Historia
Hanna Roos Självständigt arbete i Historia Handledare: Christofer Åhlman Examinator: Izabela Dahl
Bland hemmansägor
och linskäkten
– en mikrohistorisk studie av försörjningsmöjligheterna i nordöstra
Hälsingland under sekelskiftet 1900.
Sammanfattning
Studiens syfte är att redogöra för vilka försörjningsmöjligheter det fanns på den hälsingländska landsbygden under 1890- till 1910-talet. Syftet besvaras utifrån
frågeställningarna Hur försörjde sig människorna i Vattlång kring sekelskiftet 1900? och Vilka arbetsmöjligheter fanns det för kvinnor respektive män? Tidigare forskning kring försörjningsmöjligheter på landsbygden berör främst den tidigmoderna tiden vilket skapar ett behov av denna studie. Uppsatsen tar avstamp i de tidigmoderna arbetsidealen om tvåförsörjarideal och mångsyssleri. Det källmaterial som används i studien är av heterogen karaktär och består av husförhörslängder, bouppteckningar, gårds- och kyrkoarkiv, samt bevarade dokument och berättelser från Vattlång. Materialet har hanterats med ett
källpluralistiskt förhållningssätt samt utgått från en variant av den verb-inriktade metoden. För att tolka materialet så har de teoretiska utgångspunkterna utgått från ett mikrohistoriskt perspektiv där individers försörjnings- och arbetsmöjligheter varit i fokus. Studiens
heterogena material har bidragit till att skapa en överblick kring vilka
försörjningsmöjligheter som varit tillgängliga i Vattlång. Resultatet visar att människorna i Vattlång försörjde sig genom mångsyssleri och såväl kvinnor som män var aktiva i olika arbetssituationer. Studien visar även att det tidigmoderna tvåförsörjaridealet till viss del levde kvar på landsbygden under den nämnda tidsperioden. Det heterogena källmaterialet har varit väsentligt för att kunna påvisa dessa resultat då källorna tillsammans bidragit med olika infallsvinklar i människornas arbetssituationer. De försörjningsmöjligheter som fanns för kvinnor och män hade främst sin utgångspunkt i jordbruket och dess tillgångar. Utifrån ett didaktiskt perspektiv kan denna studie och dess material användas för att belysa
historien från ett aktörsperspektiv. Detta kan hjälpa eleverna att utveckla sin förståelse för historien och deras historiemedvetande.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Syfte & frågeställningar ... 2
2. Forskningsläge ... 2
2.1 Försörjning på landsbygden ... 3
2.2 Linproduktionens betydelse ... 4
2.3 Internationellt perspektiv - försörjning på landsbygden ... 6
3. Metod & teori ... 8
3.1 Källpluralism ... 8
3.2 Mikrohistoria ... 10
3.3 Arbete och försörjning ... 12
4. Material ... 14
4.1 Husförhörslängder ... 15
4.2 Bouppteckningar ... 15
4.3 Gårdsarkiv - ”Pôsgårn” ... 16
4.4 Vattlång i dåtid och nutid ... 17
4.5 Smyrnaförsamlingen Vattlångs arkiv ... 18
5. Analys ... 18 5.1 Bakgrund ... 19 5.1 Försörjningsmöjligheter - en överblick ... 21 5.2.1 Titlarnas problematik ... 22 5.2 Jordbruksarbete ... 23 5.2.1 Linnenäringen ... 26 5.2.2 Skogsnäringen ... 29 5.5 Försörjningsmöjligheter för jordfattiga ... 31
6. Diskussion & slutsatser ... 34
6.1 Försörjningsmöjligheter i Vattlång - för män och kvinnor ... 34
7. Didaktisk reflektion ... 39 Käll- och litteraturförteckning ... 42 Tabeller
Tabell 1 Individer sorterat utifrån titel 1894-1899 och 1900-1909 ... 21
Bilagor
Bilaga 1 Okänd fotograf (1950-tal), "Linskäktet i Vattlång". ... 19 Bilaga 2 Okänd fotograf (1900), Ramsågen i Vattlång ... 30
Arkivförkortningar i fotnoter:
Bergsjö tingslags häradsrätts arkiv – BTHA Harmångers kyrkoarkiv – HKA
Hälsinglands museums arkiv – HMA Riksarkivet – RA
1. Inledning
Historieskrivning om försörjning och arbete kring sekelskiftet 1900 fokuserar ofta på den industrialisering som skedde i de svenska städerna. Många människor sökte efter arbete och försörjning under den här tiden och urbaniseringen var stor. Det man kan fråga sig är dock, vad hände med de som bodde kvar? Trots en ökad flytt till städerna så bodde fortfarande majoriteten av Sveriges befolkning på landet och levde i en jordbruksmiljö. Situationen för de som blev kvar är intressant att belysa. Hur var det till exempel med kvinnans eller mannens självständighet på landsbygden? Hur försörjde sig en ensam kvinna på landsbygden? Mitt intresse för dessa frågor började när jag läste om pigan Anderssons liv. Hon växte upp i Vattlång och fick tidigt i sitt liv två oäkta döttrar som hon försörjde själv. I husförhören benämns hon som piga fram tills sin död. Men vad var det hon gjorde som piga och hur såg hennes dagar ut? Livet på landsbygden präglades till stor del av jordbruket och dess försörjningsmöjligheter. Men var man endast jordbrukare? Fanns det fler möjligheter till försörjning även för pigor som Andersson?
Hur människor levde sitt liv i det förflutna är intressant att belysa och speciellt när man går ner på individ- och lokalnivå. Studien kommer därför utgå från ett mikrohistoriskt
perspektiv och undersöka hur olika människor försörjde sig med de möjligheter som fanns i en liten landsbygdsort under 1890- till 1910-talet. Det arkivmaterial som behandlas kretsar kring byn Vattlång i nordöstra Hälsingland. Majoriteten av människorna som verkade och levde där arbetade inom jordbruk men det fanns även andra sysslor som bidrog till försörjning. De råvaror som kom från jordbruket möjliggjorde ytterligare försörjningsmöjligheter som exempelvis linne- och skogsnäring.
Det aktuella materialet består av husförhörslängder, bouppteckningar och gårdsarkiv samt boken Vattlång i dåtid och nutid som innehåller bevarade primärkällor och återberättelser. Eftersom källmaterialet berättar om verkliga människors liv känns det viktigt att presentera källornas berättelse på ett så trovärdigt och relevant sätt som möjligt. I tolkningen av källmaterialet behöver det dock finnas en förståelse och ödmjukhet inför att de
dokumenterade källorna är begränsade. De människor som nämns i studien är inte längre i livet men delar av deras liv berättas i denna studie. Studien kommer inte kunna berätta och tolka deras liv och handlingar på ett fullkomligt sätt. Däremot kan tolkning och förståelse av de bevarade källorna ge oss en viss kunskap om dessa livsöden.
1.1 Syfte & frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att belysa vilka försörjningsmöjligheter det fanns i landsbygdens norra Hälsingland under av 1890- till 1910-talet. Ett antal studier har gjorts kring
försörjning under tidigmodern tid men desto färre under denna tidsperiod med fokus på landsbygden vilket motiverar behovet. Materialet som kommer användas består av dokument från gårdar, föreningar, privata samlingar samt kyrkor med anknytning till byn Vattlång i nordöstra Hälsingland. Vattlång har flera komponenter som gör det intressant att undersöka försörjningsmöjligheter. Precis som många landsbygdsorter är stor del av
markområdena präglade av olika sorters jordbruksarbete men tack vare det vattendrag som rinner genom byn möjliggjordes även fler arbeten, bland annat linnenäringen. Studien kommer därför fokusera på vilka försörjningsmöjligheter som fanns tillgängliga i byn samt hur de påverkade människors liv. En aspekt som kommer tas i aktning är även frågan om arbetsfördelning mellan kvinnor och män. Beroende på vilket kön man tillhörde så påverkades även ens arbetsuppgifter och därav försörjningsmöjligheter. Studien kommer därför även undersöka hur fördelningen såg ut mellan kvinnor respektive män.
Frågeställningarna som ska besvaras är följande:
• Hur försörjde sig människorna i Vattlång kring sekelskiftet 1900? • Vilka arbetsmöjligheter fanns det för kvinnor respektive män?
2. Forskningsläge
För att förstå hur försörjningen såg ut under denna tid behöver vi ha en insyn hur arbetsfördelningen och samhället var under 1890- till 1910-talet. Nedan presenteras forskning som främst berör den tidigmoderna perioden och den moderna fram till 1850. Detta beror till viss del på att forskning om försörjning kring sekelskiftet 1900 tenderar leda in på industrialiseringen och urbaniseringen mer än landsbygden. Vi vet därför mindre om hur kvinnor och män försörjde sig på landsbygden. Det man kan fråga sig är däremot hur förändringen såg ut under början av 1900-talets landsbygd och hur mycket den skiljer sig från tidigare samhällsmönster? Den modernisering som skedde i städerna under sekelskiftet 1900 spreds säkert till viss del ut på landsbygden men det förändrade nog inte samhället. De äldre traditionerna och levnadssätten var starkt rotade i den svenska
landsbygden. Många av de som verkade och traditionerna som fanns under den tidigmoderna tiden levde fortfarande kvar i byarna på 1900-talet.
