Föregående kapitel visade hur människor fostrar barn och organiserar äktenskap och sina tillgångar så att de kan överleva tillsammans i Mäggänaňňa. Det här kapitlet kommer att belysa vad som händer vid skilsmässa och när en partner dör. Skilsmässa, dödsfall och omgifte är kritiska händelser i livet i förhållande till genusrelaterade normer, ideal och praktiker. Kapitlet kommer att diskutera likheter och skillnader i kvinnors och mäns handlingsutrymme vid skilsmässa eller om en maka/make dör utifrån vad det innebär att vara en moraliskt god mor och far. Det kommer också att åskådliggöra att normer och värderingar bidrar till att kvinnor under vissa omständigheter gör val som leder till att de lever i hushåll utan manlig arbetskraft medan män mycket sällan har hushåll utan kvinnlig arbetskraft.
Skilsmässa
Bland stora delar av befolkningen i Etiopiens högland som talar amhariska är antalet skilsmässor högt (Bauer 1973, 1977; Hoben 1973; Levine 1965; McCann 1995, Messing 1957; Pankhurst, H. 1992; Poluha 1989; Weissleder 1974), vilket är en faktor som varit konstant över tid enligt litteraturen. Den kristna höglandsbefolkningen, som ovanstående litteratur framför allt studerat, och den i huvudsak muslimska befolkningen i Mäggänaňňa skiljer sig inte åt på denna punkt. Både kvinnor och män kan ta initiativ till skilsmässa. I Mäggänaňňa skiljde man sig om man hade ”större problem”, enligt de jag talade med. Dessa problem omfattar att man inte klarar att försörja sig tillsammans. Enligt de muslimska ledare i Mäggänaňňa som jag talade med är andra anledningar till skilsmässa sjukdom hos endera mannen eller kvinnan, att ett par inte får barn tillsammans, att de inte tycker om varandra eller att mannen
92
tar en andra hustru och den första misstycker. Om det sistnämnda är fallet så har den första hustrun rätt att ta ut skilsmässa. De här angivna skälen till skilsmässa tycks förhållandevis konstanta i höglandet eftersom ovanstående uppgivna orsaker stämmer relativt väl med de anledningar som Weissleder (1965) uppger; att en anklagelse som en kvinna kan rikta mot sin man är att han inte kan försörja henne, medan en man kan anklaga sin hustru för att inte kunna hushålla ordentligt eller för att inte kunna laga mat. En annan anledning är att en fru inte visat tillräcklig gästfrihet mot mannens gäster. Dessa anklagelser går stick i stäv med själva anledningen till att man gifte sig och är därmed anledning till skilsmässa. Den som inte uppfyller sin del av arrangemanget vill man byta ut.
Om någon av parterna i ett äktenskap inte vill eller kan arbeta hårt för den gemensamma överlevnadens skull, menade både kvinnor och män att det är en begriplig anledning att skilja sig. Zinät, en femtioårig gift kvinna, berättade i föregående kapitel om broderns skilsmässa från sin vackra fru som hade gått många år i skolan och därför inte ville utföra kvinnliga arbetsuppgifter som att tillverka bränsle till kökshärden av kodynga. Zinäts berättelse exemplifierar en aspekt av den försörjningsmässiga utsattheten som människor uppfattar är nödvändig att agera på. En man formulerade det: ”Om man inte får en god skörd tillsammans, vad lever man då av?” Det stora antalet skilsmässor i Mäggänaňňa (se även kapitel 7) kan ses som ett sätt för både kvinnor och män att försöka förbättra sin situation. H. Pankhurst (1992) föreslår att skilsmässor ska betraktas som ett uttryck för både kvinnors makt och missbelåtenhet med sina liv och ett missnöje som utgår från fattigdom och små marginaler. Skilsmässa skulle kunna vara tecken på att både kvinnor och män uppfattar sig som ekonomiskt oberoende (se även Poluha 1989: 63) i en livssituation där de försörjningsmässiga marginalerna är oerhört snäva och människor måste agera för att säkra sin överlevnad snarare än att avvakta. Möjligen kan initiativet till skilsmässa ses som en handling i en situation som människor uppfattar som ohållbar och där möjligheterna är begränsade. Skilsmässa är heller inte stigmatiserande för vare sig kvinnor eller män i detta område.
