigare och hade redan flera barn när Ancha gifte sig med honom. Vid makens skilsmässa från den första frun delade han och hans första hustru upp marken emellan sig. Ancha flyttade till sin make från en näraliggande bondeförening en kort tid efter dergens jordreform och hon fick inte behålla marken i sin hemtrakt eftersom hon flyttade till en annan bondeförening. När maken dog tog hans barn sina andelar mark och Ancha blev kvar på makens andel åkermark som försörjde henne och där levde hon ensam, hon och maken fick inte några barn tillsammans. Hon hade en egen ko. Ancha hade tre bröder i sin hemby som inte låg särskilt avlägset och bröderna hjälpte henne att bruka hennes mark. Hon hade även två systrar som var gifta och hade flyttat till andra bondeföreningar. Bröderna i hembyn hade oxar och Ancha påpekade att deras hjälp att bruka hennes mark inte var ett arrende. Bröderna hjälpte henne utan kostnad. Makens barn hade hon inte någon nära relation med, ”jag är inte deras mor”, sade Ancha. Hennes makes två kusiner var hennes närmaste grannar men det var till sina bröder hon vände sig för att få hjälp. Vi ser i exemplet att Ancha vände sig till sina bröder för hjälp, inte till sin döde makes barn eller hans andra släktingar trots att de bodde nära henne. Om hon hade haft kontakt med sin makes barn så hade hon förmodligen inte frågat dem i första hand. Bröderna hjälpte henne utan att kräva hälften av skörden i gengäld. Det hade troligtvis inte varit fallet med hennes makes barn.
I några hushåll levde äldre änkor utan egna barn tillsammans med en avliden makes barn. I dessa fall brukades marken genom ett arrende och följande exempel visar var gränsen går mellan att få hjälp utan kostnad och genom ett fastställt utbyte. Balai var 75 år och änka sedan 6 år tillbaka. Hon såg dåligt och behövde hjälp och omsorg. Balai hade inte egna barn men hon levde med sin makes dotter från ett tidigare äktenskap samt makens dotters man och son. De hjälpte Balai med sådant som hon inte klarade själv, som matlagningen. I
132
hushållet fanns ytterligare ett barnbarn till Balais döde man. Det var en liten pojke vars mor var död. Hushållet hade sammanlagt fyra andelar åkermark med Balai registrerad som innehavare till en av dem. Hon hade inte kreatur av något slag. Makens dotters man plöjde och odlade även Balais mark och de hade gjort ett avtal som innebar att de delade skörden mellan sig. Hon hade valt att bo hos makens dotter snarare än hos någon hon inte kände. Finns ingen nära relation i en sådan här situation blir en åldring som behöver hjälp ett ärende som diskuteras av bondeföreningens styrelse och de äldste i området, något som