2.1 Försörjning på landsbygden
En av de ledande inom historieforskning kring genus och arbete är Maria Ågren. Hon skriver i antologin Levebröd - vad vet vi om tidigmodern könsarbetsindelning? om hur arbetssituationen såg ut för kvinnor och män mellan 1500- och 1800-talet. Ågren
problematiserar det empiriska insamlandet av material kring könsarbetsindelning eftersom det, speciellt på landsbygden, inte dokumenterats utan mer bestått av beslut inom
familjen.1 Forskningen visar att arbetsfördelningen mellan män och kvinnor generellt har varit beständig och historiskt haft små förändringar när det kommer till vad en kvinna eller man gör i hushållet. Kvinnor har främst sysslat med ”under-betalt lågstatus arbete”2 i typiskt kvinnodominerande områden utöver det arbete som gjorts inom hemmets ramar. Ågren påpekar dock att det inte går att generalisera kvinnligt arbete som något som endast skedde inom hemmet men att sådana analyser är enkla att göra på grund av bristande material kring kvinnors situation.3 Hon belyser att man i forskning kring arbete och då speciellt kvinnligt bör använda sig av en mikrohistorisk ingång för att se förändringarna och skiftningarna i tiden.4
Inger Jonsson skriver i sin doktorsavhandling att arbetsfördelningen på landsbygden inte nödvändigtvis var uppdelad mellan människors genustillhörigheter för att spegla mer eller mindre betydelsefullt arbete. Tvärtom fanns det ”en medvetenhet om att kvinnors och mäns arbetsinsatser var lika nödvändiga”5. Även Ågren poängterar att arbetsfördelningen i bondesamhället och då speciellt i mindre hushåll var mer flexibel än vad man kan ha trott. Ågren beskriver att deras resultat kring forskningsprojektet Gender and Work6 visar att kön inte begränsade en till vissa arbetsuppgifter.7 Kvinnor som män var alla en tillgång bland landsbygdens tidigmoderna jordbruk eftersom människor oftast var mångsysslare.8
1 Maria Ågren (2011), ” Genus och arbete under tidigmodern tid”, I: B. Jacobsson & M. Ågren (red.), Levebröd - vad vet vi egentligen om tidigmodern könsarbetsdelning?, s. 5f.
2 Ibid., s. 7. 3 Ibid., s. 6ff. 4 Ibid., s. 11.
5 Inger Jonsson (1994), Linodlare, väverskor och köpmän - linne som handelsvara i det tidiga 1800-talets Hälsingland, s.
52.
6 Ett forsknings- och digitaliseringsprojekt vid Historiska institutionen, Uppsala universitet. Kommer senare att förkortas
”GaW” i texten.
7 Förutom militärtjänst som endast utfördes av män.
8 Maria Ågren (2016), ”Hur försörjde sig kvinnor och män? - Projekt Genus och arbete och databasen GaW”, Släktforskarnas årsbok, s. 187.
Ågren menar att det som främst påverkade arbetsfördelning och försörjningsmöjligheterna var ens civilstånd. Hennes resultat visar på att ogifta hade liknande arbetsuppgifter, oavsett om de var man eller kvinna. Ågren förklarar att detta dels berodde på att ogifta ofta var yngre och därför hade en mer underordnad ställning i hushållet. Att gifta sig innebar, oavsett tillgångar, att man blev man eller hustru över ett hushåll och med det fick en annan maktposition.9 Äktenskapet var i mångt och mycket ett ekonomiskt förbund där båda parterna tillsammans försörjde hushållet. Även om mannen oftare hade en yrkestitel än kvinnan så betydde det inte att kvinnan inte arbetade. 10 En handlares hustru var
förmodligen minst lika aktiv i företaget som sin man. Detta indikerar dock inte att kvinnor och män hade samma plats i samhället.11 Jonsson och Ågren förtydligar att kvinnor genom sina arbeten generellt har haft sämre tillgång till makt, status och pengar. Trots att
kvinnornas del i jordbruket var av stor vikt så var de ändå fast i en hierarki under mannen eller husbonden.12
Jordbrukets och markens betydelse för samhället gav makt åt ägaren. Maria Sjöberg har tillsammans med Ågren belyst detta och problematiserat det utifrån hur kvinnors ägande sett ut. De trycker på att jordegendomar historiskt varit av stor betydelse eftersom stor del av samhällets försörjningar och resurser varit beroende av jordbrukens tillgångar. Ågren och Sjöberg skriver att äganderätt gav individen en maktposition i samhället och bidrog till ekonomiska möjligheter. De påpekar dock att majoriteten av de jordägande i samhället under tidigmodern tid var män. Detta förklaras genom att arvsrätten var mer fördelaktig för män än kvinnor fram till 1845. De enda kvinnor som hade tillgång till fullt jordägande innan 1845 var änkor eller ensamma döttrar.13
2.2 Linproduktionens betydelse
När det kommer till linets betydelse för landsbygden och då speciellt de hälsingländska socknarna finns det två doktorsavhandlingar som grundläggande att nämna. Dels Inger Jonssons Linodlare, väverskor och köpmän - Linne som handelsvara och
9 Ågren (2016), s. 189.
10 Sofia Ling, Karin Hassan Jansson, Marie Lennersand, Christoher Pihl,
och Maria Ågren (2017), “Marriage and Work”, Making a Living, Making a Difference: Gender and work in early
modern European society, s. 81ff. 11 Ågren (2016), s. 187.
12 Ågren (2016), s. 187. Jonsson (1994), s. 53.
13Maria Sjöberg & Maria Ågren, ”Egendom, kön och förändring, i Maria Ågren (red.) Hans och Hennes – Genus och egendom i Sverige från vikingatid till nutid, s. 6ff.
försörjningsmöjlighet i det tidiga 1800-talets Hälsingland men även Rosemarie Fiebranz Jord linne eller träkol? Genusordning och hushållsstrategier, Bjuråker 1750-1850. Fiebranz avhandling skulle man kunna säga är en fördjupning av Jonssons då hon till viss del utgår från Jonssons resultat. Båda dessa historiker avhandlar den förindustriella tidigmoderna perioden av landsbygden kring 1700- och 1800-talet och ger en tydlig historisk bakgrund och förförståelse för denna studie som tar vid i slutet av 1800-talet. Avhandlingarna är även intressanta eftersom de precis som denna studie berör den hälsingländska landsbygden om än kring ett större geografiskt område än Vattlång.
Rosemarie Fiebranz skriver om hur livet på landsbygden såg ut och hur man försörjde sig under tidigmodern tid. Hon undersöker hur försörjning och arbetsfördelning såg ut inom hushållet och vilka faktorer som låg till grund för detta. Avhandlingen belyser även hur detta påverkades av de industriella förändringar som skedde i samhället under denna tid och att det i sin tur påverkade relationerna inom hushållet.14 Fiebranz hänvisar även till Janken Myrdals tankar kring att arbetsfördelningen mellan kvinnor och män har påverkats av faktorer som exempelvis krig. Såväl bondhustrur som soldathustrur fick under krigstider ta ett större ansvar för jordbrukets uppgifter och axlade då mer manliga hushållssysslor. Fiebranz säger att detta kan ha bidragit till att kvinnor fick mer makt i hemmet men påpekar att ”större arbetsbörda är inte liktydigt med större inflytande [sic].”15
Jonsson förtydligar även att det historiskt varit en skillnad mellan manligt och kvinnligt kodat arbete. Dessa arbetsuppgifter har skiftat under åren och Jonsson menar att
exempelvis linnenäringen var en bidragande effekt till att vissa avgränsningar försvann.16 I linnetillverkningsprocessen ansågs vissa arbetsuppgifter mer lämpade för män och andra för kvinnor enligt Jonsson. Hälsinglands svaljord underlättade odlingen av linet som främst sköttes av männen. Förarbetet med linsådden behövde däremot en ”van såningsman”17 som i vissa fall även innebar en äldre erfaren kvinna. Skörden av linet sysselsatte ofta hela hushållet eftersom arbetet var krävande, såväl kvinnor, barn och män samarbetade.18
14 Rosemarie Fiebranz (2002), Jord, linne eller träkol? - Genusordning och hushållsstrategier, Bjuråker 1750-1850, s.
352f.