Vid en skilsmässa delar kvinnan och mannen idealt upp sina saker ”till sista injera” och var och en tar den boskap som de förde med till äktenskapet. Har paret varit gifta länge delar de sina tillgångar lika, oavsett hur mycket kreatur som finns i hushållet. Den mark en kvinna har haft med i äktenskapet ”följer med” tillbaka till hennes föräldrahem. Trots att frånskilda kvinnor som bor i egna hus och har egen mark ingår i bondeföreningens formella definition av
93
kvinnohushåll vet alla människor i Mäggänaňňa att kvinnor har mycket svårt för att erhålla ny tomtmark genom styrelsen och att bygga sig ett eget hus och bo kvar omgiven av makens släkt vid en skilsmässa. Frånskilda kvinnor återvänder som regel till föräldrahemmet innan de så småningom gifter om sig. Även om paret vid en skilsmässa delar upp sina tillgångar är det svårt för en frånskild kvinna som stannar kvar att finna stöd och hjälp hos den före detta makens släktingar och vänner med det hon inte själv kan utföra i jordbruket. Teferi Abate (1994: 109-111) menar att det är en omöjlig situation för en kvinna att befinna sig i då hon saknar stöd från omgivningen. Till och med bröder kan tveka inför att hjälpa sin syster i en så marginaliserad position.
Med mark är emellertid en kvinna säker på att bli väl mottagen i föräldrahemmet. Hushållet kan leva av hennes mark i väntan på att hon gifter om sig. En kvinna försökte förklara markens betydelse för hennes möjligheter att klara sig:
Det är svårt att gifta om sig utan åkermark. Om jag gifter mej utan mark hur kan jag då försörja mej? Om jag skiljer mej och flyttar hem till mina föräldrar vad kan jag då äta? Även om mina föräldrar tycker att det går bra att jag bor hos dem så tycker inte min yngre bror om mej utan min egen mark.
En grupp av både kvinnor och män som jag frågade om kvinnors och mäns möjligheter till omgifte betonade att kvinnor med mark är i en betydligt bättre position i förhållande till att gifta om sig än kvinnor utan sådana tillgångar. En kvinna med mark är en attraktiv äktenskapspartner. Detsamma gäller frånskilda män med mark men människor uppfattade det som mera självklart att män har mark. En man utan mark betraktas däremot, som vi såg i föregående kapitel, som en dräng.
I många hushåll fanns en dotter som tillfälligt befann sig ”mellan äktenskap” och tillbringade en kortare eller längre tid med föräldrar och syskon. Aminat var en ung kvinna med ett litet barn som under mitt fältarbete återvände till sitt föräldrahem med sin lille son eftersom hennes make hade slagit henne med käpp. Hon ville skiljas men hennes man ville inte ha skilsmässa och ett par av Aminats släktingar hade begett sig till maken för att medla i konflikten. ”Helst skulle jag vilja ha ett jobb som hembiträde i Addis Abeba”, sa hon, när hon övervägde sina möjligheter att försörja sig och sin son. Om barn är under sju år så stannar de vanligen med sin mor vid en skilsmässa i Mäggänaňňa, ett tillvägagångssätt som är vanligt i muslimska samhällen. H. Pankhurst (1992: 111-112) beskriver situationen i det kristna området Shewa annorlunda. Där
94
stannar späda barn som ammas hos sina mödrar vid en skilsmässa medan äldre flickor tenderar att bli kvar med mödrar och äldre pojkar med sina fäder. Fäders behov av barnens arbetskraft tas med i beräkningen (snarare än mödrars) och avgör i många fall var barn kommer att bo i fortsättningen. Om barn i Mäggänaňňa är lite äldre, runt 15 år, så menade de jag talade med att ungdomarna kan välja om de vill bo med sin mor eller far.
Omgifte
När en kvinna gifter om sig efter en skilsmässa har hon möjlighet att välja mer självständigt än hon kunde göra vid sitt första äktenskap. Hon blir tillfrågad om hon accepterar frieriet och kan neka till det. I någon mån skulle man kunna säga att kvinnor blir ”myndiga” genom ett första äktenskap och får möjlighet att agera och i vissa avseenden att välja. Senare giftermål innebär alltså större frihet för kvinnor att själva förhandla, vilket ju är något som unga män har möjlighet att göra redan inför sitt första giftermål. Kvinnor uppgav olika skäl till val av make då de gift om sig. En åttioårig kvinna berättade att det blev skilsmässa från hennes första make när han ville ta värvning och arbeta som militär. Hon var då gravid och återvände till sitt föräldrahem. Hon valde sin andre make efter många frierier för att han också hade barn och accepterade hennes son.
