Följande kapitel kommer att belysa hur kvinnor agerar med mark som utgångspunkt för att försäkra sig om viktiga tillgångar de anser sig behöva: ett föräldrahem att återvända till vid en eventuell skilsmässa, omsorg under ålderdomen eller jordbruksmark åt sina barn. För att förstå kvinnornas handlande i de följande tre fallbeskrivningarna är det viktig att känna till de huvudsakliga principer som människor förhåller sig till vad gäller överföring av mark i Mäggänaňňa. Tidigare kapitel har presenterat ett flertal äldre som fått hjälp och omsorg i någons hushåll. En konsekvens av att ta hand om en åldring i sitt hushåll är att ett yngre hushåll på så vis kan komma att ärva den äldre personens mark. Det här kapitlet kommer att rikta särskild uppmärksamhet mot kvinnors vardagliga omsorgsarbete om äldre i relation till släktskap och skapande av släktskapsliknande relationer (Carsten 2000, 2004) eftersom det är centralt för överföring av mark genom arv. Vi kommer i förlängningen att diskutera yngre människors möjligheter att förvärva mark genom att ta hand om äldre. Det faktum att kvinnor är innehavare av egen mark ger dem en position med vissa möjligheter men olika situationer innehåller också begränsningar. Det första fallet är en mors berättelse om en egensinnig dotter som väljer att avstå från mark till förmån för sina föräldrar och sin son. Det andra visar hur en äldre, barnlös kvinna agerar med sin mark som utgångspunkt för att hitta ett yngre hushåll att samarbeta med för att få den hjälp hon behöver på sin ålderdom. Det tredje fallet belyser en konflikt där två svägerskor träter över gällande principer vid ett arvskifte av mark.
Marköverföring i historisk belysning
Människor i Mäggänaňňa hade vid tidpunkten för mitt fältarbete en historiskt sett ny situation i förhållande till mark. Sedan 1983 hade det inte skett någon
180
ytterligare redistribution av jordbruksmark mellan hushåll i Mäggänaňňa utan situationen hade varit mer eller mindre låst. Det fanns helt enkelt inte obrukad mark att fördela i Mäggänaňňa. För de yngre som inte var födda vid den senaste omfördelningen av mark hade det därför blivit aktuellt att hitta nya sätt att komma över jordbruksmark för att bilda egna självförsörjande hushåll. Bondeföreningens styrelse förmedlade statens formella policy att hushåll själva ska fördela mark mellan sina medlemmar och sörja för barn som är så unga att de inte har tilldelats mark vid någon omfördelning. Föräldrar har alltså ansvar för att fördela mark mellan sina barn i en situation där brist på mark är ett problem och bondeföreningens styrelse lyfte fram släktskap mellan föräldrar och barn som en betydelsefull faktor i förhållande till mark. Det här är en princip som alla hänvisade till och föräldrar fördelade mark så gott det gick men hade ofta fler barn än vad det fanns mark att fördela. Kapitel 6 diskuterade att hushåll som behöver mer mark har möjlighet att tillfälligt skaffa sig det genom en arrendeliknande överenskommelse, i form av ett formaliserat utbyte med ett hushåll som saknar nödvändig manlig arbetskraft. Att arrendera mark är emellertid en tillfällig lösning och yngre människor söker möjligheter till egna markrättigheter. Den här situationen innebär bland annat att yngre försöker skapa förutsättningar för arv av mark på olika sätt.
Bondeföreningens styrelse framhöll även en alternativ princip för marköverföring. Styrelsen presenterade den framför allt som en möjlighet att förvärva mark för de unga bönder som inte hade fått mark vid den senaste markfördelningen. I de fall där ett yngre par inte har tillräckligt med mark att försörja sig på så kan de klara sin försörjning genom att bruka jorden åt ett äldre hushåll som saknar egna barn och barnbarn. På kort sikt kan det yngre hushållet arrendera marken och dela skörden men på längre sikt kan situationen utmynna i marköverföring genom ett avtal om omsorg och arv. Styrelsen framhöll alltså först och främst den grundläggande princip där varje hushåll har ansvar att fördela mark till sina barn men samtidigt en princip där släktskap inte är nödvändigt när det gäller arv av mark. Styrelsen tonade ner släktskap och betonade istället relationens (släktskapslika) karaktär, där en äldre person under en tid varit beroende av ett yngre hushåll, som en förutsättning för arv.