15 Ibid., s. 119.
16 Jonsson (1994), s. 12. 17 Ibid., s. 31.
Fiebranz poängterar även att jordbruket och dess möjligheter även var betydelsefull för det jordfattiga hushållen eftersom det skapade arbetsmöjligheter.19
Däremot utfördes textilhantering främst av kvinnor. Fiebranz nämner bland annat att kvinnorna även samlades för att spinna och samtala tillsammans, så kallad ”gå i spånstuga eller rockstuga.”20 Såväl matmödrar som pigor samlades och blandade nytta med nöje även om de inte alltid beblandade sig med varandra. Detta förbjöds dock 1775 då man ansåg att spånstugorna försämrade arbetet och blev en plats för skvaller och avsaknad av manlig dominans. Linnenäringen blev under denna tid en viktig inkomst och ansågs därför behöva ske under ordnade former, helst under husbondens kontroll.21
Linnetillverkning blev även en möjlighet till försörjning oavsett om man hade
jordtillgångar eller inte eftersom man lejde in människor vid behov. Den ökade efterfrågan av linneprodukter skapade en protoindustriell försäljningsmöjlighet för människorna på landsbygden. Jonsson menar även att linneförsäljningen blev en uppstart för
moderniseringen och försäljningsmöjligheterna på landsbygden.22 Något som även underlättades av att linproducenterna kunde agera självständigt. Jonsson jämför den norrländska produktionen med internationella exempel och konstaterar att andra länder i högre grad hade en mer statskontrollerad linnemarknad.23
2.3 Internationellt perspektiv - försörjning på landsbygden
Precis som i Sverige finns det flertalet forskare internationellt som har analyserat hur kvinnor respektive män försörjde sig under industrialiseringen och studiens berörda tidsperiod. Jane Humphries och Benjamin Schneider skriver bland annat om hur spinning ladies situation såg ut under 1700- och 1800-talet i Storbritannien. De har undersökt hur kvinnornas löner påverkades av den ökade produktionen och efterfrågan av textilier. Humphries och Schneider förklarar att produktionen ibland flyttades till landsbygden för att lönerna skulle hållas nere. Industrierna expanderade även textilproduktionen på
landsbygden på grund av den arbetskraft som fanns där. Främst så anställdes kvinnor då de
19Fiebranz (2002), s. 352f. 20 Fiebranz (2002), s. 156. 21 Ibid., s. 156f.
22 Jonsson (1994), s. 38. 23 Ibid., s. 47.
ansågs passande för yrket.24 Deras forskning tar sitt avstamp i hur de arbetande kvinnornas situation såg ut innan och efter industrialiseringen. Humphries och Schneiders resultat visar även att i takt med att industrierna expanderade så blev landsbygdens och
jordbrukens linneproduktion mindre lönsam.25
Kirsti Niskanen har undersökt hur arbetsfördelning såg ut på den finska landsbygden under 1920- till 1950-talet. Niskanen nämner att såväl kvinnor som män har haft ett delat ansvar i jordbrukshushållet men att mannens arbete eller status värderats högre. Precis som den svenska forskningen visat så hade den finska kvinnan makt i hushållet men den var underordnad eller förankrad i mannens.26 Niskanen utgår från begreppet economic citizenship27 som innebär att man undersöker ”women’s economic independence or
economic equality with men”28. Niskanen problematiserar behandlingen av kvinnorna som befunnits sig inom jordbruket och arbetat men sällan fått någon titel eller bekräftelse som männen fått. Hennes resultat visar att de finska kvinnorna överlag arbetade mer än männen trots bilden av att mannen var the bread keeper. Gårdar och ägor har historiskt stått i mannens ägo trots att hela familjen bidragit till hushållets överlevnad.29 Detta är även något som Katie Barclay skriver om i tidskriften Rural History där hon undersöker vilken ekonomisk roll irländska kvinnor hade i jordbrukshushållet under sent 1800-tal.30 Barclays forskning visar, precis som Niskanen och tidigare forskning, att kvinnors arbete med jordbruket och hushållet osynliggjordes eftersom männen ofta fick arbetstitlarna och kvinnorna sågs som arbetslösa.31
Att sälja varor på marknader har under en lång tid varit ett sätt att försörja sig på. I Wouter Ronsijn forskning skriver han om den flamländska landsbygdens marknader under
tidsperioden 1780-1850. Han hänvisar till att tidigare forskning påpekat att marknaderna var ett resultat av böndernas överflöd av råvaror och produkter. Böndernas självständiga engagemang i marknaden förhindrade mellanhänder och handelsmän att profitera på
24 Jane Humphries & Benjamin Schneider (2019), ”Spinning the industrial revolution”, The Economic History Review,
vol. 72, nr. 1, s. 150f.
25 Ibid., s. 126.
26 Kirsti Niskanen (2001), “Theoretical Issues: Gender Economics in Action: Rural Women's Economic Citizenship in
Finland during the Twentieth Century”, Journal of Women’s History, vol. 13, nr. 2, s. 132.
27 Etablerat av historikern Alice Kessler-Harris. 28 Niskanen (2001), s. 133.
29 Ibid., s. 132ff.
30 Katie Barclay (2013), “Farmwives, Domesticity and Work in Late Nineteenth-Century Ireland”, Rural History, vol. 24,
nr. 2, s. 143.
jordbrukarnas arbete vilket gynnade lönsamheten. Ronsijn påpekar att marknaderna hade i syfte att fungera som en extra inkomstkälla men att de först och främst riktade sig mot andra människor på landsbygden.32 Däremot så blev marknaderna en mellanhand där handelsmän ifrån närliggande städer kunde köpa upp de varor som var eftertraktade vilket bidrog till att marknaderna fick ett större upptagningsområde. Ronsijn skriver att
marknaderna var och blev ett redskap för jordbrukshushållen att klara sig ekonomiskt under denna period. Som många andra länder så var situation för jordbrukare periodvis svår och ekonomin krävde att jordbrukarna breddade sina inkomstkällor. Ronsijn skriver att jordbruken även fick mindre marktillgångar vilket ändrade hushållens arbetsuppgifter. Små hushåll började tjänstgöra hos större jordbruk för att försörja sig men flertalet började även att spinna eller väva. Tillverkning och tillhandahållning av mejerirelaterade produkter blev även viktiga som inkomstkälla. Textilierna och produkterna som tillverkades kunde därefter säljas vidare på marknader. Ronsijn påpekar dock precis som Humphries och Schneider att textilhantering som inkomstkälla försvårades när industrialiseringens teknik övertog och pressade ner priserna på textilierna.33
3. Metod & teori
De metoder som kommer användas i denna studie är svåra att distinkt urskilja från teorin. De teoretiska aspekterna i studien kommer belysas ur ett mikrohistoriskt perspektiv vilket öppnar upp för tolkning och nyansering av flertalet olika källmaterial för att tillsammans bidra till en helhet.
3.1 Källpluralism
I denna studie besvaras frågeställningarna med hjälp av primärkällorna gårdsarkiv,
bouppteckningar, husförhörslängder samt boken Vattlång i dåtid och nutid som innehåller relevanta primärkällor som protokoll, bilder och dokument. Studien baseras på ett
heterogent material som tillsammans ger en omfattande och tydlig bild av hur
försörjningen såg ut i Vattlång. Att studera materialet individuellt hade inte gett möjlighet att belysa försörjningen på ett tillfredsställande sätt. Metoden som används bygger därför
32 Wouter Ronsijn (2014) “Smallholders, Spinners, Weavers and the ‘Scarcity of Markets’ in the Flemish Countryside, c.
1780–1850: Motivations behind the Multiplication of Periodic Markets”, Rural History, vol. 25, nr. 1, s. 39.
på vad Janken Myrdal presenterar som källpluralism.34 Tillvägagångssättet bidrar till att analysera ”det svårutforskade, som tvingar forskaren till källpluralism eftersom tillräcklig information inte ges av ett enda material.”35
I studien kommer de olika källorna användas och tolkas på olika sätt. Vissa källor ger kontextualiserande information medan andra används för att analysera dåtidens skeenden. Källornas värde i studien skiljer sig därför till viss del åt men skapar tillsammans en överblick kring hur försörjningsmöjligheterna såg ut. Vid användning av källpluralism så kan källorna styrka varandra och ge en mer övergripande bild av det man undersöker men det gör det självklart ännu viktigare att alla källor behandlas källkritiskt. För att knyta ihop källorna krävs ett noggrant urval kring vilka källor som används samt att dessa prövas källkritiskt. Varje källa ska individuellt prövas av de källkritiska principerna: äkthet, beroende, samtid och tendens. En personlig återberättelse har förmodligen större brister källkritiskt kring tendens eller tid än vad ett husförhör eller bouppteckning har. Men dessa källor berättar också olika, och ibland kompletterande, berättelser. Bouppteckningen kan visa vilka redskap och tillgångar hushållet hade och utifrån det kan man göra olika antaganden. Om man sedan lägger till en nedtecknad återberättelse av en individ från det berörda hushållet kan bilden av hur dessa redskap och tillgångar brukades förstärkas. Myrdal kallar detta för indiciemetoden och är passande i denna studie eftersom vi har ett källpluralistiskt utgångsläge. Det enskilda källmaterialet som exempelvis
husförhörslängderna begränsar förståelsen av försörjningsmöjligheterna i Vattlång. Men med hjälp av flera indirekta källor som berör punkter där försörjning behandlas kan de tillsammans bidra med en helhetsbild.36 Myrdal hänvisar även till Carlo Ginzburgs ledtrådsparadigm som blir ett steg längre in i sökandet efter källor som kan besvara frågeställningen. Ledtrådarna från de separata källorna bidrar tillsammans till ett tydligt resultat.37
34 Janken Myrdal (2007), ”Källpluralism och dess inkluderande metodpaket”, Historisk tidskrift, 127:3, s. 405.
Myrdal krediterar begreppet till Rolf Torstendahl (1964).