Följande samtal om kvinnors och mäns omgifte och förpliktelser som goda föräldrar visar ytterligare aspekter av att föreställningar som relaterar till genus får viktiga implikationer för människors villkor. 80-åriga Hussein var en gift man med flera barn och många barnbarn och han utvecklade samtalsämnet omgifte för kvinnor och män. Hussein föredrog att sitta inomhus under middagshettan och vi småpratade medan hans svärdotter lagade mat och pysslade vid husets eldstad. Hon serverade rostade sädeskorn under samtalet. De yngsta barnen i hushållet tultade runt och måste hela tiden passas så de inte brände sig på elden. Husseins egen dotter hade nyligen blivit änka med tre barn och han resonerade generellt om kvinnor och män och vad som händer om en make eller maka avlider:
När en kvinna dör så behöver en man inte förbli ensam länge. Om kvinnan dör vem ska då ta hand om barnen? Om kvinnan inte har en syster [som han kan gifta sig med] så hittar mannen en kvinna och gifter om sig. Efter högtiden efter fyra månader [för att hedra minnet av den avlidna] kan mannen gifta om sig. Så här är det för att han har barn, vem ska se efter dem annars? Män kan inte laga mat och
95
servera. Vem ger barnen mat? Det är svårt för en man att sörja ett år eller mer för vem ska ta hand om honom. Men en kvinna kan förbli ensam. (…)
Om en kvinna har barn och hon vill ta hand om barnen tills de växer upp så kan hon förbli ogift. Kitabu [Koranen] förbjuder henne inte att förbli ensam. Om hon vill ta hand om sina barn så kan hon förbli ogift under en lång tid. En del kvinnor föredrar att först se till att de egna barnen är gifta och har egna hus. (…) Barnen ska gifta sig, bygga sina egna hus och börja leva själva. Så skall en mor göra för alla sina barn. Hon kan inte gifta om sig direkt när hennes söner gift sig eftersom hon först måste försäkra sig om att den nya kvinnans uppförande är bra och att den unga kvinnan som flyttar in klarar hushållet själv. Om hon tror att kvinnan kan klara allt i hushållet så kan hon gifta om sig, annars kan en mor inte gifta om sig. Först efter det kan en mor själv gifta om sig. Då kan barnen bli kvar på hennes och sin fars mark och bo i sin fars hus. Barnen behåller då sin fars mark. Då kan modern flytta till en ny man. Det är så här en kvinna är ensam.
I Husseins berättelse syns exempel på föreställningar om manligt och kvinnligt och ett moraliskt bra föräldraskap som har betydelse för hur människor bör agera efter ett dödsfall. Det handlar om betydelsefulla gemensamma kulturella föreställningar, om delade normer och värderingar. Män och kvinnor bör agera som goda föräldrar för sina barn men det är olika slags förväntningar beroende på om en make eller maka dör. En god kvinna bör först och främst se till sina barns behov av mark och egna äktenskap. Barnen ska vara självförsörjande innan en mor själv gifter om sig. En man bör däremot sörja för barnens behov av kvinnligt arbete i form av exempelvis matlagning genom att gifta om sig. Män som skiljer sig eller blir änklingar gifter oftast om sig efter fyra månader, ensamstående fäder är det ingen som har hört talas om i Mäggänaňňa. Människor betonade att en god far bör gifta om sig mycket snart för att tillgodose sina barns behov av grundläggande kvinnlig omsorg. Lədğ
masaddäg, att få barn att växa upp, är ett arbete som kräver kunskaper som främst kvinnor har förvärvat och alternativet att förbli ogift är därför inte en möjlighet för en frånskild man eller en änkling med barn.
Självklarheten kring mäns behov av komplementär kvinnlig arbetskraft i hushållet för att sörja för barnens behov av mat står i stark kontrast till hur människor talar om kvinnors plikter mot sina barn. Kvinnors behov av komplementär manlig arbetskraft i sina hushåll talar man inte om. Den moral som Hussein framhöll ovan gäller kvinnor och hur de bör agera som goda
96
mödrar. De ska inte gifta om sig omedelbart om maken dör, för barnens skull. Detta gäller trots att kvinnor kan ha svårt att försörja sig då barnen är små och ingen i hushållet kan plöja åt dem. Däremot är det helt accepterat för män att utan dröjsmål gifta om sig. De uppmuntras att göra så för alla vet att de inte kan klara sig utan kvinnlig arbetskraft. Ett gott faderskap innebär att gifta om sig och se till barnens behov av dagligt omhändertagande vilket kan tillgodoses genom en styvmor. Alla människor är samtidigt övertygade om att styvmödrar inte är bra för en mans barn och berättelser om elaka styvmödrar förekom i stort antal. Trots det är det inte moraliskt förkastligt av en man att ge sina barn en styvmor. Vad det handlar om är alltså olika tolkningar av moral där genus gör skillnad för hur människor förväntar sig att kvinnor och män ska agera.