Människor i Mäggänaňňa beskrev omsorg om en äldre person som ett grundläggande villkor för att få ärva denne persons mark. Denna uppfattning är i överensstämmelse med paragraf 6:5 i The Rural Land Administration and use proclamation No. 46/2000 in Amhara National Region: “Peasants shall have the right to transfer their holding to any heir on whom they are dependent.” Att ta
181
hand om någon på dennes ålderdom innebär dels att ett yngre hushåll brukar den äldre generationens åkermark men framför allt att de äldre får vad de behöver och vill ha i form av mat, dryck och hjälp med tvätt av kläder och personlig hygien. Arbete och omsorg om en åldring på detta sätt fram tills dess att personen dör, leder till arv av den mark som den äldre personen innehaft. Detta är något som avtalas mellan äldre och yngre oberoende av om de är släkt med varandra eller inte. Vanligtvis handlar det i praktiken om ett barn eller barnbarn som tar hand om en åldring och därefter ärver personens mark. Eftersom kvinnor ofta flyttar när de gifter sig gäller avtalet i allmänhet en son. Att ta hand om en sjuk, orkeslös eller på annat sätt behövande åldring i hushållet är ytterligare en aspekt av att ge omsorg, ţuräta. Genom en ansökan till bondeföreningens styrelse överförs marken till det hushåll som tagit hand om personen som dött. På detta vis skapas wərs, arv, genom omsorg och givet arbete från en generation till en annan (jfr Teferi Abate 1994).
Hushålls möjligheter att få tillgång till mark omfattar i hög grad möjligheten att nyttja tre generationer genom att placera barn hos far- och morföräldrar. En femtedel av de hushåll som jag intervjuade bestod av far- och morföräldrar som bodde tillsammans med något eller några av sina barnbarn. Flickor och pojkar som inte har egen jordbruksmark kan förvärva mark genom att bo och arbeta tillsammans med sina far- och morföräldrar samt genom att ta hand om dem på ålderdomen. Barnbarnet ärver då marken. Genom att placera barn tillsammans med far- och morföräldrar ger man en tradition som funnits länge ett nytt innehåll. Detta har tidigare gjorts för att ge de ålderstigna sällskap och tillföra deras hushåll yngre arbetskraft (jfr Poluha 1989: 72) men i Mäggänaňňa kan unga på sikt även förvänta sig jordbruksmark. Det är ett sätt att försäkra sig om arv av mark. I kapitel 5 och 7 hade sjuttioåriga Kadidja en tolvårig dotterson boende hos sig som hjälp och sällskap. Pojkens familj hade inte mark så att det räckte att fördela mellan alla barn eftersom alla inte var födda vid markfördelningen.
Det ser inte ut att vara skillnad i hur barn blev placerade hos sina släktingar. Mitt material visar ingen preferens för att placera pojkar framför flickor hos äldre släktingar och fördelningen var lika mellan far- och morföräldrar. Möjligen belyser det begränsade materialet, i överensstämmelse med vad människor sade, att både kvinnor och män behöver mark för att kunna försörja sig. Män med jordbruksmark är i behov av att finna kvinnor med egen mark för att kunna gifta sig och bilda hushåll som är bärkraftiga och vice versa. Att placera barn hos morföräldrar i lika hög grad som hos farföräldrar visar också
182
att människor måste utnyttja alla möjligheter eftersom det är svårt att få tillgång till mark överhuvudtaget. Trots att det i Mäggänaňňa finns en lokal betoning på mäns kontinuitet med sin patrilinje och patrilinjära släktingars markinnehav finns även värdefulla möjligheter att nyttja mark på mors sida.