35 Ibid., s. 495.
36 Myrdal (2007), s. 497. 37 Ibid., s. 498.
3.2 Mikrohistoria
Den teori som kommer användas i denna studie grundar sig i mikrohistoriska
utgångspunkter. En viktig del i en mikrohistorisk studie är sökandet och insamlandet efter relevant källmaterial. Den mikrohistoriska processen blir relevant för läsaren eftersom den bidrar till förståelsen av vad materialet säger.38 På ett vis blir processen ett slags
detektivarbete där källpluralismens verktyg används och indiciemetoden praktiseras. Det mikrohistoriska perspektivet blir relevant då studien är begränsad till ett litet geografiskt område med begränsat material.
Mikrohistoria har beskrivits och förklarats av många historiker men har sin grund i de tankar som Carlo Ginzburg och Emmanuel Le Roy Ladurie introducerade i början av 1970-talet. En av de mest framträdande svenska historikerna inom området är Anna Götlind som beskriver mikrohistorias syfte såhär:
Poängen är att krångla till ’den stora historien’ och visa på nyanser, motsägelser och avvikelser. Mikrohistoria behandlar ofta den ’vanliga’, obemärkta människans vardagsliv i ett rumsligt avgränsat sammanhang, men med ambitionen att ge nyanserade svar på större historiska frågor.39
Mikrohistoria bidrar enligt henne till en komplicering av den stora och mer generella historieforskningen. Studier av enskilda människors liv kan bidra till en skildring av historien som annars missas. Filosofie doktor Jonas Lindström som är engagerad i GaW säger bland annat att han hellre utgår från ett mikrohistoriskt perspektiv än ett ideologiskt när han studerar material som dagböcker eller brev.40 Mikrohistoria begränsar inte
skribenten till att se materialet från ett marxistiskt perspektiv eller genusperspektiv utan låter materialet visa vägen vilket gör det lämpligt för denna studie.
I boken What is microhistory? - Theory and practice skriver de båda historikerna Sigurdur Gylfi Magnússon och István M. Szijártó om processen kring mikrohistoriska studier. Magnússon belyser de olika fallgroparna som han själv hamnat i sina mikrohistoriska studier varav en av dessa är historikerns längtan av att berätta hela historien. Även om man vid en mikrohistorisk studie ges möjlighet att fördjupa sig och analysera olika källor så är
38 Sigurdur Gylfi Magnússon & István M. Szijártó (2013) What is microhistory?: Theory and practice, s. 150. 39 Inna Sevelius, “Mikrohistoria nyanserar bilden av det förflutna”, Tidningen Curie, 2018 26/4.
det omöjligt att inkludera sådant som inte finns bevarat.41 Enligt Magnússon och Szijártó bör en gemensam nämnare i alla mikrohistoriska studier vara att de ska kontextualiseras och förhålla sig till det stora sammanhanget. Om de inte gör det så tappar studien sitt syfte och relevans i historieforskningen.42 De skriver att ”[m]icrohistory is grounded, essentially, in the same principles as the qualitative approach. It pursues the idea that a small unit (an individual, event or small community) can reflect a larger whole…”43.
Jonas Lindström & Karin Hassan Jansson skriver även att resultatet av en mikrohistorisk studie varken behöver stämplas som generella eller unika eftersom sådana antaganden behöver en god empirisk grund.44 Den mikrohistoriska studien blir istället ett komplement och komplicering av makrohistorien. Magnússon och Szijártó nämner aspekten ”the concept of normal exceptions”45 som en viktig del i den mikrohistoriska processen. Begreppet syftar till det studerade materialets sammanhang och hur olika aktörer i
materialet behöver förstås utifrån den kontext som de handlade i. Magnússon och Szijártó nämner till exempel att en mans agerande och konsekvens av det kan skilja sig beroende på hans sociala status och sammanhang.46
Szijártó skriver även i en artikel om hur användningen av mikrohistoria som perspektiv bidrar till att fånga en individs eller samhälles helhet eftersom den ger möjlighet att undersöka flera dimensioner.47 Mikrohistoria har sin grund i den mer traditionella socialhistorien men skillnaden är sättet man bemöter och samlar in material på. Mikrohistorikern söker främst efter kvalitativa data till sin undersökning eftersom den intresserar sig mer av hur en individs liv eller ett begränsat områdesliv såg ut under en period.48 Mikrohistoria blir därför relevant att använda tillsammans med källpluralism eftersom båda är beroende av flera olika källmaterial för att få en helhetsbild.
Docent Jeremy Burchardt skriver om hur historieskrivning kring agrarkultur och landsbygd har utvecklats från 1800-talet och framåt. De metoder och källor man använder sig av har
41 Magnússon & Szijártó (2013), s. 121ff. 42 Ibid., s. 147ff.
43 Ibid., s. 149.
44 Jonas Lindström & Karin Hassan Jansson (2017), ”Pigan i fadersväldet - Regler, undantag och mikrohistoriska
möjligheter”, Historisk tidskrift, vol. 137, nr. 3, s. 359-374.
45 Magnússon & Szijártó (2013), s. 149. 46 Ibid., s. 149.
47 István Szijárto (2002), “Four Arguments for Microhistory”, Rethinking History, vol. 6, nr. 2, s. 210f. 48 Magnússon & Szijártó (2013), s. 150.
blivit bättre för att kunna förstå landsbygdens utveckling och leverne. Historieskrivning har utvecklats från att inte enbart handla om teknikens eller ekonomins framsteg utan även den sociala delen av landsbygdslivet.49 Burchardt tankar kring historieskrivning om landsbygden grundar sig i såväl den källpluralistiska metoden som det mikrohistoriska perspektivet för att kunna ge en tillförlitlig analys. Genom att belysa materialet från ett mikrohistoriskt perspektiv kan vi på ett djupare plan se de människor som levde och försörjde sig i Vattlång. Ågren menar att man behöver använda sig av en mikrohistorisk ingång för att se förändringarna och skiftningarna i tiden.50
3.3 Arbete och försörjning
En definitionsnyans som behöver redogöras är skillnaden mellan försörjning och arbete. Som tidigare forskning har nämnt så arbetade både män och kvinnor för att försörja hushållet. I denna studie kommer begreppen arbete och försörjning användas på lika villkor. En kvinna som mjölkade och tog hand om det egna jordbruket arbetade men blev förmodligen inte avlönad. Däremot kan hennes man som arbetade på sågverket blivit avlönad. Har inte båda försörjt hushållet då? Trots kvinnans avsaknad av lön så har hon genom sitt arbetes slit bidragit till hushållets överlevnad. Om försörjning endast är avlönat arbete kommer många individer och främst kvinnor osynliggöras. Maria Ågren skriver att de tidigmoderna hushållen utgick från en tvåförsörjarmodell vilket innebär att ”both spouses contributed in various ways, though not necessarily financially, to the household economy.”51 Studien kommer därför väga avlönat som ej avlönat arbete som lika goda försörjningsmöjligheter eftersom det går att anta att de tidigmoderna försörjningsnormerna levde kvar.
I analysen behandlas material där yrkestitlar och titlar förekommer. En problematik när det kommer till titulering är dock att den begränsar och exkluderar vissa grupper i samhället. Under den tidigmoderna tiden saknade majoriteten av befolkningen yrkestitlar och då speciellt de som levde på landsbygden eller var kvinnor.52 Vid Uppsala universitet har forskningsprojektet GaW utvecklat vad de kallar verb-inriktade metoden. Den bygger på att man istället för att undersöka exempelvis titlar för att identifiera försörjning så utgår
49 Burchardt (2007), s. 471. 50 Ågren (2011), s. 11.
51 Maria Ågren (2017), Making a living, making a difference: gender and work in early modern European society, s. 3. 52 GaW (2013), ”Praktiker som gör skillnad - Om den verb-inriktade metoden”, Historisk tidskrift, 133:3, s. 336.
man från verb, alltså vad de benämns göra. De menar att denna metod är tydligare när det kommer till att fastställa hur arbetssituationer såg ut eftersom den har en mer inkluderande infallsvinkel. Till exempel så medför den här metoden möjlighet att se hur
arbetssituationen såg ut för en individ. En person med titeln dräng kanske även arbetade i smedjan eller slakteriet vilket hade missats om man bara utgått från hans titel. Däremot kan även titlar hjälpa oss att förstå vilka förutsättningar personer hade. Exempelvis kan titeln hemmansägare indikera att personen hade marktillgångar.
