Mot bakgrund av att de nationella minoritetsspråkens framtid är oviss, och antalet förstaspråkstalare behöver öka så är det av vikt att barns rättigheter till sitt minoritetsspråk beaktas redan i tidig ålder. Förskoleverksamheten har stor betydelse för revitalisering av språken, inte minst för att grunden för barns additiva förmåga sker i tidig ålder.
Det förstärkta skyddet inom förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska ger enskilda rätt till förskoleverksamhet eller annan pedagogisk
– 38 –
verksamhet helt eller delvis på dessa språk. Enkätundersökningen visar att antalet kommuner i förvaltningsområdena som bedriver förskoleverksamhet eller annan pedagogisk verksamhet på språken är i det närmaste oförändrat, i jämförelse med 2014. Liksom tidigare är det förskoleverksamhet där delar av verksamheten är på minoritetsspråk som erbjuds i störst omfattning.
Trots att en majoritet av kommunerna bedriver verksamhet för att främja barns språk- och kulturutveckling så finns det en växande efterfrågan på mer verksamhet. I några kommuner saknas förskoleverksamhet på
minoritetsspråk helt och hållet. I andra kommuner finns dels efterfrågan på fler förskolor och avdelningar och dels en efterfrågan som handlar om att vårdnadshavare vill ha en mer kvalitativ och utökad verksamhet så att barnens språkutveckling gynnas bättre.
I den fördjupade uppföljningen av förskolan som Länsstyrelsen och
Sametinget gjorde 2015 framkom att även om kommunerna är medvetna om sina skyldigheter enligt lagstiftningen så gör många en snäv tolkning av vad de bör erbjuda eller beaktar den inte alls. Detta har delvis berott på att förskola på minoritetsspråk har reglerats vid sidan av skollagen och ibland tolkats mer restriktivt. Om förslaget i regeringens proposition En stärkt minoritetspolitik (prop. 2017/18:199) om att flytta bestämmelsen till skollagen antas så tydliggörs att rättigheten är en del av förskolans uppdrag.
Det bör medföra att huvudmännen vidtar åtgärder för att utveckla och förbättra förskoleverksamhet och annan pedagogisk verksamhet på minoritetsspråk. Förslaget kan även öka Skolinspektionens incitament att utöva tillsyn av verksamheterna.
En utmaning är att innebörden av begreppet ”delar av” i lagens 17 § om förskoleverksamhet på finska, meänkieli och samiska är otydlig och öppnar för tolkningar och olika tillämpningar i kommunerna. Länsstyrelsen och Sametinget har återkommande påpekat att detta lagrum behöver förtydligas.
Om förslaget i regeringens proposition En stärkt minoritetspolitik (prop.
2017/18:199) om ett förtydligande genom att begreppet ersätts med
”väsentlig del” i minoritetslagen antas, så ökar förskolebarns möjlighet till en språkutveckling.
Personal och organisering
I enkätundersökningen är det få kommuner som uppger brist på språkkunnig personal som ett skäl till att de inte erbjuder förskoleverksamhet på
minoritetsspråk. Många kommunala tjänstepersoner, vårdnadshavare och föreningsföreträdare anser dock att bristen på minoritetsspråkskunnig personal är ett problem som begränsar kommunernas möjligheter att erbjuda verksamhet på minoritetsspråk. Det kvarstår även organisatoriska
utmaningar bland annat med att erbjuda plats i förskola på rimligt avstånd från barns bostad samt att ha möjlighet att hålla vakanta platser på förskolor med minoritetsspråk så att den språkfrämjande verksamheten kan bestå.
– 39 –
För att förskolan ska kunna klara sina åtaganden och vara en viktig aktör för språkrevitalisering av de nationella minoritetsspråken behöver huvudmännen mer stöd både kring tillämpning av lagstiftningen och stöd i olika metodiker för språkutveckling.
Länsstyrelsen och Sametinget har tidigare påtalat vikten av att det utbildas fler förskollärare med språkkunskaper för att åtgärda bristen på språkkunnig personal. Detta behov kvarstår och har sannolikt ökat i och med att
efterfrågan på förskoleverksamhet på minoritetsspråk har ökat.
Utanför förvaltningsområdena
I skollagen (2010:800) och förskolans läroplan regleras rätten till modersmål i förskolan. Bestämmelsen gäller för barn som tillhör alla nationella
minoriteter och för alla förskolor i landet. I tidigare uppföljningar har Länsstyrelsen och Sametinget påvisat att det är stor skillnad mellan tillgång till modersmål i förskolan i respektive utanför förvaltningsområdena vilket berör alla språken där de inte omfattas av minoritetslagens förstärkta skydd.
Det är tydligt att inte alla kommuner tolkar minoritetslagen 4 § som en skyldighet att arbeta med att stärka barns nationella minoritetsspråk i förskolan genom modersmålsstöd. Under 2017 tolkade flera kommuner Skolinspektionens rapport Förskolans arbete med flerspråkiga barns
språkutveckling som att den även omfattade nationella minoritetsspråk. Detta medförde att en del kommuner sänkte ambitionsnivån för modersmålsstöd på minoritetsspråk i förskolan.
I Skolverkets förslag till reviderad läroplan för förskolan ingår målet att
”förskolan ska ge barnen förutsättningar att utveckla den egna kulturella identiteten och det egna nationella minoritetsspråket”. Om regeringen antar planen är det sannolikt ett försiktigt steg i rätt riktning för fyra av
minoritetsspråken. Däremot behöver en läroplan, eller ett eget avsnitt i förslaget till reviderad läroplan, för samiska barn och samisk förskola utredas vidare, utifrån samers rättigheter som urfolk.
Det är viktigt att Skolverket får i uppdrag att arbeta med implementeringen av dessa nya frågor i förskolans verksamhet och att de kan ge huvudmän stöd i arbetet. I detta sammanhang vore det önskvärt att frågor om samråd med föräldrar lyfts som en viktig utgångspunkt för det generella arbetet med barnens kulturella identitet och språkliga utveckling. Detta skulle kunna bli en del av det didaktiska arbetet, utöver andra pedagogiska frågor.
För att påskynda utvecklingen av förskolans arbete med språkrevitalisering kan ekonomiska incitament vara av stor betydelse. Möjligheter att söka projektstöd för detta skulle sannolikt stimulera huvudmän att utveckla metoder och modeller på förskolan som sedan kan spridas till flera.