Utplaceringen av barn kan ses som ett sätt att förvärva jordbruksmark så att alla på sikt ska kunna leva som jordbrukare. Det kan även betraktas som ett sätt för ett hushåll med många barn att överleva, genom att placera ut ett barn för att bo och äta hos, som i Kadidjas fall, mormor. Det senare kan vara en kortsiktig eller mera långvarig lösning. För det mottagande hushållet kommer flickor att hjälpa sina far- och mormödrar med kvinnliga arbetsuppgifter medan pojkar hjälper till med de manliga uppgifterna. Att placera barnbarn hos mor- och farföräldrar för att skapa en situation som leder till arv är emellertid en åtgärd som man får se på sikt då möjligheten att tillhandahålla både jordbruksarbete och omsorg i praktiken bygger på att barnbarnet är gift, åtminstone i den fas av livet då den äldre generationen varken orkar arbeta eller klarar sig själv. För Kadidjas del kan hennes barnbarn i ett längre perspektiv tillföra både kvinnlig och manlig arbetskraft genom att gifta sig. Om barnbarnet är en flicka förväntas hon flytta vid giftermål men det är förstås möjligt att tänka sig att en ung kvinna med mark i en situation av tilltagande markbrist får ett relativt bra förhandlingsläge, åtminstone i förhållande till en man utan mark, så att en make flyttar till henne.
Före dergens jordreform rådde en heterogen situation där markinnehav skilde sig åt mellan de södra och norra delarna av Etiopien. En elit som hade blivit tilldelad mark av den kejserliga regimen kontrollerade en ansenlig andel mark. Äldre principer för markfördelning var i norra Etiopien relaterade till släktskap och arv genom en kognatisk härstamningsprincip (se Bauer 1973; Hoben 1970, 1972, 1973; Weissleder 1965). Markinnehav i Hobens (1973) studie från Gojam i de nordvästra delarna av höglandet var huvudsakligen baserad på en uppdelning av rəst- och gult-rättigheter. Gult och rəst var olika former av jordrättigheter och förekom samtidigt för samma markområde. Gult var rättigheter till mark i form av en förläning som tilldelades en styrande elit som belöning för lojalitet och tjänster till regerande kung. De var del av en politik där en regional ledare gav bort rättigheter till mark i utbyte mot lojalitet i form av tjänster. De som fick gult rättigheter hade i sin tur rätt att ta ut skatt från dem som brukade jorden. Rəst var en slags besittningsrätt, en rätt att bruka åkermark man kunde ha men inte automatiskt fick utan att förhandla sig till den.
183
lokala samhället och kopplad till principer för kognatisk härstamning. Rəst var ärvda rättigheter till mark och ärvdes lika genom båda föräldrarna. Detta innebar att en person kunde göra anspråk på mark från samtliga härstamningsgrupper som han eller hon ansågs tillhöra, både på sin fars och på sin mors sida.
Sociologen Yeraswork Admassie (2000) har beskrivit samma princip söder om Wollo, i norra Showa, och antropologen Frederick Gamst (1969) har belyst hur folkgruppen Quemant i Gonder gjorde anspråk på mark enligt en liknande grundsats. Möjligen har det tidigare funnits en liknande princip i Mäggänaňňa i Wollo. Dergens jordreform 1975 upphävde dock samtliga dessa sedvanemässiga grundregler då staten istället fördelade mark till hushåll efter hushållets storlek. I Mäggänaňňa var det under mitt fältarbete alltså inte längre en gemensam förfader eller en släktlinje som människor framhöll var viktigt för att få tillgång till mark, utan släktskap till föräldrar och till nästa generation som fanns i livet, till mor- och farföräldrar.
Rəst, rätt till mark genom kognatiskt släktskap var enligt Hoben (1970, 1972, 1973) tidigare en nödvändig men inte tillräcklig faktor för att erhålla önskad mark. Vid denna tid behövde människor komplettera anspråk på släktskap med beslut om var de skulle bosätta sig för att på plats kunna ställa aktiva krav på mark. Detta skedde genom förhandlingar och inte sällan också med hjälp av domstolsprocesser. Det fanns inte ett formellt krav på bosättning i det område där man önskade göra anspråk på mark, men i praktiken prioriterade människor anspråk från vänner och släktingar till dem som redan bodde där. Enligt Hoben var det sällan problematiskt att förvärva mark som tillhörde föräldrar och mor- eller farföräldrar medan mer avlägsen släkt kunde bli svårare att övertyga.