Metoden är även användbar för att belysa vilka försörjningsmöjligheter kvinnor hade eftersom de ofta på landsbygden benämns utifrån sin relation till en man eller som piga.53 I denna studie kommer de grundläggande tankarna och idéerna från metoden att behandlas däremot inte på ett helt renodlat sätt. Studien tar delvis sitt avstamp i de titlar som
användes men kompletteras med material där handlingar och tillgångar analyseras. Detta i sin tur utifrån ett mikrohistoriskt perspektiv som möjliggör att se ”det intressanta i det mikrohistoriska perspektivet inte främst i valet att studera en viss nivå (en individ, en by etc.), utan snarare i valet att ta fasta på vad det unika fallet berättar om samhället i stort”.54 Det samlade materialet kommer sedan belysa helheten kring försörjningsmöjligheterna i Vattlång.
Sammanfattningsvis kan man fastställa att de metodiska och teoretiska utgångspunkterna i studien kommer bidra till en nyanserad och utvecklad tolkning av källmaterialet. Louise Berglund skriver att både metoden och teorin blir ett redskap i tolkningen av materialet. Dessa bör därför väljas med omsorg och förståelse för hur materialet är anpassat.55 Vid tolkning och analys kommer tidigare forskning att användas för att ge en kontext till studiens egna antaganden och slutsatser. Berglund skriver om hur man bör tolka historiskt källmaterial och menar att historikern behöver utgå från en förståelse och kunskap om det analyserade materialets kontext.56
53 GaW (2013), s. 338. 54 GaW (2013), s. 350.
55 Louise Berglund (2015), ”Teori och att formulera en fråga”, i Louise Berglund & Agneta Ney (red.), Historikerns hantverk – Om historieskrivning, teori och metod, s. 125f.
4. Material
Nedan kommer det källmaterial som ligger till grund för studien presenteras tematiskt. Motiveringar kring urval kommer delas samt de begränsningar som förekommit vid insamlandet av materialet. En källkritisk analys av materialet kommer även redovisas och materialets trovärdighet prövas.
Det material som ligger till grund för uppsatsen är ett gårdsarkiv från Vattlång samt bouppteckningar, husförhör och nedteckningar av berättelser från personer som levde i Vattlång under slutet av 1800- till början av 1900-talet. Begränsningar i
materialinsamlandet består främst av bristen på dokumentation eller bevarandet av material från bygden. På grund av detta kommer flera källor användas för att besvara
frågeställningen. Vid början av forskningen kartlagdes potentiella källor för
undersökningen och en pålysning till Vattlångsbor gjordes för att eventuellt identifiera privata arkiv bestående av bilder, brev eller liknande. Frukten av denna förfrågan landade i boken Vattlång i dåtid och nutid som författades 1985 av några individer i byn. Vissa av dessa personer förekommer även i andra relevanta källor för studien, exempelvis
husförhörslängderna. Precis som med alla metoder finns det risker som bör beaktas. Vid användning av källpluralistisk metod är fallenheten att övertolka och indicera värderingar eller antaganden i källmaterialet enkelt. Därför är källkritiken, urvalet och tolkningen viktiga redskap i detta tillvägagångssätt.
Tidigare forskning kring den hälsingländska landsbygdsproduktionen har använt sig av Högberg/Dahlboms handelsarkiv för att klargöra byarnas produktion av exempelvis linneprodukter.57 Fiebranz och Jonsson nämner till och med att det fanns en produktion i Harmångers socken mellan 1750-1850. Dessvärre så gav handelsarkivet ingen information om Vattlång under perioden 1837-1885.58 En djupare neddykning i handelsarkivet blev då irrelevant för denna studie då det inte förekom några leverantörer från Vattlång eller Harmångers socken under denna tid.59
57 Högberg/Dahlbom handelsarkiv, ”Avräkningsböcker” (1837-1885), A3:33, (HMA).
58 Avräkningsböckerna med kunder och leverantörer finns bevarade till 1885, därav den tidsbegränsningen. 59 Högberg/Dahlbom handelsarkiv, ”Avräkningsböcker” (1837-1885), , A3:33, (HMA).
4.1 Husförhörslängder
Bland husförhörslängderna har ett urval gjorts av de två perioderna 1894-1899 och 1900-1909. Tidsindelningarna är de som förekommer i arkivets förteckning men viss
information sträcker sig ändå några år under eller över tidsperioderna. I husförhören förekommer information som titel, namn, diverse upplysningar, in- och utflyttningsdatum och religiös tillhörighet.60 Materialet används främst i studien för att ge en överblick kring vilka det var som levde och verkade i Vattlång. Husförhöret ger möjlighet att undersöka hur stora hushållen var samt vilka yrken eller titlar som fanns. Titlarnas utveckling under tidsperioderna bidrar även att identifiera professionaliseringen kring yrken på landsbygden. Synliggöra människor. Titlar med professionalisering tillkommer bitvis. En problematik kring titlar är dock att gifta kvinnor benämns som hustru medan gifta män ofta benämns med yrkestitel som bonde eller torpare. För att komplettera detta kommer därför ytterligare källor användas. Titlarna både synliggör och osynliggör individernas
försörjningsmöjligheter. En person som är hemmansägare ger oss information om att personen hade marktillgångar men det kan också låsa oss vid en typ av arbete. Som tidigare forskning nämner så var de flesta på landsbygden mångsysslare vilket kan missas om man bara utgår från titel.
John Tosh poängterar även att när det kommer till arkivmaterial, och då speciellt sådant som dokumenterats av kyrkan eller staten så har ett urval redan gjorts. Tosh skriver ”[d]e innehåller bara vad som ansetts lämpligt för offentlig konsumtion [...] I alla fallen finns det ett kontrollerande syfte som kan begränsa, förvrida och falsifiera det som sägs.”61
4.2 Bouppteckningar
Bouppteckningarna som kommer behandlas består till viss del av 14 från 1860-talet samt ett par från 1900-talets början. Antalet bouppteckningar som använts är begränsade på grund av att de funnits svårigheter att få tillgång till dessa. För att söka och beställa
bouppteckningar behövs namn, födelse- och dödsdatum vilket inte alltid varit tillgängligt i husförhören. På grund av rådande omständigheter har det inte heller funnits möjlighet att besöka riksarkivet i Härnösand men en beställning av två specifika bouppteckningar från 1900-talet har gjorts. Resterande bouppteckningar är de som finns tillgängliga och
60 Exempelvis antecknas dop och konfirmation eller om de brutit med statskyrkan och blivit baptist. 61 John Tosh (2011), Historisk teori och metod, s. 111.
digitaliserade på SVAR. Generellt så verkar det som man digitaliserat bouppteckningar från Harmångers kyrkoarkiv fram till år 1865. Syftet med att använda bouppteckningar är att synliggöra vilka redskap och tillgångar som fanns i byn. Även om äldre
bouppteckningar från 1865 eller tidigare hamnar utanför studiens tidsperiod så kan de ändå vara relevanta. Vid en bouppteckning kan man anta att vissa tillgångar fördes vidare till nya generationer och då möjligtvis till hushåll och människor som verkade i Vattlång. Bouppteckningarna blir därför ett verktyg för att förstå vilka tillgångar och redskap det skulle kunna finnas i byn under en senare period. Självklart kan exempelvis verktyg som spinnrockar, vävstolar eller plogar gå sönder vilket inte garanterar att dessa finns kvar under 1890-talet. Men de kan kanske berätta om vilka behov som fanns i byn och hur de förvaltades. Sammanlagt så har 14 bouppteckningar lästs mellan åren 1860-1865 och 2 bouppteckningar från början av 1900-talet.62 Bouppteckningarna gjordes vid dödsfall på såväl män som kvinnor. Det har dock i min arbetsprocess kring detta område varit svårare att hitta bouppteckningar av kvinnor än män under studiens tidsperiod.63
4.3 Gårdsarkiv - ”Pôsgårn”
Urvalet kring vilka källor som använts har dels skett genom vilka källor som funnits
tillgängliga. På Hälsinglands museum finns det två gårdsarkiv bevarade från Vattlång, gård nr. 764 och gård nr. 4 ”Possegården”. Gård nr. 7 var dock irrelevant för denna studie. Detta på grund av att arkivet till skillnad från Possegårdens arkiv är mindre omfattande och berör främst början av 1800-talet.65 Possegårdens gårdsarkiv däremot sträcker sig från 1700-talet till 1900-talet och består av dokument som räkningar, kvitton, inteckningsprotokoll och brev. I urvalet av material har dels efterforskning gjorts kring dokument som går att koppla till försörjning av olika slag. Trots att efterforskningar gjorts av både 1800- och 1900-talets dokument är material under perioden 1890 till en bit upp på 1910-talet det som studien främst baseras på. Materialet från gården utgår främst från hemmansägaren Brita Greta Söderbergs handlingar och beslut. 66
62 De som finns att läsa på riksarkivet. Förmodligen kan det finnas fler bouppteckningar men urvalet påverkades av
tillgängligheten. Varav 3 av dessa var svårtydda.
