Försörjningsmöjligheter i Vattlång för män och kvinnor

Eftersom Vattlång till största del består av åkermark och skog är det inte förvånande att jordbruksrelaterade arbeten är de som dominerar bland byborna. Som analysen ovan visar så är bonde eller hemmansägare det vanligaste yrket för män i byn. Att föreningar som Wattlångs byamän eller Wattlångs kreatursförsäkringsförening existerade vittnar ytterligare om jordbrukets betydelse för försörjningen i byn.

Hur försörjningen såg ut i Vattlång baseras på flera källor varav en består av husförhör där just yrkestitlar nämns. Problematiken kring titlar har presenterats tidigare i studien men är ändå viktig att belysa ytterligare. Detta eftersom en stor del av kvinnorna i Vattlång hade

titeln hustru vilket osynliggör deras försörjningsmöjligheter och arbetssituation.141 _Man kan dock anta att makens yrkestitel påverkade kvinnans arbete. Om maken hade titeln bonde eller hemmansägare så arbetade kvinnan förmodligen inom jordbrukets domäner. Detta eftersom den tidigmoderna tvåförsörjarmodellen förmodligen fortfarande

praktiserades i landsbygdsorter som Vattlång. Hustruns betydelse i hushållet var väsentligt i praktiken men förbisågs till viss del i den dokumentation som gjordes under tidsperioden.

En hustru som tar över sin makes titel är den nu välbekanta hemmansägaren Brita Greta Söderberg. Hennes historia hade kunnat förbisetts om man inte använt sig av ett

mikrohistoriskt och källpluralistiskt förhållningssätt. Söderberg skiljer sig från vissa av de stereotyper vi har av kvinnor under den här tiden. Hennes beslutsamhet kring att försörja hushållet stannar inte vid fysiskt arbete utan innefattar inteckning, försäljningar och rättstvister. Hennes åtaganden och beslut vittnar om en kunskap kring hur man åtar sig rollen som hemmansägare. Utifrån resultatet kan man förmoda att hennes förra titel hustru inte exkluderade henne från att driva ett hemman, skillnaden var bara att hon inte gjorde det som änka.

Kvinnans möjlighet att försörja sig var enklare i ett äktenskap men däremot är det tydligare att se vad vissa ogifta kvinnor arbetade med om man utgår efter titel. Kvinnor som

titulerades med ett yrke i Vattlång var ogifta. Samtliga pigor, sömmerskor och lärarinnor försörjde sig själva med undantag för de som hade utomäktenskapliga barn. Med dagens ögon kan detta kanske presenteras som en kvinnlig självständighet men man behöver förstå kontexten som de verkade i. Resultatet visar att samtliga av dessa kvinnor ofta levde kollektivt eller inhysta i en rote. Bland dessa kvinnor var även majoriteten beroende av någon annans tillgångar för att försörja sig. Pigorna arbetade hos hemmansägarna och försörjde sig inom jordbruket. Sömmerskorna var likaså beroende av linne eller annan textil som i Vattlång främst producerades av hemmansägarna. De försörjningsmöjligheter som fanns för kvinnor, utöver giftermål, går att koppla till textil och då speciellt

linnenäringen. Linskäktets betydelse för kvinnligt arbete var bärande och bidrog till att yrkestitlar som sömmerska blev möjliga i Vattlång. Resultatet visar att såväl gifta som ogifta kvinnor hade redskap för att tillverka och linne. Den enda skillnaden är egentligen

141 _{Ytterligare en grupp som är svår att fastställa är förstås även de med titeln son. Sönerna i hushållen kunde ibland ha}

egen familj men ändå benämna som son då, föräldrarna fortfarande stod som ansvarig för hushållet. Detta går precis som med problematiken kring hustru och dotter finna i såväl bonde- som arbetarhushåll.

om du som kvinna i ett hushåll producerar linet själv eller är beroende av någon annans lintillgång. Exempelvis så innebar ett äktenskap för en piga att hon blev hustru över ett eget hem och med det kunde arbeta för sig själv istället för någon annan. Utöver textilhantering är de flesta kvinnorna som männen aktiva inom jordbrukets försörjningsramar.

Utöver att resultatet visar att textilhanteringen utfördes av flera i byn så finns det några individer med yrkestitlarna sömmerska och skräddare. Med deras titlar så synliggörs ytterligare textilhanteringen i Vattlång. Ett arbete som tidigare utförts osynligt av hustrur, pigor och döttrar blir professionaliserat i och med titulerandet. Detta betyder självklart inte att majoriteten av de aktiva inom linnenäringen hade en yrkestitel, tvärtom så visar

resultatet och tidigare forskning att kvinnorna i hushållen var de bidragande. Titlarna bidrar däremot med en status till ett arbete som förut räknats in i jordbrukshållningen.

Precis som bland kvinnorna så är majoriteten av männen verkandes inom arbeten kopplade till jordbruket. Något som dock avviker bland männen är den ospecificerade yrkestiteln arbetare eftersom den inte ger någon inriktning på vad personens försörjning innebär. Som tidigare nämnt så var människor på landsbygden ofta flexibla i sina arbetsåtaganden. Att man benämndes som arbetare kanske var en förenkling av ens försörjningssituation eller prästens eventuella tolkning. Ett exempel när detta förekommer är arbetaren Hans Petter Johansson. I husförhören så benämns han med epitet arbetare men i skenet av andra källor framkommer det att han var ägare till ett sågverk. Det kan ju vara så att Johansson

försörjde sig inom olika områden och sågverket kanske bara var ett av dem. Men

mångsyssleri var inte heller något som bara arbetare gjorde. Även hemmansägaren Anders Sjöman som med sin titel hänvisar till jordbruksrelaterat arbete var timmerman på

sågverket. Att försörja sig inom flera olika arbetsområden kanske snarare var regel än undantag i landsbygdsorter som Vattlång. Resultatet av studien visar att det tidigmoderna mångsyssleriet inom försörjning fanns kvar i Vattlång i modern tid. Viss

professionalisering tillkommer under studiens senare tidsperiod men överlag så verkar materialet vittna om en viss variation i de försörjningar som en individ hade.

Mångsyssleriet utgår dock främst från de olika försörjningsmöjligheter som jordbruket erbjöd eftersom dess tillgångar gav biförsörjningar.

Jordbrukshushållen hade generellt tillgångar för att expandera i exempelvis linnenäringen och på det sättet utöka sina försörjningsmöjligheter. Linnenäringen i sig bidrog till arbete för både män som kvinnor eftersom processen började på åkrarna och slutade i vävstolen. Jordbrukets tillgångar i skogsnäringen är även det som ger möjlighet att ha ett sågverk i byn. En förklaring till den varierande arbetssituation kanske har att göra med byns omfattning. Majoriteten av de jordbruk som fanns i Vattlång verkar inte ha varit i den storlek att det krävts fast anställt tjänstefolk utan det verkar mer tagits in vid behov. Mångsyssleriet är förmodligen en konsekvens av att man i byn hade svårt att försörja sig som endast sömmerska eller i vissa fall hemmansägare. Professionaliseringen som skedde i städerna började till viss del komma på landsbygden men mångsyssleriet kvarstod. Flera sysslor och arbeten gav fler möjligheter till försörjning.