När människor talade om hur de gjorde anspråk på mark vid tiden för mitt fältarbete i Mäggänaňňa så var släktskap i två eller tre släktled på både fars och mors sida ett förstahandsval för att skapa en situation som kunde leda till arv av mark. Möjligen är alltså detta äldre principer för marköverföring som människor prövar i ny klädnad. Vad Hoben (1970, 1972, 1973) beskriver som aktiva krav på mark, förhandlingar och domstolsprocesser vilka i praktiken krävde att människor bosatte sig nära mark som de gjorde anspråk på, skulle möjligen ha sin motsvarighet i de praktiska handlingar av omhändertagande och omsorg som i Mäggänaňňa ingår i en överenskommelse om arv. För att kunna ge och ta emot daglig omsorg måste man bo nära varandra eller tillsammans. Det rör sig om en jämförelse av mycket olika slags handlingar men varken i
184
Hobens material eller i Mäggänaňňa är det tillräckligt med släktskap i sig för att skapa förutsättningar för arv. Släktskapsrelationer behöver kompletteras med praktiska handlingar av skilda slag.
Mark som tillgång vid skilsmässa och omgifte
Följande berättelse om Aminat som skulle gifta om sig handlar om en ung kvinna som aktivt avstår från mark till förmån för sina föräldrar och, i ett längre perspektiv, sin son. Aminats son hade efter hennes skilsmässa från sonens far bott tillsammans med sina morföräldrar. Under sin uppväxt och under en period efter sitt första äktenskap bodde även Aminat hos sina föräldrar i Mäggänaňňa. Jag återger berättelsen så som Aminats mor Molo skildrade den. Aminat själv kommer till tals men det är hennes mor som ger henne röst. Det är alltså moderns version vi får höra. Molo, som var en gift kvinna i femtioårsåldern med flera barn, hade under sin livstid hunnit uppleva villkor för jordbruk och markinnehav under tre regeringar: under kejsar Haile Selassie då hon var mycket ung, under dergen mellan 1974 och 1991 samt under den nuvarande regeringen. Molos familj var en vanlig familj i Mäggänaňňa, men som vi ska se beskriver Molo i den här berättelsen dottern Aminat som något av en hjälte.
En morgon när jag gick förbi bjöd Molo in mig till sitt hus. Hon ville berätta för mig om sin äldsta dotter Aminat sa hon, eftersom jag ännu inte hade träffat henne. Molos hus lutade betänkligt och de planerade att bygga ett nytt alldeles intill det gamla. Molo lade bränsle på sin eldstad och satte sig på huk och blåste liv i elden. Hon hällde sedan upp injerasmet i en kalebass medan vi satt och småpratade. Röken stack i ögonen medan barn, grannbarn och kycklingar sprang ut och in genom den öppna dörren. Jag satte bandspelaren på inspelning medan Molo med en cirkelrörelse började hälla upp smet ur kalebassen över lerfatet på eldstaden till dagens första injera och samtidigt berättade historien om sin äldsta dotter Aminat. Barnen var nyfikna men kördes vänligt på porten av Molo. Hon hade en historia att berätta och inledde dramatiskt: ”Det här är vad jag vill berätta om åkermark och äktenskap.”
När min dotter gifte sig för andra gången förde hon inte ett stycke mark med sig så som seden är. Egentligen skulle min dotter ha bett om åkermark att ta med sig till sitt äktenskap. Andras döttrar som gifter sig tar med sig både mark och boskap. Både söner och döttrar har rätt att få det av sina föräldrar när de gifter sig. Men min dotter ville inte ha detta av sin far och mig. ”Mina föräldrar har tagit hand om min son”, sa hon. Det var hennes son från första äktenskapet hon