63 Det har ju även som tidigare nämnt varit svårt att få tag i bouppteckningar överhuvudtaget mellan år 1890-1910 i
Vattlång. Kanske kan avsaknaden av bouppteckningar efter kvinnor bero på en dåtida administrativ begränsning eller att ägor generellt ägdes av männen.
64 Gården har inget ”gårdsnamn” och därför används fastighetsbeteckningen. 65 Gårdshandlingar Vattlång nr 7 (1810-1848), B77:1, (HMA).
4.4 Vattlång i dåtid och nutid
Vattlång i dåtid och nutid är en sammanställning av olika återberättelser från byn som också i innehåller bilagor med tryckta primärkällor som protokoll och bilder. Dessa bilagor är användbara i studien då materialtillgångar som rör Vattlång är svåråtkomliga. Boken Vattlång i dåtid och nutid67 är resultatet av vad man skulle kunna kalla hembygdsforskning eller lokalhistoria och blir en alternativ källa som används för att förstärka övrigt material. Tosh skriver att lokalhistoria generellt har varit ointressant i den akademiska världen men poängterar att den kan vara av relevans i undersökningar som denna. De vittnesskildringar som finns nedskrivna i boken kan till viss del vara tendensiösa men de framkommer inte som vare sig upplyftande eller nedtryckande. Däremot är tid och beroende något som behöver beaktas. Exempelvis så berättas det om linhanteringen i byn och ”Pôs-Anna” delar sina erfarenheter av att arbeta vid linskäktet i Vattlång.68 Det framkommer dock inte om hon berättade detta när texten skrevs eller om det var känt sen innan och skrevs ner 1985. Man kan dock anta att vissa saker var allmänt kända i byn och att informationen som delas kan vara parafraseringar av ”Pôs-Anna” och andra människor. Denna sekundärkälla bör därför bemötas med försiktighet då den som självständig källa har vissa källkritiska brister. Det man dock får ha i beaktning är att boken är en av de få nedtecknade berättelserna som finns att tillgå om Vattlång under denna period. Vattlång i dåtid och nutid kommer därför i denna studie användas som ett komplement till primärkällorna. Bokens relevans för
studiens resultat baseras främst på de tryckta protokollen och dokumenten som berör studiens syfte.
Utöver den information som nedtecknats förekommer även flera bilder och dokument från olika sammanhang i boken. Bilderna kommer främst användas som ett komplement för att undersöka vad människor gjorde. Exempelvis så finns det bilder från bygdens sågverk och bilagor med protokoll från Vattlångs byamän där exempelvis timmerflottning, sågverk och dylikt diskuteras. Personerna som nämns i protokollen och bilderna förekommer även i husförhörslängderna. Protokollen är infogade som primärkällor i boken och det finns ingen tendens eller anledning att tro att de inte är trovärdiga. Dessa primärkällor blir därför relevanta för studiens analys av försörjningen i Vattlång.
67 Boken har ingen tydlig redaktör utan är skriven i en studiegrupp. Det framkommer dock en person som verkar varit
gruppledare, Valfrid Bohjort. Författaren kommer därför vid hänvisningar benämnas som Valfrid Bohjort et al. för förenklingens skull.
4.5 Smyrnaförsamlingen Vattlångs arkiv
I studien används även källmaterial från den lokala församlingen. Under studiens tidsperiod grundas frikyrkan Baptistförsamlingen Vattlång. I församlingens arkiv finns medlemsregister, protokoll och brev från personer och om händelser som inträffat i Vattlång. Arkivmaterialets information om personer och händelser stämmer överens med vad såväl husförhörslängderna som protokoll från Vattlångs byamän säger. De källor som används är främst mötesprotokoll. De dokumenten har ofta en nämnd ordförarande, sekreterare och ibland justerare. Medlemsregistret eller rättare sagt matrikeln började att skrivas 1890 vilket även skulle kunna indikera när församlingen startades. Det material som analyseras i studien berör främst händelser och personer. Vid hantering av
dokumenten har det gjorts ett urval kring vilken information som använts. Fokus har varit att urskilja händelser och personer som antingen berört utveckling eller
försörjningsmöjligheter för byn.
5. Analys
Denna del av studien inleds med information om byn Vattlång i Harmånger socken. Därefter följer en analys av källmaterialet. Att strukturera analysen tematiskt utifrån de olika källorna är något som rekommenderas i en källpluralistisk studie eftersom det förenklar spårning av jämförelser och antaganden för läsaren.69 Materialet kommer dock presenteras tematiskt i förhållande till vilken typ av försörjningsmöjlighet som var tillgänglig i byn.70 Detta motiveras genom att det blir enklare att lokalisera vilka försörjningsmöjligheter som fanns. En svårighet kring det tematiska upplägget är att majoriteten av försörjningsmöjligheterna grundar sig i jordbruket. Ågren nämner att människor under den tidigmoderna tiden var mångsysslare vilket även stämmer in på människorna i Vattlång.71 I rubrikerna om exempelvis jordfattiga eller linnenäring kommer jordbrukets betydelse nämnas eftersom majoriteten av människorna i första hand levde av jordbruket eller dess tillgångar. Husförhörslängderna ger en övergripande uppfattning om vilka det var som bodde i Vattlång medan de senare källorna ger mer djupgående
69 Myrdal (2007), s. 500.
70 Ett undantag från detta görs dock när det kommer till kvinnornas situation. 71 Ågren (2016), s. 187.
information om vissa enskilda hushåll. I analysen kommer även tidigare forskning ställas i perspektiv mot det resultat som kommit fram i denna studie.
5.1 Bakgrund
Vattlång är en by belägen i de nordöstra delarna av Hälsingland. Byns storlek mäter cirka 202 hektar och tillhör Harmånger socken. Länsstyrelsen skriver i sin rapport72 från 1996 om hur odlingslandskapet i Vattlång gynnas av tillgången till såväl Vattlångssjön som ån som rinner genom byn. Vattendragen har möjliggjort olika arbetsmöjligheter som
exempelvis flottning, odling och linnetillverkningen. I rapporten framkommer det även att Vattlångs linberedningsverk73 är ”ett av kommunens bäst bevarade.”74 Linskäktet ägdes kollektivt av bönderna i nedre delen av byn vilket möjliggjorde försörjningsmöjligheter för flera hushåll.
Att ha ett linberedningsverk i anknytning till ett vattendrag effektiviserade arbetet oerhört eftersom vattenkraften hjälpte till att driva hjulet. Men linnetillverkningen krävde även tillgång till odlingsmark. Fiebranz skriver att ”tillgången till jord för linodling, samt
72 Länsstyrelsen Gävleborg (1996), ”Bevarandeprogram för odlingslandskapet - Program för bevarande av natur- och
kulturvärden i odlingslandskapet i Gävleborgs län, Norra Hälsingland”, Rapport 1996:9, s. 225.
73 Linberedningsverk eller Linskäkte: Plasten för linnetillverkning. Linberedningsverken byggdes under 1700-talet och
fick stor spridning i landskapet. Verken underlättade arbetsprocessen då ”klubba eller stamp samt skäktknivar drevs med vattenkraft.”, NE, ”Äldre linberedning”, http://www-ne-se.db.ub.oru.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/lin/äldre-linberedning (hämtad 28/4 2021).