Levirat
Det finns ett begränsat antal alternativ som kan utgöra handlingsmöjligheter om en partner dör. När en kvinna blir änka prövar man som regel om hon kan gifta om sig med en man som är klassifikatorisk bror till den döde maken. Wändəm, en bror, är en person som är en avliden mans fars son, mors son, fars bror, mors bror, morfars son eller farfars son.61 Den döde mannens släktingar diskuterar möjligheten till levirat fyra månader efter dödsfallet. Efter en högtid fyra månader efter dödsfallet är det även lämpligt för en man att gifta om sig. För en man vars hustru har dött finns ibland möjligheten att gifta om sig med en syster till hustrun, om det finns en syster som inte redan är gift. Systern flyttar då till sin avlidna systers familj, gifter sig med mannen och fyller sin döda systers plats i hushållet.
Jag mötte två olika ståndpunkter i frågan om huruvida en änkling kunde gifta om sig med en syster till sin avlidna hustru. En del sade att det var en bra lösning för barnen, andra hävdade att en man inte på några villkor kunde vara gift med två systrar, varken samtidigt eller efter varandra. De som förordade att en syster var en lämplig styvmor poängterade att en syster inte behöver vara ung för att bli styvmor till en avliden systers barn, en änka eller frånskild syster är samma tillgång. Systrars roll som styvmödrar fanns alltså delade meningar
61 Bror är ett vidare och mer inkluderande begrepp än vad som exempelvis i Sverige definierar relationerna mellan män i samma generation som har gemensamma föräldrar. En farbror/morbror och en brorson kallar varandra ”bror”. Samma princip gällde för əhət, syster. En mors eller fars syster är en klassifikatorisk syster till en kvinna. En man är sin mors eller fars systers wändəm, alltså ”bror”.
97
om men bröders lämplighet som förstahandsval vid omgifte för en nybliven änka var alla ense om. Människor framhöll att det ideala omgiftet för en änka är med en yngre bror till den bortgångne mannen. En äldre bror är en annan möjlighet men det anses vara ett andrahandsval. En redan gift bror till maken kan också vara ett alternativ eftersom människor i Mäggänaňňa praktiserar polygyni. Människor använde uttrycket täwäräsäč , hon är ärvd av honom, vilket betyder att änkan är ”ärvd” av en klassifikatorisk bror till den avlidne mannen, för att beskriva vad som sker. Något motsvarande, ”han är ärvd av henne” fanns inte och mitt okunniga frågande väckte förbryllade miner. ”Han är ärvd av henne”, där feminina och maskulina prefix och ändelser byter plats var inte en tänkbar ordkombination. En bror ärver en änka, en syster kan däremot inte ärva en änkling.
Husseins berättade följande om sin dotter som nyligen blivit änka:
Min dotter Kadidja är änka och skulle gifta om sig om det inte var för att hon är sjuk. Om hon vill gifta om sig så kan hon göra det med makens bröder eftersom han har bröder. Om hon var frisk så skulle hon kunna gifta om sig med någon av dem för de skulle ta hand om barnen. Hon kan inte gifta sig med någon annan man när han har bröder.
När Kadidjas make blev sjuk bodde de i ett hus intill makens bröder. Bröderna tog hem den sjuke brodern till sig och ordnade ett bönemöte för honom. När Kadidjas man dog stannade hon och hennes barn kvar hos makens bröder. En av bröderna var gift medan den yngre ännu var ogift.
I Mäggänaňňa betonade människor att en klassifikatorisk bror är ett gott val, både för änkans barn och ur marksynpunkt. Det ansågs allmänt att det är bra för barn att växa upp med sin döde fars bror. Efter dödsfallet ovan hade bröderna hjälpt Kadidja med pengar för att söka läkare eftersom hon var sjuk och de hade köpt skor och kläder till hennes barn. Människor framhöll generellt betydelsen av att en död mans bröder visar att de bryr sig om de faderlösa barnen, det är tecken på att barnen har stöd av sin fars släkt. Hussein underströk i vårt samtal att bröderna ville gifta sig med hans dotter som blivit änka. De ville inte se någon annan man i huset än en bror till den döde mannen. En yngre man som jag samtalade med om dödsfall och omgifte menade att ”mark är som barn och därför bör en släkting gifta sig med änkan”. För att den döde mannens släkt inte ska mista bruksrätten till marken var den allmänna uppfattningen att en patrilinjärt besläktad man bör bruka och ta hand om den döde mannens mark.
98
Om en änka inte har fått barn så får makens släkt tillbaka hans andel av marken. Förloppet liknar det vid en skilsmässa, marken följer parterna som förde med den till äktenskapet. Kvinnan återvänder till sina föräldrar men hon kan också, till skillnad från en frånskild kvinna, bo kvar och fortsätta att bruka sin andel av jordbruksmarken. Om en änka däremot har barn gäller principen att hon har rätt att bo kvar och fortsätta att bruka all den gemensamma marken eftersom makens mark nu är barnens mark efter sin far. Skulle en änka med barn vilja gifta om sig med en annan man än en släkting till maken, vilket