74 Länsstyrelsen Gävleborg (1996), s. 225.
arbetskraft i hushållen för linets beredning och produktion av garn och väv, har förmodats vara några av de faktorer som påverkade hushållens engagemang i näringen.”75
Linberedning och linnetillverkning var en väletablerad syssla i Hälsingland redan i början på 1700-talet. Fiebranz berättar att flertalet sockenbeskrivningar och reseberättelser från landskapet talar om detta.76 En reseberättelse som beskriver linnenäringens karaktär är Jon Engströms från 1834. Han skriver följande under sin resa genom Hälsingland:
I hvarje bäck står en maschin för linbråkning och skäktning, och i hvarje stuga dåna spinnrock och väfstol. Både män och qvinnor sysselsätta sig här med linberedningen, som är Helsinglands främsta binäring.77
I Engströms skildring framkommer det att linet hade betydelse för både mäns och kvinnors försörjning på landsbygden. Jonsson skriver även om vattenkraftens betydelse och påpekar att de Hälsingländska linberedningsverken i större mån effektiviserades med hjälp av vattenkraft. Följden av den vattendrivna skäktningen är att linnet blir grövre och kallas buldan vilket passar som exempelvis tältduk eller foderväv.78 Jonsson påpekar även att i takt med att linneproduktionen blev större krävdes fler arbetare vilket bidrog till att män blev mer delaktiga i typiskt kvinnliga arbetssysslor i processen.79 Ju större produktion av linråvara desto mer arbetskraft behövdes. Linproduktionen började inte i skäkthuset utan var en del av jordbruket vilket bidrog till att fler människor och delar av hushållet
aktiverades i processen. Hon förklarar att olika moment i linnetillverkningen historiskt var mer manligt eller kvinnligt kodat men att det i och med ökad efterfrågan och möjlighet till försäljning öppnade upp för ett visst gränsöverskridande mellan momenten.80
Vattlångs främsta försörjningsmöjligheter var under denna tid kopplade till någon form av jordbruk. Om det så handlade om odling, boskap eller produkter av detta. En annan del som också hör till jordbruksarbetet är skog. Av de hektar som byn består av så är stor del, utöver åkermark, skogsområden. Flera fastigheter i Vattlång hade och har fortfarande stora skogsägor vilket skapade ytterligare arbetsmöjligheter. Vattlångsån som rinner genom byn
75 Fiebranz (2002), s. 233. 76 Fiebranz (2002), s. 155.
77 Jon Engström (1834), Resa genom Norrland och Lappland till Sulitema och Gellivare år 1834, s. 5f. 78 Jonsson (1994), s. 23.
79 Ibid., s. 57. 80 Ibid., s. 35.
rinner ut i andra vattendrag och leder till slut ut till havet vid Strömsbruk.81 Tillgången till skog och vattendrag bidrog till flottningsarbete82 av timmer och instiftandet av sågverket Ramsågen.83
5.1 Försörjningsmöjligheter - en överblick
För att få en förståelse kring vilka det var som levde och verkade i Vattlång har kyrkans Husförhörslängder varit behjälpliga. Husförhören fördes av socknens präst och innehöll såväl folkbokföring som läskunnighet. Varje fastighetsbeteckning eller rote kunde innehålla en eller flera hushåll. Exempelvis så kunde en torpare eller soldater arrendera bondens mark vilket gjorde att de hamnade inom samma fastighetsbeteckning. I flera fall levde även vuxna barn kvar med sina familjer hos föräldrarna vilket innebar att en man kunde ha titeln son i husförhöret men samtidigt ha en hustru och egna barn.
Tabell 1 Individer sorterat utifrån titel 1894-1899 och 1900-1909
Under husförhör 1894-189984 Under husförhör 1900-190985
Titel Män Kvinnor Noteringar Män Kvinnor Noteringar
Arbetare 10 -
Bagare - - 1 -
Bonde 40 - Varav 2 innehar prefixet f.d. 6 - Samma notering.
Båtsman 2 - 2 - Innehar prefixet f.d.
Dräng/Piga 6 7 Varav 1 man och 3 kvinnor
innehar prefixet f.d.
6 21 Samma notering.
Folkskollärare - 3 Varav 1 kvinna innehar
prefixet f.d.
1 3 Samma notering.
Handlare 2 - 2 -
Hemmansägare86 2 - 45 6 Varav 9 män innehar
prefixet f.d.
Husman87 2 - - -
Hustru - 59 - 69
81 Vattlångs ån kallas även Harsjöbäcken.
82 Transportering av timmer och stockar med hjälp av vattendrag och sjöar. NE, ”flottning”.
http://www-ne-se.db.ub.oru.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/flottning, (hämtad 28/4 2021).
83 Nordanstigs kommun (2014), Fiskevårdsplan Nordanstigs kommun. Valfrid Bohjort et al. (1985), Vattlång i dåtid och nutid, s. 69.
84 HKA, Husförhörslängder (1894-1899), AI:17b, s. 386–448, (RA). 85 HKA, Församlingsböcker (1900-1909), AIIa:1b, s. 467–528, (RA).
86 ”Äldre benämning för jordbruksfastighet som blivit bokförd i kronans jordeböcker med visst mantalsvärde.”
NE, ”hemman”, http://www-ne.se.db.ub.oru.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hemman (hämtad 28/4 2021).
87 ”Benämning på bofast arbetare på landet eller mindre jordbrukare, ungefär motsvarande torpare.”
Kopparslagare 1 - 1 - Murare - - 1 - Målare 1 - 1 - Predikant - - 1 - Skräddare - - 2 - Slaktare - - 1 - Smed 1 - 1 - Soldat 3 - 1 - Son/Dotter 96 77 100 113 Sömmerska - - - 3 Torpare88 8 - 11 2 Änkling/Änka - 29 4 29 5.2.1 Titlarnas problematik
Som tabellen visar ovan så innehar de flesta kvinnor titeln hustru, dotter eller änka under åren 1894-1909. Majoriteten av hushållen verkar som olika slags jordbrukare vilket gör att kvinnliga yrkestitlar begränsar om vi vill komma åt hur kvinnor försörjde sig. Detta eftersom kvinnornas arbete till stor del visas genom faderns eller mannens titel. Eftersom titlarna inte direkt vittnar om kvinnornas arbete och försörjning behöver det kompletteras med ytterligare källor för att besvara detta. Barclay beskriver detta som ett osynliggörande av kvinnors arbete.89 Både Niskanen och Barclay problematiserar hur kvinnans arbete inte dokumenterats på samma sätt som männens. Kvinnornas arbetsbörda var inte mindre än männens bara för att de saknande titel utan i många fall arbetade kvinnorna mer. Enda skillnaden var att utan titel så tillföll ansvaret för försörjningen mannen.90 Vissa kvinnor blir dock tilldelad sin pappas eller mans befattning i materialet. Till exempel så beskrivs vissa som bonddöttrar och änkorna benämns som exempelvis Husman Lars Larssons änka. Detta går även att identifiera bland männen med titeln son i byn men det nämns inte bland änklingarna som i de flesta fall behåller sin titel vid kvinnans bortgång.
Kvinnornas arbete eller befogenheter påverkades av hushållet de tillhörde. En bondhustrus arbete kanske inte skiljde sig i praktiken från en torparhustrus men kvinnan i
bondehushållet hade större befogenheter. Ågren påpekar att civiltillståndet påverkade ens
88 Betydelsen har under historien skiftat men under denna tidsperiod innebar titeln man bodde på en arrenderad gård. Det
vill säga att man inte ägde den själv utan brukade jorden åt någon annan och gav dagsverk åt ägaren. NE, ”torp”, http://www-ne-se.db.ub.oru.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/torp (hämtad 28/4 2021).
89 Barclay (2013), s. 143. 90 Niskanen (2001), s. 132ff.
försörjning men också makttillgång.91 Det blir därför relevant att benämna vissa änkor som någons änka eftersom de tillsammans med sin avlidne mans titel kan få en viss auktoritet. Att vissa döttrar och änkor blir sammankopplade med sin fader eller man kan både bero på såväl status som äganderätt. Några av änkorna som fanns i Vattlång fick låna sin avlidne mans titel tills någon av sönerna kunde ta över. I vissa fall kunde även änkorna få bo kvar i hushållet efter makens död trots att gården såldes till någon utanför familjen. Makens titel verkar då användas för att förtydliga kvinnans koppling till gården vilket framkommer i husförhören.
5.2 Jordbruksarbete
Majoriteten av befolkningen i Vattlång hade jordbruksrelaterade yrkestitlar som piga, bonde eller torpare. Studiens resultat visar att antalet hemmansägare ökar och bönder minskar under början av 1900. En intressant skillnad är att av dessa 51 hemmansägare så är 6 kvinnor. En av dessa kvinnor är Brita Greta Söderberg som tar över som
hemmansägare 1908 när hennes man dör. De hade tillsammans fem barn varav fyra levde till vuxen ålder. Under denna period så bor dottern Brita Katarina med sin man Johan och deras två döttrar i samma hushåll som Söderberg. Av vad som framgår i
husförhörslängderna så hade inte familjen något fastanställt tjänstefolk men källmaterialet visar att Possegården var i behov av temporär arbetshjälp.92 En räkning mellan husbonden och en annan av byns bönder, Thomasson, vittnar om att gården lejde för bland annat ”tröskning av 25 tunnland” 1902 vilket utbetalades 1909 för en summa på 23 kronor och 70 öre.93 Resultatet visar att det ibland säsongsbetonade jordbruksarbetet kunde möjliggöra temporära arbetsmöjligheter. Såväl kvinnor som män engagerade sig i jordbrukets många olika arbetsområden. Vissa arbetade för pengar, som pigor eller drängar, och andra för det egna hushållets försörjning. Generellt så är det få personer som kategoriseras som
tjänstefolk i Vattlång. En förklaring till detta skulle kunna vara att det var få hushåll som hade ekonomiska möjligheter att ha piga eller dräng. Ronsijn nämner att jordfattiga kunde lejas in som arbetskraft hos de större jordbruken för att få extra inkomst.94 I
husförhörslängderna kan man se att pigorna och drängarna ofta har Vattlång eller närliggande socknar som födelseort. Många kommer även från närmaste staden,
91 Ågren (2016), s. 189.
92 HKA, Församlingsböcker (1900-1909), AIIa:1b, s. 481, (RA). 93 Gårdsarkiv Vattlång nr 4, vol. 4, ”Räkning” (1907), B:93, (HMA). 94 Ronsijn (2014), s. 40ff.
Hudiksvall. Förmodligen så annonserades vissa platser ut i tidningen vilket möjliggjorde ett större upptagningsområde. För de som är födda i andra delar av landet verkar det däremot ha handlat om anknytning. Vilket antagligen är en följd av att familjer flyttat hem till Vattlång eller har släkt i området. Den geografiska spridningen bland inflytande till Vattlång visar att det även fanns en omvänd urbanisering bland människor som sökte försörjning.
I Vattlång förekommer det två föreningar som är kopplade till det lokala jordbruket. En av dessa är Vattlångs byamän som består av representanter från byns mark- och
hemmansägare. Byamännens protokoll beskriver till viss del deras syfte och uppdrag att underhålla byns förnödenheter och behov. Till exempel så berättar ett protokoll från den 27 juni 1899 hur de inventerar vilket skick byns ”sprutor” är i och hur de ska finansiera nya vattenslangar till byn. De kommer överens om att hela byn ska finansiera investeringen men att torparna bara betalar hälften så mycket som bönderna. De berör även under samma möte ett arrendeärende som återupptas i protokollet den 11 september samma år.
Byamännen beslutar att hjälpa en änka att sälja hennes ”båtsmansjord” med mark. Vad det framkommer så försörjer sig änkan på sin avlidne mans tidigare arbete som båtsman. Med tanke på att de benämner marken som ”båtsmansjord” kan det vara så att jorden egentligen tillhörde en rote men att änkan tilläts bo kvar efter mannens bortgång. Generellt så vittnar byamännens protokoll om hur byns allmänningar och marker ska hanteras. Mindre tvister om servitut eller tillgång till markägor hanteras även i protokollen.95 Byamännen verkar även har varit aktiva när det kommer till försäkringsärenden. Flera av de som deltar på byamännens möten nämns även på dokument från Wattlångs
Kreatursförsäkringsförening.96
Båda föreningarna verkar ha haft ett kooperativt förhållningssätt av vad man kan utläsa. Syftet verkar ha varit att ta hand om byns och dess invånares tillgångar och i sin tur
försörjningsmöjligheter. Ett protokoll från byamännen den 21 januari 1907 nämner till och med att de behöver ”beordra in fodringar från de som inte betalat för samfälligheterna i byn”. Föreningen styrdes av hemmansägarna men verkade för hela byns välgång och bekostnad. Av vad det framkommer i protokollen från sekelskiftet 1900 verkar det dock
95 Bohjort et al. (1985), ”Protokoll Wattlångs byamän”, s. 27ff. 96 Gårdsarkiv Vattlång nr 4, vol. 4, ”Räkning”, B:93, (HMA).
saknas kvinnliga representanter bland hemmansägarna. Byamännen verkar som namnet indikerar bestått av endast män. Även om det fanns kvinnliga hemmansägare och de kunde besluta över sina ägor verkar det ändå finnas kvar en obalans mellan könen. Som Jonsson och Ågren påpekar så var kvinnor trots sitt engagemang i försörjningen underordnad mannen.97
Brita Greta Söderberg är en av de få kvinnliga hemmansägarna i Vattlång. När Brita Gretas man dör 1908 görs en bouppteckning över hushållets tillgångar och ansvaret för gården tillfaller henne. Possegården eller rättare sagt Pôsgårn hade under studiens tidsperiod såväl åkermark som skogstillgångar men var inget stort jordbruk. Hushållet hade
jordbruksredskap som järnplog och slåttermaskin för ett värde av cirka 532 kr och fastighetens taxeringsvärde beräknas till 2500 kr.98 Husbonden lämnar dock efter sig en skuld på cirka 1178 kr. Två år senare dokumenteras det att änkan Brita Greta intecknar gården på 6 ¼ penningland till banken i Bergsjö.99 Försörjningsmöjligheterna för Brita Greta försvårades förmodligen av mannens bortgång samt de skulder som efterlämnades vilket motiverade inteckningen till banken. Tidigare dokument från senare delen av 1800-talet vittnar även om att makarna redan innan mannens bortgång sålt av delar av sina ägor. Motivet bakom detta framkommer dock inte men ekonomiska skäl kanske är det mest realistiska.100
Med tillgång till arrenderade eller egna åkermarker gavs även möjlighet att hålla kreatur. Med tanke på att Wattlångs kreaturförsäkringsförening fanns är det rimligt att anta att det fanns en del djur i byn. Skötsel av djuren gjordes främst av kvinnor enligt tidigare
forskning. 101 I Brita Gretas hushåll fanns 1908 en häst, en kviga och en tjurkalv samt tre kor och sex får vilket bidrog till såväl ekonomisk försörjning som föda. Nötdjuren gav både kött men mer frekvent bidrog dem med mjölk till hushållet. Hästen användes även inom jordbruksarbetet vilket effektiviserade plöjning och transporter.102 Trots att ”Pôsgårn” inte var ett stort jordbruk fanns det grundläggande förutsättningar för Brita Greta att försörja sig och sitt hushåll, även om det ibland innebar att belåna allt man ägde.
97 Jonsson (1994), s. 53. Ågren (2016), s. 187. 98 Vilket år 2019 motsvarar ca 129 070 kr.
99 Gårdsarkiv Vattlång nr 4, vol. 4, ”Inteckningsprotokoll” (1910), B:93 (HMA). 100 Gårdsarkiv Vattlång nr 4, vol. 2, B:93, (HMA).
101 Fiebranz (2002), s. 143.
Resultatet visar att hon som änka och hemmansägare försörjde sig främst genom sitt jordbruk och dess tillgångar. Vilket inte verkar skilja sig avsevärt mycket kring hur manliga hemmansägare försörjde sig i Vattlång.
5.2.1 Linnenäringen
Det absolut nödvändigaste för linnenäringen var tillgången till jordbruksredskap och odlingsmarker. För att försöka få en uppfattning om vilka tillgångar olika hushåll i byn hade har bouppteckningar varit behjälpliga. Mellan åren 1850-1865 dokumenteras 14 bouppteckningar i Vattlång.103 De 7 bouppteckningar som berörde kvinnor innehöll samtliga tillgångar som linnetyg, spinnrock och vävstolar. Den enda som inte hade
spinnrock eller vävstol var änkan Marta Jonsdotter som enligt sin bouppteckning i princip bara ägde möbler och linnetyger.104 Förmodligen kan hon ha blivit inhyst i ett annat hushåll när hon blev änka och att hon därför inte hade fler tillgångar. Det går att se ett liknande mönster även bland bouppteckningarna som berör änklingar. Torparen Erik Modin ägde enligt sin bouppteckning endast kläder och några få saker.105 Chansen att även han var inneboende hos något hushåll är möjlig eftersom man förmodligen var i behov av exempelvis möbler eller redskap för att kunna hushålla själv. Samma situation gäller förmodligen för änklingen Lars Hansson som har liknande tillgångar som torparen Erik Modin.106 Bland de andra männens bouppteckningar dyker det dock i större mån upp jordbruksredskap bland tillgångarna. Två av de avlidna männens bouppteckningar innehar även liknande tillgångar som kvinnorna, det vill säga spinnrockar, vävstolar och
linnetyg.107 Samtliga av dessa bouppteckningar verkar beröra jordfattiga hushåll eller personer vilket även kan förklara deras ibland knapra tillgångar.
De två bouppteckningar som beställdes av riksarkivet från år 1900 och 1902 berör bonden Hånell och arbetaren Ström. Bondens bouppteckning innehåller flertalet jordbruksredskap och tillgångar för att sköta en bondgård.108 Arbetaren däremot verkar mest ägt diverse redskap för enklare jordbrukshållning. Ströms tillgångar när det kommer till textilier och textilhantering är inte heller så omfattande. Hans hushåll verkar främst ha linneprodukter
103 Bland dessa 14 var det 2 bouppteckningar som inte gick att tyda.
104 BTHA, ”Bouppteckning Marta Jonsdotter” (1860), Bouppteckningar och arvskiften (1860-1866), F II:13a, (RA). 105 BTHA, ”Bouppteckning Erik Modin” (1861), Bouppteckningar och arvskiften (1860-1866), F II:13a, (RA). 106 BTHA, ”Bouppteckning Lars Hansson” (1864), Bouppteckningar och arvskiften (1860-1866), F II: 13a, (RA). 107 BTHA, Bouppteckningar och arvskiften (1860-1866), F II:13a, (RA). BTHA, Bouppteckningar och arvskiften
(1864-1866), F II:14 (RA).
